Vissa saker är svårare än de borde vara. Vissa händelser som borde vara positiva, t ex hastigt påkommet besök av nära släktingar, borde vara en källa till glädje om inte till och med fest, men ger så mycket ångest att allt bara blir outhärdligt och det slutar med att jag står i köket och skriker att ingen får röra vid mig när maken försöker trösta.
Inte bra.
Nu är jag alldeles utmattad av alla stresshormoner som mörade mig hela dagen igår och jag har 8 glada timmar framför någon slags tortyrmaskin att se fram emot. Bara på med bältet och försöka tjäna lite pengar, det blir inte så mycket sådana har jag upptäckt efter alla arbetslösa dagar, och jag skulle verkligen behöva några.
Det kan vara bra att ha.
Det är inte lång tid kvar nu, känner jag. Inte ens en liten promenad på stan i solen i går kväll klarade jag av utan att det började göra ont och jag började halta. Lyfta lådor och jaga stressig maskin klarar jag inte längre och jag bara väntar på att de ska säga till mig att gå hem, för att jag gör ingen nytta mer.
Det hade varit så bra om jag hade kunnat jobba hela den här veckan, men jag tror inte att det kommer att gå. Och om jag måste sjukanmäla mig igen, då är jag nog ingen kuverterare mer.
Då har jag nog kuverterat min sista skräppostförsändelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar