Vill inte

Jag läker i kroppen men inte i själen. Svullnaden i fötterna går ner, fogarna gör bara ont när jag förtjänar det, de smärtsamma sammandragningarna har avtagit. Skärsåren på armar och händer är inte längre ilsket röda.

Men jag vill bara gråta fortfarande.

Allt verkar vara bra med Skrutten, säger de och jag är väldigt glad för det, det är jag men jag känner att det inte riktigt är sant, och framför allt känner jag mig helt maktlös vad gäller att skydda Skrutten från framtida skador.

För jag måste ju gå och jobba igen snart.

De säger att det inte är farligt så länge sammandragningarna ger med sig vid vila. Så är det meningen att jag ska hålla på så här nu? Gå och jobba ett par dagar, tills kroppen skriker NEJ. Gå hem, vila. Gå tillbaka och jobba ett par dagar, sedan hem och vila, osv, i all evighet, tills jag inte klarar mer.

Jag känner mig helt hopplös, helt låst, helt tvingad att gå och jobba trots att jag VET att det inte är bra för Skrutten.

Alla stresshormoner, allt adrenalin, allt skräp som ständig smärta innebär i blodomloppet.

De kanske inte riktigt vet hur det påverkar ett foster men jag kan faktiskt föreställa mig.

Vetenskap, beprövad erfarenhet OCH lite fantasi, om jag får be.

Men det är klart att jag inte blir sjukskriven för att jag känner att barnet kan komma att ta skada. Ingen sjukskrivning p g a fel tempus. Jag måste fortsätta jobba tills skadan är ett faktum. Tills något av deras prover visar att barnet inte mår bra.

De tvingar mig att skada mitt barn.

Jag vill inte.

Jag kan inte säga mer än så.

Jag vill inte.

Men ingen lyssnar.