Choklad hjälper, som vanligt

Det finns en bitterhet. I min mun. I mitt liv.

Allting jag rör vid blir skit på grund av den.

Har den alltid funnits där eller har jag plockat upp den längs vägen, det är frågan. Jag minns inte en tid utan den, i alla fall.

Men kanske låg den där i diket och lurade en dag när jag tultade förbi i mina trätofflor, med blodet rinnade ner från fotknölarna. (Jag var inte så duktig på att gå i träskor. Heller. ) Kanske låg den där bland tistlarna och smörblommorna och kanske kom jag för nära och kanske följde den mig hem.

Eller så är jag född så här.

Jag vet inte vilket som är värst. Men kanske spelar det ingen roll.

Det är som det är. Och det är inte konstigt att man måste käka så mycket godis och snask om man hela tiden har denna bitterhet.

I munnen. Och i livet.

Inte konstigt alls.