Batteriladdartid

Tidigt, tidigt en söndag morgon är min favorittid, det är min tid, när alla andra i hela världen sover och bara jag finns.

En liten stund att få andas ut, ladda upp batterierna och bara vara i fred. Det blir inte så mycket sådan tid annars, när alla går i skift här hemma och jag själv måste gå och jobba.

Även om det är mycket bättre nu är det trots allt inte så många år sedan jag knappt kunde lämna lägenheten utan att få panikångest och dö. Prata med främlingar var uteslutet, möta blickar på gatan otänkbart.

Det skrämde mig nästan mer när jag skulle börja jobba, hur det skulle gå i fikarummet på rasterna, än hur det skulle gå med själva jobbet. Men nu blev det ju tvärtom. Jobbet har ju inte gått så bra, med pajad rygg och så, och nu är magen alldeles i vägen, och foglossningen. Men fikarummet har jag överlevt och jag får inte längre andnöd när jag stänger maskinen och går på rast.

Tvärtom är det trevligt att prata med en del av de här människorna, och jag kommer att sakna det när jag nu får dra mig tillbaka snart. Det är bara för jobbigt med foglossningen, och magen är redan nu i vägen och gör det väldigt obehagligt att böja sig ner eller lyfta stora lådor.

Men jag har lärt mig mycket under det här halvåret.

Jag kan, till exempel. Bara en sån sak.

Och att alla människor inte hatar mig, hela tiden.

Och att jag väldigt gärna skulle vilja jobba hemifrån, helst med mitt eget skrivande.

Frågan är vad jag gör nu, med allt detta vetande.