Jag trodde gifta kvinnor inte gjorde det

Sakta men osäkert flyttas vårt berg med ägodelar från rum med skadade golv till rum med nya golv. Jag bestämmer var skåp och kartonger ska stå och maken och grabbarna kånkar. När mina nedpackade böcker rullar förbi på en lånad kärra vinkar jag till dem, tänker: Stå ut, det är snart över, vi kommer att få vara tillsammans igen. Jag lovar.

Under tiden överlever jag på en diet av biblioteksböcker och Emmaus-fynd. Det är magert, enformigt och ytterst otillfredsställande. Sista Millenium-boken har kommit men maken fick läsa den först medan jag ligger bredvid och suckar otåligt för att det tar en sådan tid.

Nu blir det kartongberg i sovrummet i stället och jag får sova allra längst in i ett hörn men det var varken lättare eller svårare än att sova på min vanliga plats. Det gör fortfarande ont när jag vänder på mig, det är fortfarande för varmt, det är fortfarande tusen tankar som flipperkular omkring innanför skallbenet när man ska försöka komma till ro. What matter where if I be the same? Indeed, Mr Milton, indeed.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag ska våga gå och jobba de där dagarna i glappet innan min nästa läkartid. Jag måste ju ställa mig till arbetsgivarens förfogande, men beroende på hur jag formulerar mig, hur jag säger att jag mår, så kanske de väljer att ringa någon annan istället.

Jag hade nästan bestämt mig för att det vore kanon att få jobba tre dagar nästa vecka, tjäna lite pengar och så, men så slängde jag ihop en enkel köttfärssås i går när maken var och spelade fotboll, 15 minuter vid köksbänken och sedan när vi stack iväg på en snabb runda till IKEA (det var kvällsöppet med inget folk, och vi skulle bara ha kökshanddukar och titta på ett nytt soffbord så då kändes det genomförbart) kunde jag knappt gå.

På något vis lyckades jag halta på båda benen samtidigt och det gjorde ont att stå på fötterna. Och då hade jag ändå inte gjort någonting, vilat och pekat och vaggat omkring i slow motion hela dagen.

Jag som tyckte jag mådde så bra, men så har jag ju bara legat med fötterna högt sedan i onsdags, med undantag från utflykterna till sjukvården.

Inte riktigt lika jobbigt som att köra maskin i 8 timmar.

Jag får nog säga som det är. Jag står till förfogande, men jag kan inte stå eller gå. Ring om ni behöver mig.

Och sedan vänta vid telefonen.