Ännu ett gatlopp för att fixa ingredienser till store pojkens födelsedagsmiddag, men nu är det över, nu är jag slut och det blir halvfabrikat och halvmesyrer för hela slanten.
Sedan hem och vispa ihop smet till tårtbottnar medan bäbisen skriker i barnmatstolen och jag försöker ta hjälp av matberedaren men det blir ju inget bra.
Inget att göra något åt.
Blommorna jag köpt slår inte ut förrän två timmar efter vi rest oss från bordet och jag orkar inte byta ut de röda stearinljusen mot något icke juligt men jag har hängt (slängt) upp nya gardiner vid matbordet i vardagsrummet och slängt (draperat) lite serpentiner över gardinstången för att piffa upp det hela lite och dra uppmärksamheten från de söndertuggade krukväxterna.
Maten blir inte god, trots att jag inte gjort den själv, men sonen vill ändå bara få det överstökat så vi kan gå vidare till tårtan och presenterna.
Tårtan blir inte heller god, men den hamnar i skymundan av presenterna som även om de inte är något vidare är stora och många.
Han får inte vad han önskar sig men det duger och jag kan andas ut.
Det tar ett tag innan jag begriper att jag inte behöver/måste fortsätta jaga presenter till honom i morgon. Nu är det över.
Det blev inte bra men det är över.
Och därmed är mitt uppdrag utfört. Han är myndig, vuxen, come of age.
Jag är inte mamma längre. Inte målsman, förmyndare, inte ansvarig.
Inte behövd.
Inte viktig.
Bäbisen? Han är pappas pojke. Eller åtminstone bådas.
Store pojken var bara min. Och nu är han inte det längre. Nu är han bara sin.
Må det gå honom väl.
Jag har gjort mitt bästa, i all min otillräcklighet. Jag har gett honom allt jag har haft att ge.
Det och tjugofem spänn så får man en latte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar