Jag får väl sitta i ett hörn och banka huvudet i väggen

Makens födelsedag och bäbisen och jag stressar men lyckas ändå inte fixa middagen och tårtan innan han kommer hem.

Middagen blir inget vidare och tårtan blir ett snett och vint fuskbygge.

Presenterna blir han inte heller nöjd med, men han låtsas i alla fall.

När blev vi så här artiga mot varandra?

Eller var vi alltid det?

Nu är det i alla fall slut på födelsedagar för det här halvåret och plånboken drar sig gnyende undan för att slicka såren.

Sista auktionerna drar inte in några pengar alls, så nu blir det inga fler på ett tag.

Jag undrar vad jag ska göra av mig då.

Det var inte mycket till liv, men det var mitt.

Lite väl arrogant att tro att man är unik

Jag springer som en hundvalp i hälarna på dem inne på forumet, försöker svara på alla deras frågor, desperat efter att få vara med i något samtal, att få lite kontakt med någon.

Ironiskt att det här är människor som jag inte har ett dugg gemensamt med och förmodligen inte skulle tycka om, ifall jag träffade dem i verkliga livet.

Det är sammanhanget jag söker. Gemenskapen. Jag vill så gärna höra till någonstans att jag är beredd att låtsas vara en av dem.

De har lyckats att bli vänner med varandra. Så varför kan inte jag?

För att de genomskådar mig, förmodligen. De ser direkt att jag inte hör hemma där.

Därför svarar de inte på mina inlägg, eller när de gör det, enbart kort och artigt.

Ok. Fair enough. Jag fattar. De vill inte ha några annorlundingar i sitt gäng. Men vart ska jag ta vägen då?


Var finnns de som jag har något gemensamt med?

Om de finns, överhuvudtaget.

En ny mage till bäbisen står överst på listan

Det blir helg igen och jag har ju inte hämtat mig efter förra helgen ännu så jag snavar in i ledigheten och blir liggande.

Nu orkar jag verkligen inte mer.

Och för att verkligen hoppa på den som ligger upptäckte jag sent i går kväll att jag har gjort fel när jag planerat min föräldraledighet. Det går inte att göra så som jag har tänkt.

Och vad jag inte orkar ta itu med det just nu.

Jag skiter i det och spelar på lotto istället.

Det känns som enda sättet det här kan sluta någorlunda lyckligt.

En kappsäck full med pengar, sedan skulle jag väl kunna slappna av.

En kappsäck full med tunga, hårda pengar att kasta på alla mina problem så att de gnyr och slinker undan i skuggorna.

Snälla Svenska Spel-gudar! Hör min bön!

Jag har alltid tyckt att gotländska låter så himla coolt!

Jag och mina vanföreställningar

Vi har inte riktigt hunnit komma ikapp efter allt stök så vi tar en slappedag till. Lite tvätt, lite disk men mest bara kramas och vila, leka och busa.

Sedan blir det ju helg igen.

Jag känner mer och mer hur jag inte orkar med. Hur jag brister på alla sätt, för alla människor i min värld. Hur listan över sådant som jag redan borde ha gjort blir längre och länge, samlas i sjok kring mina fötter så jag snavar när jag försöker ta ett steg framåt.

Jag vill bara sjunka ner på knä i alltihop, bara sjunka ner.

Bara ge upp.

Men det får man inte.

Jag inbillar mig i alla fall att bäbisen mår lite bättre.

Men jag inbillar mig så mycket.

Äntligen lite lugn

Första dagen på väldigt länge som vi får vara ifred, bäbisen och jag, och som vi inte ska något.

Det firar vi med att bara sitta och kramas (jag) och sova (han), precis hela förmiddagen. Så trötta var vi efter allt ståhej och efter alla våra sömnlösa nätter.

Sedan går vi och köper tonvis med blöjor till bäbisens kinkiga mage.

Bara han och jag kan jag för en stund känna mig tillräcklig.

Men bara för en stund.

För han mår fortfarande inte bra.

Och jag är rädd att det är mitt fel.

Typ karma

Uppe tidigt för att vinka av morfar och sedan gå och leka med roliga tanten och hennes fantastiska korg till bredden fylld med leksaker.

Bäbisen mår fortfarande inte bra. Vi har haft ännu en natt av ont i magen och ständiga blöjbyten och det måste ge med sig snart, nu får han ju inget annat än bröstmjölk och det måste ge med sig snart för bäbisar kan inte ha diarré så länge utan att dö.

Och det får han inte.

Han orkar bara leka ungefär halva tiden. Sedan gnäller han och käkar lite och somnar i mitt knä, trots att det finns roliga, ännu oprövade leksaker i drivor omkring honom.

Som sagt, han mår inte riktigt bra.

På vägen hem köper vi födelsedagspresenter till maken för mina födelsedagspresenter. Återvinning? Snålhet? God hushållning? Eller bara som när man förr i tiden grävde ner hjärtat av djuret man fällt som en gåva till gudarna för att visa hur tacksam man är.

För jag är tacksam. Jag vet att jag inte visar det tydligt nog.

Och för det är jag rädd att jag kommer att straffas.

Mer än så ska det nästan inte till

På BVC för spruta och vägning. Sprutan gick bra men vägningen blev en katastrof. Stackars bäbisen är uppenbarligen på väg att svälta ihjäl.

Jag pendlar mellan att inte oroa mig så mycket och att tro att han ska dö.

Över huvudtaget verkar det som att jag inte tar tillräckligt väl hand om honom. Han har hemskt torr hud på benen och svamp på halsen och all mat jag har gett honom har förmodligen gjort honom gluten-, laktos- och bröstmjölksintolerant.

Sedan springer vi på stan tills fogarna glöder för att slippa den pinsamma tystnaden här hemma.

På det stora hela ingen vidare dag.

Men på kvällen kallar store sonen bokstaven ü för "müsli-y".

Och om det inte vore för att jag fortfarande är lite rädd för att bäbisen kommer att dö så hade det gjort mig alldeles glad igen.

Alltså för att summera; mer av det som är bra, mindre av det som är dåligt

Bäbisen mår inte bra och jag misstänker all gröt, alla burkar jag proppat i honom på sistone. Allting som alla tjatat om att han skulle få för att han skulle må bra har gjort honom alldeles kass i magen och vi får inte sova varken han eller jag för alla magknip och alla blöjbyten.

Vi är uppe en timma i taget, tre eller fyra gånger under natten och man är lite spak när solen går upp efter en sådan pärs, det är man.

Men det låtsas man inte så mycket om utan man fixar tårta och maken fixar smarrig middag och så firar vi födelsedagar i repris när det vi har av släkt äntligen har tid att komma.

Sonen får äntligen det enda han önskade sig och så är husfriden återupprättad.

Själv fick jag a shit load of presentkort på Akademibokhandeln. Uj, uj, uj. Det här kan sluta illa.

På det stora hela har det här året inte varit likt något annat år. Till exempel har jag fått helt orimligt många och bra födelsedagspresenter.

Mer sånt.

Men samtidigt är jag tröttare och närmare döden än jag varit på länge. Kanske någonsin.

Mindre sånt.

Ojämställdast

Jag tar mig tid att skriva svar på en fråga på Tradera-chatten, trots att bäbisen kinkar.

Det skulle jag inte gjort.

Det jobbigaste är att om han hade kinkat på samma sätt medan jag stod och diskade eller plockade med tvätten hade maken aldrig stängt av tv:n och kommit och ryckt honom från mig på det viset. Han dör inte av att få vänta en stund, hade det hetat då. Jag har nog högre tröskel för sånt där än du, brukar han säga när jag kommer rusande vid minsta missnöjesyttring.

Men hans tröskel för att frugan ägnar sig åt något bara för sitt eget höga nöjes skull, den är precis i snavhöjd.

Aldrig i livet att han skulle erkänna att det är så här. Att om jag inte tvättar, diskar, städar så är jag på rymmen.

Sådana är ju inte vi. Inte han.

Men jag vet att det är så.

Och det är sorgligt.

Going down

Mycket att handla, städa, tvätta som vanligt.

Mycket ont som vanligt.

Mycket räcker jag inte till som vanligt.

Om något någon gång skulle vilja vara på något annat sätt så kunde det vara spännande.

Om det inte innebar cancer.

Men det skulle det ju säkert göra.

Jag är så trött, har så ont och det här funkar inte, jag funkar inte och jag kan inte göra någonting åt det, kan inte förändra någonting.

Bara gå under kan jag.

Så då gör jag väl det då.

Trettiofem halvår till, sedan är han också myndig

Bäbisens första födelsedag, han fyller ett halvt och vi borde äta åtminstone en halv tårta men det gör vi inte för hans urbota urusla mamma orkar/hinner/klarar inte av att fixa en till oss.

Bäbisen får istället mildgröt med grönsaker och det är minsann smaskens det med.

Mamma får ont i brösten.

Jag vet inte hur jag ska göra med amningen, vem jag gör det för, vem som behöver det, när, var, hur och varför och allt sånt där.

Som att jag skulle kunna fatta några beslut nu, i den här sinnesstämningen.

Som att jag någonsin kunde det.

Och det är fortfarande ganska skitkallt

Livet börjar som vanligt den tjugonde när barnbidraget kommer och det tar mig inte många timmar (minuter) att sätta sprätt på alltihop.

I affär efter affär står jag i kö med ny jacka till bäbisen men ångrar mig i sista minuten och hänger tillbaka dem eftersom jag egentligen tycker att de är fula.

Det var kanske inte så smart att skaffa barn i detta årtionde av brunt-orange-grönt-turkos.

Jag trodde att turkos var utrotat för länge sedan men det är väl som med tuberkulos. Life finds a way. Även de fula sidorna.

Människor shoppar mycket inför påsken och trots att det känns som att alla människor på jorden befinner sig i det köpcentra dit jag har styrt min kos så visar sig en avsevärd mängd också befinna sig på IKEA där jag tittar in på hemvägen. Men det är klart, jag tog ju bussen, så om de allihop hoppade in i sina bilar när jag klivit på bussen så hann de ju lätt före mig dit.

Så måste det vara.

Mitt liv, alltså

På stan och planerar påskhandlingen. Det är kallt och jävligt och bäbisens overall värmer inte så bra där den ligger ute på Tradera med auktionsslut ikväll. Ingen annan overall eller jacka hittar jag heller så det blir att bädda ner honom ordentligt i dubbla filtar och gå fort.

Trots att jag bestämt mig för att inte gå in på Myrorna gör jag det. Trots att jag bestämt mig för att inte köpa något där gör jag det.

Karaktär, vem, jag?

Näe.

Sedan bara vänta på att pengar ska komma så livet kan börja igen.

Det är så jävla torftigt det här.

Och bäbisen får lite välling till middag

Det är tur att man alltid får prata med någon ny när man ringer bredbandsbolagets kundtjänst. Annars hade jag känt mig lite dum vid det här laget.

Nu är det sjätte gången jag ringer. Med gråten i halsen vädjar jag.

Inte hjälper det.

Hoppet är det sista som överger människan så jag tar en himla massa nya bilder på mina Emmausfynd. Kanske kan jag lägga ut auktioner i kväll? Annars blir det till att ha sovrummet fullt med lådor till nästa månad.

Så roligt då.

Orkar inte gå ut idag, förkylningen och termometern drar åt olika håll.

Dessutom har jag lagt ut bäbisens overall på Tradera så han har inget att ha på sig.

Det blir till att kånka fram och tillbaka här inne istället för att köra runt i vagn. Inte samma djupsömn, precis. Några snuttar här och några där.

Men så blinkar det till i datorn och världen kommer åter till vår hemvist.

Så mycket som jag längtat efter att få komma ut på nätet de här dagarna, så vet jag ändå inte vad jag ska göra nu när jag kan.

Kolla mailen. Blogga. Kolla Tradera.


Och sen då?


Sedan intet.


Mer finns inte i min värld.

Mer än så är jag inte.

Scilla och snöstorm

Vi skulle till BVC för en andra spruta men bäbisens snoriga näsa och min sätter stopp för det.

Vi ger oss ut på en promenad istället i det vackra vårvädret.

Jag borde verkligen hålla bättre koll på världen utanför. Utanför hukar nämligen alla krokusar och scillan under snön och stormbyarna. På vissa ställen, vid vissa husknutar tvingas jag ställa mig och hålla ner vagnen när vinden tar i.

När jag kommer hem är jag om möjligt ännu mer förkyld.

Och bredbandet är om möjligt ännu mer sönder.

Överallt en massa kläder, andras gamla avlagda, vad ska jag med dem till och vad bryr sig världen om jag kan lägga ut auktioner eller inte?

Om det bryr sig ingen ett dugg.

Och jag bara litegrann.

Fel på fibern

Utan bredband hela dagen och man vet inte vad man ska göra av sig. Ingenting kan jag göra. Inte lägga ut nya auktioner. Inte blogga. Inte chatta.

Ingenting består mitt liv av, som inte behöver ström och optisk fiber. Så torftig är min tillvaro.

Och jag som ville bo ensam på ett berg. Hur skulle det gå till?

Ensam på ett berg med trådlöst bredband i så fall.

Förkylt

Sista babysimmet för säsongen. Jag krossar en ung mors hjärta när jag klumpigt avslöjar för henne att alla bilder hon tagit alla tio lördagar inte kommer att bli något. Hoppsan. Det var inte meningen. Fast det var det kanske. Om inte jag får några bilder på min lilla badgris ska inte någon annan få det heller.

I övrigt består dagen i mycket städ, disk och tvätt.

Mycket snor.

Och mycket lite ork.

Fattig fredag

Då är man verkligen fattig, när man inte ens har råd att gå på Emmaus rea.

Jag tycker inte om att vara fattig.

Jag tycker om att gå på rea.

Slutsats: Jag tycker inte om den här dagen.

Jag misstänker starkt att universum försöker säga mig att det är dags att sluta shoppa gammal lump för att sedan sälja med förlust.

Men jag lyssnar inte på det örat.

Inte på det andra heller.

Bara på den tunna rösten inuti mig som gnyr: "Jag vill, jag vill, jag vill..."

Att vilja men inte kunna, det är fan jobbigt.

Det måste väl varit en torsdag

Jag antar att det hade blivit någon slags uppståndelse om den här dagen bara hade uteblivit. Om alla hade gått och lagt sig onsdag kväll och vaknat fredag morgon hade väl någon sagt något. Någon hade väl protesterat. Man blir väl upprörd när sådant händer. Föreställer jag mig i alla fall.

Inte jag dock. I min värld är det fredag ungefär var tredje dag. Måndag varannan. Tisdagar och torsdagar förekommer eller uteblir lite som de vill. Det finns ingen som helst regelbundenhet i dagar och veckor. Ingen idé att ens försöka hålla reda på dagarna. De kanske inte kommer överhuvudtaget.

Som den här dagen. Inte fanns väl den? Visst var det väl ingen torsdag den här veckan?

Äsch. Vad är väl en torsdag?

Better luck nästa vecka.

Nerkräkt på kultursidorna

För en gångs skull lite trevligt på behandlingshemmet, eller trevligt och trevligt, men meningsfullt då. Och bäbisen har också roligt trots att ingen leker med honom och han kräks så mysigt i leksakslådan.

Äckeltröskeln har helt slipats ner på sistone. Han hostar tills han kräks och sedan nyser han så en liter tjockt snor blir hängande från näsan ner på bröstet. Samtidigt.

Och mamma bara skrattar och sträcker sig efter hushållsrullen.

Och så går vi och byter kläder. Igen.

Många nötter går det åt när man har en bäbis.

Jag saknar böcker. Jag saknar filmer. Jag saknar skrivandet. Men jag måste inte ha det nu. Att ha en snorig kräkbäbis är helt tillräckligt.

Men när han blir större och inte behöver bäras runt dag och natt. Då vill jag ha det tillbaka. Då vill jag få lov att uppleva det igen.

Människan blir inte salig av att bli nerkräkt allena.

Hon behöver få bli refuserad ibland också.

Så är jag inte den sämsta mamman i alla fall

Att vara på två ställen samtidigt har jag fortfarande inte bemästrat. Det kan jag tydligen inte när jag är 37 heller. Better luck next year. Därför blir det en variant med logistik som får Dhl att blekna för att jag ska kunna uppsöka psyk utan bäbis och maken ska kunna gå till jobbet utan dito.

Det faller väl inte riktigt men det knäar av att jag inte har någon klocka. Klockor spelar en central roll i logistiska manövrar.

Jag skulle köpt något av alla de där fickuren.

Sedan vandrar vi världen runt med bilvagnen som inte har någon fjädring att tala om så nu är väl bäbisens rygg skadad för livet. Min mår inget vidare, den heller.

Shoppar som vanligt upp alla pengar på Myrorna, ut med det på Tradera bara, det har varit så tomt utan auktioner att heja på den här veckan.

Det ger ju inga ekonomiska belöningar men jag vinner ju inget på mina lotto-rader heller trots envist skickande av pengar till Gotland.

Nu får jag i alla fall shoppa fina klänningar och jeans med broderade blommor.

Nej, jag ska inte tvinga bäbisen att ha flickkläder.

Jag säljer dem på Tradera, så får andra frustrerade pojkmammor tvinga sina söner att ha dem.

Det är mycket bättre.

500 gig presenter

Äldre än jag någonsin varit förut blir jag idag och vi får väl se vad det innebär att vara 37. Om det är någon större skillnad mot att vara 36.

36 var på det stora hela ingen hit.

36 var ganska obehagligt.

Det gör vi inte om. Inte i första taget.

37 får en chans att visa sig på styva linan. En chans. Inte mer. Jag hoppas att 37 kommer vilja imponera med vackert väder, smalare midja, mer pengar, gladare barn.

Come on, dazzle me!

Det börjar i alla fall inte så dumt, med fina presenter. Me like.

Mer sånt.

Inte ens du

Jag vill så gärna. Vill så mycket. Men kan inte.

Vill så gärna ha en vän eller flera. Vill så gärna göra något meningsfullt. Vill så gärna vara någon. Något.

Men kan inte.

Jag sträcker ut händer åt alla håll, så långt jag når. Men det räcker inte.

Jag räcker inte. Räcker aldrig.

Någonstans långt där borta kan jag se maken sträcka sig mot mig. Men åt fel håll.

Han når mig aldrig om han sträcker sig åt fel håll.

Stora pojken är vuxen nu och inte min stora pojke längre.

Och bäbisen är snorig och kan varken äta eller sova. Igen.

Hur jag än försöker är det aldrig nog. Aldrig bra.

I morgon blir jag ännu äldre. Ännu tröttare. Ännu sämre.

Det kan jag inte göra så mycket åt.

Men jag deletar min MySpace. Min FaceBook. Och mitt konto på Familjeliv.

Bara dö. Dö, dö, dö med dig.

Nu är hon borta. Borta och glömd och ingen kommer sakna henne.

Inte ens jag.

Jag kan varken skriva eller skrika

Det är verkligen över nu. Jag är verkligen slut. Så trött att jag inte kan sova. Så sliten att jag inte orkar gråta.

Jag tänker på döden mycket men orkar inte lägga mig ner och dö.

Det går inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. Klarar inte av. Kan inte hantera. Allt som snurrar i mitt huvud.

Det är mycket nu. För mycket. För länge.

Jag försöker få kontakt med några medmänniskor, några jag trodde skulle kunna bli om inte vänner så åtmistone några att växla några ord med.

De ser mig inte. Hör mig inte.

Nonchalerar mig.

Med all rätt.

Vem fan är jag att komma där och bjuda in?

Vad har jag att erbjuda?

Ingenting har jag. Ingenting är jag.

Bäbisen bara gråter och jag önskar att jag också kunde skrika så där. Det måste vara skönt.

Och fortfarande skriver jag skriva när jag tänker skriva skrika.

Och fortfarande betyder det ingenting förutom att jag är dålig på att skriva maskin.

Också.

Slutet på en era

Ännu ett gatlopp för att fixa ingredienser till store pojkens födelsedagsmiddag, men nu är det över, nu är jag slut och det blir halvfabrikat och halvmesyrer för hela slanten.

Sedan hem och vispa ihop smet till tårtbottnar medan bäbisen skriker i barnmatstolen och jag försöker ta hjälp av matberedaren men det blir ju inget bra.

Inget att göra något åt.

Blommorna jag köpt slår inte ut förrän två timmar efter vi rest oss från bordet och jag orkar inte byta ut de röda stearinljusen mot något icke juligt men jag har hängt (slängt) upp nya gardiner vid matbordet i vardagsrummet och slängt (draperat) lite serpentiner över gardinstången för att piffa upp det hela lite och dra uppmärksamheten från de söndertuggade krukväxterna.

Maten blir inte god, trots att jag inte gjort den själv, men sonen vill ändå bara få det överstökat så vi kan gå vidare till tårtan och presenterna.

Tårtan blir inte heller god, men den hamnar i skymundan av presenterna som även om de inte är något vidare är stora och många.

Han får inte vad han önskar sig men det duger och jag kan andas ut.

Det tar ett tag innan jag begriper att jag inte behöver/måste fortsätta jaga presenter till honom i morgon. Nu är det över.

Det blev inte bra men det är över.

Och därmed är mitt uppdrag utfört. Han är myndig, vuxen, come of age.

Jag är inte mamma längre. Inte målsman, förmyndare, inte ansvarig.

Inte behövd.

Inte viktig.

Bäbisen? Han är pappas pojke. Eller åtminstone bådas.

Store pojken var bara min. Och nu är han inte det längre. Nu är han bara sin.

Må det gå honom väl.

Jag har gjort mitt bästa, i all min otillräcklighet. Jag har gett honom allt jag har haft att ge.

Det och tjugofem spänn så får man en latte.

Där tog jag slut

Bestämmer mig för att det får bära eller brista och köper present till store pojken för allt jag har och lite till. Sedan slår jag in allt som sitter löst där hemma i förhoppningen att han om han inte blir glad åtminstone ska bli lite överväldigad av volymen av födelsedagspresenterna.

Går det så går det. Och jag har i alla fall gjort så gott jag kan.

Som att det skulle vara värt något.

Här någonstans tappar jag humöret, luften, lusten, gnistan, orken och farten. På en gång. Jag orkar/hinner inte fixa middag utan tar ett par mackor i stället och sedan finns det ingen mjölk till bäbisen som inte kan somna utan bara vill äta och bli buren av sitt tomma skal till morsa.

Arg blir jag, och trött och ledsen.

Men mest arg.

På allt och alla.

Men allra mest på mig.

Nu vill jag inte mer. Nu orkar jag inte. Tyar jag inte. Ids jag inte.

Inte mer.

Och det gör jag så gärna

Ut och ränna gatlopp och leta, leta, leta efter den perfekta presenten till store pojken och jag vet ju att den inte finns, eller åtminstone att den inte finns inom räckhåll för min plånbok men om jag springer tillräckligt mycket på mina glappande fogar kanske universum tycker synd om mig och flyr mig en avans.

Eller också inte.

Ännu en timme på hemmet för odugliga mödrar och jag känner verkligen inte att jag får något ut av det när det bara är tio minuter prat på allvar och varje gång det hettar till hänvisar hon till vuxenpsyk. Det fins väl egentligen inte någon större vits med att jag ska släpa bäbisen tvärs över stan en gång i veckan bara för att han ska få se Zlatans hus och drägla över leksaker inpyrda med främmande bäbisars dregel.

Kanske skulle vi lika gärna kunna stanna hemma? Jag mår ju ganska bra.

Om man bortser från det mesta.

Endast för avhämtning

Ger mig ut med bäbisen i bil och det går, han blir inte vansinnig som jag hade trott utan låter sig spännas fast och somnar raskt. Darrigt kör jag till en annan del av stan där jag kör vilse fyra gånger och sedan irrar jag runt till fots med tunga bäbisen i sjal och frågar folk om vägen 10 gånger. 9 av dem bor inte i området. Mycket turister på Lindängen så här års, tydligen.

Till sist ringer vi i alla fall på hos en kvinna med massor av barn kring benen som traderat mig sin gamla avlagda barnmatstol för ett skambud. Den är smutsig och lite sliten men vad fanken begär man när man får saker nästan gratis?

Hem och skura av den bara och sedan sitter bäbisen som en prins där och kastar sina leksaker på golvet, den ena efter den andra, precis som en stor pojke.

Store pojkens födelsedag närmar sig och jag har inte tillräckligt med pengar, inte tillräckligt med fantasi, inte tillräckligt med vänner och släktingar.

Och som vanligt; jag är inte tillräcklig.

Alltid något

Stackars maken har som tur väl är semester i dag för att vila upp sig efter den långa helgen. Så synd om honom som har ont överallt och har sovit så dåligt.

Ursäkta mig om jag har lite svårt att uppbringa tillräckligt med sympati. Han kommer ju att må bättre i morgon.

Ont-överallt-och-sova-dåligt är min replik. Jag har banne mig upphovsrätt, patent och paxat den!

Själv vadar jag runt i smutstvätt med bäbisen på armen och försöker komma i ordning, försöker landa.

Försöker andas.

Tar mod till mig och mailar folk som inte skickat grejer jag köpt och betalat för, och lämnar till sist negativt omdöme till fejktanten med skräpsolbrillorna. Det kommer väl att straffa sig antar jag men Tradera-supporten ger inget stöd alls.

Packar och skickar ännu en batch med kläder jag köpt dyrt och sålt billigt. Jag behöver då inte oroa mig för skatteverkets granskning av köp- och säljsajter på nätet.

Aldrig mera Gävle

Jag ska aldrig åka någonstans någonsin mer så länge jag lever säger jag till dem när vi skiljs åt och de skrattar för de tror väl att jag skämtar (en sådan lustigkurre som jag ju tydligen är) men just där, just då, är det blodigt allvar och jag önskar att jag aldrig åkt dit, att jag aldrig träffat dem.

Jobbigt att resa med småbarn försöker någon men det är de stora i min familj som tar knäcken på mig.

Ingen riktig kvinna är jag som inte klarar av att vara reseledare åt allihop och organisera allt utan att bli stressad och irriterad.

Bäbisar är de så stora de är som inte kan ta ansvar för någonting utan bara står hjälplöst och väntar på instruktioner från mig som inte kan ge några vettiga sådana med all gröt som jag har istället för hjärna just nu.

Den enda riktiga bäbisen gråter sedan hela vägen hem. Aldrig mera bilen tänker nog både han och jag.

Aldrig mera det här.

Ångest i Gävle

Total härdsmälta och jag måste dra mig tillbaka efter premiären medan de andra festar och minglar och firar. Så ont i kropp och själ. Får ingen ro. Ingen luft. Bara gråter.

Jag har inget här att göra. Det här är inte min familj. Jag hör inte hemma här.

Så ont. Så ont.

Jag önskar att jag hade en familj som slöt upp så här på store sonens födelsedag nästa vecka, som en självklarhet utan att jag behövde be om det.

Vad är det för fel på mig som inte kan åstadkomma det med alla dessa släktingar?

Jag önskar att jag hade lagt alla mina resurser, fysiska, emotionella, ekonomiska, på hans födelsedag istället.

Men han ville nog hellre åka hit.