Jag kan varken skriva eller skrika

Det är verkligen över nu. Jag är verkligen slut. Så trött att jag inte kan sova. Så sliten att jag inte orkar gråta.

Jag tänker på döden mycket men orkar inte lägga mig ner och dö.

Det går inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. Klarar inte av. Kan inte hantera. Allt som snurrar i mitt huvud.

Det är mycket nu. För mycket. För länge.

Jag försöker få kontakt med några medmänniskor, några jag trodde skulle kunna bli om inte vänner så åtmistone några att växla några ord med.

De ser mig inte. Hör mig inte.

Nonchalerar mig.

Med all rätt.

Vem fan är jag att komma där och bjuda in?

Vad har jag att erbjuda?

Ingenting har jag. Ingenting är jag.

Bäbisen bara gråter och jag önskar att jag också kunde skrika så där. Det måste vara skönt.

Och fortfarande skriver jag skriva när jag tänker skriva skrika.

Och fortfarande betyder det ingenting förutom att jag är dålig på att skriva maskin.

Också.