Och tårtan blev ful men god

Det är makens födelsedag och han har önskat sig så kallad egentid. Därför tar jag Lille vännen med mig ut i vagnen hela dagen, som på den gamla goda tiden. Det blir förvånansvärt lite tid för bara honom och mig nu för tiden och jag undrar om det alltid kommer vara så nu.

Nu är han med sin pappa några månader. Sedan ska han vara på dagis och skola och fritids och träning och scoutläger och kollo och internatskola och sedan flyttar han väl också till Australien för det gör de ju när de blir stora.

Idag är det i alla fall bara han och jag. Vi åker buss och shoppar lite. Käkar burkmat på en busshållplats. Sedan åker vi buss igen och shoppar lite till. Till sist käkar vi varmkorv och byter blöja på IKEA innan vi vänder hemåt för att ta itu med matlagning och tårtmontage.

Det blir en lång dag, med många timmar på benen, men maken verkar bli nöjd med sin födelsedag och han blir inte sur för sin present trots att den var för dyr.

Allt vad jag kunde gav jag honom, men det är ändå bara en bråkdel av vad han förtjänar.

Det är lite jobbigt att alltid känna så.

Kärlek kanske är att vilja vara en börda för dem man älskar?

Jag har tusen saker att göra eller åtminstone fyra och det är helt enkelt för mycket för min trötta, dumma hjärna. Jag åker kors och tvärs i staden och dagen är i princip slut när jag kommer hem, pank, trött, hungrig och med gnisslande fogar.

I morgon är det födelsedag igen och jag har i alla fall en bra present. Bara han inte blir arg.

Jag har lånat en bunt med böcker om lapptäcken på bibblan, ännu en dum idé som bara kommer att resultera i att jag köper en massa grejer som sedan bara blir liggande och samla damm.

Alla dessa idéer blir min död.

Det ska bli skönt när den här manin är över och jag kan återgå till den vanliga gröthjärnan.

Samtidigt är jag rädd för att det faktum att jag nu är manisk kommer innebära att depressionen när den kommer blir ännu djupare än vanligt.

Jag vet inte om jag överlever det.

Och även om jag är oduglig och överflödig och allmänt hopplös vill jag inte lämna dem.

Alla dessa om

Jag borde städa. Tvätta, diska, skura, damma och feja.

Men det gör jag inte.

Ingenting nyttigt, ingenting meningsfullt, ingenting kreativt.

Jag har halkat ner till sidan 8 i Bok-SM och förbereder mig på ett utförsåk i Anja-stil nu under upploppet när folk sätter sina rek där de verkligen hör hemma.

Men egentligen bryr jag mig inte. Nina och jag har vuxit ifrån varandra. Som med allt annat.

Alla mina bra idéer som har gjort att jag legat sömnlös hela veckan har spruckit som troll när solen gått upp. Och trots att jag har lokaler och inredning, varor och affärsplan till mitt företag vet jag redan när jag berättar för maken att det aldrig blir verklighet.

Och jag blir arg på honom för att han tar mig på allvar.

Om mitt liv hade levts annorlunda hade det kanske gått. Om min ekonomi inte hade fått knäskålarna krossade redan i början av 90-talet. Om jag hade pengar på banken och nedamorterade bostadslån och en skaplig a-kassa och ett nätverk som bestod av mer än min man och mina barn.

Då hade jag kunnat starta eget.

Om det hade gått att leva på min idé vet jag inte. Men det finns inget annat sådant företag här i Malmö och jag tror att det skulle uppskattas. Det enda jag inte kan avgöra är om det finns några pengar i det. Jag vet inte vad jag skulle behöva betala för mina varor och inte vad folk skulle vilja köpa dem för. Det vet jag inte förrän jag försöker.

Vilket jag inte kommer att kunna göra. På grund av allt det där med knäskålar och så.

Dvs ca 75 minuter för sent

Jag tänker unna mig lite fynd lördagen till ära och lurar med mig man och barn till Svalöv av alla ställen på barnloppis. Vi har ju ett par timmar över mellan babysimmet och makens fotbollsträning så det passar ju bra.

Ha.

Det märks att jag aldrig varit på Barnloppis i Svalöv förut, va?

Jag har en dryg timme på mig och jag tänker att det är lugnt, för mer än en timme orkar man inte rota runt i en massa lump. Efter tjugo minuter kommer maken in och säger att jag får räkna med en halvtimmes kö till kassan. Eftersom jag (på prov) går efter principen blind åtlydnad i mitt äktenskap rotar jag bara tio minuter till och sedan ställer jag mig i kön.

75 minuter senare rusar jag till bilen med famnen full med kläder och leksaker.

Det som stör mig mest är inte att jag stod en timme och en kvart i kö med mina skruttfogar. Inte heller att maken sträckte sig på träningen eftersom han inte hade tid att värma upp.

Det som stör mig mest är att när jag kom till kassan var det fyra personer bakom mig i kö. Jag hade alltså kunnat shoppa en och en halv timme till och kommit hem ungefär samtidigt.

Och det kommer jag på när jag sträcker fram mina fynd till hon som skulle ta betalt.

Men tro inte att det kommer bli någon vana!

Istället för att hoja till den lilla lådan släpar jag mig idag till sjukgymnast för att se om det går att göra något åt min så kallade rygg.

Hon tycks tro det.

Så bra då.

De dåliga nyheterna är att det verkar involvera mig och fysiska aktiviteter av ett slag som i hög grad liknar gympa. Två övningar får jag utskrivna, som jag ska göra 1-3x30 repetitioner av, tre gånger om dagen i en vecka.

Skulle inte tro det, är min första, omedelbara, reaktion.

Sedan kommer jag på att jag knappt kunde ta mig till vårdcentralen. Då tackar jag för gummibandet och går hem.

Går hem och gör 3x30 repetitioner av varje övning.

Så får jag inget jobb inom de kommande 14 dagarna så får det va'

Igår när jag trodde att jag skulle få ett jobb skyndade jag mig att boka en klipptid.

Idag tror jag inte längre det, men jag går till frisören i alla fall.

Det är på tiden. Det har varit på tiden i en 6-7 år nu.

Dvs, det är inte så mycket en klippning som en Extreme Makeover som behövs.

Jag slår mig ner i stolen, får en cape, ser mig i spegeln. Usch!

Gör om mig, säger jag. Kipp bort en sådär en tio år eller så.

Och vad gör människan?

Klipper topparna.

Under tiden redogör hon för allt vad som är fel i dagens samhälle. Datorer, invandrare, skatteverket. Och så vidare.

Något säger mig att det kommer dröja en 6-7 år innan jag går till frissan igen.

Dags att ge upp igen

Jag gör ett ryck, får en knäpp, får för mig att jag kan eller något. Skriver ut lappar och hojar runt och sätter upp på anslagstavlor. Utger mig för att vara något jag inte är.

För en stund tror jag på det. Jag lyckas inbilla mig.

Det håller flera timmar.

Jag undrar om det är det här som är att vara manisk. Jag tror inte jag har varit så här förut. eller, jo. Dumma idéer har jag väl fått. Men inte så här att jag legat vaken om nätterna med tankarna rusande och planerat, spånat, fantiserat om allt vad jag ska göra och hur jag ska göra det.

Antingen är jag manisk eller så har jag äntligen blivit frisk. Men jag lutar åt teori nr 1. Så här kan folk inte ha det.

Om inte annat för att man får whiplash av att kastas så här från hopp till förtvivlan och tillbaka igen från dag till dag.

Så här kan vi inte ha det.

Två Panodil räcker ingenvart alls

En motvind, en isande kall, försöker hindra mig från att lämna man och barn men den lyckas inte. Däremot lyckas den hindra mig från att hoja bort och köpa en lunch jag skulle kunna leva på. Hoppas köttbullebaguetten från livset här mittemot inte blir min död, eller om den blir det att det åtminstone går snabbt och smärtfritt.

Smärtfritt, ja. Jag har hittat ett nytt ord, som ledde mig till ännu ett. Ataraxia = fullständigt lugn i kropp och själ och dess kompis Aponia = frihet från smärta.

Jag har reggat en blogg under dessa två ord. Vad den ska handla om vet jag inte. Men jag kände att jag vill "ha" dem, på något vis. Göra dem till mina. Hade jag några stålar skulle jag regga dem som mina domännamn och som mitt firmanamn och trycka upp posters och t-shirts med dessa ord på. Tatuera dem tvärs över arslet.

Tvärs över näsan.

Ataraxia & Aponia. Efter detta strävar jag. Efter detta längtar jag.

Detta behöver jag.

Whatever

Som alltid när jag gör en rivstart så tar det stopp med samma brutalitet. Innan jag ens hunnit få de automatiska bekräftelserna på mina anmälningar har jag tröttnat, gett upp, lagt ner.

Upp som en sol, ner som en rymdfärja vid namn Challenger.

Jag försöker hålla uppe styrfart åtminstone, plöjer alla platsannonser jag kan hitta och drar även iväg ett par ansökningar, men jag vet ju att det bara är ett spel. För galleriet eller för mig själv, kan kanske kvitta.

Det är ju ren tristess, ren frustration, ren uppgivenhet som nu kanske driver mig till att försöka vara lite vuxen. Försöka låtsas vara.

Om jag bara ska sitta av tiden i min lilla låda för att inte störa dem där hemma, och jag inte ska skriva något under tiden jag sitter här, då kan jag väl lika gärna sitta på ett kontor någonstans och få betalt för det. 8 timmar om dagen är ju en ohygglig massa tid, men om man får betalt så.

Jag gör ju inget med all den tid jag har nu, ändå.

Kanske om man jobbar heltid att man kan ta sig en långhelg någonstans någon gång om året, utan man och barn och skriva av sig lite.

Eller så har man råd att börja supa.

Jag ska ringa frisören i morgon

Jag vet inte vem jag ska vara, hur jag ska leva men vet att det här kan inte fortsätta.

En förändring måste ske och världen verkar inte vilja ge efter så det måste väl vara jag som gör det då.

Jag letar febrilt efter en sysselsättning som kanske inte omedelbart skulle ta knäcken på mig. Nu när Alfa-K meddelat vad min tid är värd för dem är det dags att göra nya beräkningar.

Det går ju inte att arbeta deltid och stämpla upp till heltid så som jag gjorde innan Lillen kom, men om det här är vad min hela tid är värd så har jag det kanske bättre på en deltidstjänst med provisionsbaserad lön, förutsatt att jag kan fejka någon slags entusiasm och kanske rent av lära mig att dricka kaffe som redigt folk.

Dags att klippa sig och skaffa sig ett jobb.

Vilket jävla sätt!

Och så blir det helg igen, och jag vet inte vad det gör för skillnad nu när jag inte skriver under veckorna heller. Mer än att jag tillbringar mer tid med att gräla med Lillen och mer tid med att gräla med min man.

Aldrig har jag längtat så efter att det ska bli måndag som den här senaste perioden.

Det är meningslöshetens fel. Den och odugligheten och den förbannade frustrationen över att bara vilja men inte kunna gör att allting blir så himla mycket friktion åt alla håll.

Och mina onda fogar gör inte att det blir lättare att umgås med Lillen, direkt. Sitta på golvet eller lyfta upp på fönsterbrädor eller kånka omkring på, inget av det här fungerar särskilt bra just nu. Och ju ondare det gör, desto surare och gnälligare blir jag. Och ju gnälligare jag blir, desto argare blir Lillen på mig.

Hans nya "grej", att bara gallskrika rakt ut så fort han inte får göra något, är en ren produkt av mitt dåliga humör. Jag är medveten om det, men det gör det tyvärr inte lättare att hantera.

Och maken bara orkar och orkar. Bara fixar allting och ordnar allting och klarar av allting.

Visste jag väl

Jag har inte skrivit på så länge att det är omöjligt att koma igång igen. Det är den här känslan av meningslöshet som flyttar in igen. Så fort känslan av så-skönt-det-är-att-skriva bleknar bort så är den där och överskuggar alla andra känslor.

Meningslösheten överskuggar allt utom odugligheten.

Här hade jag ju ett gyllene tillfälle, att ägna en massa tid åt att göra något som gör mig glad, som kanske rent av gör mig stark. Alla dessa dagar, alla dessa timmar i denna lilla låda, tänk vad jag hade kunnat göra med dem.

Och då menar jag inte skriva tre bestsellers, eller så. Skit i det, skit i pengarna. Pengarna kommer aldrig, så länge jag väntar och hoppas så som jag gör.

Men jag hade kanske kunnat skriva något som jag blev riktigt nöjd med. Jag hade kanske kunnat skriva något färdigt, något som jag kände var bra även om det kanske inte var kommersiellt gångbart.

Jag hade kanske (eller definitivt) inte blivit rik men jag hade kanske kunnat se mig själv i spegeln och känt mig lite nöjd med mig själv.

Att få göra det bara en endaste gång i livet hade kunnat vara lite roligt. Och så hade jag kanske fått veta vad det blev av Konrad


När jag kommer hem har jag fått två brev från Alfa-K.

I det ena står det "Du är oduglig!". I det andra står det "För att inte tala om att du är dum och ful och fet!".

Inga utgångar från Entré

Eftersom jag missat att gå och skriva i min lilla låda i två dagar så kan jag ju lika gärna skolka i dag också och när maken vill gå på stor invigning av ny köplada hänger jag på. Jag sålde ju inte bara Lillens urvuxna byxor igår, utan även en vårjacka som det var tänkt att han skulle ha nu när Bore drar sig tillbaka.

Det blir ju svårt nu, dårå.

Lillen får en ny och fin istället för den gamla secondhand-trasan och så har de 50% på lego i nya leksaksaffären (yikes, människor, armbågar, eller?) och jag grämer nästan, men bara nästan, ihjäl mig över alla tusenkronorslådor jag inte har råd att köpa för halva priset. Där hade julklapps- och födelsedagspresenter för de kommande tio åren kunnat vara avklarade och betalade om man bara hade varit lite stadd vid kassan. Men närå. När det regnar lego har Sandra knappt inga pengar.

Varsin tvåårspresent till Lillen och hans nästan jämngamla kusin blir det och det är väl gott nog det.

Sedan vill maken utforska hela eländiga komplexet och det håller på att sluta illa då vi fastnar på tredje våningen och inte kan komma ner för det är för mycket folk som trycker på nedifrån. Crowd control är inte en kompetens som det för invigningen anlitade väktarbolaget verkar besitta. Köer spärrar och blockerar utrymningsvägar och folk trängs och får panik.

Ett tag ser det ut som om vi måste evakueras via helikopter men så blir det en lucka vid rulltrappan och vi kommer ner en våning och kan smita över till grannbyggnaden.

Så överlevde vi det äventyret också.

Rätt ska vara rätt

Eftersom jag redan befinner mig utanför min comfort zone så passar jag på och går på bytarmarknad, minsann. Packar mammas kappsäck med sådant som jag inte lyckats eller hunnit tradera och går på Öppen förskola i grannkommunen. (Sådan lyx har vi ju inte i Malmö, tyvärr.)

Det är konstigt här ute, utanför Zonen. Människor finns här och de rör på sig, de både ser på mig och pratar med mig så man blir alldeles matt.

Som vanligt har jag ansträngt mig för mycket och folk blir kanske lite obekväma med det. Men ingen dör eller får några bestående men, och en spinkig lite grabb får två par brallor som varit Lillens.

För pengarna köper jag päron, så Lillen får något i utbyte för sina gamla brax.

Vinkat, kanske?

Jag åker tåg, en och en halv timme, för att prova skor. Sedan åker jag hem igen. En och en halv timme i den riktningen också, faktiskt.

Jag åker till en stad jag aldrig varit förut, men på vägen passerar jag platser där jag har varit förut och jag kan inte låta bli att sänka boken och kika efter mig själv när tåget står stilla en stund på stationen i Kristanstad.

Där som barn jag gått, typ.

Tänk om jag hade fått syn på mig själv? Femtonåriga jag i mina lappade, urtvättade jeans med kilar, med min tjocka svarta tröja under jeansjackan och en svart hatt över det svartfärgade håret. Tjockt med smink (svart) om ögonen, tjockt med ångest och attityd och osäkerhet kanske jag hade stått där och rökt och väntat på tåget hem. Efter en konferens eller kurs av något slag. Kanske ett regionråd. Väskan full av papper och ett ombyte kläder. Huvudet fullt av tankar och åsikter.

Vad skulle jag ha gjort då?

D'oh!

Tillbaka i lilla lådan och som vanligt har jag en massa spam att läsa i kapp och som vanligt (fast samtidigt för första gången) är det en jobbig, hjälplös människa i hytten bredvid som ringer till Högskolan i Kristanstad för videokamera-support fyra gånger i timmen. Inte helt lätt att koncentrera sig då, faktiskt.

När jag skrivit en knapp sida kommer jag på att jag har tappat tre dagar och så kör jag fast. I berättelsen behöver jag att det är lördag men det kan omöjligen vara något annat än onsdag.

Jag undrar vad Astrid Lindgren gjorde i ett sådant läge.

Själv slänger jag upp det jag har skrivit hittills på Kapitel 1, så att alla de som inte läser Nina-boken och Birger-boken ska ha något på Barn- och Ungdomsavdelningen som de kan låta bli att läsa.

Mest för att få visa upp mitt fina bokomslag som jag har gjort alldeles själv i PhotoShop, förstås. Inget som skulle få pryda skyltfönstret på Akademibokhandeln här i stan, per automatik, men jag blev himla nöjd med det i alla fall.

Äntligen har jag fattat det där med lager.

Nu ska jag bara lära mig att skriva också.

Koka frallor? Jajamensan!

Nu är det ju maken som är bagarmästaren här i huset, men jag smiter emellan och ger mig på ett projekt jag laddat för i många herrans år. Bagels!

Först blir det ju rena mattelektionen när jag ska konvertera cups till deciliter och inte orkar gå och hämta miniräknaren. Lathet straffar sig, som vanligt, men trots att jag avrundar vätskan åt ett håll och mjölet åt ett annat blir resultatet faktiskt inte alldeles olika riktiga bagels och jag känner att det här får vi göra om. Helst i morgon.

Helst varje dag.

Kanske har jag något judiskt påbrå som orsakar dessa cravings? Kanske gillar jag bara kolhydrater i alla former, helst nybakade. Vem bryr sig?

Bagels är gott.

Det var bara det jag ville säga.

Don't get me wrong

Det är väldigt oroväckande hur lugnt jag tar det faktum att jag inte har någon framtid.

Vanligtvis faller jag ju i bitar så fort jag inte vet när bussen går men nu bara går jag omkring, pratar, äter, sover som om inget hade hänt. Jaså, så Alfa-K har inte tid med mig just nu? Ingen inkomst på tre månader? Jamen, jaha. Inget att göra något åt. Jaså, finns det ingen läkare som kan skriva skitviktiga intyget som AF bara måste ha? Nämen, nähä. Inget att göra något åt. Inga pengar på kontot och bilen pajar? Ojdå. Inget att göra något åt.

Hjärntumör är den enda rimliga förklaringen, som jag kan se det. Och bara det att min puls inte rusar när jag tänker så är att betrakta som något slags Q.E.D.

Jag skriver, trots att jag vet att det inte kommer ge något. Leker med Lillen trots att fogarna gnisslar när jag sätter mig på golvet. Och när jag blir för spänd lägger jag mig ner och bara andas in värme och ljus.

Jag har aldrig lyckats meditera, har alltid trott att jag är för självmedveten, för stirrig för att kunna lära mig det. Men vid ett par tillfällen under stressfesten also known as Höstterminen -08 upplevde jag att jag kunde gå in i ett slags lugn. Första gången var i bilen på väg till en workshop, jag minns det så väl.

Och nu kan jag göra det nästan på beställning.

Vilken skillnad det gör att kunna göra sig lugn igen när allting har skruvats ut ur alla proportioner. Då gör det nästan ingenting att allting går åt helvete.

Bara man har det här lugnet, den här ron.

Men ett lugnande besked från Alfa-K hade ju också varit kul, förstås.

Stämmer på millimetern, sa gumman som hade måttband av gummi

Glyttarna i hytten bredvid låter för jävla mycket och hindrar mig från att skriva de sista tusen orden som jag behöver för dagens ackord. Det är helt och hållet deras fel att jag inte blir någon framgångsrik författare.

Alltid hittar man något att skylla på.

Gårdagens ordskörd som jag var så nöjd med kändes idag helt otillräcklig när jag insåg att det ju blir fel att räkna som i NaNoWriMo när jag bara skriver må-fre. 1667 måste bli 2500 om det ska bli några 50 000 på en månad.

Panikslagen ett tag, sedan stressad, sedan bara trött. Och när mina nya grannar flyttar in och bara låter ger jag upp. Igen. Pluggar in hörlurarna i SR Atlas och bestämmer nya regler. Jag börjar ju mitt i månaden. Alltså kan jag bara bestämma mig för att skriva 30 dagar. Minus helger. Alltså, sex veckor istället för fyraochenhalv.

Hey presto så är 1667 helt ok igen. Och trots att jag bara kommit upp i 1561 under mitt första låd-pass idag så är jag fortfarande on track eftersom jag igår klämde ur mig drygt 2100.

Så bra det kan bli när man använder ett elastiskt måttband för att mäta sina framgångar.

Ok, nu kör vi! (Innan jag ångrar mig)

Jag skärper mig igen.

Jag hade ju bestämt mig för att använda den här tiden, denna arbetslöshetslimbo, till att skriva. Då får jag ju göra det.

Alltså. Härmed utlyser jag SaNoWriMo. Sandra Novel Writing Month.

Nu ska här skrivas. 1667 ord/dag helt enligt Chris Batys regler. 50 000 ord på en månad.

Varken jag vill eller ej, här ska skrivas en bok. Eller tre.

Det borde inte vara omöjligt. Jag har ju tre olika bokprojekt att jobba på.

Skit i om det blir något läsvärt i slutändan.

Jag kan bara inte sitta och läsa all min spam här i den lilla lådan dag ut och dag in. Bättre då att låtsas göra något worthwhile.

Ok, Konrad. Vi börjar med dig! Gillar du jordgubbar?

Och nu gnäller jag även i Twitterformat. Så bra då...

Jag ger upp. Igen. Intet nytt under solen.

Jag kan inte skriva. Det är ingen mening med det här.

Och så vidare, och så vidare.

Jag tröttar ut mig själv med alla dessa upprepningar.

Kom med något nytt någon gång.

Det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket tid man kan slösa bort även om lådan man sitter i är ganska liten.

Eller om man själv är ganska sliten.

Rim utan reson, tant utan ork.

Den här lådan blir mitt förnufts död.

Människan lever tyvärr inte på Anton Berg allena

Och så blir man ett år äldre igen, vad nu det ska vara bra för.

Det har ju inte hjälpt hittills.

Men nybakade frallor får man tydligen till frukost när man är 38, och fin chokladbit till teet, minsann. Och sådant kan man väl vänja sig vid, om man nu absolut måste.

Dessutom upptäcker man att folk har satt in pengar på ens konto, när man är 38, och det vänjer jag mig gärna vid, så länge ingen förväntar sig något i gengäld.

Jag har nämligen inget att erbjuda.

Fogarna är fortfarande i sönderfall och jag borde inte sitta här, borde inte sitta här med benen i kors, men jag vet inte vad jag annars skulle göra, jag vet inte vad man annars gör när man är 38 och inte duger någonting till.

Sitta i liten låda och försöka döda tid, tills det blir dags att gå hem.

Man kan inte döda tiden, jag vet det. Tiden dödar mig, så småningom.

Men den har inte lyckats ännu, trots att den haft hela 38 år på sig, så kanske, kanske om jag förtiårskrisar tillräckligt, att jag kunde få uppleva 39 och 40 också.

Och om jag äter mer frukt och grönsaker.

Jag synes ha hakat upp mig på en liten detalj

Jag kommer på att om man hade en sommarstuga på ett någorlunda (ur ett globalt perspektiv) attraktivt läge kunde man använda den i ett sådant där byta-bostad-på-semestern-upplägg. På så vis kunde man slippa den där jag-vill-inte-ha-folk-i-mitt hem-ångesten samtidigt som man kan kombinera lyxen med en mysig sommarstuga med möjligheten att resa och se världen för en billig penning samtidigt som man har någon som vattnar ens jordgubbsplantor!

Det bästa av (minst) tre världar och det är bra konstigt att det här inte görs i större skala för planen är ju rent genialisk även om jag kommit på den själv, men det kanske det görs fast bara inte i mina kretsar.

Det enda som behövs är en sommarstuga, företrädesvis i Småland, på dagsutflyktsavstånd från Astrid Lindgrens värld. Sedan är det Hello, bonjour, salve, världen här kommer vi!

Som sagt, det enda som behövs är en sommarstuga.

På mitt konto har jag 5,20.

Och Alfa-K har nu 10 veckors handläggningstid. Vilket innebär att de först en bit in i april kommer att meddela mig att jag inte har råd att leva överhuvudtaget.

Planen har alltså några brister. Men i grunden tror jag på den.

Det enda jag behöver är en sommarstuga.

Och jag får nya böcker gratis, och det är bra

Efter att alla spänningar släppt så bara måste jag ut och trots att fogarna glappar som ett par för stora trätollor så går vi en lång promenad och köper Bregott, barnmat, tallrikar och knappar på Konsum och Emmaus.

Knapparna passar nog precis inte ett dugg till den kappan jag behöver dem till men ändå. Det är inte varje dag man hittar tio likadana knappar på Emmaus så man får passa på.

Sedan går jag hela dagen och väntar på en utlovad födelsedagspresent, ett presentkort på böcker som jag i princip har spenderat redan innan det kommer. När det väl kommer är det bara att gå in på Bokus och flytta allt på önskelistan till kundkorgen och gå till kassan. Katching hinner det kappt ens säga så är nästan alla pengarna borta och så där värst många böcker blev det ju inte, jag hade kunnat köpa många fler.

Lätt, hade jag kunnat det.

Men, men, finanskris var det ja.

Och det är ju inte att säga lite

Jag läser Kate Atkinsons nya och Jackson reflekterar över att man som förälder mäter sin ålder i sina barns ålder, och i hans anda tänker jag att jag är inte en snart 38-årig kvinna, jag är en mamma till en 19-årig son.

Yikes!

Hur gick det till? brukar jag tänka och nu gör jag det igen.

Jag har hela dagen noggrant planerad in i minsta detalj men redan klockan 11 faller allt då människorna inte vill göra som jag har bestämt utan har egna viljor. Och jag tvingas köra bil, trots att jag inte är vid mina fulla fem.

Jag krockar bara nästan en gång. Nu kommer jag inte vilja köra bil på ett tag, i alla fall.

Tur att bensinen är så dyr, så man har något att skylla på.

Det blir i alla fall tårta, och grattis och presenter i all enkelhet (finanskris, var det ja) och ingen är kanske överlycklig men ingen är väl heller direkt missnöjd.

Och jag har gjort en smarrig tårta med blåbär och Riesenfluff, som är bra mycket godare än Dumlefluff visade det sig.

Tröttheten överträffas bara av ryggontet och jag tror minsann att mina fogar är på väg att glida isär alldeles.

Den som ändå hade gallsten. Det kan man ju i alla fall göra något åt.

Ingen rast, ingen ro, bara städa, bara gno

Ingen tid att skriva idag, ingen tid att förlora idag för det finns tusen saker att göra innan det kan firas födelsedag och jag måste ju inte göra allting själv men ändå.

Jag måste stressa alldeles själv, och det är jobbigt nog.

Listan av saker som måste göras är löjligt lång men jag stannar aldrig upp och till sist så är faktiskt nästan allting gjort och färdig blir man ju aldrig förutom just alldeles färdig och det är jag men har inte tid att vara trött förrän i övermorgon.

Så rent som det är hemma nu har det nog aldrig varit och det är ju skönt. Synd bara att jag inte kommer hinna njuta av det innan det blivit skitigt igen.

Och inte vann jag väl på någon av alla dessa tävlingar i tid (eller ens alls) att ge min nu praktiskt taget 19-årige son en riktigt nice födelsedagspresent.

Kunde man väl ge sig f*n på.

Gallstensvibbar

Och så skriver jag äntligen igen. Puh!

Konrad är tillbaka, eller rättare sagt; jag är tillbaka hos Konrad för han och Klara har väl suttit där på vinden och väntat på mig alla dessa veckor.

Bättre sent än aldrig, som de brukar säga.

Mycket blir det inte, men det blir och det är skönt på något vis, på ett jösses-vilken-pärs-vis eller ett nu-har-jag-sprungit-allt-vad-jag-orkar-lite-för-länge-vis eller hur man nu ska beskriva det, men det blir i alla fall gjort, det andra kapitlet blev i alla fall skrivet till sist och om min skrivarlärare tyckte att jag dröjde för länge med att komma till skott i det första kapitlet kan hon trösta sig med att i det andra kapitlet kommer jag inte ens i närheten av att komma till skott.

Bara ord och mera ord och ingen handling alls. Det är kanske inte den mest lyckade formulan för en barnbok, men nu blev det så och då är det så.

Och jag har skrivit.

Jippi, i all enkelhet.

Nu återstår bara att sticka ner på stan och köpa en fleratusenkronorspresent till min 19-åriga son (yikes!) för sisådär en femhundring.

Det borde finns sådana affärer, allvarligt talat. De finns förmodligen, bara det att jag inte hittat dem.

De finns förmodligen i någons bagagelucka och där törs jag inte handla för man får inte öppet köp.

Och för att jag är feg.


För övrigt tror jag att jag har gallsten idag. Än så länge har jag i och för sig inga av de rätta symptomen. Det är mer av en känsla jag har. En känsla av gallsten.

Och så undrar jag varför jag inte har något att skriva om

Tillbaka i vinterrocken igen, och usb-minnet har jag med mig, men inte blir det något skrivet för det.

Nähä. Då vet jag inte vad jag ska skylla på. Förutom stjärnorna.

Det tar ungefär nittio minuter att svara på alla spam, vara med i alla tävlingar, svara på alla frågor, fylla i alla formulär som ska göra mig till miljonär eller åtminstone innehavare av en laptop som inte kostar 300 spänn på Emmaus. Sedan återstår trettio minuter att luta sig tillbaka, läsa lite tidning, lyssna på lite SR Atlas och vänta på att storvinsterna ska ramla in.

Här ramlas inte in riktigt i den omfattning man skulle kunna hoppas på med tanke på hur många gånger jag lämnar ut min mailadress, mitt telefonnummer och mina preferenser vad gäller film, trädgård, bilar, hälsa och fitness. Tycker jag då.

Om någon undrade.

I övrigt har varannan bil jag sett de senaste två dagarna varit en polisbil och till en början trodde jag att det var med anledning av tennismatchen, att det var någon slags beredskap, men nu inser jag att det omöjligt kan vara så mycket poliser i hela Malmö, utan de måste befinna sig i en cirkel kring mig och alltså har det inget med Israel att göra, de är ute efter petit moi.

Den som ändå hade en diabolisk plan att kackla över medan de drog åt sin snara. Nu kommer swat-gubbarna att abseila ned i den lilla lådan mitt i dagens 10 rader gratis Kingolotto.

Inte så värst mycket drama i mitt liv just nu.

Om nu någon undrade

Tillbaka i den lilla lådan igen och det hjälper inte riktigt hela vägen att ha fått lite uppskattning, det gör det inte. Det blir bara allt det vanliga tidsfördrivet med mail och spam och blogg och kapitel 1 och sedan har mina två timmar gått och jag måste gå och byta kattmat.

Så där som man måste ibland.

En annan bra ursäkt är att jag trodde att det var vår (skyll på snödropparna och vintergäcken som blommar överallt) och bytte jacka men glömde flytta över mitt usb-minne till en ficka som följde med mig hit.

Så där som man gör ibland.

Och så kan jag ju skylla på kylan också då, eftersom det inte alls var vår, blomjävlarna lurades bara och jag sitter här och huttrar med händerna under rumpan för att inte fingrarna ska ramla av.

Så där som de gör ibland.

Poängen är alltså, nej, det blev inte något skrivet i dag heller.

Ok, there! I said it! Now make it so!

Jag ligger halva natten och funderar på hur jag ska formulera mitt tack. Tack för kommentaren på min profilsida. Tack för att du läst min bok. Tack för de snälla orden. Osv.

Det känns så himla otillräckligt. Jag borde skicka en blomma. Köpa henne en bil.

Plötsligt är ju allting värt det. Alla år jag kastat bort på det här skrivartramset.

Det är ju för det här man gör det.

Jag vet att jag sagt att det inte gör mig något om ingen någonsin läser det jag skriver, så länge jag får pengar för det så jag kan fortsätta skriva.

Jag vet att jag sagt det, ok?

Ok? Jag vet. Ok? Jag ljög!

Jag erkänner! Vänd bort den förbannade lampan som lyser mig mitt i nyllet, jag erkänner, dammit!

Jag vill att folk ska läsa det jag skriver. Jag vill att de ska älska det.

Jag vill att de ska älska mig.

Perspektiv, någon!?

Ett dödsfall i bekantskapskretsen skickar både mig och maken ut i omloppsbana lite och vi får ta en lång promenad och prata av oss lite. Hela dagen blir dämpad.

Och här har jag gått och mått så himla dåligt. Damn, säger jag bara.

Jag är inte ledsen, inte så, det var ingen jag kände, ingen jag kommer sakna. Men som relativt nyligen gravid kvinna kan jag inte låta bli att vilja spöa skiten ur en man som går ner i källaren och hänger sig och lämnar sin fru ensam med 8 barn, gravid med det nionde.

Jag menar, WTF! som kidsen säger.

Så gör man inte.


På kvällen får jag en kommentar på kapitel 1. Någon har läst Ninas bok. Läst den och tyckt om den.

Och genast finns varken död eller självmord. Knappt ens skoskav.

Jag har skrivit en bok, givit någon en läsupplevelse.

Moln är inte fluffiga nog för att beskriva vad jag går på nu.