Dömt att misslyckas

Vad tänkte jag på när jag sa att jag kunde jobba tre dagar?

Inte på min hälsa, det är då ett som är säkert.

Nu gör det ont, överallt, på många sätt och det är svårt att gå, trots att jag bara vilat sedan jag kom hem igår.

En dag till känns omöjligt. Så jag får försöka ta det en halvtimme i taget.

Jag ska bara jobba en liten stund. Och sedan en liten stund till. Och en till.

Om jag inte tittar på klockan så ofta går tiden fortare.

Om jag inte känner efter så mycket hur ont det gör.

Så gör det kanske inte så ont.

Kanske.

Det är värt ett försök.