Jag drömmer mycket igen och det blir väl det som räddar förståndet på mig. Röriga, stressiga drömmar, men hellre där i vaket tillstånd, tänker jag. Det är för mycket röra i mitt huvud nu, alla tankar får alls inte plats.
Det bidde inga tre dagars jobb. Det bidde knappt två. Nu har jag sjukanmält mig igen och sedan får vi se vad läkaren säger på fredag. Men så här kan det ju inte fortsätta. Om jag ska hålla på och sjukanmäla mig en gång i veckan i sex veckor till så kommer nog FK att lacka ur på riktigt.
Dessutom tänker jag att jag inte gjort mig förtjänt av min morot. Maken har läst ut den, den ligger i köket och väntar på mig, men villkoret var att jag skulle jobba i tre hela dagar först. Om jag låter mig själv börja läsa nu, hur ska jag då någonsin lära mig att veta hut?
Förhoppningsvis blir jag sjukskriven i morgon, fram tills jag kan få havandeskapspenning, och sedan ska jag vara hemma i kanske två år, från och med september.
Det betyder att jag först kan få veta hur det slutar någon gång under senhösten 2009.
Om inte det är karaktärsdanade så vet jag inte vad.
torsdag, maj 31, 2007
onsdag, maj 30, 2007
Dömt att misslyckas
Vad tänkte jag på när jag sa att jag kunde jobba tre dagar?
Inte på min hälsa, det är då ett som är säkert.
Nu gör det ont, överallt, på många sätt och det är svårt att gå, trots att jag bara vilat sedan jag kom hem igår.
En dag till känns omöjligt. Så jag får försöka ta det en halvtimme i taget.
Jag ska bara jobba en liten stund. Och sedan en liten stund till. Och en till.
Om jag inte tittar på klockan så ofta går tiden fortare.
Om jag inte känner efter så mycket hur ont det gör.
Så gör det kanske inte så ont.
Kanske.
Det är värt ett försök.
Inte på min hälsa, det är då ett som är säkert.
Nu gör det ont, överallt, på många sätt och det är svårt att gå, trots att jag bara vilat sedan jag kom hem igår.
En dag till känns omöjligt. Så jag får försöka ta det en halvtimme i taget.
Jag ska bara jobba en liten stund. Och sedan en liten stund till. Och en till.
Om jag inte tittar på klockan så ofta går tiden fortare.
Om jag inte känner efter så mycket hur ont det gör.
Så gör det kanske inte så ont.
Kanske.
Det är värt ett försök.
tisdag, maj 29, 2007
Tordön
Ett intensivt åskväder drog förbi och väckte alla, inklusive Skrutten, vid halv fem-tiden. Ett sådant där åskväder som gör att man är glad att man lever i civiliserade tider med åskledare på alla husen och inte kurar under någon buske och undrar vilken get man ska offra för att blidka guden.
Vaken blir man i alla fall, och redo att gå till jobbet igen, och det kommer inte att göra ont, inte den här gången, nej, inte alls. Det kommer att gå så bra så.
Den interna monologen är viktig, säger Dr Phil.
Vi får väl se, säger jag.
Jag packar i alla fall min jobbväska och vaggar iväg och hoppas att allting håller. Bara tre dagar den här veckan, det är väl inte för mycket att be om. Skrutten mår ju bra och sedan blir det tre dagars helg att vila upp sig på.
Kanske är maken färdig med Stieg Larsson-boken tills dess.
Om den interna monologen inte räcker till, då provar vi med mutor.
Om jag jobbar duktigt i trenne dagar så får jag träffa fröken Salander till helgen. Lite bitterljuvt möte eftersom jag vet att det blir vårt sista, men ändå.
Ok, där har jag min morot. Var ligger nu mina stödstrumpor?
Vaken blir man i alla fall, och redo att gå till jobbet igen, och det kommer inte att göra ont, inte den här gången, nej, inte alls. Det kommer att gå så bra så.
Den interna monologen är viktig, säger Dr Phil.
Vi får väl se, säger jag.
Jag packar i alla fall min jobbväska och vaggar iväg och hoppas att allting håller. Bara tre dagar den här veckan, det är väl inte för mycket att be om. Skrutten mår ju bra och sedan blir det tre dagars helg att vila upp sig på.
Kanske är maken färdig med Stieg Larsson-boken tills dess.
Om den interna monologen inte räcker till, då provar vi med mutor.
Om jag jobbar duktigt i trenne dagar så får jag träffa fröken Salander till helgen. Lite bitterljuvt möte eftersom jag vet att det blir vårt sista, men ändå.
Ok, där har jag min morot. Var ligger nu mina stödstrumpor?
måndag, maj 28, 2007
Att vilja men inte kunna
Fåglarna utanför mitt sovrumsfönster går efter en helt egen sommartid och börjar sjunga intensivt långt innan det börjar ljusna. Det är då för väl att jag inte kan sova p g a halsbränna, sammandragningar och sendrag i vader och fötter så jag är vaken till denna konsert.
Varje dag. (Natt)
Inte vet jag vad det är för sort, kan endast urskilja Struts, Tupp och Papegoja i den familjen, resten är bara Fågel. Precis som alla träd utom Gran, Ek, Lönn och Björk bara är Träd.
Jag önskar jag kunde mer sådana saker. Jag önskar jag kunde mer överhuvudtaget, speciellt nu när jag bara är låghalt och tjock och klumpig och kinkig hela tiden.
Jag skulle vilja kunna tala fler språk, laga mat, köra bil riktigt bra och stor lastbil med. Spela en massa instrument och kunna rita och måla tavlor och tapetsera så det inte ser ut som om jag har gjort det själv, och snickra ihop de möbler jag vill ha precis som i RoomService, och klippa mitt hår så det inte blir fult. Färga mitt hår så inte öronen blir så blåa varenda gång.
Jag bara vill och vill och vill.
Men vad hjälper väl det?
Idag ska jag på sjukgymnastik och lära mig att leva med ett sönderfallande bäcken. Det står inte på min lista över saker jag vill göra innan jag dör, men det blir väl värdefull kunskap det med.
Sedan ska jag förvärvsarbeta i tre hela dagar. Ju mindre jag tänker på det desto bättre.
Och så blir det fredag och mitt framtida öde ska avgöras.
Det blir la roligt, då!
Så bra ordnat det är att någon jag inte känner, som träffar mig för första gången, ska avgöra vad jag kan och inte kan på mitt jobb som han/hon inte vet något om.
Andra människor kan, de.
Lite avundsjuk kan jag bli ibland, i alla fall.
Varje dag. (Natt)
Inte vet jag vad det är för sort, kan endast urskilja Struts, Tupp och Papegoja i den familjen, resten är bara Fågel. Precis som alla träd utom Gran, Ek, Lönn och Björk bara är Träd.
Jag önskar jag kunde mer sådana saker. Jag önskar jag kunde mer överhuvudtaget, speciellt nu när jag bara är låghalt och tjock och klumpig och kinkig hela tiden.
Jag skulle vilja kunna tala fler språk, laga mat, köra bil riktigt bra och stor lastbil med. Spela en massa instrument och kunna rita och måla tavlor och tapetsera så det inte ser ut som om jag har gjort det själv, och snickra ihop de möbler jag vill ha precis som i RoomService, och klippa mitt hår så det inte blir fult. Färga mitt hår så inte öronen blir så blåa varenda gång.
Jag bara vill och vill och vill.
Men vad hjälper väl det?
Idag ska jag på sjukgymnastik och lära mig att leva med ett sönderfallande bäcken. Det står inte på min lista över saker jag vill göra innan jag dör, men det blir väl värdefull kunskap det med.
Sedan ska jag förvärvsarbeta i tre hela dagar. Ju mindre jag tänker på det desto bättre.
Och så blir det fredag och mitt framtida öde ska avgöras.
Det blir la roligt, då!
Så bra ordnat det är att någon jag inte känner, som träffar mig för första gången, ska avgöra vad jag kan och inte kan på mitt jobb som han/hon inte vet något om.
Andra människor kan, de.
Lite avundsjuk kan jag bli ibland, i alla fall.
söndag, maj 27, 2007
Jag trodde gifta kvinnor inte gjorde det
Sakta men osäkert flyttas vårt berg med ägodelar från rum med skadade golv till rum med nya golv. Jag bestämmer var skåp och kartonger ska stå och maken och grabbarna kånkar. När mina nedpackade böcker rullar förbi på en lånad kärra vinkar jag till dem, tänker: Stå ut, det är snart över, vi kommer att få vara tillsammans igen. Jag lovar.
Under tiden överlever jag på en diet av biblioteksböcker och Emmaus-fynd. Det är magert, enformigt och ytterst otillfredsställande. Sista Millenium-boken har kommit men maken fick läsa den först medan jag ligger bredvid och suckar otåligt för att det tar en sådan tid.
Nu blir det kartongberg i sovrummet i stället och jag får sova allra längst in i ett hörn men det var varken lättare eller svårare än att sova på min vanliga plats. Det gör fortfarande ont när jag vänder på mig, det är fortfarande för varmt, det är fortfarande tusen tankar som flipperkular omkring innanför skallbenet när man ska försöka komma till ro. What matter where if I be the same? Indeed, Mr Milton, indeed.
Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag ska våga gå och jobba de där dagarna i glappet innan min nästa läkartid. Jag måste ju ställa mig till arbetsgivarens förfogande, men beroende på hur jag formulerar mig, hur jag säger att jag mår, så kanske de väljer att ringa någon annan istället.
Jag hade nästan bestämt mig för att det vore kanon att få jobba tre dagar nästa vecka, tjäna lite pengar och så, men så slängde jag ihop en enkel köttfärssås i går när maken var och spelade fotboll, 15 minuter vid köksbänken och sedan när vi stack iväg på en snabb runda till IKEA (det var kvällsöppet med inget folk, och vi skulle bara ha kökshanddukar och titta på ett nytt soffbord så då kändes det genomförbart) kunde jag knappt gå.
På något vis lyckades jag halta på båda benen samtidigt och det gjorde ont att stå på fötterna. Och då hade jag ändå inte gjort någonting, vilat och pekat och vaggat omkring i slow motion hela dagen.
Jag som tyckte jag mådde så bra, men så har jag ju bara legat med fötterna högt sedan i onsdags, med undantag från utflykterna till sjukvården.
Inte riktigt lika jobbigt som att köra maskin i 8 timmar.
Jag får nog säga som det är. Jag står till förfogande, men jag kan inte stå eller gå. Ring om ni behöver mig.
Och sedan vänta vid telefonen.
Under tiden överlever jag på en diet av biblioteksböcker och Emmaus-fynd. Det är magert, enformigt och ytterst otillfredsställande. Sista Millenium-boken har kommit men maken fick läsa den först medan jag ligger bredvid och suckar otåligt för att det tar en sådan tid.
Nu blir det kartongberg i sovrummet i stället och jag får sova allra längst in i ett hörn men det var varken lättare eller svårare än att sova på min vanliga plats. Det gör fortfarande ont när jag vänder på mig, det är fortfarande för varmt, det är fortfarande tusen tankar som flipperkular omkring innanför skallbenet när man ska försöka komma till ro. What matter where if I be the same? Indeed, Mr Milton, indeed.
Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag ska våga gå och jobba de där dagarna i glappet innan min nästa läkartid. Jag måste ju ställa mig till arbetsgivarens förfogande, men beroende på hur jag formulerar mig, hur jag säger att jag mår, så kanske de väljer att ringa någon annan istället.
Jag hade nästan bestämt mig för att det vore kanon att få jobba tre dagar nästa vecka, tjäna lite pengar och så, men så slängde jag ihop en enkel köttfärssås i går när maken var och spelade fotboll, 15 minuter vid köksbänken och sedan när vi stack iväg på en snabb runda till IKEA (det var kvällsöppet med inget folk, och vi skulle bara ha kökshanddukar och titta på ett nytt soffbord så då kändes det genomförbart) kunde jag knappt gå.
På något vis lyckades jag halta på båda benen samtidigt och det gjorde ont att stå på fötterna. Och då hade jag ändå inte gjort någonting, vilat och pekat och vaggat omkring i slow motion hela dagen.
Jag som tyckte jag mådde så bra, men så har jag ju bara legat med fötterna högt sedan i onsdags, med undantag från utflykterna till sjukvården.
Inte riktigt lika jobbigt som att köra maskin i 8 timmar.
Jag får nog säga som det är. Jag står till förfogande, men jag kan inte stå eller gå. Ring om ni behöver mig.
Och sedan vänta vid telefonen.
lördag, maj 26, 2007
Baby on board
Något av det värsta som finns är ibland att få bekräftelse.
Igår hos barnmorskan när jag berättar hur jag mår och gråter en skvätt så säger hon att jag kanske inte ska jobba mer och att hon ska ordna en tid att diskutera sjukskrivning med en läkare. Jag kan inte få någon tid förrän om en vecka men bara det faktum att någon annan tänker så när de ser mig, hör hur jag mår, gör att jag mår sju resor sämre, med en gång.
Jag som trodde att jag bara var lat och gnällig.
Kan det vara så att det är synd om mig på riktigt? Hisnande tanke.
Skrutten verkar i alla fall må bra enligt hennes kontroller också och tillväxten som jag var så orolig för är det inget fel på. Vi har fått vårt första kryss på tillväxtkurvan och Skrutten verkar vara lite större än genomsnittet.
Storebror upp i dagen.
Jag känner mig så gravid nu, efter denna vecka med många händer på magen och många kontroller, och jag längtar så till den dagen då allt golvstöket är över för då har jag lovat mig själv att jag kan få börja inventera alla babysaker nere i förrådet, tvätta upp små, små kläder och sortera i storlekar, tvätta små, små sängkläder och bädda en liten, liten säng osv.
Det är ju alldeles för tidigt att börja med sådant, men det kliar i fingrarna på ett sätt som inte bara beror på att jag glömt smörja in händerna. Jag vill boa, fixa, planera, köpa hem och förbereda i god tid.
Packa min BB-väska och öva på andningen.
Jag vill göra allt sådant och sedan vill jag föda barn.
Det är så mycket jag vill göra. Kuvertering finns inte ens långt ner på den listan.
Igår hos barnmorskan när jag berättar hur jag mår och gråter en skvätt så säger hon att jag kanske inte ska jobba mer och att hon ska ordna en tid att diskutera sjukskrivning med en läkare. Jag kan inte få någon tid förrän om en vecka men bara det faktum att någon annan tänker så när de ser mig, hör hur jag mår, gör att jag mår sju resor sämre, med en gång.
Jag som trodde att jag bara var lat och gnällig.
Kan det vara så att det är synd om mig på riktigt? Hisnande tanke.
Skrutten verkar i alla fall må bra enligt hennes kontroller också och tillväxten som jag var så orolig för är det inget fel på. Vi har fått vårt första kryss på tillväxtkurvan och Skrutten verkar vara lite större än genomsnittet.
Storebror upp i dagen.
Jag känner mig så gravid nu, efter denna vecka med många händer på magen och många kontroller, och jag längtar så till den dagen då allt golvstöket är över för då har jag lovat mig själv att jag kan få börja inventera alla babysaker nere i förrådet, tvätta upp små, små kläder och sortera i storlekar, tvätta små, små sängkläder och bädda en liten, liten säng osv.
Det är ju alldeles för tidigt att börja med sådant, men det kliar i fingrarna på ett sätt som inte bara beror på att jag glömt smörja in händerna. Jag vill boa, fixa, planera, köpa hem och förbereda i god tid.
Packa min BB-väska och öva på andningen.
Jag vill göra allt sådant och sedan vill jag föda barn.
Det är så mycket jag vill göra. Kuvertering finns inte ens långt ner på den listan.
fredag, maj 25, 2007
Vill inte
Jag läker i kroppen men inte i själen. Svullnaden i fötterna går ner, fogarna gör bara ont när jag förtjänar det, de smärtsamma sammandragningarna har avtagit. Skärsåren på armar och händer är inte längre ilsket röda.
Men jag vill bara gråta fortfarande.
Allt verkar vara bra med Skrutten, säger de och jag är väldigt glad för det, det är jag men jag känner att det inte riktigt är sant, och framför allt känner jag mig helt maktlös vad gäller att skydda Skrutten från framtida skador.
För jag måste ju gå och jobba igen snart.
De säger att det inte är farligt så länge sammandragningarna ger med sig vid vila. Så är det meningen att jag ska hålla på så här nu? Gå och jobba ett par dagar, tills kroppen skriker NEJ. Gå hem, vila. Gå tillbaka och jobba ett par dagar, sedan hem och vila, osv, i all evighet, tills jag inte klarar mer.
Jag känner mig helt hopplös, helt låst, helt tvingad att gå och jobba trots att jag VET att det inte är bra för Skrutten.
Alla stresshormoner, allt adrenalin, allt skräp som ständig smärta innebär i blodomloppet.
De kanske inte riktigt vet hur det påverkar ett foster men jag kan faktiskt föreställa mig.
Vetenskap, beprövad erfarenhet OCH lite fantasi, om jag får be.
Men det är klart att jag inte blir sjukskriven för att jag känner att barnet kan komma att ta skada. Ingen sjukskrivning p g a fel tempus. Jag måste fortsätta jobba tills skadan är ett faktum. Tills något av deras prover visar att barnet inte mår bra.
De tvingar mig att skada mitt barn.
Jag vill inte.
Jag kan inte säga mer än så.
Jag vill inte.
Men ingen lyssnar.
Men jag vill bara gråta fortfarande.
Allt verkar vara bra med Skrutten, säger de och jag är väldigt glad för det, det är jag men jag känner att det inte riktigt är sant, och framför allt känner jag mig helt maktlös vad gäller att skydda Skrutten från framtida skador.
För jag måste ju gå och jobba igen snart.
De säger att det inte är farligt så länge sammandragningarna ger med sig vid vila. Så är det meningen att jag ska hålla på så här nu? Gå och jobba ett par dagar, tills kroppen skriker NEJ. Gå hem, vila. Gå tillbaka och jobba ett par dagar, sedan hem och vila, osv, i all evighet, tills jag inte klarar mer.
Jag känner mig helt hopplös, helt låst, helt tvingad att gå och jobba trots att jag VET att det inte är bra för Skrutten.
Alla stresshormoner, allt adrenalin, allt skräp som ständig smärta innebär i blodomloppet.
De kanske inte riktigt vet hur det påverkar ett foster men jag kan faktiskt föreställa mig.
Vetenskap, beprövad erfarenhet OCH lite fantasi, om jag får be.
Men det är klart att jag inte blir sjukskriven för att jag känner att barnet kan komma att ta skada. Ingen sjukskrivning p g a fel tempus. Jag måste fortsätta jobba tills skadan är ett faktum. Tills något av deras prover visar att barnet inte mår bra.
De tvingar mig att skada mitt barn.
Jag vill inte.
Jag kan inte säga mer än så.
Jag vill inte.
Men ingen lyssnar.
torsdag, maj 24, 2007
Smärtgränsen
Den var närmare än jag trodde. Redan vid onsdag lunch snavade jag över den, där den låg förrädiskt dold mitt på betonggolvet. Sedan gick jag hem. Nu har jag sjukanmält mig. Vi får väl se vad Försäkringskassan tycker om det. Graviditet är ju ingen sjukdom. Smärta är väl inte ens en sjukdom. Sammandragningar är ingen sjukdom.
Jag-kan-inte-sluta-gråta-för-att-jag-tror-att-jag-ska-förlora-barnet är ingen sjukdom.
Om det vore det skulle de i alla fall vara tvungna att hitta på ett bättre namn.
Den här dagen går åt till att försöka få någon slags läkarkontakt. Som vanligt vore det lättare att få audiens hos kungen. Speciellt nu när Region Skåne gått över till IP-telefoni och alla samtal kopplas till en server i ett bergrum någonstans långt bort från närmaste telefon.
Kanske skulle prova kungen i alla fall. Be att få låna hans livmedicus.
Skit att man inte har en egen livmedicus. Vilken livskvalitet man skulle kunna uppnå med någon vars enda uppgift det vore var att se till att man mådde bra. Som kunde förklara varför mina smärtsamma sammandragningar alldeles för tidigt inte alls är farliga, inte alls betyder att något håller på att gå fel.
Skrutten sparkar argt mellan varven. Det blir väl trångt och eländigt där inne när väggarna tränger sig på. Stackars liten.
Att vi håller på att få golv i rummen går nästan omärkt förbi.
Nu handlar det bara om mig och min mage.
Om jag så ska ligga alldeles stilla ända till september så ska det här gå bra.
Jag-kan-inte-sluta-gråta-för-att-jag-tror-att-jag-ska-förlora-barnet är ingen sjukdom.
Om det vore det skulle de i alla fall vara tvungna att hitta på ett bättre namn.
Den här dagen går åt till att försöka få någon slags läkarkontakt. Som vanligt vore det lättare att få audiens hos kungen. Speciellt nu när Region Skåne gått över till IP-telefoni och alla samtal kopplas till en server i ett bergrum någonstans långt bort från närmaste telefon.
Kanske skulle prova kungen i alla fall. Be att få låna hans livmedicus.
Skit att man inte har en egen livmedicus. Vilken livskvalitet man skulle kunna uppnå med någon vars enda uppgift det vore var att se till att man mådde bra. Som kunde förklara varför mina smärtsamma sammandragningar alldeles för tidigt inte alls är farliga, inte alls betyder att något håller på att gå fel.
Skrutten sparkar argt mellan varven. Det blir väl trångt och eländigt där inne när väggarna tränger sig på. Stackars liten.
Att vi håller på att få golv i rummen går nästan omärkt förbi.
Nu handlar det bara om mig och min mage.
Om jag så ska ligga alldeles stilla ända till september så ska det här gå bra.
onsdag, maj 23, 2007
Friktion i nedförsbacken
Saker som kan få mig att inte falla handlöst ner i den djupa, svarta brunnen:
-Att helt oväntat få gå hem en timme tidigare från jobbet.
-Doften av nyklippt gräs.
-Att vi ÄNTLIGEN får nya golv.
-Att magen fortfarande, trots alla timmars tortyrarbete, bucklas utåt åt alla håll av sparkar och slag inifrån när jag ska sova.
Det finns hopp om liv, det finns hopp, det finns liv.
Livet på Fridhem, till exempel, går vidare utan oss, vi som var skrivarlinjen och nu har det kommit nya antologier med nya texter av nya skrivare som jag inte känner.
Det känns så konstigt långt borta och jag vill läsa, jag vill köpa och stödja, jag vill men jag vill också inte, för den lilla (ha!) delen av mig som är bitter och avundsjuk är sur för att den inte fått vara med.
För att jag inte har fått skriva, för att jag inte är någon skrivare, för att skrivandet inte har någon som helst plats i mitt liv.
Livet efter Fridhem var väl någonstans temat för den här bloggen när den startade, och vad jag kan minnas så här på rak arm har det livet mest handlat om gnäll över att jag inte skriver och gnäll över att jag jobbar.
Första året kan jag acceptera att det är så, lite tid tar det alltid att hitta fotfästet, bla bla bla, men det första året är banne mig snart slut och det andra året ska INTE handla om det.
Det andra året SKA jag skriva. Det andra året SKA jag INTE jobba.
Det andra året efter Fridhem. Det är då jag blir lycklig.
Härmed har jag bestämt det.
Och så finns det ingen anledning att deppa mer.
-Att helt oväntat få gå hem en timme tidigare från jobbet.
-Doften av nyklippt gräs.
-Att vi ÄNTLIGEN får nya golv.
-Att magen fortfarande, trots alla timmars tortyrarbete, bucklas utåt åt alla håll av sparkar och slag inifrån när jag ska sova.
Det finns hopp om liv, det finns hopp, det finns liv.
Livet på Fridhem, till exempel, går vidare utan oss, vi som var skrivarlinjen och nu har det kommit nya antologier med nya texter av nya skrivare som jag inte känner.
Det känns så konstigt långt borta och jag vill läsa, jag vill köpa och stödja, jag vill men jag vill också inte, för den lilla (ha!) delen av mig som är bitter och avundsjuk är sur för att den inte fått vara med.
För att jag inte har fått skriva, för att jag inte är någon skrivare, för att skrivandet inte har någon som helst plats i mitt liv.
Livet efter Fridhem var väl någonstans temat för den här bloggen när den startade, och vad jag kan minnas så här på rak arm har det livet mest handlat om gnäll över att jag inte skriver och gnäll över att jag jobbar.
Första året kan jag acceptera att det är så, lite tid tar det alltid att hitta fotfästet, bla bla bla, men det första året är banne mig snart slut och det andra året ska INTE handla om det.
Det andra året SKA jag skriva. Det andra året SKA jag INTE jobba.
Det andra året efter Fridhem. Det är då jag blir lycklig.
Härmed har jag bestämt det.
Och så finns det ingen anledning att deppa mer.
tisdag, maj 22, 2007
Utför
Otillräckligheten förstör mig, förgör mig, drar ner mig i dyn och jag får ingen luft, kan inte ta mig ur. Jag tycker att jag hela tiden gör mitt bästa, att jag i alla fall försöker men det är aldrig nog och universum tycks helt inställt på att straffa mig för det, om och om igen.
När det händer hatar jag mitt liv, hatar jag mig själv, hatar jag bara allt.
Vad annat kan man göra när allt dåligt som händer är ens eget fel? Kommer ur frön som jag själv har sått?
Smärtorna blev ganska snart outhärdliga i går, och det var ändå bara första dagen på arbetsveckan. Jag vet inte vad jag kan göra mer än att ha de hemska strumporna och det förbaskade bältet. Dessutom blir det så fruktansvärt varmt och jag svettas ut allt extra vatten som jag blivit beordrad av barnmorskan att dricka.
Stackars Skrutten sprang och gömde sig bakom mjälten eller något hela dagen i går, inte ett pip, inte en rörelse förrän jag var hemma och låg i en hög på soffan. Sedan när jag skulle gå och lägga mig sparkade h*n så mycket att det syntes utanpå.
Skum Alien-känsla blir det ibland, och det är inte alltid bara mysigt när det rör sig där inne, speciellt när jag mår så dåligt. Då späds all otillräcklighet på med dåligt samvete för att jag inte räcker till, för att jag inte tar hand om mig själv nu när jag är gravid, för att jag inte kommer kunna ta hand om det här barnet, vem det nu blir. För att jag aldrig kommer kunna reda ut det här elände som är mitt liv, och vad ska jag då med en massa ungar till.
Som vanligt när tankarna har börjat sin nedåtgående spiral är det bara att spika igen stormluckorna och spänna fast allt som sitter löst. Nu går det utför och det är ingen som vet var det kommer att sluta.
Det finns ju ingen botten därnere.
Jag vet. Jag har varit där och kollat.
Den här gången ska jag ta med kameran, så folk kan få se.
När det händer hatar jag mitt liv, hatar jag mig själv, hatar jag bara allt.
Vad annat kan man göra när allt dåligt som händer är ens eget fel? Kommer ur frön som jag själv har sått?
Smärtorna blev ganska snart outhärdliga i går, och det var ändå bara första dagen på arbetsveckan. Jag vet inte vad jag kan göra mer än att ha de hemska strumporna och det förbaskade bältet. Dessutom blir det så fruktansvärt varmt och jag svettas ut allt extra vatten som jag blivit beordrad av barnmorskan att dricka.
Stackars Skrutten sprang och gömde sig bakom mjälten eller något hela dagen i går, inte ett pip, inte en rörelse förrän jag var hemma och låg i en hög på soffan. Sedan när jag skulle gå och lägga mig sparkade h*n så mycket att det syntes utanpå.
Skum Alien-känsla blir det ibland, och det är inte alltid bara mysigt när det rör sig där inne, speciellt när jag mår så dåligt. Då späds all otillräcklighet på med dåligt samvete för att jag inte räcker till, för att jag inte tar hand om mig själv nu när jag är gravid, för att jag inte kommer kunna ta hand om det här barnet, vem det nu blir. För att jag aldrig kommer kunna reda ut det här elände som är mitt liv, och vad ska jag då med en massa ungar till.
Som vanligt när tankarna har börjat sin nedåtgående spiral är det bara att spika igen stormluckorna och spänna fast allt som sitter löst. Nu går det utför och det är ingen som vet var det kommer att sluta.
Det finns ju ingen botten därnere.
Jag vet. Jag har varit där och kollat.
Den här gången ska jag ta med kameran, så folk kan få se.
måndag, maj 21, 2007
Skrivande var det, ja
Skrivandet, som den här bloggen egentligen skulle handla om, är så långt borta så att det finns inte. Jag har inte skrivit på så länge, inte fått någon idé till någon text, inte jobbat med boken, ingenting.
Det fattas mig.
Jag tänker hela tiden att det ska bli av, sedan, när jag får tid, när jag inte jobbar. Att jag bara behöver ett par dagar, lite tid för mig själv, så kommer det tillbaka.
Det gör det kanske inte alls.
Kanske finns det bara i förfluten tid. En gång skrev jag. Det blev en bok som inte blev riktigt färdig, som inte blev riktigt bra.
Sedan blev det inget mer.
Sorgligt i så fall.
Jag vill inte vara en som skrev en gång. Jag vill vara en som skriver. Men även när jag inte jobbar går all min energi åt till alla måsten, den här helgen en massa stök inför golvläggarnas återkomst på onsdag, och varje helg tvätt, disk, mat, ärenden.
Jag längtar efter föräldraledigheten, hoppas på havandeskapspenning 60 dagar innan Skruttens ankomst, mest därför att jag tror att jag dör om jag ska jobba länge till men också för att jag kanske kan få tid att skriva. Inte så mycket förstås, alla är ju lediga över sommaren och då får jag aldrig någon ro, men sedan, när skolorna har börjat igen.
Sedan. Kanske.
Ständigt dessa ord som en oöverstiglig mur mellan mig och mina ord. De jag skulle vilja skriva.
Det jag skulle vilja skapa.
I namndiskussionen dök namnen Elin och Simon upp, båda två ligger på topp 100. Men de är ju uteslutna. De barnen finns ju redan, i min omedelbara närhet. Jag känner dem ju så väl.
De är i allra högsta grad verkliga. Fast jag bara har skrivit dem.
Jag älskar när det händer. När något (någon) jag hittat på plötsligt bara finns i verkligheten.
Då känner jag mig nästan som en skapande människa.
Min mamma skulle varit så stolt.
Det fattas mig.
Jag tänker hela tiden att det ska bli av, sedan, när jag får tid, när jag inte jobbar. Att jag bara behöver ett par dagar, lite tid för mig själv, så kommer det tillbaka.
Det gör det kanske inte alls.
Kanske finns det bara i förfluten tid. En gång skrev jag. Det blev en bok som inte blev riktigt färdig, som inte blev riktigt bra.
Sedan blev det inget mer.
Sorgligt i så fall.
Jag vill inte vara en som skrev en gång. Jag vill vara en som skriver. Men även när jag inte jobbar går all min energi åt till alla måsten, den här helgen en massa stök inför golvläggarnas återkomst på onsdag, och varje helg tvätt, disk, mat, ärenden.
Jag längtar efter föräldraledigheten, hoppas på havandeskapspenning 60 dagar innan Skruttens ankomst, mest därför att jag tror att jag dör om jag ska jobba länge till men också för att jag kanske kan få tid att skriva. Inte så mycket förstås, alla är ju lediga över sommaren och då får jag aldrig någon ro, men sedan, när skolorna har börjat igen.
Sedan. Kanske.
Ständigt dessa ord som en oöverstiglig mur mellan mig och mina ord. De jag skulle vilja skriva.
Det jag skulle vilja skapa.
I namndiskussionen dök namnen Elin och Simon upp, båda två ligger på topp 100. Men de är ju uteslutna. De barnen finns ju redan, i min omedelbara närhet. Jag känner dem ju så väl.
De är i allra högsta grad verkliga. Fast jag bara har skrivit dem.
Jag älskar när det händer. När något (någon) jag hittat på plötsligt bara finns i verkligheten.
Då känner jag mig nästan som en skapande människa.
Min mamma skulle varit så stolt.
söndag, maj 20, 2007
Middag och bio
Att gå ut och äta en lördag kväll, och gå på bio efteråt. Låter väl som en helt normal sysselsättning, sådant man gör som par. Sådant man gör om man är som folk.
Ja, det är ju inte jag. Men i går låtsades jag.
Och hela tiden från beslutet togs i fredags kväll tills jag somnade vid midnatt i går kände jag mig som Pinocchio-kvinnan, stel och onaturlig och träig i leende, rörelser och konversation.
Vad krävs det för att få lov att vara en riktig kvinna för en kväll, en riktig fru? En fairy godmother, är det bara till för folk som har blivit döpta i kyrkan, eller? Goda féer annonserar inte precis i Gula sidorna.
Inte för min skull så mycket, som för makens. Han vill så gärna ha en riktig fru. Han vill så gärna kunna göra sådana, helt vanliga, saker.
Och om han i början tyckte att det var lite gulligt med min hjälplöshet, eller att den fick honom att känna sig väldigt manlig och kapabel i jämförelse eller något så tycker han numera bara att det är irriterande.
Han förstår inte hur jag kan tänka som jag gör, känna som jag gör, reagera som jag gör.
Det gör inte jag heller.
Men jag glömmer nästan ibland hur svåra sådana här saker är för mig. Eftersom jag vet var mina begränsningar ligger så håller jag mig hela tiden innanför dem och undviker på det viset onödig stress och oro. Det gör att livet blir burhönetrist, förstås, men hellre det än ångesten.
Jag kan leva med tråkigt. Tråkigt förkortar inte livet på samma sätt. Tvärtom, det gör att minsta stund känns mångdubbelt så lång.
Men ju fler dagar, veckor som går utan ångesten så börjar jag ju tro att jag är botad ifrån den. Frisk.
Normal.
Och det är jag ju förstås inte. Och förr eller senare kommer ju någon och skakar i mina galler, knuffar på buren, tvingar mig att gå utanför mina vanliga fotspår. I största välvilja oftast. De vill bara vara snälla.
Men aj, så ont de gör mig.
Och oj, vad trött jag är nu.
Ångest är en extreme workout. Varenda cell i kroppen jobbar ihjäl sig. Och det ger en dagen-efter-känsla som inte är att leka med. Även om man som jag inte dricker något starkare än läsk.
En känsla av att där förkortade jag minsann mitt liv med en tio år.
Den har jag känt så många gånger att min förväntade livstid nu är nere på negativa tal.
Måtte den kommande veckan bli väldigt lugn och förutsägbar.
Ja, det är ju inte jag. Men i går låtsades jag.
Och hela tiden från beslutet togs i fredags kväll tills jag somnade vid midnatt i går kände jag mig som Pinocchio-kvinnan, stel och onaturlig och träig i leende, rörelser och konversation.
Vad krävs det för att få lov att vara en riktig kvinna för en kväll, en riktig fru? En fairy godmother, är det bara till för folk som har blivit döpta i kyrkan, eller? Goda féer annonserar inte precis i Gula sidorna.
Inte för min skull så mycket, som för makens. Han vill så gärna ha en riktig fru. Han vill så gärna kunna göra sådana, helt vanliga, saker.
Och om han i början tyckte att det var lite gulligt med min hjälplöshet, eller att den fick honom att känna sig väldigt manlig och kapabel i jämförelse eller något så tycker han numera bara att det är irriterande.
Han förstår inte hur jag kan tänka som jag gör, känna som jag gör, reagera som jag gör.
Det gör inte jag heller.
Men jag glömmer nästan ibland hur svåra sådana här saker är för mig. Eftersom jag vet var mina begränsningar ligger så håller jag mig hela tiden innanför dem och undviker på det viset onödig stress och oro. Det gör att livet blir burhönetrist, förstås, men hellre det än ångesten.
Jag kan leva med tråkigt. Tråkigt förkortar inte livet på samma sätt. Tvärtom, det gör att minsta stund känns mångdubbelt så lång.
Men ju fler dagar, veckor som går utan ångesten så börjar jag ju tro att jag är botad ifrån den. Frisk.
Normal.
Och det är jag ju förstås inte. Och förr eller senare kommer ju någon och skakar i mina galler, knuffar på buren, tvingar mig att gå utanför mina vanliga fotspår. I största välvilja oftast. De vill bara vara snälla.
Men aj, så ont de gör mig.
Och oj, vad trött jag är nu.
Ångest är en extreme workout. Varenda cell i kroppen jobbar ihjäl sig. Och det ger en dagen-efter-känsla som inte är att leka med. Även om man som jag inte dricker något starkare än läsk.
En känsla av att där förkortade jag minsann mitt liv med en tio år.
Den har jag känt så många gånger att min förväntade livstid nu är nere på negativa tal.
Måtte den kommande veckan bli väldigt lugn och förutsägbar.
lördag, maj 19, 2007
I värsta fall blir det Hippolyte
En hel oväntad ledig helg ligger plötsligt framför mig och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få mest ut av den. Jag vill på något vis vältra mig i den som katten vältrar sig på fläcken på golvet där hennes kattmynta-godis nyss låg. Tänja den på längden och bredden och i alla dimensioner så att det blir riktigt riktigt länge tills jag ska gå och jobba igen.
Men på något vis är helgen redan förstörd av det faktum att det finns en måndag där på andra sidan, och hela försommaren är förstörd av insikten igår kväll att det är hela 7 arbetsveckor kvar innan jag kan få havandeskapspenning eller föräldrapenning. Fan ta almanackor och deras verkligheter. Varför jag kollar sådana saker när jag vet hur sanningen kommer att smärta mig begriper jag inte.
7 veckor är väldigt många blålådor, väldigt många timmar i stödstrumpor och eftersom det rör sig om maj-juni-juli, väldigt många väldigt varma dagar i stödstrumpor.
Det här blir min död, som sagt.
Två veckor till nästa kontroll hos barnmorskan och jag hoppas verkligen att Skrutten mår bra där inne efter all stress och alla smärtor och alla timmar av gråt och förtvivlan. Det är alldeles outhärdligt att gå en hel månad mellan kontrollerna. Vad som helst hinner ju hända på en månad.
Vi har börjat diskutera namn och just nu är läget sådant att vi har tittat på topp 100 för 2006 och konstaterat att det inte finns något där som vi kan tänka oss. Varken för pojkar eller flickor. Dessutom så rynkar jag på näsan åt alla hans förslag och han höjer på ögonbrynen åt alla mina.
Det kan bli ett problem.
Vi behöver hitta ett ovanligt namn som inte skriker freak på skolgården och som vi båda två trots våra vitt skilda bakgrunder och referensramar tycker om. Inget från bibeln, inget som redan finns i familjen eller bekantskapskretsen, inget som förekommer flitigt på löpsedlar. Inga kändisar, inga karaktärer ur populära filmer, inga hundnamn.
Personligen har jag ett starkt känslomässigt band till Alba efter att ha gråtit floder åt The Time Travelers's Wife och deras många försök att få barn, parallellt med våra egna försök. Men rent objektivt är B en ganska ful bokstav och namnet ligger egentligen inte helt bra i munnen. Alma och Alva funkar bättre men de ligger båda två på topp 100 nu för tiden. Andra litterära hjältinnor jag gärna skulle döpa ett barn efter är Esther och Amelia ifrån Marika Cobbolds två bästa böcker.
Dolores (She's come undone) och Thursday (efter Jasper Ffordes hjältinna) ska mitt stackars barn dock få slippa. Jag är inte elak på det viset.
Observera hur det bara är flicknamn som simmar runt i mitt huvud. Rent och skärt önsketänkande från min sida, och jag fasar för hur jag ska reagera när de lägger min nyfödde son på min mage.
Men det är ett helt annat blogginlägg.
Men på något vis är helgen redan förstörd av det faktum att det finns en måndag där på andra sidan, och hela försommaren är förstörd av insikten igår kväll att det är hela 7 arbetsveckor kvar innan jag kan få havandeskapspenning eller föräldrapenning. Fan ta almanackor och deras verkligheter. Varför jag kollar sådana saker när jag vet hur sanningen kommer att smärta mig begriper jag inte.
7 veckor är väldigt många blålådor, väldigt många timmar i stödstrumpor och eftersom det rör sig om maj-juni-juli, väldigt många väldigt varma dagar i stödstrumpor.
Det här blir min död, som sagt.
Två veckor till nästa kontroll hos barnmorskan och jag hoppas verkligen att Skrutten mår bra där inne efter all stress och alla smärtor och alla timmar av gråt och förtvivlan. Det är alldeles outhärdligt att gå en hel månad mellan kontrollerna. Vad som helst hinner ju hända på en månad.
Vi har börjat diskutera namn och just nu är läget sådant att vi har tittat på topp 100 för 2006 och konstaterat att det inte finns något där som vi kan tänka oss. Varken för pojkar eller flickor. Dessutom så rynkar jag på näsan åt alla hans förslag och han höjer på ögonbrynen åt alla mina.
Det kan bli ett problem.
Vi behöver hitta ett ovanligt namn som inte skriker freak på skolgården och som vi båda två trots våra vitt skilda bakgrunder och referensramar tycker om. Inget från bibeln, inget som redan finns i familjen eller bekantskapskretsen, inget som förekommer flitigt på löpsedlar. Inga kändisar, inga karaktärer ur populära filmer, inga hundnamn.
Personligen har jag ett starkt känslomässigt band till Alba efter att ha gråtit floder åt The Time Travelers's Wife och deras många försök att få barn, parallellt med våra egna försök. Men rent objektivt är B en ganska ful bokstav och namnet ligger egentligen inte helt bra i munnen. Alma och Alva funkar bättre men de ligger båda två på topp 100 nu för tiden. Andra litterära hjältinnor jag gärna skulle döpa ett barn efter är Esther och Amelia ifrån Marika Cobbolds två bästa böcker.
Dolores (She's come undone) och Thursday (efter Jasper Ffordes hjältinna) ska mitt stackars barn dock få slippa. Jag är inte elak på det viset.
Observera hur det bara är flicknamn som simmar runt i mitt huvud. Rent och skärt önsketänkande från min sida, och jag fasar för hur jag ska reagera när de lägger min nyfödde son på min mage.
Men det är ett helt annat blogginlägg.
fredag, maj 18, 2007
En fredag som känns som en måndag
Uppfylld av känslor efter gårdagens inlägg betraktade jag den älskade maken och undrade vad han egentligen såg hos mig. Och så gjorde jag det klassiska misstaget - att fråga honom.
Vad får du egentligen ut av det här äktenskapet? frågade jag. Hur dum är man egentligen på en skala?
Så dum.
Jag har frågat förut. Visst har jag det. Ständigt i behov av bekräftelse som man är. Men gårdagens svar var ändå i en klass för sig. Min favorit.
Du väljer så bra filmer.
Och med ens känner man sig så väldigt, väldigt - ingenting. Substanslös, endimensionell, innehållslös. Och att ens äktenskap vilar på väldigt darriga ben.
För nu när jag jobbar så mycket och går och lägger mig så tidigt varenda kväll för att orka med så blir det aldrig av att vi hyr några filmer. Jag får alltså inte möjlighet att släpa mitt strå till den äktenskapliga stacken. Jag bidrar inte med min enda talang.
Hur ska det här gå?
Tja. Jag går väl till jobbet igen. Sen får vi se.
Vad annat finns det? Inte mycket.
Smärta, trötthet och ett stort tomrum inuti som jag inte vet vad jag ska försöka fylla det med. Godis ligger bra till. Jag har jobb-väskan full.
En enda dags vila är inte tillräckligt. Men jag ska inte klaga. Det var bara jag som fick vara ledig i går. Alla andra har jobbat i ett sträck sedan förra måndagen.
Men jag är trött ändå.
Vad får du egentligen ut av det här äktenskapet? frågade jag. Hur dum är man egentligen på en skala?
Så dum.
Jag har frågat förut. Visst har jag det. Ständigt i behov av bekräftelse som man är. Men gårdagens svar var ändå i en klass för sig. Min favorit.
Du väljer så bra filmer.
Och med ens känner man sig så väldigt, väldigt - ingenting. Substanslös, endimensionell, innehållslös. Och att ens äktenskap vilar på väldigt darriga ben.
För nu när jag jobbar så mycket och går och lägger mig så tidigt varenda kväll för att orka med så blir det aldrig av att vi hyr några filmer. Jag får alltså inte möjlighet att släpa mitt strå till den äktenskapliga stacken. Jag bidrar inte med min enda talang.
Hur ska det här gå?
Tja. Jag går väl till jobbet igen. Sen får vi se.
Vad annat finns det? Inte mycket.
Smärta, trötthet och ett stort tomrum inuti som jag inte vet vad jag ska försöka fylla det med. Godis ligger bra till. Jag har jobb-väskan full.
En enda dags vila är inte tillräckligt. Men jag ska inte klaga. Det var bara jag som fick vara ledig i går. Alla andra har jobbat i ett sträck sedan förra måndagen.
Men jag är trött ändå.
torsdag, maj 17, 2007
Ja, vi älskar
- det där landet som trots att det är förevigt förknippat med sorg och smärta ändå är den vackraste platsen på jorden. Som trots att den förbaskade globaliseringen sett till att Firkløvern smakar Schweizernöt och Mååruds potetgull med paprikasmak smakar Estrella ändå är lite annorlunda, lite exotiskt. Som trots att det numera är fyllt av xenofobiska, trångsynta fremskrittspartister ändå är en plats som jag betraktar som lite mera min än alla andras. Jag har rötter. Synd att jag inte visste det när jag bodde där. Då hade jag kanske inte känt mig så fruktansvärt malplacerad. Jeg går ikke i tåg idag, har ikke en gang en sløyfe på dressen min, men jeg spiser nokk litt is og tenker på utsikten fra Rødberget ut over Gisundet.
- den där mannen som står ut med en totalt värdelös fru, som gör allt som behöver göras i hushållet medan jag ligger ihoprullad i fosterställning och gråter för att jag tvingas gå till jobbet precis som alla andra, som pussar och klappar min mage varenda gång han kommer åt och redan har en mycket bättre relation med vårt barn än jag någonsin kommer att få. Hur bär han sig åt? Var får han allt ifrån? Orken, tålamodet, kärleken? Vilken gåva han är! Jag kommer aldrig någonsin att förtjäna honom.
- den där obegripliga, gränslöst komplicerade tonåringen som nu så smått börjar fatta egna beslut och ha egna åsikter, som filar på navelsträngen varje dag och vilken dag som helst kommer att vandra ut genom dörren till ett alldeles eget liv där jag inte har något att säga till om. Jag har ingen aning om vem han är eller vad han vill, men jag är så stolt över att ha fått lov att vara hans mamma. Aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att känna att jag varit en bra mor till honom, allt som är svårt i hans liv är mitt fel och det skrämmer mig så fruktansvärt att han ska möta världen endast utrustad med det jag lärt honom. Kan jag någonsin reparera allting som min otillräcklighet ställt till med? Om jag blundar och låter honom hoppa över kanten på boet, kommer han att flyga då eller bara falla handlöst till marken och krossas? Åh, jag hoppas att du flyger, mitt hjärta, jag hoppas att du flyger högt och långt!
- den där känslan i magen som betyder att en ny blivande tonåring växer och utvecklas inom mig. Varenda spark, varenda sammandragning och jag är så fruktansvärt rädd för att göra det här en gång till och samtidigt så enormt sugen på att prova det en gång till. Kan jag göra det bättre den här gången eller kommer varje barn komplett med ett alldeles eget paket av dess moders misslyckanden? Jag är så nyfiken på vem den här människan kommer att bli, vad kommer Skrutten att lära mig, vad kan jag någonsin lära Skrutten?
- att det till och med i det här krossade, manglade, sargade hjärtat som tappert bultar på inuti mitt bröst trots allt finns tillräckligt med kärlek till allt det här och mer därtill. Människokroppen är allt ett mirakel.
- den där mannen som står ut med en totalt värdelös fru, som gör allt som behöver göras i hushållet medan jag ligger ihoprullad i fosterställning och gråter för att jag tvingas gå till jobbet precis som alla andra, som pussar och klappar min mage varenda gång han kommer åt och redan har en mycket bättre relation med vårt barn än jag någonsin kommer att få. Hur bär han sig åt? Var får han allt ifrån? Orken, tålamodet, kärleken? Vilken gåva han är! Jag kommer aldrig någonsin att förtjäna honom.
- den där obegripliga, gränslöst komplicerade tonåringen som nu så smått börjar fatta egna beslut och ha egna åsikter, som filar på navelsträngen varje dag och vilken dag som helst kommer att vandra ut genom dörren till ett alldeles eget liv där jag inte har något att säga till om. Jag har ingen aning om vem han är eller vad han vill, men jag är så stolt över att ha fått lov att vara hans mamma. Aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att känna att jag varit en bra mor till honom, allt som är svårt i hans liv är mitt fel och det skrämmer mig så fruktansvärt att han ska möta världen endast utrustad med det jag lärt honom. Kan jag någonsin reparera allting som min otillräcklighet ställt till med? Om jag blundar och låter honom hoppa över kanten på boet, kommer han att flyga då eller bara falla handlöst till marken och krossas? Åh, jag hoppas att du flyger, mitt hjärta, jag hoppas att du flyger högt och långt!
- den där känslan i magen som betyder att en ny blivande tonåring växer och utvecklas inom mig. Varenda spark, varenda sammandragning och jag är så fruktansvärt rädd för att göra det här en gång till och samtidigt så enormt sugen på att prova det en gång till. Kan jag göra det bättre den här gången eller kommer varje barn komplett med ett alldeles eget paket av dess moders misslyckanden? Jag är så nyfiken på vem den här människan kommer att bli, vad kommer Skrutten att lära mig, vad kan jag någonsin lära Skrutten?
- att det till och med i det här krossade, manglade, sargade hjärtat som tappert bultar på inuti mitt bröst trots allt finns tillräckligt med kärlek till allt det här och mer därtill. Människokroppen är allt ett mirakel.
onsdag, maj 16, 2007
Nära döden
Flera gånger om dagen tänker jag att jag dör. Jag kommer att dö, det här blir min död, nu orkar jag inte mer. Om och om igen.
Och visst är det så. Förr eller senare dör jag.
Det är jobbigt att arbeta vid maskinerna. Det blev jobbigare när jag blev gravid, med foglossning och magen som gör det svårt att röra sig. Ännu lite jobbigare när jag blev förkyld och fick svårt att andas och blev extra trött och kinkig. Och så blir det ännu lite jobbigare när det hela tiden känns som att jag är alldeles värdelös på vad jag gör, och att alla vet det, alla tycker det och alla andra får hela tiden jobba extra mycket, extra hårt för att kompensera för min otillräcklighet.
Ja, det är jobbigt att vara förkyld.
Och jag försöker tänka att det snart är över, att det är en fråga om veckor innan jag kommer därifrån, att jag kanske inte kommer behöva jobba så mycket under de veckorna, det är kanske bara just nu som det finns jobb, sedan kanske jag bara ska gå hemma och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Och det blir jobbigt utan pengar, men vad gör väl det för jag har ju min hälsa och Skruttens. Och sedan blir det sommar och de tar semester och till hösten ringer de inte för då ska jag föda barn.
Och det hjälper att veta att det finns ett slut, och att det är inom räckhåll. Men just nu gör det ont, på många ställen, på många sätt och jag känner mig redan som en dålig mor som låter Skrutten genomlida 8 timmar av det där varje dag. Och det är två veckor till nästa kontroll och jag bara hoppas att all stress, alla tunga lådor, all cigarettrök, alla smärtor och allt snor inte skadat vår stackars lilla Skrutt.
På tal om något helt annat lovar jag härmed att köpa en jättestor påse med Dumle-kola till den som övertalar Peter Örn att ställa upp som partiledare för Fp. Tänk, vad bra det skulle kunna bli. En riktigt bra människa, med verklig statsmannapotential, som partiledare. En socialliberal som sköter rodret i Fp. En människa man kan ha förtroende för som människa och politiker, och lägga sin röst på oreserverat. Slippa känna att man röstar på the lesser of the evils.
Suck. Om det ändå kunde bli så. Men jag vet inte om det finns tillräckligt många Dumle-kolor i hela världen.
Och visst är det så. Förr eller senare dör jag.
Det är jobbigt att arbeta vid maskinerna. Det blev jobbigare när jag blev gravid, med foglossning och magen som gör det svårt att röra sig. Ännu lite jobbigare när jag blev förkyld och fick svårt att andas och blev extra trött och kinkig. Och så blir det ännu lite jobbigare när det hela tiden känns som att jag är alldeles värdelös på vad jag gör, och att alla vet det, alla tycker det och alla andra får hela tiden jobba extra mycket, extra hårt för att kompensera för min otillräcklighet.
Ja, det är jobbigt att vara förkyld.
Och jag försöker tänka att det snart är över, att det är en fråga om veckor innan jag kommer därifrån, att jag kanske inte kommer behöva jobba så mycket under de veckorna, det är kanske bara just nu som det finns jobb, sedan kanske jag bara ska gå hemma och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Och det blir jobbigt utan pengar, men vad gör väl det för jag har ju min hälsa och Skruttens. Och sedan blir det sommar och de tar semester och till hösten ringer de inte för då ska jag föda barn.
Och det hjälper att veta att det finns ett slut, och att det är inom räckhåll. Men just nu gör det ont, på många ställen, på många sätt och jag känner mig redan som en dålig mor som låter Skrutten genomlida 8 timmar av det där varje dag. Och det är två veckor till nästa kontroll och jag bara hoppas att all stress, alla tunga lådor, all cigarettrök, alla smärtor och allt snor inte skadat vår stackars lilla Skrutt.
På tal om något helt annat lovar jag härmed att köpa en jättestor påse med Dumle-kola till den som övertalar Peter Örn att ställa upp som partiledare för Fp. Tänk, vad bra det skulle kunna bli. En riktigt bra människa, med verklig statsmannapotential, som partiledare. En socialliberal som sköter rodret i Fp. En människa man kan ha förtroende för som människa och politiker, och lägga sin röst på oreserverat. Slippa känna att man röstar på the lesser of the evils.
Suck. Om det ändå kunde bli så. Men jag vet inte om det finns tillräckligt många Dumle-kolor i hela världen.
tisdag, maj 15, 2007
Bara jag
Dunderförkyld men ska iväg och jobba ändå. Jag hostar, snorar och vinglar till lite varje gång jag böjt mig ner och ska resa på mig. Det är väl något i bihålorna kan man tänka. Halsen gör däremot inte lika ont längre. Och foglossningen är inte så fruktansvärt smärtsam som den skulle kunna vara efter så många dagar på fötterna vid maskinen.
Summan av besvären är på något vis konstant.
Jag bryter upp dagen i små bitar. Bara orka fram till fikat, fram till lunch, fram till eftermiddagsrasten, bara en liten stund till så får jag gå hem. Väl hemma gör jag ingenting. Maken får sköta allting i hushållet; städning, handling, matlagning, disk. Jag ligger ihopkurad och gråter för att jag är så trött och för att det gör så ont. Sedan går jag och lägger mig halv nio.
Att han står ut är helt otroligt.
Att jag står ut är väl inte så konstigt. Det finns så många som har det så mycket värre. Jag är bara gnällig. Bara patetisk. Bara lat.
Bara förkyld.
Summan av besvären är på något vis konstant.
Jag bryter upp dagen i små bitar. Bara orka fram till fikat, fram till lunch, fram till eftermiddagsrasten, bara en liten stund till så får jag gå hem. Väl hemma gör jag ingenting. Maken får sköta allting i hushållet; städning, handling, matlagning, disk. Jag ligger ihopkurad och gråter för att jag är så trött och för att det gör så ont. Sedan går jag och lägger mig halv nio.
Att han står ut är helt otroligt.
Att jag står ut är väl inte så konstigt. Det finns så många som har det så mycket värre. Jag är bara gnällig. Bara patetisk. Bara lat.
Bara förkyld.
måndag, maj 14, 2007
Och ibland bara patetisk
Denna känsla av otillräcklighet som mina chefer alltid lyckas väcka i mig, den är farlig. Jag var ju trots allt på ganska gott humör. Visst. Jag har ont överallt och kan knappt gå efter att ha stått vid maskinen i tre dagar i sträck, men ändå. Det blev genast dubbelt så svårt när de omplacerade mig p g a inkompetens när jag var två lådor från slutet. Efter tre dagar.
Man blir så trött.
Och klockan halv två i natt blev jag även dunderförkyld. Det kanske inte verkar ha något samband, men man ska inte underskatta psykets inverkan på immunförsvaret. Om jag trodde jag hade ont överallt förut så hade jag fel. Halsen hade jag ju faktiskt inte så ont i förrän nu. Nu har den gått som en raket upp till plats nummer ett på min smärt-topplista.
Grattis.
Med ont i halsen och översvämmad av en massa negativa tankar som trängde sig in när chefen lämnade dörren öppen var det hopplöst inne i mitt huvud i går kväll, det var det. Jobbet misslyckas, äktenskapet misslyckas, sonen misslyckas i skolan och Skrutten kommer inte att överleva förlossningen var bara några av bilderna som jag grät mig till sömns till.
Och sedan, efter allt det, drömmer jag mardrömmar om att chefen tar ifrån mig kuverteringsmaskinen för att jag inte är snabb nog. Och det är så hemskt att jag skriker förtvivlat "Men jag kan!" och kastar mig på betonggolvet och kravlar mot maskinen.
Det vore nästan roligt om jag inte vore så täppt i näsan.
Ibland är jag patetisk på ett lite roligt sätt.
Man blir så trött.
Och klockan halv två i natt blev jag även dunderförkyld. Det kanske inte verkar ha något samband, men man ska inte underskatta psykets inverkan på immunförsvaret. Om jag trodde jag hade ont överallt förut så hade jag fel. Halsen hade jag ju faktiskt inte så ont i förrän nu. Nu har den gått som en raket upp till plats nummer ett på min smärt-topplista.
Grattis.
Med ont i halsen och översvämmad av en massa negativa tankar som trängde sig in när chefen lämnade dörren öppen var det hopplöst inne i mitt huvud i går kväll, det var det. Jobbet misslyckas, äktenskapet misslyckas, sonen misslyckas i skolan och Skrutten kommer inte att överleva förlossningen var bara några av bilderna som jag grät mig till sömns till.
Och sedan, efter allt det, drömmer jag mardrömmar om att chefen tar ifrån mig kuverteringsmaskinen för att jag inte är snabb nog. Och det är så hemskt att jag skriker förtvivlat "Men jag kan!" och kastar mig på betonggolvet och kravlar mot maskinen.
Det vore nästan roligt om jag inte vore så täppt i näsan.
Ibland är jag patetisk på ett lite roligt sätt.
söndag, maj 13, 2007
Förstagångsmoster
Jobba mer, sov mindre, tänk inte så mycket på saker och ting. Det är inte lätt men det går, sakta men säkert. Maken får göra allting här hemma, jag bara jobbar mina 8 timmar och sedan går jag hem och vilar. För varje timme som går tänker jag; en hundring till. Och en till och en till.
Och en till.
Vilken tur att det enda i livet som spelar någon roll är pengar, så att det inte gör något att man försummar familjen och hemmet på det här viset. För att inte tala om skrivandet. Sig själv. Ska man inte tala om.
Så det gör vi inte.
Och att jag måste åka till Sthlm snart och presentera mig för min sprillans nya nevö talar vi inte heller om.
Jag tyar inte mer måsten nu.
Inget annat finns än jobbet och värken, i evighet.
Amen.
Och en till.
Vilken tur att det enda i livet som spelar någon roll är pengar, så att det inte gör något att man försummar familjen och hemmet på det här viset. För att inte tala om skrivandet. Sig själv. Ska man inte tala om.
Så det gör vi inte.
Och att jag måste åka till Sthlm snart och presentera mig för min sprillans nya nevö talar vi inte heller om.
Jag tyar inte mer måsten nu.
Inget annat finns än jobbet och värken, i evighet.
Amen.
lördag, maj 12, 2007
No pain, no gain
A good offence is the best defence. Eller nåt. Så nu ändrar jag taktik. Istället för att gömma mig i min oansenlighet när chefen ber om frivilliga för att jobba helg räcker jag upp handen. Bring it on. Här ska tjänas pengar. Skit i hälsa och välbefinnande. Håll i dig, Skrutten, nu jäklar ska här kuverteras.
Jag vet inte vad som flög i mig. Tillfällig sinnesförvirring kan jag ju alltid hävda om det inte vore för att jag alltid är så här inkonsekvent. Men jag klarar inte en månad till utan pengar. Det är så mycket vi behöver och så mycket jag vill ha och pengarna som kan göra allt möjligt finns där på andra sidan alla tunga blålådor.
Kvinnor som lyfter mycket tunga saker under graviditeten föder väl muskulösa barn. Eller?
Och jag får ju allt stöd jag behöver av maken, strumporna och bältet. Vad mer kan man begära?
Inte är det synd om mig inte.
Inte synd alls.
Jag får ju betalt för mina smärtor.
Då gör det ju inte alls lika ont.
Jag vet inte vad som flög i mig. Tillfällig sinnesförvirring kan jag ju alltid hävda om det inte vore för att jag alltid är så här inkonsekvent. Men jag klarar inte en månad till utan pengar. Det är så mycket vi behöver och så mycket jag vill ha och pengarna som kan göra allt möjligt finns där på andra sidan alla tunga blålådor.
Kvinnor som lyfter mycket tunga saker under graviditeten föder väl muskulösa barn. Eller?
Och jag får ju allt stöd jag behöver av maken, strumporna och bältet. Vad mer kan man begära?
Inte är det synd om mig inte.
Inte synd alls.
Jag får ju betalt för mina smärtor.
Då gör det ju inte alls lika ont.
fredag, maj 11, 2007
All work and hardly no pay
Lite för mycket sammandragningar för att allt ska kännas bra, den förbannade stressen har smittat av sig på stackars Skrutten. Trots att jag varit hemma har det varit väldigt spänt, och en hel del arbete också med att packa resten av böckerna inför en snar golvläggning/omflyttning.
Skrutten tycker inte om när jag konkar på lådor här hemma heller.
Men det rör på sig där inne och det känns bra och det är ju fredag och 8 timmar ska jag väl fixa om jag biter ihop. Och blir det jobb i helgen är det ju bara bra intalar jag mig, för pengarnas skull. Snart bryter de för lön och jag har inte så himla många timmar under bältet som jag skulle behöva.
Jag sökte ett annat jobb i går, jag får det ju inte förstås, men för en gångs skull kändes det som att jag skulle kunna få det och jag väntade lite extra på att telefonen skulle ringa, förberedde mig på lite hypotetiska frågor. Och kände mig jävligt vuxen plötsligt, eftersom jobbet var heltid under juni-augusti, och om jag fått det skulle jag inte fått en endaste dag ledigt med man och barn under hela sommaren, men jag skulle ha tjänat pengar och det hade varit oerhört ansvarstagande av mig, oerhört moget, inte likt mig alls.
Men som vanligt i mitt liv springer pengarna åt andra hållet när de får syn på mig.
Äsch, jag ville väl inte jobba på tv-shops kundtjänst ändå. Jag kan tänka mig att det efter några minuter blir lite svårt att uppbåda en massa sympati för människorna som ringer och klagar på att produkterna de köpt för dyra pengar inte utför de mirakel de ju sett dem göra på tv.
Man kan bli frestad att säga dem ett sanningens ord.
Och idag håller alla tummarna för min lilla lilla syster som förväntas föda sin egen lille skrutt, som blir sonens och Skruttens allra första kusin. Det betyder väl att hennes grabb kommer vilken dag som helst utom just i dag, men jag håller tummarna ändå. Idag och framledes.
Skrutten tycker inte om när jag konkar på lådor här hemma heller.
Men det rör på sig där inne och det känns bra och det är ju fredag och 8 timmar ska jag väl fixa om jag biter ihop. Och blir det jobb i helgen är det ju bara bra intalar jag mig, för pengarnas skull. Snart bryter de för lön och jag har inte så himla många timmar under bältet som jag skulle behöva.
Jag sökte ett annat jobb i går, jag får det ju inte förstås, men för en gångs skull kändes det som att jag skulle kunna få det och jag väntade lite extra på att telefonen skulle ringa, förberedde mig på lite hypotetiska frågor. Och kände mig jävligt vuxen plötsligt, eftersom jobbet var heltid under juni-augusti, och om jag fått det skulle jag inte fått en endaste dag ledigt med man och barn under hela sommaren, men jag skulle ha tjänat pengar och det hade varit oerhört ansvarstagande av mig, oerhört moget, inte likt mig alls.
Men som vanligt i mitt liv springer pengarna åt andra hållet när de får syn på mig.
Äsch, jag ville väl inte jobba på tv-shops kundtjänst ändå. Jag kan tänka mig att det efter några minuter blir lite svårt att uppbåda en massa sympati för människorna som ringer och klagar på att produkterna de köpt för dyra pengar inte utför de mirakel de ju sett dem göra på tv.
Man kan bli frestad att säga dem ett sanningens ord.
Och idag håller alla tummarna för min lilla lilla syster som förväntas föda sin egen lille skrutt, som blir sonens och Skruttens allra första kusin. Det betyder väl att hennes grabb kommer vilken dag som helst utom just i dag, men jag håller tummarna ändå. Idag och framledes.
torsdag, maj 10, 2007
Och inga piller kan man ta heller
Jag måste, för hälsans skull, lära mig att bli mer flexibel. Ta dagen som den kommer. Inte knäckas som en torr pinne så fort något inte blir som jag har tänkt.
Kunna slappna av.
Hela dagen igår gick jag som på äggskal. Sneglade på telefonen, öppnade och kollade mobilen arton gånger så den inte hade några undangömda missade samtal, vågade knappt gå på toa.
De skulle ju ringa från jobbet. Och inte som vanligt för att be mig komma jobba dagen efter, utan för att jag skulle komma med en gång.
Jag hade allting klart och utlagt som värsta brandmannen, beredd att rycka ut så fort telefonen ringde. Vågade inte göra någonting som skulle kunna försena mig. Satt bara här, och tittade på telefonen.
Och så ringde de aldrig. Så det är inte bara så att jag inte skulle jobba igår. Jag ska inte jobba i dag heller. Om det inte är så att de ringer i loppet av dagen och ber mig komma med en gång.
Då dör jag.
Nu orkar jag inte mer.
Trots inget arbete hade jag så ont i går kväll, ont i nacke och axlar och så öm i musklerna av anspänningar som håller på att släppa.
Helt i onödan.
Och jag vet inte varför de gör så här. Om det bara blev ändrade planer. Eller om de vill låtsas som att allt är som vanligt fast de egentligen inte vill ha mig där. Och om det i så fall beror på krisen härom veckan eller på att jag är för tjock för kuvertering.
De andra jobbar ju.
Don't get me wrong, jag är så glad de dagar jag slipper gå och jobba. Men inte igår. Poängen med de arbetslösa dagarna är att jag ska kunna slappna av. Och det kunde jag inte i går.
Det hade varit lugnare att gå till jobbet. Ta smärtan. Få betalt.
Men jag vägrar gå här hemma som ett psykat djur i bur för deras skull. Jag måste hitta lugnet. Jag måste kunna stänga ute dem. Jag måste kunna vara lugn.
Ha trygghet, här i min egen skog.
Tills det är över.
Kunna slappna av.
Hela dagen igår gick jag som på äggskal. Sneglade på telefonen, öppnade och kollade mobilen arton gånger så den inte hade några undangömda missade samtal, vågade knappt gå på toa.
De skulle ju ringa från jobbet. Och inte som vanligt för att be mig komma jobba dagen efter, utan för att jag skulle komma med en gång.
Jag hade allting klart och utlagt som värsta brandmannen, beredd att rycka ut så fort telefonen ringde. Vågade inte göra någonting som skulle kunna försena mig. Satt bara här, och tittade på telefonen.
Och så ringde de aldrig. Så det är inte bara så att jag inte skulle jobba igår. Jag ska inte jobba i dag heller. Om det inte är så att de ringer i loppet av dagen och ber mig komma med en gång.
Då dör jag.
Nu orkar jag inte mer.
Trots inget arbete hade jag så ont i går kväll, ont i nacke och axlar och så öm i musklerna av anspänningar som håller på att släppa.
Helt i onödan.
Och jag vet inte varför de gör så här. Om det bara blev ändrade planer. Eller om de vill låtsas som att allt är som vanligt fast de egentligen inte vill ha mig där. Och om det i så fall beror på krisen härom veckan eller på att jag är för tjock för kuvertering.
De andra jobbar ju.
Don't get me wrong, jag är så glad de dagar jag slipper gå och jobba. Men inte igår. Poängen med de arbetslösa dagarna är att jag ska kunna slappna av. Och det kunde jag inte i går.
Det hade varit lugnare att gå till jobbet. Ta smärtan. Få betalt.
Men jag vägrar gå här hemma som ett psykat djur i bur för deras skull. Jag måste hitta lugnet. Jag måste kunna stänga ute dem. Jag måste kunna vara lugn.
Ha trygghet, här i min egen skog.
Tills det är över.
onsdag, maj 09, 2007
Inget så kallat liv alls
Det måste ju vara ett grundläggande konstruktionsfel att det blir extra svårt att somna om man är för trött. I går kväll var jag i alla fall för trött. Fy fasiken vad trött jag var. Och ändå är det ingenting mot hur vansinnigt trött jag är nu. Skräp också.
Jobbet är pest och pina och det finns ingen bra utväg därifrån. Enda sättet jag kan slippa jobba är om det blir något fel, om Skrutten börjar fara illa av det. Det spelar ingen roll hur ont jag har, hur stressad jag är, man blir inte sjukskriven för sådant. Man blir inte sjukskriven under graviditet om inte barnet är i fara och det vill jag ju inte, absolut inte.
Men leva med dessa smärtor, precis hela tiden, att aldrig orka någonting efter jobbet, vad är det för liv? Egentligen?
Nu har det i alla fall blivit dåligt väder och jag hoppas det håller i sig för det förhindrar att jag kokar innanför de obekväma strumporna och det förbannade bältet. Håll temperaturerna ner fram tills juli, snälla SMHI.
Dessutom gör regnet att syrenerna luktar dubbelgott. Jag tycker om syrener. Särskilt de lila.
Om jag hade haft några som helst pengar hade jag köpt ett hus igår, bara för att det låg inklämt bland en massa jättestora syrenbuskar.
Location, location, location som mäklarna brukar säga.
För övrigt är det jobbigt att Mitt så kallade liv ÄNTLIGEN kommer på DVD den 14 maj och att jag inte har några pengar att köpa den för.
Jobbet är pest och pina och det finns ingen bra utväg därifrån. Enda sättet jag kan slippa jobba är om det blir något fel, om Skrutten börjar fara illa av det. Det spelar ingen roll hur ont jag har, hur stressad jag är, man blir inte sjukskriven för sådant. Man blir inte sjukskriven under graviditet om inte barnet är i fara och det vill jag ju inte, absolut inte.
Men leva med dessa smärtor, precis hela tiden, att aldrig orka någonting efter jobbet, vad är det för liv? Egentligen?
Nu har det i alla fall blivit dåligt väder och jag hoppas det håller i sig för det förhindrar att jag kokar innanför de obekväma strumporna och det förbannade bältet. Håll temperaturerna ner fram tills juli, snälla SMHI.
Dessutom gör regnet att syrenerna luktar dubbelgott. Jag tycker om syrener. Särskilt de lila.
Om jag hade haft några som helst pengar hade jag köpt ett hus igår, bara för att det låg inklämt bland en massa jättestora syrenbuskar.
Location, location, location som mäklarna brukar säga.
För övrigt är det jobbigt att Mitt så kallade liv ÄNTLIGEN kommer på DVD den 14 maj och att jag inte har några pengar att köpa den för.
tisdag, maj 08, 2007
Falskt larm
Problemet med hemlisar är att de inte alltid är sanna. De kan ju varken bekräftas eller förnekas om folk inte vet om dem. Nu verkar hemlisen på jobbet ha varit falskt larm och jag vet inte vad jag ska tro. Eller tycka.
Hemlisen var att alla skulle få sparken vid månadsskiftet. Företaget i akut kris, katastrof för alla anställda, men jag var faktiskt lättad. Bara tre veckor kvar. Sedan skulle jag få stanna hemma, visserligen utan betalning, men ändå. Jag skulle inte kunna jobba mer och det skulle inte vara mitt fel. Om alla fick sparken skulle det ju inte bero på att jag var för dålig eller för gravid.
Så jag bet ihop och tänkte att tre veckor kan jag klara. Och sedan får jag gå därifrån med rak rygg, tillsammans med alla andra.
Men nej.
Katastrofen tycks avvärjd och alla blir kvar. Och jag vet inte hur mycket jag orkar, hur mycket mer jag håller för. Hur länge innan jag tvingas ge mig och krypa hem. Med svansen mellan benen och magen släpande i golvet.
Visst är jag det lägsta av lägsta som hoppas att ett företag ska gå omkull och att ett tiotal personer ska förlora sina arbeten bara för att jag är för lat för att jobba. Men när jag fick höra att vi skulle få vara kvar svor jag nästan högt. Hur ska jag nu komma därifrån? Jag kan inte sluta. Jag kan inte sjukanmäla mig. Jag kan inte tacka nej till att arbeta.
Jag hatar att ha ont. Jag hatar att må så dåligt hela tiden. Jag vet inte hur mycket Skrutten känner av, av allt det här, kanske ingenting alls men jag har svårt att tro att alla stresshormoner och vad som nu finns i blodet när man har ont inte skulle påverka min lill* inneboende.
8 timmar i går och sedan kunde jag inte gå. Nu när jag vaknade har jag mest ont i armarna och händerna. Men ok, no sweat (fast jo, mycket svett blir det med stödstrumpor och foglossningsbältet, jag höll på att koka igår, visaren gick upp på rött flera gånger) jag biter ihop och går dit för 8 timmar till.
Det handlar bara om pengar. Varje timme ger en slant.
Vad är väl smärta mot det?
Hemlisen var att alla skulle få sparken vid månadsskiftet. Företaget i akut kris, katastrof för alla anställda, men jag var faktiskt lättad. Bara tre veckor kvar. Sedan skulle jag få stanna hemma, visserligen utan betalning, men ändå. Jag skulle inte kunna jobba mer och det skulle inte vara mitt fel. Om alla fick sparken skulle det ju inte bero på att jag var för dålig eller för gravid.
Så jag bet ihop och tänkte att tre veckor kan jag klara. Och sedan får jag gå därifrån med rak rygg, tillsammans med alla andra.
Men nej.
Katastrofen tycks avvärjd och alla blir kvar. Och jag vet inte hur mycket jag orkar, hur mycket mer jag håller för. Hur länge innan jag tvingas ge mig och krypa hem. Med svansen mellan benen och magen släpande i golvet.
Visst är jag det lägsta av lägsta som hoppas att ett företag ska gå omkull och att ett tiotal personer ska förlora sina arbeten bara för att jag är för lat för att jobba. Men när jag fick höra att vi skulle få vara kvar svor jag nästan högt. Hur ska jag nu komma därifrån? Jag kan inte sluta. Jag kan inte sjukanmäla mig. Jag kan inte tacka nej till att arbeta.
Jag hatar att ha ont. Jag hatar att må så dåligt hela tiden. Jag vet inte hur mycket Skrutten känner av, av allt det här, kanske ingenting alls men jag har svårt att tro att alla stresshormoner och vad som nu finns i blodet när man har ont inte skulle påverka min lill* inneboende.
8 timmar i går och sedan kunde jag inte gå. Nu när jag vaknade har jag mest ont i armarna och händerna. Men ok, no sweat (fast jo, mycket svett blir det med stödstrumpor och foglossningsbältet, jag höll på att koka igår, visaren gick upp på rött flera gånger) jag biter ihop och går dit för 8 timmar till.
Det handlar bara om pengar. Varje timme ger en slant.
Vad är väl smärta mot det?
måndag, maj 07, 2007
Bara bit ihop
Vissa saker är svårare än de borde vara. Vissa händelser som borde vara positiva, t ex hastigt påkommet besök av nära släktingar, borde vara en källa till glädje om inte till och med fest, men ger så mycket ångest att allt bara blir outhärdligt och det slutar med att jag står i köket och skriker att ingen får röra vid mig när maken försöker trösta.
Inte bra.
Nu är jag alldeles utmattad av alla stresshormoner som mörade mig hela dagen igår och jag har 8 glada timmar framför någon slags tortyrmaskin att se fram emot. Bara på med bältet och försöka tjäna lite pengar, det blir inte så mycket sådana har jag upptäckt efter alla arbetslösa dagar, och jag skulle verkligen behöva några.
Det kan vara bra att ha.
Det är inte lång tid kvar nu, känner jag. Inte ens en liten promenad på stan i solen i går kväll klarade jag av utan att det började göra ont och jag började halta. Lyfta lådor och jaga stressig maskin klarar jag inte längre och jag bara väntar på att de ska säga till mig att gå hem, för att jag gör ingen nytta mer.
Det hade varit så bra om jag hade kunnat jobba hela den här veckan, men jag tror inte att det kommer att gå. Och om jag måste sjukanmäla mig igen, då är jag nog ingen kuverterare mer.
Då har jag nog kuverterat min sista skräppostförsändelse.
Inte bra.
Nu är jag alldeles utmattad av alla stresshormoner som mörade mig hela dagen igår och jag har 8 glada timmar framför någon slags tortyrmaskin att se fram emot. Bara på med bältet och försöka tjäna lite pengar, det blir inte så mycket sådana har jag upptäckt efter alla arbetslösa dagar, och jag skulle verkligen behöva några.
Det kan vara bra att ha.
Det är inte lång tid kvar nu, känner jag. Inte ens en liten promenad på stan i solen i går kväll klarade jag av utan att det började göra ont och jag började halta. Lyfta lådor och jaga stressig maskin klarar jag inte längre och jag bara väntar på att de ska säga till mig att gå hem, för att jag gör ingen nytta mer.
Det hade varit så bra om jag hade kunnat jobba hela den här veckan, men jag tror inte att det kommer att gå. Och om jag måste sjukanmäla mig igen, då är jag nog ingen kuverterare mer.
Då har jag nog kuverterat min sista skräppostförsändelse.
söndag, maj 06, 2007
Batteriladdartid
Tidigt, tidigt en söndag morgon är min favorittid, det är min tid, när alla andra i hela världen sover och bara jag finns.
En liten stund att få andas ut, ladda upp batterierna och bara vara i fred. Det blir inte så mycket sådan tid annars, när alla går i skift här hemma och jag själv måste gå och jobba.
Även om det är mycket bättre nu är det trots allt inte så många år sedan jag knappt kunde lämna lägenheten utan att få panikångest och dö. Prata med främlingar var uteslutet, möta blickar på gatan otänkbart.
Det skrämde mig nästan mer när jag skulle börja jobba, hur det skulle gå i fikarummet på rasterna, än hur det skulle gå med själva jobbet. Men nu blev det ju tvärtom. Jobbet har ju inte gått så bra, med pajad rygg och så, och nu är magen alldeles i vägen, och foglossningen. Men fikarummet har jag överlevt och jag får inte längre andnöd när jag stänger maskinen och går på rast.
Tvärtom är det trevligt att prata med en del av de här människorna, och jag kommer att sakna det när jag nu får dra mig tillbaka snart. Det är bara för jobbigt med foglossningen, och magen är redan nu i vägen och gör det väldigt obehagligt att böja sig ner eller lyfta stora lådor.
Men jag har lärt mig mycket under det här halvåret.
Jag kan, till exempel. Bara en sån sak.
Och att alla människor inte hatar mig, hela tiden.
Och att jag väldigt gärna skulle vilja jobba hemifrån, helst med mitt eget skrivande.
Frågan är vad jag gör nu, med allt detta vetande.
En liten stund att få andas ut, ladda upp batterierna och bara vara i fred. Det blir inte så mycket sådan tid annars, när alla går i skift här hemma och jag själv måste gå och jobba.
Även om det är mycket bättre nu är det trots allt inte så många år sedan jag knappt kunde lämna lägenheten utan att få panikångest och dö. Prata med främlingar var uteslutet, möta blickar på gatan otänkbart.
Det skrämde mig nästan mer när jag skulle börja jobba, hur det skulle gå i fikarummet på rasterna, än hur det skulle gå med själva jobbet. Men nu blev det ju tvärtom. Jobbet har ju inte gått så bra, med pajad rygg och så, och nu är magen alldeles i vägen, och foglossningen. Men fikarummet har jag överlevt och jag får inte längre andnöd när jag stänger maskinen och går på rast.
Tvärtom är det trevligt att prata med en del av de här människorna, och jag kommer att sakna det när jag nu får dra mig tillbaka snart. Det är bara för jobbigt med foglossningen, och magen är redan nu i vägen och gör det väldigt obehagligt att böja sig ner eller lyfta stora lådor.
Men jag har lärt mig mycket under det här halvåret.
Jag kan, till exempel. Bara en sån sak.
Och att alla människor inte hatar mig, hela tiden.
Och att jag väldigt gärna skulle vilja jobba hemifrån, helst med mitt eget skrivande.
Frågan är vad jag gör nu, med allt detta vetande.
lördag, maj 05, 2007
Jag vet en hemlighet
En arbetsdag per vecka verkar vara ungefär vad jag klarar av, förutsatt att jag inte behöver göra något efteråt. 8 timmar och sedan sängläge.
Jag ska tydligen dit på måndag igen och jag fasar. Nästa vecka är ju en hel vecka och jag tror mig inte klara 40 timmar, det tror jag inte, men samtidigt måste jag tjäna pengar nu, jag bara måste. Pengar är ju bra att ha och det kanske inte blir så många fler chanser att tjäna några innan magen kommer alldeles i vägen så jag får vackert bita ihop, dra på stödstrumporna, spänna foglossningsbältet och knata dit.
Men först helgen med allt vad det innebär av städning och tvätt och veckohandling.
The weekend just isn't what it used to be.
Det finns hemlisar på jobbet som jag vet om, som gör det jobbigt att prata med folk som inte vet om dem. Stora, viktiga hemlisar som kommer att påverka allas liv, fast kanske inte mitt så väldans mycket.
Jag är lite immun mot hemlisar i min mammabubbla.
Men det gör att jag inte bryr mig så mycket om någonting där längre. Jag gör så gott jag kan, som jag alltid gjort, men jag tar inte motgångar så personligt och jag stressar inte upp mig så mycket om det blir något fel.
Vad ska de göra? Ge mig sparken?
Jag kommer inte orka vagga runt maskinen länge till ändå.
Men de andra, de är det synd om.
Livet är hårt. Även mot de ömtåliga.
Jag ska tydligen dit på måndag igen och jag fasar. Nästa vecka är ju en hel vecka och jag tror mig inte klara 40 timmar, det tror jag inte, men samtidigt måste jag tjäna pengar nu, jag bara måste. Pengar är ju bra att ha och det kanske inte blir så många fler chanser att tjäna några innan magen kommer alldeles i vägen så jag får vackert bita ihop, dra på stödstrumporna, spänna foglossningsbältet och knata dit.
Men först helgen med allt vad det innebär av städning och tvätt och veckohandling.
The weekend just isn't what it used to be.
Det finns hemlisar på jobbet som jag vet om, som gör det jobbigt att prata med folk som inte vet om dem. Stora, viktiga hemlisar som kommer att påverka allas liv, fast kanske inte mitt så väldans mycket.
Jag är lite immun mot hemlisar i min mammabubbla.
Men det gör att jag inte bryr mig så mycket om någonting där längre. Jag gör så gott jag kan, som jag alltid gjort, men jag tar inte motgångar så personligt och jag stressar inte upp mig så mycket om det blir något fel.
Vad ska de göra? Ge mig sparken?
Jag kommer inte orka vagga runt maskinen länge till ändå.
Men de andra, de är det synd om.
Livet är hårt. Även mot de ömtåliga.
fredag, maj 04, 2007
Jävla, jävla, jävla jobbigt
Jag jobbade lite med boken igår.
Jippi.
Avfuktarna har tystnat.
Jippi.
Skrutten sparkar och verkar må bra.
Jippi.
Nu ska jag gå och jobba.
-...
Och det finns liksom ingen som helst tröst. Jag har svårt att andas, är spänd som en fiolsträng, har huvudvärk och magen har fullständigt kollapsat.
Det är bara en enda dag. Jag behöver varenda krona jag kan knega ihop. Det är snart över. Till hösten tar jag mammaledigt ett helt år.
Allt det här borde hjälpa.
Men jag bara hatar mig själv just nu.
Jävla, jävla, jävla lata, talanglösa subba som inte duger någonting till och aldrig kan lära sig det här med pengar.
Kuvertering är rätt åt dig.
Jippi.
Avfuktarna har tystnat.
Jippi.
Skrutten sparkar och verkar må bra.
Jippi.
Nu ska jag gå och jobba.
-...
Och det finns liksom ingen som helst tröst. Jag har svårt att andas, är spänd som en fiolsträng, har huvudvärk och magen har fullständigt kollapsat.
Det är bara en enda dag. Jag behöver varenda krona jag kan knega ihop. Det är snart över. Till hösten tar jag mammaledigt ett helt år.
Allt det här borde hjälpa.
Men jag bara hatar mig själv just nu.
Jävla, jävla, jävla lata, talanglösa subba som inte duger någonting till och aldrig kan lära sig det här med pengar.
Kuvertering är rätt åt dig.
torsdag, maj 03, 2007
Doktorn är UTE
Alldeles, alldeles meningslösa är de här sista gångerna hos psykiatern innan hon ska sluta 1 juni. Man kan inte prata om någonting eftersom vi ju har så väldigt lite tid kvar till vårt förfogande och det är inte bra att börja rota i något som vi inte hinner avsluta. All tid går åt dels till att hon försöker provcera fram separationsångest hos mig (lycka till med det) och dels till att hon försöker locka med mig till sin privata mottagning.
Tror inte det.
Någon ny kontakt får jag inte eftersom min funktionsnivå är alldeles för hög. Varför har ingen berättat det för mig? Om jag inte behöver gå där längre, varför gör jag det då?
Två gånger kvar men jag tänker inte gå dit mer. Hon kanske behöver en massa timmar till att avsluta vår kontakt, men jag behöver inte mer än Jaha, du slutar här? Och jag får ingen ny kontakt? Ok, men då går jag då.
Man behöver både Freud och Jung för att hitta separationsångesten i det där, tror jag.
Jag vill ändå inte vara knäpp just nu. Det kändes jättekonstigt igår när jag försökte prata med henne och Skrutten sparkade och jag grät som jag alltid gör i det där rummet men jag ville inte vara ledsen för vad har jag egentligen att vara ledsen för just nu, och jag lugnade ner mig och klappade magen för att lugna Skrutten och sedan satt jag bara och studerade sömmarna i fåtöljen mitt emot och klappade magen och undrade vad f*n jag gjorde där för jag ville ju egentligen bara ligga hemma och klappa på magen och må bra och inte sitta där och ha ångest över att hon inte förstår mig, för att om ens psykiater inte förstår en måste man vara knäppare än jag trodde att jag var.
Skrutterapi tror jag på. En busig unge som kräver all min uppmärksamhet och som blir glad att se mig och som luktar så där som bara bäbisar gör och att få stanna hemma i en mammabubbla i minst ett år om jag verkligen snålar med FP-dagarna, det kan läka alla såren i min själ tror jag.
Det kan läka vad som helst.
För övrigt är det svårt att hitta fina, roliga leksaker att ge bort till systrar som får barn i dagarna har jag märkt. Jag har varit överallt i hela världen och inte hittat någonting som jag skulle vilja leka med, än mindre ge bort till en nyanländ liten en och i går när jag äntligen hittade något, fantastiska tygskallror i form av fantasidjur med ett behagligt svagt skallrande ljud inifrån så var de märkta med en stor varningsetikett.
EJ FÖR BARN UNDER TRE ÅR.
På en skallra.
Jag ger upp ibland. Jag vet verkligen inte vad annat man kan göra i ett sådant läge.
Äsch. Systersonen ska inte ha någon jävla skallra. Systersonen ska få en banan.
Tror inte det.
Någon ny kontakt får jag inte eftersom min funktionsnivå är alldeles för hög. Varför har ingen berättat det för mig? Om jag inte behöver gå där längre, varför gör jag det då?
Två gånger kvar men jag tänker inte gå dit mer. Hon kanske behöver en massa timmar till att avsluta vår kontakt, men jag behöver inte mer än Jaha, du slutar här? Och jag får ingen ny kontakt? Ok, men då går jag då.
Man behöver både Freud och Jung för att hitta separationsångesten i det där, tror jag.
Jag vill ändå inte vara knäpp just nu. Det kändes jättekonstigt igår när jag försökte prata med henne och Skrutten sparkade och jag grät som jag alltid gör i det där rummet men jag ville inte vara ledsen för vad har jag egentligen att vara ledsen för just nu, och jag lugnade ner mig och klappade magen för att lugna Skrutten och sedan satt jag bara och studerade sömmarna i fåtöljen mitt emot och klappade magen och undrade vad f*n jag gjorde där för jag ville ju egentligen bara ligga hemma och klappa på magen och må bra och inte sitta där och ha ångest över att hon inte förstår mig, för att om ens psykiater inte förstår en måste man vara knäppare än jag trodde att jag var.
Skrutterapi tror jag på. En busig unge som kräver all min uppmärksamhet och som blir glad att se mig och som luktar så där som bara bäbisar gör och att få stanna hemma i en mammabubbla i minst ett år om jag verkligen snålar med FP-dagarna, det kan läka alla såren i min själ tror jag.
Det kan läka vad som helst.
För övrigt är det svårt att hitta fina, roliga leksaker att ge bort till systrar som får barn i dagarna har jag märkt. Jag har varit överallt i hela världen och inte hittat någonting som jag skulle vilja leka med, än mindre ge bort till en nyanländ liten en och i går när jag äntligen hittade något, fantastiska tygskallror i form av fantasidjur med ett behagligt svagt skallrande ljud inifrån så var de märkta med en stor varningsetikett.
EJ FÖR BARN UNDER TRE ÅR.
På en skallra.
Jag ger upp ibland. Jag vet verkligen inte vad annat man kan göra i ett sådant läge.
Äsch. Systersonen ska inte ha någon jävla skallra. Systersonen ska få en banan.
onsdag, maj 02, 2007
Det är i alla fall bättre än Herzekiel
Min växt som jag fick när jag slutade på skrivarlinjen har varit så nära döden så länge men är nu på väg tillbaka. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att den ser ut att må bra. Min bok har också varit nära döden, till och med dödförklarad flera gånger om, men just nu känns det inte så himla hopplöst och jag hoppas att jag ska få jobba en stund med den i lugn och ro när alla går till skolan i dag. Varje timme med rödpennan är ett steg närmare den tidpunkt då jag kan säga att jag är färdig och skicka iväg den till diverse förlag.
Om det är så att de är ihopkopplade på något kosmiskt vis hoppas jag att min växt kommer att blomma till sommaren. Och att boken blir ordentligt läst av någon som inte känner mig.
Mer än så begär jag inte. Bara att någon ska betrakta det jag har gjort som en bok och läsa den.
Det och en god natts sömn skulle jag ge ganska mycket för just nu.
Det är väldigt länge till september men vi börjar prata namn m m och det är en himla skillnad på att vara ett par som skaffar ett barn tillsammans och att vara en tjej som skaffar barn med sin kille som inte riktigt fattar vad som pågår.
Det här är inte bara mitt barn.
Och det var ju precis det jag ville, jag ville ha tvåsamheten, jag ville göra det här tillsammans med honom. Jag måste komma ihåg det. Jag kan inte alltid få bestämma.
Men demokrati är tydligen inte min starka sida.
Inte kompromisser heller.
Jag vill att vi ska göra det här tillsammans, men samtidigt vill jag att allt ska bli så som jag vill ha det.
Fullständigt orimligt?
Jepp!
Och jag har bara fyra månader på mig att bättra mig.
Om det är så att de är ihopkopplade på något kosmiskt vis hoppas jag att min växt kommer att blomma till sommaren. Och att boken blir ordentligt läst av någon som inte känner mig.
Mer än så begär jag inte. Bara att någon ska betrakta det jag har gjort som en bok och läsa den.
Det och en god natts sömn skulle jag ge ganska mycket för just nu.
Det är väldigt länge till september men vi börjar prata namn m m och det är en himla skillnad på att vara ett par som skaffar ett barn tillsammans och att vara en tjej som skaffar barn med sin kille som inte riktigt fattar vad som pågår.
Det här är inte bara mitt barn.
Och det var ju precis det jag ville, jag ville ha tvåsamheten, jag ville göra det här tillsammans med honom. Jag måste komma ihåg det. Jag kan inte alltid få bestämma.
Men demokrati är tydligen inte min starka sida.
Inte kompromisser heller.
Jag vill att vi ska göra det här tillsammans, men samtidigt vill jag att allt ska bli så som jag vill ha det.
Fullständigt orimligt?
Jepp!
Och jag har bara fyra månader på mig att bättra mig.
tisdag, maj 01, 2007
Real nice tomaters
Och så var det maj och våren är väl nu ett faktum, eller kanske till och med försommaren på dessa breddgrader. Och det är så ljust i sovrummet att jag knappt kan somna och dessutom vaknar jag jättetidigt och det sammantaget gör att det känns som att jag inte sover alls men det måste jag väl ändå göra eftersom jag inte har blivit alldeles psykotisk ännu.
Huvudet är fullt av tankar på jobbet som kanske inte finns mer, och på lägenheten där det kanske någon gång kommer att läggas nya golv och möbler kommer att ställas på plats och var ska de i så fall stå och kanske behöver vi skaffa något nytt. Och på Skrutten som slår frivolter då och då och som kommer att förändra så mycket att jag inte har en aning om hur livet kommer att se ut, redan nu är det så annorlunda, bara en sådan sak att jag knappt kan gå mer än tjugo minuter utan att bäckenet faller i bitar.
Det är ganska annorlunda.
Jag oroar mig för sonen som inte orkar plugga mer, men som bara måste för vad finns det egentligen för alternativ om man är 17 och inte idrottar på elitnivå. Jag försöker hjälpa honom med matten, men jösses, och jag har ändå läst just den kursen en gång i tiden och fått en 5:a på den, men nu begriper jag ingenting plötsligt, det måste vara en dålig bok.
I går lagade jag middag helt på fri hand och det blev väl så där, men en upptäckt gjorde jag som kommer att förändra världen, min värld i alla fall. Cocktailtomater delade på mitten och lätt stekta med thai sweet chili-sås i pannan var det godaste jag någonsin har åstadkommit och kommer att dyka upp igen i mitt kök i alla möjliga sammanhang.
I dag är alla lediga och det betyder väl att inget blir gjort, men jag tänker fortfarande på boken och tänker fortfarande skicka in den så fort jag har fixat till alla korrfel och så.
Någon slags våg av optimism sveper genom livet och jag hänger på.
Kul att prova på något nytt för en gångs skull.
Som till exempel jävligt schyssta tomater.
Huvudet är fullt av tankar på jobbet som kanske inte finns mer, och på lägenheten där det kanske någon gång kommer att läggas nya golv och möbler kommer att ställas på plats och var ska de i så fall stå och kanske behöver vi skaffa något nytt. Och på Skrutten som slår frivolter då och då och som kommer att förändra så mycket att jag inte har en aning om hur livet kommer att se ut, redan nu är det så annorlunda, bara en sådan sak att jag knappt kan gå mer än tjugo minuter utan att bäckenet faller i bitar.
Det är ganska annorlunda.
Jag oroar mig för sonen som inte orkar plugga mer, men som bara måste för vad finns det egentligen för alternativ om man är 17 och inte idrottar på elitnivå. Jag försöker hjälpa honom med matten, men jösses, och jag har ändå läst just den kursen en gång i tiden och fått en 5:a på den, men nu begriper jag ingenting plötsligt, det måste vara en dålig bok.
I går lagade jag middag helt på fri hand och det blev väl så där, men en upptäckt gjorde jag som kommer att förändra världen, min värld i alla fall. Cocktailtomater delade på mitten och lätt stekta med thai sweet chili-sås i pannan var det godaste jag någonsin har åstadkommit och kommer att dyka upp igen i mitt kök i alla möjliga sammanhang.
I dag är alla lediga och det betyder väl att inget blir gjort, men jag tänker fortfarande på boken och tänker fortfarande skicka in den så fort jag har fixat till alla korrfel och så.
Någon slags våg av optimism sveper genom livet och jag hänger på.
Kul att prova på något nytt för en gångs skull.
Som till exempel jävligt schyssta tomater.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
