Skrivande var det, ja

Skrivandet, som den här bloggen egentligen skulle handla om, är så långt borta så att det finns inte. Jag har inte skrivit på så länge, inte fått någon idé till någon text, inte jobbat med boken, ingenting.

Det fattas mig.

Jag tänker hela tiden att det ska bli av, sedan, när jag får tid, när jag inte jobbar. Att jag bara behöver ett par dagar, lite tid för mig själv, så kommer det tillbaka.

Det gör det kanske inte alls.

Kanske finns det bara i förfluten tid. En gång skrev jag. Det blev en bok som inte blev riktigt färdig, som inte blev riktigt bra.

Sedan blev det inget mer.

Sorgligt i så fall.

Jag vill inte vara en som skrev en gång. Jag vill vara en som skriver. Men även när jag inte jobbar går all min energi åt till alla måsten, den här helgen en massa stök inför golvläggarnas återkomst på onsdag, och varje helg tvätt, disk, mat, ärenden.

Jag längtar efter föräldraledigheten, hoppas på havandeskapspenning 60 dagar innan Skruttens ankomst, mest därför att jag tror att jag dör om jag ska jobba länge till men också för att jag kanske kan få tid att skriva. Inte så mycket förstås, alla är ju lediga över sommaren och då får jag aldrig någon ro, men sedan, när skolorna har börjat igen.

Sedan. Kanske.

Ständigt dessa ord som en oöverstiglig mur mellan mig och mina ord. De jag skulle vilja skriva.

Det jag skulle vilja skapa.


I namndiskussionen dök namnen Elin och Simon upp, båda två ligger på topp 100. Men de är ju uteslutna. De barnen finns ju redan, i min omedelbara närhet. Jag känner dem ju så väl.

De är i allra högsta grad verkliga. Fast jag bara har skrivit dem.

Jag älskar när det händer. När något (någon) jag hittat på plötsligt bara finns i verkligheten.

Då känner jag mig nästan som en skapande människa.

Min mamma skulle varit så stolt.