Denna känsla av otillräcklighet som mina chefer alltid lyckas väcka i mig, den är farlig. Jag var ju trots allt på ganska gott humör. Visst. Jag har ont överallt och kan knappt gå efter att ha stått vid maskinen i tre dagar i sträck, men ändå. Det blev genast dubbelt så svårt när de omplacerade mig p g a inkompetens när jag var två lådor från slutet. Efter tre dagar.
Man blir så trött.
Och klockan halv två i natt blev jag även dunderförkyld. Det kanske inte verkar ha något samband, men man ska inte underskatta psykets inverkan på immunförsvaret. Om jag trodde jag hade ont överallt förut så hade jag fel. Halsen hade jag ju faktiskt inte så ont i förrän nu. Nu har den gått som en raket upp till plats nummer ett på min smärt-topplista.
Grattis.
Med ont i halsen och översvämmad av en massa negativa tankar som trängde sig in när chefen lämnade dörren öppen var det hopplöst inne i mitt huvud i går kväll, det var det. Jobbet misslyckas, äktenskapet misslyckas, sonen misslyckas i skolan och Skrutten kommer inte att överleva förlossningen var bara några av bilderna som jag grät mig till sömns till.
Och sedan, efter allt det, drömmer jag mardrömmar om att chefen tar ifrån mig kuverteringsmaskinen för att jag inte är snabb nog. Och det är så hemskt att jag skriker förtvivlat "Men jag kan!" och kastar mig på betonggolvet och kravlar mot maskinen.
Det vore nästan roligt om jag inte vore så täppt i näsan.
Ibland är jag patetisk på ett lite roligt sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar