Inte ens du

Jag vill så gärna. Vill så mycket. Men kan inte.

Vill så gärna ha en vän eller flera. Vill så gärna göra något meningsfullt. Vill så gärna vara någon. Något.

Men kan inte.

Jag sträcker ut händer åt alla håll, så långt jag når. Men det räcker inte.

Jag räcker inte. Räcker aldrig.

Någonstans långt där borta kan jag se maken sträcka sig mot mig. Men åt fel håll.

Han når mig aldrig om han sträcker sig åt fel håll.

Stora pojken är vuxen nu och inte min stora pojke längre.

Och bäbisen är snorig och kan varken äta eller sova. Igen.

Hur jag än försöker är det aldrig nog. Aldrig bra.

I morgon blir jag ännu äldre. Ännu tröttare. Ännu sämre.

Det kan jag inte göra så mycket åt.

Men jag deletar min MySpace. Min FaceBook. Och mitt konto på Familjeliv.

Bara dö. Dö, dö, dö med dig.

Nu är hon borta. Borta och glömd och ingen kommer sakna henne.

Inte ens jag.