Jag närmar mig 40. Ibland måste jag bara tänka på det.
Tiden går så obarmhärtigt fort, och rätt vad det är är jag där.
Om jag har tur.
På något vis har jag lyckats föda ett barn som blivit en vuxen människa på ingen tid alls. Jag tittar förundrat på bäbisen, bara väntar på att han också ska resa sig från golvet, släppa taget om mitt byxben och bara gå.
Snart behöver han inte mig längre, han heller.
Och vad gör jag då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar