Kärlek kanske är att vilja vara en börda för dem man älskar?

Jag har tusen saker att göra eller åtminstone fyra och det är helt enkelt för mycket för min trötta, dumma hjärna. Jag åker kors och tvärs i staden och dagen är i princip slut när jag kommer hem, pank, trött, hungrig och med gnisslande fogar.

I morgon är det födelsedag igen och jag har i alla fall en bra present. Bara han inte blir arg.

Jag har lånat en bunt med böcker om lapptäcken på bibblan, ännu en dum idé som bara kommer att resultera i att jag köper en massa grejer som sedan bara blir liggande och samla damm.

Alla dessa idéer blir min död.

Det ska bli skönt när den här manin är över och jag kan återgå till den vanliga gröthjärnan.

Samtidigt är jag rädd för att det faktum att jag nu är manisk kommer innebära att depressionen när den kommer blir ännu djupare än vanligt.

Jag vet inte om jag överlever det.

Och även om jag är oduglig och överflödig och allmänt hopplös vill jag inte lämna dem.