Gallstensvibbar

Och så skriver jag äntligen igen. Puh!

Konrad är tillbaka, eller rättare sagt; jag är tillbaka hos Konrad för han och Klara har väl suttit där på vinden och väntat på mig alla dessa veckor.

Bättre sent än aldrig, som de brukar säga.

Mycket blir det inte, men det blir och det är skönt på något vis, på ett jösses-vilken-pärs-vis eller ett nu-har-jag-sprungit-allt-vad-jag-orkar-lite-för-länge-vis eller hur man nu ska beskriva det, men det blir i alla fall gjort, det andra kapitlet blev i alla fall skrivet till sist och om min skrivarlärare tyckte att jag dröjde för länge med att komma till skott i det första kapitlet kan hon trösta sig med att i det andra kapitlet kommer jag inte ens i närheten av att komma till skott.

Bara ord och mera ord och ingen handling alls. Det är kanske inte den mest lyckade formulan för en barnbok, men nu blev det så och då är det så.

Och jag har skrivit.

Jippi, i all enkelhet.

Nu återstår bara att sticka ner på stan och köpa en fleratusenkronorspresent till min 19-åriga son (yikes!) för sisådär en femhundring.

Det borde finns sådana affärer, allvarligt talat. De finns förmodligen, bara det att jag inte hittat dem.

De finns förmodligen i någons bagagelucka och där törs jag inte handla för man får inte öppet köp.

Och för att jag är feg.


För övrigt tror jag att jag har gallsten idag. Än så länge har jag i och för sig inga av de rätta symptomen. Det är mer av en känsla jag har. En känsla av gallsten.