Jag måste, för hälsans skull, lära mig att bli mer flexibel. Ta dagen som den kommer. Inte knäckas som en torr pinne så fort något inte blir som jag har tänkt.
Kunna slappna av.
Hela dagen igår gick jag som på äggskal. Sneglade på telefonen, öppnade och kollade mobilen arton gånger så den inte hade några undangömda missade samtal, vågade knappt gå på toa.
De skulle ju ringa från jobbet. Och inte som vanligt för att be mig komma jobba dagen efter, utan för att jag skulle komma med en gång.
Jag hade allting klart och utlagt som värsta brandmannen, beredd att rycka ut så fort telefonen ringde. Vågade inte göra någonting som skulle kunna försena mig. Satt bara här, och tittade på telefonen.
Och så ringde de aldrig. Så det är inte bara så att jag inte skulle jobba igår. Jag ska inte jobba i dag heller. Om det inte är så att de ringer i loppet av dagen och ber mig komma med en gång.
Då dör jag.
Nu orkar jag inte mer.
Trots inget arbete hade jag så ont i går kväll, ont i nacke och axlar och så öm i musklerna av anspänningar som håller på att släppa.
Helt i onödan.
Och jag vet inte varför de gör så här. Om det bara blev ändrade planer. Eller om de vill låtsas som att allt är som vanligt fast de egentligen inte vill ha mig där. Och om det i så fall beror på krisen härom veckan eller på att jag är för tjock för kuvertering.
De andra jobbar ju.
Don't get me wrong, jag är så glad de dagar jag slipper gå och jobba. Men inte igår. Poängen med de arbetslösa dagarna är att jag ska kunna slappna av. Och det kunde jag inte i går.
Det hade varit lugnare att gå till jobbet. Ta smärtan. Få betalt.
Men jag vägrar gå här hemma som ett psykat djur i bur för deras skull. Jag måste hitta lugnet. Jag måste kunna stänga ute dem. Jag måste kunna vara lugn.
Ha trygghet, här i min egen skog.
Tills det är över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar