Min växt som jag fick när jag slutade på skrivarlinjen har varit så nära döden så länge men är nu på väg tillbaka. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att den ser ut att må bra. Min bok har också varit nära döden, till och med dödförklarad flera gånger om, men just nu känns det inte så himla hopplöst och jag hoppas att jag ska få jobba en stund med den i lugn och ro när alla går till skolan i dag. Varje timme med rödpennan är ett steg närmare den tidpunkt då jag kan säga att jag är färdig och skicka iväg den till diverse förlag.
Om det är så att de är ihopkopplade på något kosmiskt vis hoppas jag att min växt kommer att blomma till sommaren. Och att boken blir ordentligt läst av någon som inte känner mig.
Mer än så begär jag inte. Bara att någon ska betrakta det jag har gjort som en bok och läsa den.
Det och en god natts sömn skulle jag ge ganska mycket för just nu.
Det är väldigt länge till september men vi börjar prata namn m m och det är en himla skillnad på att vara ett par som skaffar ett barn tillsammans och att vara en tjej som skaffar barn med sin kille som inte riktigt fattar vad som pågår.
Det här är inte bara mitt barn.
Och det var ju precis det jag ville, jag ville ha tvåsamheten, jag ville göra det här tillsammans med honom. Jag måste komma ihåg det. Jag kan inte alltid få bestämma.
Men demokrati är tydligen inte min starka sida.
Inte kompromisser heller.
Jag vill att vi ska göra det här tillsammans, men samtidigt vill jag att allt ska bli så som jag vill ha det.
Fullständigt orimligt?
Jepp!
Och jag har bara fyra månader på mig att bättra mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar