Vilken värdelös dag det var igår, då! Ingenting gjort, ingenting alls, bara huvudvärk och jobbiga tankar och tjurande från början till slut. Det var länge sedan jag blev så sänkt, utan något särskilt som knuffade mig över kanten. Jag blev bara så frustrerad över det här med bilen, jag vill inte sitta här hela sommaren, vill inte vara utan bil när vi är lediga. Och så slog det mig (igen); det är ju så klart mitt fel! Om det inte vore för mig så hade han inte behövt dela bil med henne, om det inte vore för mig hade han kunnat köpa en ny bil istället för en gammal som man aldrig vet hur den kommer att hålla. Allting är mitt fel.
Det är precis som med lägenheten, mitt fel att vi kan inte flytta någon annanstans. Det är bara här vi har råd att bo, eftersom jag inte tjänar några pengar. Det ironiska är att jag går helt i kvav över att det är mitt fel att han måste bo här, att det är mitt fel att han måste dela bil, att han inte har någon bil på flera månader, kanske aldrig får en lika bra bil igen. Och han bara accepterar.
Jag undrar hur man gör. Hur gör man när man accepterar att det är som det är? Och när jag ändå håller på, hur gör man för att inte skämmas hela tiden? Ibland bara stannar jag upp och ser mig omkring och ingen mer än jag verkar lida av den åkomman. Det finns människor här i världen som inte är perfekta, och som accepterar det. Jag föreställer mig att det måste vara lättare då. Om man bara "lider av" att inte vara perfekt, och inte behöver knäa under skammen också.
Det var en av de saker jag grubblade över igår, när jag låg och tjurade inne i mitt mörklagda sovrum. Om jag fick välja. Antingen vara den jag är nu, men inte skämmas över det. Eller också bli någon annan, någon som är bättre, men ändå ha komplexen, ändå vara så patologiskt självmedveten. Vilket är bäst, att vara bra inifrån eller utifrån? Och jag tror nog att jag skulle välja att bli lite bättre. På något sätt är det viktigare vad andra tycker om mig än vad jag gör. Och det kan inte vara bra, jag inser det. Men vad gör man?
Vad gör man? Jo, man går och lägger sig en helt vanlig torsdag och tjurar för att man inte räcker till, istället för att sätta sig och jobba med något av de många projekt som skulle kunna bidra till att göra tillvaron lite mer uthärdlig. Bra, Sandra! Konstruktivt, verkligen smart! Men, who am I kidding? Jag tror ju inte på fullt allvar att jag någonsin kommer kunna försörja mig på skrivandet. Och jag tror inte att jag kommer att få något day job som kommer ge mig tid och ork över till skrivandet. Så det är en kort tid nu, som jag har på mig att skriva, men jag skriver bara för min egen skull, och det är ju inte värt någon större ansträngning.
Nej, nu får jag sluta innan jag måste gå och lägga mig igen. Solen skiner, maken är ledig, det finns goda förutsättningar för den här dagen. (Yeah right!)
fredag, juni 30, 2006
torsdag, juni 29, 2006
Ny blogg, gammalt gnäll
Det går oerhört sakta, men det går ändå framåt. Jag måste påminna mig om det. Om jag fortsätter, även i den här takten, så kommer jag någon gång att bli färdig. En dag kommer jag att skriva de sista orden, och ha en hel, sammanhängande text som kanske vissa skulle kunna betrakta som ett romanmanus. Jag måste bara fortsätta skriva. Och jag måste göra min research. Det är dags nu.
Kanske kan jag göra lite i dag? I sin helt omedvetna kampanj att göra allting lite svårare för mig har maken reagerat på mitt gnäll (över att han övergivit mig för fotbolls-VM) genom att plötsligt ta kompledigt i dag och i morgon. Två arbetsdagar åt h-e... Det var inte riktigt det jag var ute efter. Men om jag inte kan skriva, kanske jag kan surfa på nätet och kolla in Katedralen i Santiago, medelstora fiskebåtar, stora motorcyklar, utombordsmotorer och centrala Oskarshamn? Bland annat. Vad blir det här för bok, egentligen?
I går gjorde jag en ny blogg, Skrivartävlingar, för att inte behöva mailbomba mina stackars gamla klasskamrater så fort en ny skrivartävling dyker upp. Nu behövde jag bara skicka ett mail för att berätta att jag lägger upp all info där hädanefter, och så får de som är intresserade gå dit och kolla.
Det är lite roligt, det här bloggeriet. Först hade jag tänkt att jag skulle ha en med alla böcker jag läser, en med alla filmer jag ser, en med dagbok över mitt skrivande, och en med dagbok över mitt psykiska tillstånd (+en över elefanteriet?). Men det blev en enda. Med lite av allt. Och om det inte var för att jag inte vill att någon som känner mig ska läsa det här så skulle jag kunna lägga skrivartävlingarna i den här också. Men det vill jag inte. Jag vill i alla fall inte veta om det, i fall någon skulle läsa den. Och jag skulle aldrig maila ut den här adressen och säga till folk, "Jag har en blogg, läs den!"
Om de kan hitta den, får de läsa den. Det är ok. Men det som är riktigt spännande är tanken på att någon som inte känner mig och inte vet någonting om mig kanske någon gång hittar hit och läser litegrann. På samma sätt som jag varje dag när jag är klar klickar på Next Blog-knappen upp i hörnet och bläddrar igenom några bloggar tills jag hittar något som fångar min uppmärksamhet. Kanske någon fastnar på min blogg någon gång. Vad besvikna de kommer att bli, när de har läst en stund! Men då finns ju fortfarande den där Next Blog-knappen uppe i hörnet!
Kanske kan jag göra lite i dag? I sin helt omedvetna kampanj att göra allting lite svårare för mig har maken reagerat på mitt gnäll (över att han övergivit mig för fotbolls-VM) genom att plötsligt ta kompledigt i dag och i morgon. Två arbetsdagar åt h-e... Det var inte riktigt det jag var ute efter. Men om jag inte kan skriva, kanske jag kan surfa på nätet och kolla in Katedralen i Santiago, medelstora fiskebåtar, stora motorcyklar, utombordsmotorer och centrala Oskarshamn? Bland annat. Vad blir det här för bok, egentligen?
I går gjorde jag en ny blogg, Skrivartävlingar, för att inte behöva mailbomba mina stackars gamla klasskamrater så fort en ny skrivartävling dyker upp. Nu behövde jag bara skicka ett mail för att berätta att jag lägger upp all info där hädanefter, och så får de som är intresserade gå dit och kolla.
Det är lite roligt, det här bloggeriet. Först hade jag tänkt att jag skulle ha en med alla böcker jag läser, en med alla filmer jag ser, en med dagbok över mitt skrivande, och en med dagbok över mitt psykiska tillstånd (+en över elefanteriet?). Men det blev en enda. Med lite av allt. Och om det inte var för att jag inte vill att någon som känner mig ska läsa det här så skulle jag kunna lägga skrivartävlingarna i den här också. Men det vill jag inte. Jag vill i alla fall inte veta om det, i fall någon skulle läsa den. Och jag skulle aldrig maila ut den här adressen och säga till folk, "Jag har en blogg, läs den!"
Om de kan hitta den, får de läsa den. Det är ok. Men det som är riktigt spännande är tanken på att någon som inte känner mig och inte vet någonting om mig kanske någon gång hittar hit och läser litegrann. På samma sätt som jag varje dag när jag är klar klickar på Next Blog-knappen upp i hörnet och bläddrar igenom några bloggar tills jag hittar något som fångar min uppmärksamhet. Kanske någon fastnar på min blogg någon gång. Vad besvikna de kommer att bli, när de har läst en stund! Men då finns ju fortfarande den där Next Blog-knappen uppe i hörnet!
onsdag, juni 28, 2006
Things fall apart, och tar ny form
Gårdagen gick åt på blodcentralen, men det var det värt. Jag blev helt knockad den här gången också. Det är konstigt, de första gångerna kände jag inte av det alls och nu blir jag helt utslagen efteråt. Nåja. Man lämnar ju inte blod för sin egen skull, och lite sängliggande har väl inte skadat någon, eller? I dag är allt som vanligt igen, och jag kan inte komma på något annat att göra än att gå och sätta mig med mitt manus.
Min huvudkaraktär ska nu lämna landet. Allt känns lite annorlunda i den här omskrivningen, hennes motivation för att åka är inte riktigt den samma som i det första utkastet, och det förändrar ganska mycket. Hennes tankegångar är mer så som jag hade tänkt dem från början. (Dvs inte alls som jag skrev det.) Jag kunde inte begripa varför folk inte förstod hennes skäl för att lämna allt, tills jag tittade närmare på vad jag faktiskt hade skrivit. De hade ju bara läst innantill... Läsare! Can't live with them, osv. Nu har jag nog förklarat henne bättre, tror jag, men jag undrar hur folk kommer att ställa sig till min nya protagonist. Hon blir avsevärt mindre sympatisk i den här versionen. Hon var så uppenbart ett offer i det första utkastet, inte så mycket i det jag skrivit nu.
Personligen gillar jag att hon inte är så... stackarslig, eller vad man ska säga. Hon är lite dum, hemskt omogen och oansvarig. Orättvis, kanske till och med? Jag vet inte. Och antagonisten är inte så mycket monster längre. Det var aldrig meningen att han skulle vara det men han uppfattades så i alla fall. Han är ganska stackarslig i den här versionen. Och hjälten, som inte har kommit in på scenen ännu, ska bli jävligt dryg, har jag bestämt mig för. Det här ska bli roligt, inser jag nu när jag skriver det här, varför sitter jag här och pladdrar? Jag borde gå och jobba på min bok! Ja ja, jag ska...
Jag har haft svårt att komma in i någon ny bok, de senaste dagarna har jag plockat upp och läst några sidor i fyra, fem böcker utan att fastna någonstans. Jag bestämde mig till sist för att jag ska fortsätta på mitt mångkulturårs-läsprojekt och flytta blicken till Afrika efter alla de asiatiska böcker jag har läst på sistone. Jag har lånat tre böcker på biblioteket, och började med Things fall apart av Chinua Achebe, som tydligen ska vara en klassiker. Jag valde den först och främst för titeln, som jag så väl kan känna igen mig i. Den är bra än så länge, men jag har svårt att ställa om mig från de kursiverade orden i de indiska romaner jag läst på sistone som jag till sist hade lärt mig vad de betyder. Nu är alla kursiverade ord obegripliga igen, och de är som uppstickande rötter som jag snubblar över hela tiden. För att inte tala om namnen, som jag har problem med i alla böcker, men ännu mer när jag inte kan läsa dem utan att ljuda ut stavelserna högt flera gånger, och flera karaktärer har ganska snarlika namn och jag är bara för dum för sådant! Jag får nog läsa den två gånger...
Min huvudkaraktär ska nu lämna landet. Allt känns lite annorlunda i den här omskrivningen, hennes motivation för att åka är inte riktigt den samma som i det första utkastet, och det förändrar ganska mycket. Hennes tankegångar är mer så som jag hade tänkt dem från början. (Dvs inte alls som jag skrev det.) Jag kunde inte begripa varför folk inte förstod hennes skäl för att lämna allt, tills jag tittade närmare på vad jag faktiskt hade skrivit. De hade ju bara läst innantill... Läsare! Can't live with them, osv. Nu har jag nog förklarat henne bättre, tror jag, men jag undrar hur folk kommer att ställa sig till min nya protagonist. Hon blir avsevärt mindre sympatisk i den här versionen. Hon var så uppenbart ett offer i det första utkastet, inte så mycket i det jag skrivit nu.
Personligen gillar jag att hon inte är så... stackarslig, eller vad man ska säga. Hon är lite dum, hemskt omogen och oansvarig. Orättvis, kanske till och med? Jag vet inte. Och antagonisten är inte så mycket monster längre. Det var aldrig meningen att han skulle vara det men han uppfattades så i alla fall. Han är ganska stackarslig i den här versionen. Och hjälten, som inte har kommit in på scenen ännu, ska bli jävligt dryg, har jag bestämt mig för. Det här ska bli roligt, inser jag nu när jag skriver det här, varför sitter jag här och pladdrar? Jag borde gå och jobba på min bok! Ja ja, jag ska...
Jag har haft svårt att komma in i någon ny bok, de senaste dagarna har jag plockat upp och läst några sidor i fyra, fem böcker utan att fastna någonstans. Jag bestämde mig till sist för att jag ska fortsätta på mitt mångkulturårs-läsprojekt och flytta blicken till Afrika efter alla de asiatiska böcker jag har läst på sistone. Jag har lånat tre böcker på biblioteket, och började med Things fall apart av Chinua Achebe, som tydligen ska vara en klassiker. Jag valde den först och främst för titeln, som jag så väl kan känna igen mig i. Den är bra än så länge, men jag har svårt att ställa om mig från de kursiverade orden i de indiska romaner jag läst på sistone som jag till sist hade lärt mig vad de betyder. Nu är alla kursiverade ord obegripliga igen, och de är som uppstickande rötter som jag snubblar över hela tiden. För att inte tala om namnen, som jag har problem med i alla böcker, men ännu mer när jag inte kan läsa dem utan att ljuda ut stavelserna högt flera gånger, och flera karaktärer har ganska snarlika namn och jag är bara för dum för sådant! Jag får nog läsa den två gånger...
tisdag, juni 27, 2006
En tredjedel, kanske?
Det blev en bra dag igår, på det stora hela. Det blev rätt mycket skrivet/omskrivet, en del kanske till och med bra. Sen, på busshållplatsen på väg till biblioteket, fick jag en idé till en novell som jag nu går och vrider och vänder på. Det var länge sedan en ny novell bara kom, så där, utan att jag försökte komma på något. Det var jätteskönt att se hur bilderna bara byggdes upp. Början kom kristallklar och slutet lät sig trugas fram så småningom. Vet inte vad jag ska ha den till, dock. Vet inte om världen är redo för noveller med tsunami-tema.
Jag ska bara skriva den också, förstås, kanske senare i dag, vi får se. Jag fick för mig att jag skulle åka och ge blod, och det kan ta ett tag. Kanske går större delen av arbetsdagen åt, men det skulle ändå vara skönt att ha gjort det. Det var länge sedan, det också. Och jag kan behöva några altruistpoäng...
Det tar hemskt lång tid att skriva om boken. Det är snart slut på juni, och jag har knappt gjort en tredjedel. I och för sig ganska mycket som skulle skrivas om i början, men det är mycket som ska läggas till och snyggas till i mitten och slutet också. För att inte tala om all research som jag fortfarande inte har gjort. Det kommer ju förmodligen att leda till en hel del justeringar, tillägg och så. Slutet av vandringen, en hel del av sommaren, den förbannade rättegången, och så lite filler under hösten, det är mycket som ska skrivas eller rejält skrivas om. Och jag som trodde att jag skulle vara klar ungefär nu med första omskrivningen. Det är tre veckor tills maken går på semester, om jag riktigt ligger i, kan jag hinna till dess? Kanske. Nej. Förmodligen inte. Vi får se. Sen blir det väl inte så mycket gjort, under tiden han har semester.
Jag trodde jag skulle hinna skriva om alltihop tre, fyra gånger innan deadline 1 oktober. Not bloody likely... Det beror på vad jag gör i höst, förstås, om jag har någon tid att skriva överhuvudtaget. Jag ska nog inte räkna med det, sommaren är nog den tid jag har. Men jag kan bara sitta så många timmar i sträck. Förra veckan var jag helt förlamad på kvällarna, fruktansvärt ont i ryggen, helt stel och öm i nacke och axlar efter att ha suttit vid datorn för länge. Den här veckan är jag mer försiktig, kanske bara tre timmar om dagen. Jag trodde att jag skulle kunna sitta mer, eftersom jag inte skriver nytt hela tiden, men det är nog så att jag inte klarar mer än de tre timmar jag gör en vanlig skrivdag. Synd. Det håller nere tempot, helt klart. Måste lära mig skriva maskin på riktigt, om jag ska få upp produktionstakten.
Problem med datorn igen, brandväggen bara strular sedan jag uppdaterade den, och när inte den funkar så kan man inte göra någonting. Dessutom känns det som om en hårddiskkrash är alldeles runt hörnet, igen. Min mapp med musik påstår sig vara tom, allt var bara borta när jag kom hem från Italien. Det skumma är att jag kan inte lägga något där, eller jo, det kan jag men allting som läggs där bara försvinner. Så jag fick göra en ny mapp att lägga musik i, men jag kan inte slänga den gamla mappen, av någon anledning, så kanske finns min musik ändå där? Jag har försökt reparera hårddisken, men datorn bara krashar när den har hållit på ett tag. Det är definitivt något ruttet på min hårddisk, men om det är virus eller hårdvarufel vet jag inte. Hoppas det håller bara, jag har inte råd att köpa en ny. Hushållet skulle bryta samman om vi inte hade två datorer, för att inte tala om sonen som lever hela sitt liv i WOW. En hårddiskkrash skulle kunna vara dödlig...
Jag ska bara skriva den också, förstås, kanske senare i dag, vi får se. Jag fick för mig att jag skulle åka och ge blod, och det kan ta ett tag. Kanske går större delen av arbetsdagen åt, men det skulle ändå vara skönt att ha gjort det. Det var länge sedan, det också. Och jag kan behöva några altruistpoäng...
Det tar hemskt lång tid att skriva om boken. Det är snart slut på juni, och jag har knappt gjort en tredjedel. I och för sig ganska mycket som skulle skrivas om i början, men det är mycket som ska läggas till och snyggas till i mitten och slutet också. För att inte tala om all research som jag fortfarande inte har gjort. Det kommer ju förmodligen att leda till en hel del justeringar, tillägg och så. Slutet av vandringen, en hel del av sommaren, den förbannade rättegången, och så lite filler under hösten, det är mycket som ska skrivas eller rejält skrivas om. Och jag som trodde att jag skulle vara klar ungefär nu med första omskrivningen. Det är tre veckor tills maken går på semester, om jag riktigt ligger i, kan jag hinna till dess? Kanske. Nej. Förmodligen inte. Vi får se. Sen blir det väl inte så mycket gjort, under tiden han har semester.
Jag trodde jag skulle hinna skriva om alltihop tre, fyra gånger innan deadline 1 oktober. Not bloody likely... Det beror på vad jag gör i höst, förstås, om jag har någon tid att skriva överhuvudtaget. Jag ska nog inte räkna med det, sommaren är nog den tid jag har. Men jag kan bara sitta så många timmar i sträck. Förra veckan var jag helt förlamad på kvällarna, fruktansvärt ont i ryggen, helt stel och öm i nacke och axlar efter att ha suttit vid datorn för länge. Den här veckan är jag mer försiktig, kanske bara tre timmar om dagen. Jag trodde att jag skulle kunna sitta mer, eftersom jag inte skriver nytt hela tiden, men det är nog så att jag inte klarar mer än de tre timmar jag gör en vanlig skrivdag. Synd. Det håller nere tempot, helt klart. Måste lära mig skriva maskin på riktigt, om jag ska få upp produktionstakten.
Problem med datorn igen, brandväggen bara strular sedan jag uppdaterade den, och när inte den funkar så kan man inte göra någonting. Dessutom känns det som om en hårddiskkrash är alldeles runt hörnet, igen. Min mapp med musik påstår sig vara tom, allt var bara borta när jag kom hem från Italien. Det skumma är att jag kan inte lägga något där, eller jo, det kan jag men allting som läggs där bara försvinner. Så jag fick göra en ny mapp att lägga musik i, men jag kan inte slänga den gamla mappen, av någon anledning, så kanske finns min musik ändå där? Jag har försökt reparera hårddisken, men datorn bara krashar när den har hållit på ett tag. Det är definitivt något ruttet på min hårddisk, men om det är virus eller hårdvarufel vet jag inte. Hoppas det håller bara, jag har inte råd att köpa en ny. Hushållet skulle bryta samman om vi inte hade två datorer, för att inte tala om sonen som lever hela sitt liv i WOW. En hårddiskkrash skulle kunna vara dödlig...
måndag, juni 26, 2006
Arbetsvecka eller sockervecka?
Måndag morgon, och en ny vecka börjar. Vad tror vi om den här veckan? Hur känns det, egentligen? Helgen har varit seg, långtråkig, ledsam, men nu då? Kan det vara så bra att jag nu går och sätter mig och får riktigt mycket gjort? Det är väl en helt vanlig vecka, för ovanlighetens skull, inga röda dagar, inga tider jag måste passa, ingenting som går bort, bara en hel vecka med utmärkta förutsättningar för att få mycket gjort. Vi får väl se vad det blir av det...
Jag har köpt biljetter till Gbg, i alla fall, nu på morgonen. Sen får vi väl se om jag kan använda dem eller om jag bara har slängt 427:- i sjön. Jag har i och för sig bara skummat igenom seminarieprogrammet, men jag hittade inget som var sådär Wow, det måste jag se! Kanske hittar jag något vid en närmare genomläsning eller så nöjer jag mig med det som finns i montrarna, det brukar vara mycket kul där med. Om inte annat så blir det en liten semester från vardagen. Om jag fortfarande går här hemma i september kommer jag behöva ett break. Förutsatt att jag har råd att åka, då. Och så vore det kul att träffa alla igen, äta middag och höra vad de sysslar med, vad de skriver, hur det går.
Knappt tre veckor till deadline för mitt och E's textsamtal. Jag har ingen aning om vad jag ska lämna till henne. Det känns som om boken är ganska söndertjatad. Nu måste jag bara skriva den, inget mer snack. Men jag har ju inte skrivit något annat. Och om jag skulle skriva något annat, vad skulle det vara då? Jag har kollat efter Kortdeckar-SM och Ballograftävlingen på nätet, det var vad jag minns att jag skrev förra sommaren, men om de blir av i år också så är de i alla fall inte utlysta än. Och det är snart juli!? Har jag missat något?
Veckotidningsnoveller, då? Skulle jag våga mig på det igen? Jag säger att jag ska, gång på gång, men det blir ju aldrig av. Kom igen då! Mera socker!!! Klyschor!!! Förutsägbarhet!!! Du vet att du kan!!! Ja, det är ju det. Jag vet att om det är något som faller sig naturligt för mig så är det klyschorna och det förutsägbara. Jag kämpar mot mitt Harlequin-språk, varje steg på vägen. Men kanske ska jag bara ge efter? Nu kvittar det ju, det ska ju inte upp på textsamtal, det handlar ju bara om stålarna nu!? Skit i stoltheten! (Stolth... - va?)
Man kan ju alltid skriva under pseudonym.
Jag har köpt biljetter till Gbg, i alla fall, nu på morgonen. Sen får vi väl se om jag kan använda dem eller om jag bara har slängt 427:- i sjön. Jag har i och för sig bara skummat igenom seminarieprogrammet, men jag hittade inget som var sådär Wow, det måste jag se! Kanske hittar jag något vid en närmare genomläsning eller så nöjer jag mig med det som finns i montrarna, det brukar vara mycket kul där med. Om inte annat så blir det en liten semester från vardagen. Om jag fortfarande går här hemma i september kommer jag behöva ett break. Förutsatt att jag har råd att åka, då. Och så vore det kul att träffa alla igen, äta middag och höra vad de sysslar med, vad de skriver, hur det går.
Knappt tre veckor till deadline för mitt och E's textsamtal. Jag har ingen aning om vad jag ska lämna till henne. Det känns som om boken är ganska söndertjatad. Nu måste jag bara skriva den, inget mer snack. Men jag har ju inte skrivit något annat. Och om jag skulle skriva något annat, vad skulle det vara då? Jag har kollat efter Kortdeckar-SM och Ballograftävlingen på nätet, det var vad jag minns att jag skrev förra sommaren, men om de blir av i år också så är de i alla fall inte utlysta än. Och det är snart juli!? Har jag missat något?
Veckotidningsnoveller, då? Skulle jag våga mig på det igen? Jag säger att jag ska, gång på gång, men det blir ju aldrig av. Kom igen då! Mera socker!!! Klyschor!!! Förutsägbarhet!!! Du vet att du kan!!! Ja, det är ju det. Jag vet att om det är något som faller sig naturligt för mig så är det klyschorna och det förutsägbara. Jag kämpar mot mitt Harlequin-språk, varje steg på vägen. Men kanske ska jag bara ge efter? Nu kvittar det ju, det ska ju inte upp på textsamtal, det handlar ju bara om stålarna nu!? Skit i stoltheten! (Stolth... - va?)
Man kan ju alltid skriva under pseudonym.
söndag, juni 25, 2006
Sunday, bloody sunday
Hullabaloo in the Guava Orchard är slut, den var kanske rolig men jag fick inte så mycket ut av den. Nu vet jag inte vad jag ska läsa, det blir ibland så att man irrar planlöst mellan boktravarna när man är "mellan böcker" och det slutar med att man inte läser något alls, bara glor på tv i stället.
Jag glor på tv och stickar i stället. I går kväll kom jag på mig själv en kvart in i "Broarna i Madison County", jag vill ju inte se det här, varför gör jag det då? Kom fram till att det är min survivors guilt som spökar, min mamma tyckte om den filmen, älskade Meryl Streep och älskade historier om spännande män som kom och räddade uttråkade hemmafruar ur sin tillvaro (We don't need Freud for that one!) och hon har ju inte länge möjlighet att se Tv3 (tror jag inte, i alla fall) så då borde jag göra en insats. Blä. Det är farligt när det smyger sig på så där.
Sedan blippade jag omkring i två timmar utan att hitta något jag orkade se mer än fem minuter men jag kom i alla fall en bit på min halsduk. Det prickiga garnet är snart slut men jag är inte säker på att halsduken är lång nog, får nog köpa ett garnnystan till. Det är skönt att sticka igen. Det hade varit ännu bättre om jag faktiskt blev färdig den här gången, någon gång...
Lite sorgsen idag, igen. Orkar inte skriva mer. Vill inte skriva om vad som gör mig ledsen, vill inte skriva om något annat...
Jag glor på tv och stickar i stället. I går kväll kom jag på mig själv en kvart in i "Broarna i Madison County", jag vill ju inte se det här, varför gör jag det då? Kom fram till att det är min survivors guilt som spökar, min mamma tyckte om den filmen, älskade Meryl Streep och älskade historier om spännande män som kom och räddade uttråkade hemmafruar ur sin tillvaro (We don't need Freud for that one!) och hon har ju inte länge möjlighet att se Tv3 (tror jag inte, i alla fall) så då borde jag göra en insats. Blä. Det är farligt när det smyger sig på så där.
Sedan blippade jag omkring i två timmar utan att hitta något jag orkade se mer än fem minuter men jag kom i alla fall en bit på min halsduk. Det prickiga garnet är snart slut men jag är inte säker på att halsduken är lång nog, får nog köpa ett garnnystan till. Det är skönt att sticka igen. Det hade varit ännu bättre om jag faktiskt blev färdig den här gången, någon gång...
Lite sorgsen idag, igen. Orkar inte skriva mer. Vill inte skriva om vad som gör mig ledsen, vill inte skriva om något annat...
lördag, juni 24, 2006
Midsommardagens morgon
Lite bättre i dag, tror jag. Jag har i och för sig precis vaknat, men det känns lugnt. Trevlig kväll igår, god mat, lugnt och stilla, plockade fram min stickning, läste lite och så jordgubbar. You can't go wrong with jordgubbar...
Funderade mycket över lycka, när jag satt där med min stickning. För länge sedan läste jag en bok som hette något i stil med Konsten att bli lycklig. Dalai Lama har tydligen skrivit en bok med ungefär samma titel men det var inte den, den här var skriven av någon kinesisk filosof för ett par hundra år sedan vill jag minnas, och som jag minns det handlade det mycket om att man skulle lära sig att finna lycka i livets små glädjeämnen.
En bild som fastnade var att han skrev att man kan bli genuint lycklig om ens hustru har maten klar när man kommer hem från en lång dags hårt arbete på risfältet, och om hon gör en kopp te åt en efteråt, och man går och sätter sig på verandan och dricker teet och tittar på solnedgången. Jag minns att jag blev fruktansvärt deprimerad av det där, hur skulle jag någonsin kunna bli lycklig, utan risfält, utan hustru, utan veranda? Jag dricker en kopp te, nästan varje kväll, men det är väl inte samma sak framför tv:n.
Jag har läst ut Manil Suris The Death of Vishnu, till sist. Den var väl bra, men Rohinton Mistry har redan gjort det så mycket bättre i både A fine Balance och Family Matters. Nu håller jag på med ännu en indisk bok; Hullabaloo in the Guava Orchard av Kiran Desai. Min mångkulturårs-satsning verkar ha blivit lite enkelspårig, nästan bara asiatiskt än så länge, Kina, Japan, Indien, Afghanistan. Jag kunde bara inte motstå den här boken, titeln är ju helt underbar! Själva boken verkar ok, än så länge. En lite konstig snubbe får nog, klättrar upp i ett träd och stannar där. Låter som en plan!
Jag har massor av böcker som jag vill läsa nu, låneböcker i travar överallt i sovrummet, böcker jag köpt men inte hunnit läsa instoppade ovanpå böckerna i de proppfulla bokhyllorna i vardagsrummet. Det är nästan lite stressande att se dem, så många potentiellt bra böcker, so little time! Nåja, en i taget så kommer jag väl igenom dem. Det borde bli mer tid till läsandet nu, utan skolan.
Min outlook-katt håller på och tjatar på mig att jag ska boka tågbiljett till bokmässan, det är tydligen 3 månader i dag? Det känns vådligt när jag inte har en aning om hur resten av livet blir ekonomiskt. Jag har i och för sig fått veta att jag får fortsätta på min kassa-period, så vi behöver inte svälta under de kommande 167 dagarna, i alla fall. Men Gbg i slutet av september kan lätt kosta ett par tusingar. Jag vet inte om jag kan avvara det. Jag sparar ju pengar på att boka biljetterna nu, men inte om jag sedan inte kan åka. Jag behöver inte betala vandrarhemmet förrän 14 dagar innan, och då kommer jag ju veta hur det ligger till med finanserna så det känns lugnt, det är bokat sedan länge. Men tågbiljetterna måste jag kanske betala nu? Jag kommer inte ihåg hur det är med SJ, det är så sällan jag åker tåg, men jag misstänker att de är en cash up front kinda business.
Nåja, det var tydligen inte tre månader, utan 90 dagar, så hemresan kunde jag inte boka ännu. En eller ett par dagars respit då, innan jag behöver bestämma mig. Jag får säga till katten att hon får återkomma.
Funderade mycket över lycka, när jag satt där med min stickning. För länge sedan läste jag en bok som hette något i stil med Konsten att bli lycklig. Dalai Lama har tydligen skrivit en bok med ungefär samma titel men det var inte den, den här var skriven av någon kinesisk filosof för ett par hundra år sedan vill jag minnas, och som jag minns det handlade det mycket om att man skulle lära sig att finna lycka i livets små glädjeämnen.
En bild som fastnade var att han skrev att man kan bli genuint lycklig om ens hustru har maten klar när man kommer hem från en lång dags hårt arbete på risfältet, och om hon gör en kopp te åt en efteråt, och man går och sätter sig på verandan och dricker teet och tittar på solnedgången. Jag minns att jag blev fruktansvärt deprimerad av det där, hur skulle jag någonsin kunna bli lycklig, utan risfält, utan hustru, utan veranda? Jag dricker en kopp te, nästan varje kväll, men det är väl inte samma sak framför tv:n.
Jag har läst ut Manil Suris The Death of Vishnu, till sist. Den var väl bra, men Rohinton Mistry har redan gjort det så mycket bättre i både A fine Balance och Family Matters. Nu håller jag på med ännu en indisk bok; Hullabaloo in the Guava Orchard av Kiran Desai. Min mångkulturårs-satsning verkar ha blivit lite enkelspårig, nästan bara asiatiskt än så länge, Kina, Japan, Indien, Afghanistan. Jag kunde bara inte motstå den här boken, titeln är ju helt underbar! Själva boken verkar ok, än så länge. En lite konstig snubbe får nog, klättrar upp i ett träd och stannar där. Låter som en plan!
Jag har massor av böcker som jag vill läsa nu, låneböcker i travar överallt i sovrummet, böcker jag köpt men inte hunnit läsa instoppade ovanpå böckerna i de proppfulla bokhyllorna i vardagsrummet. Det är nästan lite stressande att se dem, så många potentiellt bra böcker, so little time! Nåja, en i taget så kommer jag väl igenom dem. Det borde bli mer tid till läsandet nu, utan skolan.
Min outlook-katt håller på och tjatar på mig att jag ska boka tågbiljett till bokmässan, det är tydligen 3 månader i dag? Det känns vådligt när jag inte har en aning om hur resten av livet blir ekonomiskt. Jag har i och för sig fått veta att jag får fortsätta på min kassa-period, så vi behöver inte svälta under de kommande 167 dagarna, i alla fall. Men Gbg i slutet av september kan lätt kosta ett par tusingar. Jag vet inte om jag kan avvara det. Jag sparar ju pengar på att boka biljetterna nu, men inte om jag sedan inte kan åka. Jag behöver inte betala vandrarhemmet förrän 14 dagar innan, och då kommer jag ju veta hur det ligger till med finanserna så det känns lugnt, det är bokat sedan länge. Men tågbiljetterna måste jag kanske betala nu? Jag kommer inte ihåg hur det är med SJ, det är så sällan jag åker tåg, men jag misstänker att de är en cash up front kinda business.
Nåja, det var tydligen inte tre månader, utan 90 dagar, så hemresan kunde jag inte boka ännu. En eller ett par dagars respit då, innan jag behöver bestämma mig. Jag får säga till katten att hon får återkomma.
fredag, juni 23, 2006
MI - A Name I Call Myself
MIdsommar - halvtaskigt väder, en massa folk i affären, städa och laga mat i flera timmar och sen äter jag ändå inte sill... Om man inte har markkontakt, inte kan vara ute i gröngräset, spelar det ingen roll om det är jul, påsk eller midsommar, det är samma mat, samma mängder med jobb, samma meningslösa pseudo-firande som bara blir till en vanlig middag i slutet av allt slit.
MIserabel - kände jag mig igår, bara tjurade och grät, och tyckte synd om mig själv. Skrev om en rejäl bit, men avskydde vartenda ord. Vissa dagar ska man hålla sig långt borta från sitt manus. Det kan bara sluta illa.
MIsantrop - är jag vad gäller vissa personer i min omgivning som gör mitt liv så onödigt mycket svårare än det behöver vara. Om andra mäniskor ställer till det - varför måste jag då ta konsekvenserna??? Visst, jag borde inte kasta några som helst stenar i just det där glashuset, om någon kan ställa till det så är det jag, men fy fasiken vad svårt det är när man inte får säga ifrån! När ett förhållande är över borde den ena parten förflyttas till ett parallellt universum och revan i tids-vad-det-nu-heter skulle förseglas för evigt. Det borde vara förbjudet att ha kontakt med sina ex om man inte kan hålla dem borta från sin nya make/makas liv! Hatar, hatar, hatar människor! Jag vill bo ensam på ett berg!
MIsär - är det att jag inte kan tjäna ihop några pengar. Tänk om jag inte kan åka till bokmässan? Nu när jag vet hur man gör...
MIndervärde - har jag hemskt komplex över, men jag undrar fortfarande det som jag frågat alla som diagnosticerat mig med det om, är det patologiskt om man faktiskt är mindre värd? Är det kanske inte bara så att jag är ovanligt klarsynt och insiktsfull, och att detta i kombination med att jag är så fruktansvärt värdelös gör det väldigt svårt att leva sida vid sida med vanliga människor?
MIsslyckad - känner jag mig, hela tiden. Skulle jag inte kunna lyckas med något, någon gång???
MIsstag - var det att välja detta Sound of Music-inspirerade tema för dagens blogg, nu har jag den käcka trudelutten på hjärnan under resten av dagen... (Doe, a deer, a female deer... osv)
MIserabel - kände jag mig igår, bara tjurade och grät, och tyckte synd om mig själv. Skrev om en rejäl bit, men avskydde vartenda ord. Vissa dagar ska man hålla sig långt borta från sitt manus. Det kan bara sluta illa.
MIsantrop - är jag vad gäller vissa personer i min omgivning som gör mitt liv så onödigt mycket svårare än det behöver vara. Om andra mäniskor ställer till det - varför måste jag då ta konsekvenserna??? Visst, jag borde inte kasta några som helst stenar i just det där glashuset, om någon kan ställa till det så är det jag, men fy fasiken vad svårt det är när man inte får säga ifrån! När ett förhållande är över borde den ena parten förflyttas till ett parallellt universum och revan i tids-vad-det-nu-heter skulle förseglas för evigt. Det borde vara förbjudet att ha kontakt med sina ex om man inte kan hålla dem borta från sin nya make/makas liv! Hatar, hatar, hatar människor! Jag vill bo ensam på ett berg!
MIsär - är det att jag inte kan tjäna ihop några pengar. Tänk om jag inte kan åka till bokmässan? Nu när jag vet hur man gör...
MIndervärde - har jag hemskt komplex över, men jag undrar fortfarande det som jag frågat alla som diagnosticerat mig med det om, är det patologiskt om man faktiskt är mindre värd? Är det kanske inte bara så att jag är ovanligt klarsynt och insiktsfull, och att detta i kombination med att jag är så fruktansvärt värdelös gör det väldigt svårt att leva sida vid sida med vanliga människor?
MIsslyckad - känner jag mig, hela tiden. Skulle jag inte kunna lyckas med något, någon gång???
MIsstag - var det att välja detta Sound of Music-inspirerade tema för dagens blogg, nu har jag den käcka trudelutten på hjärnan under resten av dagen... (Doe, a deer, a female deer... osv)
torsdag, juni 22, 2006
Skriva eller skrika?
Jag är så fruktansvärt trött, och så hemskt ledsen. Den som ändå hade vanliga mardrömmar! (Spöken, monster, blodiga motorsågsmassakrer osv.) Hela natten har jag skrikit och skrikit åt en närstående person för att försöka nå fram, försöka få honom att lyssna, försöka få honom att förstå att det han gör påverkar mig, påverkar mig mycket negativt. Jag vaknade med träningsvärk i diafragman, jo, man får det om man skriker för mycket, och så väldigt sorgsen, så fruktansvärt ledsen för att han inte hör mig, inte lyssnar, inte förstår.
Allt detta ovanpå det faktum att jag inte känner att jag får lov att ta plats och lägga energi på mitt skrivande längre, nu när skrivarlinjen är över. Det känns som om folk tycker att jag är ledig om dagarna och då kan jag väl göra saker åt dem, jag är ju ändå hemma... Och det är svårt att kräva respekt för mitt "arbete" när jag inte har åstadkommit något ännu.
Men det som är ännu värre är att om inte min omgivning respekterar mitt skrivande så har jag svårt att göra det själv. När jag försöker hävda min rätt till arbetsro kan jag höra min inre röst säga "Varför då? Det blir ju ändå aldrig någonting." Och min inre röst kan vara väldigt övertygande... Och så jämför jag min egen text med de böcker som jag älskar och då ser jag så tydligt vilket slöseri med tid det här är, aldrig kommer jag att kunna prestera något som kommer att beröra någon på det sättet som dessa böcker berör mig! Och då är det så svårt att inte bara slänga sig i en hög framför tv:n med en påse chips och titta på Oprah i stället.
Det kanske var det viktigaste som skrivarlinjen gav mig, ett alibi för tiden jag la ner på mina texter, jag hade ju deadlines, det fanns ett yttre krav på att jag skulle jobba med mina texter. Det var också avgörande för att jag skulle prestera något som helst att folket där respekterade mitt skrivande och mina texter, här hemma är det ingen som tar mig på allvar. I Svalöv blev jag betraktad som en skrivare, kanske till och med som en (blivande) författare, här hemma är jag bara Sandra som inte kan någonting, som bara är arbetslös och går hemma om dagarna. Vem vet vad som är mest sant?
Jag försökte göra ett ryck igår, försökte se om jag kunde slå mynt av min eventuella förmåga. Jag letade igenom mina samlade verk på jakt efter något veckotidningsaktigt, och överväldigades över vad lite jag har presterat, vad dåligt det är, så långt ifrån att kunna användas till något som helst. Sedan försökte jag skriva ett tal, (satt en stund och stirrade på markören och insåg att man kanske ska vara religiös för att skriva tal till dop, bröllop m m.) och det gav inte heller något, och då kom alla tankarna som en ångvält, jag behöver pengar, jag vill ha pengar, men jag kan inte skaffa några och jag känner mig så värdelös som inte kan försörja mig och min familj. Om jag inte kan tjäna några pengar på skrivande så måste jag göra något annat! Vad??? Kan någon vara så snäll och tala om för mig vad det är meningen att jag ska göra med det här livet!?
I Ira Levins bok En vacker dag finns en stor dator som bestämmer allting, var man ska bo, vad man ska jobba med, vem man ska gifta sig med, om man ska få lov att skaffa barn osv. Jag vet att det ska föreställa en dystopi, en mardröm, men jag önskar så att världen hade utvecklats mer i den riktningen! Kan det verkligen vara meningen att ansvaret för alla dessa viktiga frågor ska vila på mina axlar!? Är det konstigt att man bara vill skrika rakt ut?
Allt detta ovanpå det faktum att jag inte känner att jag får lov att ta plats och lägga energi på mitt skrivande längre, nu när skrivarlinjen är över. Det känns som om folk tycker att jag är ledig om dagarna och då kan jag väl göra saker åt dem, jag är ju ändå hemma... Och det är svårt att kräva respekt för mitt "arbete" när jag inte har åstadkommit något ännu.
Men det som är ännu värre är att om inte min omgivning respekterar mitt skrivande så har jag svårt att göra det själv. När jag försöker hävda min rätt till arbetsro kan jag höra min inre röst säga "Varför då? Det blir ju ändå aldrig någonting." Och min inre röst kan vara väldigt övertygande... Och så jämför jag min egen text med de böcker som jag älskar och då ser jag så tydligt vilket slöseri med tid det här är, aldrig kommer jag att kunna prestera något som kommer att beröra någon på det sättet som dessa böcker berör mig! Och då är det så svårt att inte bara slänga sig i en hög framför tv:n med en påse chips och titta på Oprah i stället.
Det kanske var det viktigaste som skrivarlinjen gav mig, ett alibi för tiden jag la ner på mina texter, jag hade ju deadlines, det fanns ett yttre krav på att jag skulle jobba med mina texter. Det var också avgörande för att jag skulle prestera något som helst att folket där respekterade mitt skrivande och mina texter, här hemma är det ingen som tar mig på allvar. I Svalöv blev jag betraktad som en skrivare, kanske till och med som en (blivande) författare, här hemma är jag bara Sandra som inte kan någonting, som bara är arbetslös och går hemma om dagarna. Vem vet vad som är mest sant?
Jag försökte göra ett ryck igår, försökte se om jag kunde slå mynt av min eventuella förmåga. Jag letade igenom mina samlade verk på jakt efter något veckotidningsaktigt, och överväldigades över vad lite jag har presterat, vad dåligt det är, så långt ifrån att kunna användas till något som helst. Sedan försökte jag skriva ett tal, (satt en stund och stirrade på markören och insåg att man kanske ska vara religiös för att skriva tal till dop, bröllop m m.) och det gav inte heller något, och då kom alla tankarna som en ångvält, jag behöver pengar, jag vill ha pengar, men jag kan inte skaffa några och jag känner mig så värdelös som inte kan försörja mig och min familj. Om jag inte kan tjäna några pengar på skrivande så måste jag göra något annat! Vad??? Kan någon vara så snäll och tala om för mig vad det är meningen att jag ska göra med det här livet!?
I Ira Levins bok En vacker dag finns en stor dator som bestämmer allting, var man ska bo, vad man ska jobba med, vem man ska gifta sig med, om man ska få lov att skaffa barn osv. Jag vet att det ska föreställa en dystopi, en mardröm, men jag önskar så att världen hade utvecklats mer i den riktningen! Kan det verkligen vara meningen att ansvaret för alla dessa viktiga frågor ska vila på mina axlar!? Är det konstigt att man bara vill skrika rakt ut?
onsdag, juni 21, 2006
Bloggers Anonymous
Jimi Hendrix, Elvis Costello och Roxette spelades på SR X medan jag väntade på att jag skulle bli ensam och kunde logga in här och skriva. Kul blandning de får till där, det spelar ingen roll vad de spelar, eller i vilken ordning de pusslar ihop låtarna, det mesta är bra eller riktigt bra och passar så bra ihop även om det är helt olika genrer och årtionden...
Bloggandet är beroendeframkallande, verkligen, det är bara en timme senare än jag brukar skriva och jag har redan hjärtklappning och en nervös knut i magen, ska han inte gå snart, tänk om jag inte hinner, vad ska jag skriva om idag, tänk om M vaknar och jag inte kan skriva något på hela dagen, och så hjärtat som bara bankar och fingrarna som kryper mot tangentbordet medan maken tar på sig skorna, tar sina nycklar och går. Måste få min dagliga fix, måste få skriva varje dag. (Never mind att jag sedan ska sätta mig och skriva om min bok i fyra-fem timmar, det räknas inte...)
Det tog inte lång tid att fastna i det här bloggandet, jag har bara hållit på ett par veckor och vaknar varje morgon med tanken När? Kan jag gå och skriva nu? Om inte nu, när? I min alldeles hemliga, helt offentliga, blogg som alla kan läsa men ingen får läsa, trots att jag inte skriver något hemligt, eller ens något intressant. Min helt offentliga inre monolog. Varför? Beats me! Den fyller ingen som helst funktion men känns ändå livsviktig.
Jag hoppas att jag kan fortsätta länge, länge och att jag sedan kan gå in i arkivet och läsa vad jag tänkte på för ett år sedan, två, tio. Att jag kan följa mina humörsvängningar, min bok, mitt liv och få lite perspektiv. Det är inte bara nu som finns. Då och sen finns också, och måste tas med i beräkningen. Eller nåt... (Något säger mig att jag nog inte behöver läsa om The Time Traveler's Wife några fler gånger...)
Funderar på att försöka skriva tal. Det finns ett ställe på nätet där man kan lägga ut tal, som folk sedan köper. Det ger inte mycket pengar, 30-40 spänn per tal till mig kanske, resten till hemsidan, men det borde inte vara så svårt och så kunde det bli lite extra nålpengar (Nålpengar, vad är det egentligen? Om jag vill köpa något annat än nålar för dem då???) vid sidan om.
Funderar också på om jag har något bland alla mina skrivövningsfragment som skulle kunna bli veckotidningsnoveller. Lite från romanpasset kanske skulle kunna återanvändas och generera lite inkomster? Det ska ju bara bli lite mer sockerkaka, gärna med lite sirap på, det kan jag väl fixa?
Svårt att veta hur mycket tid jag kan "slösa" på sådant, hur mycket tid som behövs för att boken ska bli klar till deadline, och vad som på sikt ger mest utdelning. Det är svårt att tänka långsiktigt när jag är pank nu. Som Bertie Wooster sa i gårdagens avsnitt: "It's the bally balliness of it all, wich makes it all so bally bally!" Jag kan inte säga det bättre själv!
Popsicle, James Brown och Kt Tunstall avslutar bloggstunden vid datorn. Alla tiders pop, indeed!
Bloggandet är beroendeframkallande, verkligen, det är bara en timme senare än jag brukar skriva och jag har redan hjärtklappning och en nervös knut i magen, ska han inte gå snart, tänk om jag inte hinner, vad ska jag skriva om idag, tänk om M vaknar och jag inte kan skriva något på hela dagen, och så hjärtat som bara bankar och fingrarna som kryper mot tangentbordet medan maken tar på sig skorna, tar sina nycklar och går. Måste få min dagliga fix, måste få skriva varje dag. (Never mind att jag sedan ska sätta mig och skriva om min bok i fyra-fem timmar, det räknas inte...)
Det tog inte lång tid att fastna i det här bloggandet, jag har bara hållit på ett par veckor och vaknar varje morgon med tanken När? Kan jag gå och skriva nu? Om inte nu, när? I min alldeles hemliga, helt offentliga, blogg som alla kan läsa men ingen får läsa, trots att jag inte skriver något hemligt, eller ens något intressant. Min helt offentliga inre monolog. Varför? Beats me! Den fyller ingen som helst funktion men känns ändå livsviktig.
Jag hoppas att jag kan fortsätta länge, länge och att jag sedan kan gå in i arkivet och läsa vad jag tänkte på för ett år sedan, två, tio. Att jag kan följa mina humörsvängningar, min bok, mitt liv och få lite perspektiv. Det är inte bara nu som finns. Då och sen finns också, och måste tas med i beräkningen. Eller nåt... (Något säger mig att jag nog inte behöver läsa om The Time Traveler's Wife några fler gånger...)
Funderar på att försöka skriva tal. Det finns ett ställe på nätet där man kan lägga ut tal, som folk sedan köper. Det ger inte mycket pengar, 30-40 spänn per tal till mig kanske, resten till hemsidan, men det borde inte vara så svårt och så kunde det bli lite extra nålpengar (Nålpengar, vad är det egentligen? Om jag vill köpa något annat än nålar för dem då???) vid sidan om.
Funderar också på om jag har något bland alla mina skrivövningsfragment som skulle kunna bli veckotidningsnoveller. Lite från romanpasset kanske skulle kunna återanvändas och generera lite inkomster? Det ska ju bara bli lite mer sockerkaka, gärna med lite sirap på, det kan jag väl fixa?
Svårt att veta hur mycket tid jag kan "slösa" på sådant, hur mycket tid som behövs för att boken ska bli klar till deadline, och vad som på sikt ger mest utdelning. Det är svårt att tänka långsiktigt när jag är pank nu. Som Bertie Wooster sa i gårdagens avsnitt: "It's the bally balliness of it all, wich makes it all so bally bally!" Jag kan inte säga det bättre själv!
Popsicle, James Brown och Kt Tunstall avslutar bloggstunden vid datorn. Alla tiders pop, indeed!
tisdag, juni 20, 2006
Sömnlös i Malmö
Visst är det skönt att det är sommar och varmt på riktigt, men brukar det inte bli lite svalare om nätterna??? I natt var det helt omöjligt att sova, idag är jag dödstrött och hemskt tjurig. Och jag som hade sett fram emot att få ett ordentligt dagsverke gjort idag. I går gick hela dagen på Af, biblioteket och promenaden hem i solen.
Det var i och för sig skönt att få vara ute en stund, jag tenderar att sitta inne och missa eventuella årstider som passerar utanför mina nerdragna persienner, men det blev tyvärr inte ett enda ord skrivet och det känns jobbigt. På kvällen gick jag igenom en bra bit av manuset med markeringspenna, så att jag skulle ha fått gjort något i alla fall. Det var inte en bra dag att göra det på, bara. Besöket på Af fick mig att tvivla på min förmåga och i ljuset av det så var allt jag läste inget vidare. Och det var en bit som jag tidigare varit väldigt nöjd med. Nåja, ganska då...
Det är så svårt att veta hur jag ska göra med Af och skrivandet. Jag behöver pengar, men jag behöver få fortsätta skriva också. Jag vet inte hur mycket jag ska hålla tillbaka från dem, hur mycket jag ska berätta om mig själv, hjälper det eller stjälper det? Kan jag försöka dra ut på det för att få skriva klart boken, har jag tid till det eller måste jag börja praktisera nu, om jag ska få pengar någonsin? Jag vill ju inte jobba heltid, men jag behöver en heltidslön. Problemet är att jag inte får ett jobb, jag får kanske på sin höjd en praktikplats, för att komma ut på arbetsmarknaden och få visa vad jag går för och det är 40 timmar i veckan för samma 4000 som jag får nu när jag gör ingenting. Motivationen brister... Plus att jag vet inte hur länge jag orkar jobba heltid innan jag dör eller blir sjuk igen (och kommer jag tillbaka till FK är det samma sak).
Eller också skiter jag bara i allt det här, litar på mina förmågor, skriver noveller till veckotidningar, skriver klart boken, är med i tävlingar och litar på att pengarna kommer någonstans ifrån, i sinom tid. För det finns en risk att kontakterna med Af dödar kreativiteten, de är bra på det. Men hur ska jag våga tro, hur ska jag kunna lita på att jag har det som krävs för att klara mig i den här branschen? Vad har jag någonsin gjort som tyder på det?
Usch. Jag tror att jag ska gå och lägga mig igen. Den här dagen börjar inte bra...
Det var i och för sig skönt att få vara ute en stund, jag tenderar att sitta inne och missa eventuella årstider som passerar utanför mina nerdragna persienner, men det blev tyvärr inte ett enda ord skrivet och det känns jobbigt. På kvällen gick jag igenom en bra bit av manuset med markeringspenna, så att jag skulle ha fått gjort något i alla fall. Det var inte en bra dag att göra det på, bara. Besöket på Af fick mig att tvivla på min förmåga och i ljuset av det så var allt jag läste inget vidare. Och det var en bit som jag tidigare varit väldigt nöjd med. Nåja, ganska då...
Det är så svårt att veta hur jag ska göra med Af och skrivandet. Jag behöver pengar, men jag behöver få fortsätta skriva också. Jag vet inte hur mycket jag ska hålla tillbaka från dem, hur mycket jag ska berätta om mig själv, hjälper det eller stjälper det? Kan jag försöka dra ut på det för att få skriva klart boken, har jag tid till det eller måste jag börja praktisera nu, om jag ska få pengar någonsin? Jag vill ju inte jobba heltid, men jag behöver en heltidslön. Problemet är att jag inte får ett jobb, jag får kanske på sin höjd en praktikplats, för att komma ut på arbetsmarknaden och få visa vad jag går för och det är 40 timmar i veckan för samma 4000 som jag får nu när jag gör ingenting. Motivationen brister... Plus att jag vet inte hur länge jag orkar jobba heltid innan jag dör eller blir sjuk igen (och kommer jag tillbaka till FK är det samma sak).
Eller också skiter jag bara i allt det här, litar på mina förmågor, skriver noveller till veckotidningar, skriver klart boken, är med i tävlingar och litar på att pengarna kommer någonstans ifrån, i sinom tid. För det finns en risk att kontakterna med Af dödar kreativiteten, de är bra på det. Men hur ska jag våga tro, hur ska jag kunna lita på att jag har det som krävs för att klara mig i den här branschen? Vad har jag någonsin gjort som tyder på det?
Usch. Jag tror att jag ska gå och lägga mig igen. Den här dagen börjar inte bra...
måndag, juni 19, 2006
Elefanter
Jag undrar om alla äktenskap har sina vita fläckar, tabu-belagda samtalsämnen som man rör sig kring med bortvänd blick. Det är så konstigt att se hur vi rör oss fritt över alla samtalsämnen (vi kan verkligen tala om allt) utom just det där. Så fort någon kommer i närheten är det som om skygglapparna kommer upp och skyler det där från våra blickar så att vi inte behöver se det trots att det står och stirrar oss mitt i ansiktet. Eller skygglappar och skygglappar... Det känns mer som sådana där metalldörrar med taggar längst ner som faller ner över dörröppningarna om du försöker stjäla Mona-Lisa på film.
Och ju mer man inte pratar om något, desto mer närvarande och angeläget blir det, tills det känns som om inget annat vi pratar om är ett dugg viktigt, för det handlar inte om det där. Man brukar väl tala om att det finns en elefant i rummet i sådana situationer, och jag kan bara instämma, det är en väldigt bra bild. En stor, fet elefant står mitt i det lilla, trånga rummet vi bor i (bildligt) och trots att vi ibland får pressa oss platta mot väggen för att kunna röra oss, så låtsas vi inte om elefanten, hur mycket den än klampar omkring. Om den så trampar oss på tårna spelar ingen roll, om vi inte ser på den finns den inte, och om den inte finns kan den inte påverka oss.
Och hur mycket jag än avskyr skygglapparna så har vi det mycket bättre nu, när vi inte längre pratar om det där. Självbevarelsedriften spelar förstås en viktig roll i elefanteriet, den ska man inte bortse från. Det är bara lite oroväckande att veta att elefanten finns där. Tänk om den växer och mosar oss? Tänk om den blir galen och stampar omkring med lödder om betarna? Hur handskas man egentligen med elefanter? Ett vagt minne från någon tv-dokumentär säger mig att man behöver en pinne med en krok i ena änden, men vad gör man med den?
På läsfronten har jag avslutat The naked woman av Desmond Morris. Spännande och intressant, men han är lite torr och inte så rolig som han själv tror. Sedan föll jag in i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, och föll pladask. Vilken underbar bok! Vilka underbara människor, vilken perfekt historia, så glad jag blev att jag fick läsa den och så synd att jag läste nästan hela igår och att den därför snart är slut...
Och ju mer man inte pratar om något, desto mer närvarande och angeläget blir det, tills det känns som om inget annat vi pratar om är ett dugg viktigt, för det handlar inte om det där. Man brukar väl tala om att det finns en elefant i rummet i sådana situationer, och jag kan bara instämma, det är en väldigt bra bild. En stor, fet elefant står mitt i det lilla, trånga rummet vi bor i (bildligt) och trots att vi ibland får pressa oss platta mot väggen för att kunna röra oss, så låtsas vi inte om elefanten, hur mycket den än klampar omkring. Om den så trampar oss på tårna spelar ingen roll, om vi inte ser på den finns den inte, och om den inte finns kan den inte påverka oss.
Och hur mycket jag än avskyr skygglapparna så har vi det mycket bättre nu, när vi inte längre pratar om det där. Självbevarelsedriften spelar förstås en viktig roll i elefanteriet, den ska man inte bortse från. Det är bara lite oroväckande att veta att elefanten finns där. Tänk om den växer och mosar oss? Tänk om den blir galen och stampar omkring med lödder om betarna? Hur handskas man egentligen med elefanter? Ett vagt minne från någon tv-dokumentär säger mig att man behöver en pinne med en krok i ena änden, men vad gör man med den?
På läsfronten har jag avslutat The naked woman av Desmond Morris. Spännande och intressant, men han är lite torr och inte så rolig som han själv tror. Sedan föll jag in i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, och föll pladask. Vilken underbar bok! Vilka underbara människor, vilken perfekt historia, så glad jag blev att jag fick läsa den och så synd att jag läste nästan hela igår och att den därför snart är slut...
söndag, juni 18, 2006
Titlar och rubriker
Det svåraste med att ha en blog, det svåraste med allt skrivande ibland, är vad det ska står ovanför texten.
Ibland börjar man med en att tänka ut en bra rubrik, och först när man har sin titel färdig och spikad börjar man skriva. Risken med det är att när man har skrivit färdigt kanske man inte alls har skrivit om det man påstått i rubriken.
Ibland bara skriver man och sedan försöker man utifrån den färdiga texten komma fram till en bra rubrik. Det kan vara väldigt deprimerande. Om man inte omedelbart får en bra idé när man läser igenom den färdiga texten är det inte långt till Men jag har ju inte skrivit om någonting, vad kasst, det handlar ju inte om något!? och därifrån är det inte långt till Jag kan inte skriva, jag är ingen författare! Och i de kvarteren vill man inte befinna sig...
Det kan också bli som i gårdagens blog, när jag i sista genomgången plockade bort ett par stycken som inte var så bra/intressanta, bl a ett om radio. Jag märkte inte ens när jag korrläste att stycket om radio inte längre var kvar och publicerade blogen med en rubrik som lovade något den inte kunde leverera. Det är tur att man har en edit-funktion, för jag blev ju tvungen att gå in och ändra titeln i efterhand från Radio och television till Mycket om television. (Som om någon märkte det, som om någon skulle ha brytt sig. I'm talking to myself, here, remember...)
En bra titel från början kan fungera som stödlinjer. Det här är vad texten ska handla om. Som med boken. Jag skrev första utkastet utan titel. Det hade varit roligt att ha en titel men jag hade aldrig skrivit något förut och jag visste inte riktigt hur man gjorde. Jag trodde mig inte om att kunna bestämma vad boken skulle heta, jag trodde väl egentligen inte att det någonsin skulle bli en bok, överhuvudtaget, och det kändes lite förmätet att ge det jag producerat en titel. Det var ju bara lite lösryckta textfragment. När det började kännas som om den kunde bli verklighet försökte jag komma på en bra titel men hittade ingen.
Första utkastet är väldigt ojämt och spretigt. Givetvis beror det väldigt mycket på att jag inte kunde skriva när jag började arbetet, jag har lärt mig under resans gång, men jag tror att det spelar en viss roll att jag inte visste vad jag höll på att skriva förrän jag var nästan färdig och att det delvis var därför det var så svårt att hitta på en titel.
Nu har jag en titel, den är kanske inget vidare, men den har en känsla av vad jag vill att boken ska handla om. När jag började omskrivningen gav jag word-dokumentet den här titeln, och det känns helt annorlunda att skriva med den här titeln uppe i vänstra hörnet. Innan skrev jag något som kanske kunde bli en bok. Nu skriver jag på en bok som heter något. Den har en titel, den har ett namn och därför har den ett tydligare eget liv, det känns som om den lever mer oberoende av mig. Och då känns den också mer livsduglig, på något vis. Den här boken finns nu. Jag ska bara skriva färdigt den.
Kanske får jag hitta på en bättre titel sedan, innan jag skickar in manuset i september. Det finns en risk att den titel jag har nu väcker lite Kristus-associationer och dit vill jag inte gå! (Det sparar jag till min tredje bok, där kommer det att passa bra!) Men under den här omskrivningen får den ha den här titeln, och jag hoppas och tror att den kommer att bli mer sammanhållen, mer konsekvent, av att ha haft ett och samma namn från början till slut.
Ibland börjar man med en att tänka ut en bra rubrik, och först när man har sin titel färdig och spikad börjar man skriva. Risken med det är att när man har skrivit färdigt kanske man inte alls har skrivit om det man påstått i rubriken.
Ibland bara skriver man och sedan försöker man utifrån den färdiga texten komma fram till en bra rubrik. Det kan vara väldigt deprimerande. Om man inte omedelbart får en bra idé när man läser igenom den färdiga texten är det inte långt till Men jag har ju inte skrivit om någonting, vad kasst, det handlar ju inte om något!? och därifrån är det inte långt till Jag kan inte skriva, jag är ingen författare! Och i de kvarteren vill man inte befinna sig...
Det kan också bli som i gårdagens blog, när jag i sista genomgången plockade bort ett par stycken som inte var så bra/intressanta, bl a ett om radio. Jag märkte inte ens när jag korrläste att stycket om radio inte längre var kvar och publicerade blogen med en rubrik som lovade något den inte kunde leverera. Det är tur att man har en edit-funktion, för jag blev ju tvungen att gå in och ändra titeln i efterhand från Radio och television till Mycket om television. (Som om någon märkte det, som om någon skulle ha brytt sig. I'm talking to myself, here, remember...)
En bra titel från början kan fungera som stödlinjer. Det här är vad texten ska handla om. Som med boken. Jag skrev första utkastet utan titel. Det hade varit roligt att ha en titel men jag hade aldrig skrivit något förut och jag visste inte riktigt hur man gjorde. Jag trodde mig inte om att kunna bestämma vad boken skulle heta, jag trodde väl egentligen inte att det någonsin skulle bli en bok, överhuvudtaget, och det kändes lite förmätet att ge det jag producerat en titel. Det var ju bara lite lösryckta textfragment. När det började kännas som om den kunde bli verklighet försökte jag komma på en bra titel men hittade ingen.
Första utkastet är väldigt ojämt och spretigt. Givetvis beror det väldigt mycket på att jag inte kunde skriva när jag började arbetet, jag har lärt mig under resans gång, men jag tror att det spelar en viss roll att jag inte visste vad jag höll på att skriva förrän jag var nästan färdig och att det delvis var därför det var så svårt att hitta på en titel.
Nu har jag en titel, den är kanske inget vidare, men den har en känsla av vad jag vill att boken ska handla om. När jag började omskrivningen gav jag word-dokumentet den här titeln, och det känns helt annorlunda att skriva med den här titeln uppe i vänstra hörnet. Innan skrev jag något som kanske kunde bli en bok. Nu skriver jag på en bok som heter något. Den har en titel, den har ett namn och därför har den ett tydligare eget liv, det känns som om den lever mer oberoende av mig. Och då känns den också mer livsduglig, på något vis. Den här boken finns nu. Jag ska bara skriva färdigt den.
Kanske får jag hitta på en bättre titel sedan, innan jag skickar in manuset i september. Det finns en risk att den titel jag har nu väcker lite Kristus-associationer och dit vill jag inte gå! (Det sparar jag till min tredje bok, där kommer det att passa bra!) Men under den här omskrivningen får den ha den här titeln, och jag hoppas och tror att den kommer att bli mer sammanhållen, mer konsekvent, av att ha haft ett och samma namn från början till slut.
lördag, juni 17, 2006
Mycket om television (Spoiler-varning!)
Bra dag igår, på det stora hela. Jag fick mycket skrivet (omskrivet i alla fall, men det räknas!) och en stund för mig själv på kvällen. Det är alltid värdefullt! Jag tittade på ett avsnitt av Jeeves och Wooster och det fick mig att fundera över varför man förr i tiden uttryckte glädje genom att hoppa upp i luften och slå ihop sina klackar. Och varför man inte gör det längre. Om det var ett bra sätt då, varför är det inte det fortfarande? Vad har förändrats? Blir vi inte lika glada längre?Jag misstänker att det har något att göra med skor, men jag har inga bevis för det...
Jag såg även ett avsnitt av Kameleonten, som visade sig vara ett crossover-avsnitt, med Profiler. Sam Waters hjälpte Jarod att lösa ett fall med en kidnappad pojke. Hur mycket tv-nörd är man om man tycker att det är roligt när de gör sådana saker!? Som när Paul och Jamie från Galen i dig (där Lisa Kudrow spelar Ursula, en sjukt disträ servitris) kommer in på Central Perk, träffar Phoebe och tror att det är Ursula. Som ju är Phoebes tvillingsyster i Vänner! Roligt! Som att det finns ett tv-universum där alla karaktärer rör sig, hela tiden, och om deras serier utspelar sig i samma stad så kan de springa på varandra, bara sådär...
Jag understödde viss brottslig verksamhet igår, genom att donera 10 pund som bidrag till serverkostnaden för den hemsida där jag hämtar mina verifierade e-mulelänkar. Aiding and abetting, indeed! Jag är inte bara en brottsling, jag hjälper andra att vara det också! Men hur skulle jag annars kunna sitta en fredagkväll och titta på sådana kvalitetsserier som J&W och Kameleonten? Köpa dvd-boxar för tusentals kronor från utlandet? Jag som tjänade så lite pengar förra året att jag inte ens var skattepliktig! (Men jag fick skatteåterbäring, och det var en del av den som gick till Fti... Trevligt företag, det där Skatteverket!)
Har det överhuvudtaget varit någonting på tv sedan VM började? Tror inte det! Och jag har allvarliga serie-abstinenser! Abby håller på att föda, Luca och Jerry håller kanske på att dö, Sam och Alex är kidnappade av hennes galna ex, Jack, Kate och Sawyer sitter bakbundna på knä på en brygga omgivna av beväpnade Others, Lorelai har hoppat i säng med Christoffer, Marissa är död och jag ska vänta till i september (oktober?) för att få veta hur det går??? Vad är det för slags avancerad tortyr??? Jag vill ha en kanal som visar allt som pågår i det där tv-universumet hela tiden, så att jag inte behöver vänta på dumma avsnitt för att se hur det går för mina favoritkaraktärer. Jag vill kunna stalka dem, 24/7...
Jag såg även ett avsnitt av Kameleonten, som visade sig vara ett crossover-avsnitt, med Profiler. Sam Waters hjälpte Jarod att lösa ett fall med en kidnappad pojke. Hur mycket tv-nörd är man om man tycker att det är roligt när de gör sådana saker!? Som när Paul och Jamie från Galen i dig (där Lisa Kudrow spelar Ursula, en sjukt disträ servitris) kommer in på Central Perk, träffar Phoebe och tror att det är Ursula. Som ju är Phoebes tvillingsyster i Vänner! Roligt! Som att det finns ett tv-universum där alla karaktärer rör sig, hela tiden, och om deras serier utspelar sig i samma stad så kan de springa på varandra, bara sådär...
Jag understödde viss brottslig verksamhet igår, genom att donera 10 pund som bidrag till serverkostnaden för den hemsida där jag hämtar mina verifierade e-mulelänkar. Aiding and abetting, indeed! Jag är inte bara en brottsling, jag hjälper andra att vara det också! Men hur skulle jag annars kunna sitta en fredagkväll och titta på sådana kvalitetsserier som J&W och Kameleonten? Köpa dvd-boxar för tusentals kronor från utlandet? Jag som tjänade så lite pengar förra året att jag inte ens var skattepliktig! (Men jag fick skatteåterbäring, och det var en del av den som gick till Fti... Trevligt företag, det där Skatteverket!)
Har det överhuvudtaget varit någonting på tv sedan VM började? Tror inte det! Och jag har allvarliga serie-abstinenser! Abby håller på att föda, Luca och Jerry håller kanske på att dö, Sam och Alex är kidnappade av hennes galna ex, Jack, Kate och Sawyer sitter bakbundna på knä på en brygga omgivna av beväpnade Others, Lorelai har hoppat i säng med Christoffer, Marissa är död och jag ska vänta till i september (oktober?) för att få veta hur det går??? Vad är det för slags avancerad tortyr??? Jag vill ha en kanal som visar allt som pågår i det där tv-universumet hela tiden, så att jag inte behöver vänta på dumma avsnitt för att se hur det går för mina favoritkaraktärer. Jag vill kunna stalka dem, 24/7...
fredag, juni 16, 2006
Två veckor på egna ben
Hemskt trött i dag, det var svårt att somna igår kväll och sedan vaknade jag flera gånger av mardrömmar, oftast med klaustrofobi-tema. Nu är det i alla fall morgon, lägenheten är tyst och jag har inget som hindrar mig från att skriva idag. Hoppas få lite gjort innan det blir helg. (Nu igen? Vart tog den här veckan vägen då???)
Jag har grubblat mycket över mina brister som förälder de senaste dagarna, eftersom sonen har stått i fokus i och med sin skolavslutning. Jag vet inte om jag är för hård mot mig själv. Jag har ju inget att jämföra med. Man vet ju inte hur andra människor är som föräldrar till sina barn, egentligen. Och hur de vuxna i omgivningen var när jag själv var liten går inte riktigt heller att jämföra med eftersom jag var just ett barn. Man förstod inte riktigt hur vuxna fungerade då.
Men det är klart att jag borde ha gjort ett bättre jobb. Frågan är om jag hade någon möjlighet. Mycket av det som jag klandrar mig själv för är sådant som var en direkt konsekvens av att jag var deprimerad (att jag grät hela tiden, att jag inte jobbade och alltså aldrig hade några pengar), eller av att jag hade ångest (att jag inte klarade av att släppa in människor i lägenheten. Han fick inte ha med sig några kompisar hem, och därför hade han ganska snart inte några kompisar alls). Hur mycket av det ska jag bära skulden för? Det beror på mig, men är det mitt fel? Spelar det egentligen någon roll? Jag kan ju inte ändra på det som hänt.
Det har kanske inget värde att klandra sig själv för sådant som man inte har haft någon kontroll över. Men jag måste ju klandra någon. All den ilska och bitterhet jag känner inför de 10 åren av mitt liv som försvann måste ju riktas mot någon! Det måste vara någons fel. Eller? Det värsta som finns är sådant som bara händer, som ingen har någon kontroll över och ingen hade kunnat förhindra. Hur lever man med sådant? Hur lever man i en så oförutsägbar och ologisk värld, där det inte finns någon att skylla på, om allting går fel? Jag kan förstå att man måste uppfinna en gud...
Jag har grubblat mycket över mina brister som förälder de senaste dagarna, eftersom sonen har stått i fokus i och med sin skolavslutning. Jag vet inte om jag är för hård mot mig själv. Jag har ju inget att jämföra med. Man vet ju inte hur andra människor är som föräldrar till sina barn, egentligen. Och hur de vuxna i omgivningen var när jag själv var liten går inte riktigt heller att jämföra med eftersom jag var just ett barn. Man förstod inte riktigt hur vuxna fungerade då.
Men det är klart att jag borde ha gjort ett bättre jobb. Frågan är om jag hade någon möjlighet. Mycket av det som jag klandrar mig själv för är sådant som var en direkt konsekvens av att jag var deprimerad (att jag grät hela tiden, att jag inte jobbade och alltså aldrig hade några pengar), eller av att jag hade ångest (att jag inte klarade av att släppa in människor i lägenheten. Han fick inte ha med sig några kompisar hem, och därför hade han ganska snart inte några kompisar alls). Hur mycket av det ska jag bära skulden för? Det beror på mig, men är det mitt fel? Spelar det egentligen någon roll? Jag kan ju inte ändra på det som hänt.
Det har kanske inget värde att klandra sig själv för sådant som man inte har haft någon kontroll över. Men jag måste ju klandra någon. All den ilska och bitterhet jag känner inför de 10 åren av mitt liv som försvann måste ju riktas mot någon! Det måste vara någons fel. Eller? Det värsta som finns är sådant som bara händer, som ingen har någon kontroll över och ingen hade kunnat förhindra. Hur lever man med sådant? Hur lever man i en så oförutsägbar och ologisk värld, där det inte finns någon att skylla på, om allting går fel? Jag kan förstå att man måste uppfinna en gud...
torsdag, juni 15, 2006
Ännu en skolavslutning
Idag slutar min son 9:e klass. Inte så big deal som man skulle kunna tycka, eftersom det numera är i princip obligatorisk skolgång tre år till. Men ändå. Min bäbis har blivit stor. Det är en milstolpe. Och som med alla andra milstolpar blir jag lipig och sentimental, det var ju inte så himla länge sedan han började skolan, och så fort tiden går, och sen flyttar han hemifrån och så får jag aldrig se honom mer... Det blir en sån dag idag.
I går kväll visade hans klass upp en musikal som de har gjort själva och jobbat med under den sista veckan. M spelade trummor i flera nummer och hade till och med en liten roll med repliker. Han var jätteduktig, och jag var så stolt över honom, men kände mig samtidigt så misslyckad. Varför kunde inte han få växa upp i ett hus där han kunde få ha ett eget trumset? Och så kom allt det där med att det är försent nu, att få ordning på mitt liv. Nu spelar det ingen roll längre. Om jag någon gång kan börja tjäna pengar och får möjlighet att flytta till ett eget hus så kommer M att ha flyttat hemifrån för länge sedan. Och han fick aldrig någon hundvalp, heller. Snyft.
Det blir så lätt för sent. Det är jobbigt att tänka så. Men det är sant. Jag är 35. Det ser inte så mycket ut, på pappret, men så många dörrar har redan stängts. Vad finns det kvar att se fram emot egentligen? Det blir en sån dag idag...
I går kväll visade hans klass upp en musikal som de har gjort själva och jobbat med under den sista veckan. M spelade trummor i flera nummer och hade till och med en liten roll med repliker. Han var jätteduktig, och jag var så stolt över honom, men kände mig samtidigt så misslyckad. Varför kunde inte han få växa upp i ett hus där han kunde få ha ett eget trumset? Och så kom allt det där med att det är försent nu, att få ordning på mitt liv. Nu spelar det ingen roll längre. Om jag någon gång kan börja tjäna pengar och får möjlighet att flytta till ett eget hus så kommer M att ha flyttat hemifrån för länge sedan. Och han fick aldrig någon hundvalp, heller. Snyft.
Det blir så lätt för sent. Det är jobbigt att tänka så. Men det är sant. Jag är 35. Det ser inte så mycket ut, på pappret, men så många dörrar har redan stängts. Vad finns det kvar att se fram emot egentligen? Det blir en sån dag idag...
onsdag, juni 14, 2006
Hur man dödar drömmar
Det är inte så svårt. Om man till exempel bär på en dröm att bli hundägare, man ser sig själv plocka ut en söt, rultig liten valp bland ett halvdussin likadana små söta rultiga valpar som den vars personlighet verkar passa vårt hem bäst, eller ännu bättre: man tar sig an en vuxen hund hos Djurens vänner som farit illa och nu ska den minsann få ett gott liv, man är inte bara djurvän; man är en god människa också! Och så har man en vän för livet, en ny familjemedlem, någon som alltid äter upp alla de där matresterna som inte är lönt att spara, och alla lever lyckliga resten av sina liv. De liven som dessutom blir lite längre, eftersom man får bättre hälsa av att ha hund. Everybody wins!
I alla fall, man bär på en dröm att bli hundägare, men inte just nu, man kan ju inte ha hund när man bor i lägenhet, det är ju djurplågeri. Men man kan ju ställa upp som hundvakt, över en dag, no problem, roligt med en liten hund i huset och så får man gå ut och gå några varv, skönt med pauser i skrivandet och solen skiner ju så vad är problemet?
Problemet är katten som minsann aldrig närt några hundägardrömmar. Problemet är skuggorna och speglingarna på vardagsrumsväggarna som driver hunden från vettet, eller åtminstone till skallet, en gång i minuten. Problemet är att trots att jag bara var ensam hemma med hunden mellan 12 och 14 så var jag ensam med hunden från 8 till 22. Ingen annan ville leka med hunden, ingen annan ville gå ut med hunden, ingen annan ville säga till hunden att den inte skulle skälla så på fantomerna i vardagsrummet. Ingen annan ville trösta katten och locka fram den efter det att hunden äntligen åkt hem, så att hon kunde få äta lite och gå på lådan.
Jävla fotbolls-VM, jävla dataspel, jävla ointresserade "familj" som inte bryr sig om någonting alls! Inte nog med att jag inte önskar mig en hund längre, mina husägardrömmar (de där vi skaffar hus och får trädgård och en massa plats att göra kreativa saker och plats för massor av hundar och katter och trumset och jag vet inte allt), mina en-enda-stor-lycklig-familj-drömmar (där vi lyckas smälta ihop våra två halva familjer till en hel och den utvidgas med deras flickvänner och våra syskon och kusiner och vänner och bekanta och alla kommer överens och älskar varandra) och till och med mina själsligt torftiga lotto-drömmar (vad skulle jag göra om jag vann den där drömvinsten? Köpa hus, skaffa flera barn, resa, skriva böcker, måla tavlor, väva mattor, sticka vackra tröjor, laga fantastisk mat till alla mina vänner som jag skulle köpa...) och säkerligen ett halvt dussin andra drömmar dog igår, i en dröm-massaker av ett sällan skådat slag.
Hur dödar man drömmar? Med verklighet. Verklighet fungerar som någon slags kryptonit för drömmar, drömmar bara vissnar och förlorar sin kraft när verligheten kommer för nära.
Jag ville bara vara snäll och göra någon en tjänst. Jag är dum. När någon berättar om sina problem ska jag bara hålla käften, se medlidande ut och gå vidare med livet. Som om jag skulle kunna hjälpa någon med något? Who am I kidding?
Jag ska bara stänga in mig på mitt rum och skriva, det är vad jag ska göra. Det går fortfarande framåt, sakta men säkert, det blir en hel del nytt när jag skriver om. Även sådant som jag var ganska nöjd med innan får en lite annan form, och det känns som om allting hänger ihop bättre nu. Hoppas, hoppas!
I alla fall, man bär på en dröm att bli hundägare, men inte just nu, man kan ju inte ha hund när man bor i lägenhet, det är ju djurplågeri. Men man kan ju ställa upp som hundvakt, över en dag, no problem, roligt med en liten hund i huset och så får man gå ut och gå några varv, skönt med pauser i skrivandet och solen skiner ju så vad är problemet?
Problemet är katten som minsann aldrig närt några hundägardrömmar. Problemet är skuggorna och speglingarna på vardagsrumsväggarna som driver hunden från vettet, eller åtminstone till skallet, en gång i minuten. Problemet är att trots att jag bara var ensam hemma med hunden mellan 12 och 14 så var jag ensam med hunden från 8 till 22. Ingen annan ville leka med hunden, ingen annan ville gå ut med hunden, ingen annan ville säga till hunden att den inte skulle skälla så på fantomerna i vardagsrummet. Ingen annan ville trösta katten och locka fram den efter det att hunden äntligen åkt hem, så att hon kunde få äta lite och gå på lådan.
Jävla fotbolls-VM, jävla dataspel, jävla ointresserade "familj" som inte bryr sig om någonting alls! Inte nog med att jag inte önskar mig en hund längre, mina husägardrömmar (de där vi skaffar hus och får trädgård och en massa plats att göra kreativa saker och plats för massor av hundar och katter och trumset och jag vet inte allt), mina en-enda-stor-lycklig-familj-drömmar (där vi lyckas smälta ihop våra två halva familjer till en hel och den utvidgas med deras flickvänner och våra syskon och kusiner och vänner och bekanta och alla kommer överens och älskar varandra) och till och med mina själsligt torftiga lotto-drömmar (vad skulle jag göra om jag vann den där drömvinsten? Köpa hus, skaffa flera barn, resa, skriva böcker, måla tavlor, väva mattor, sticka vackra tröjor, laga fantastisk mat till alla mina vänner som jag skulle köpa...) och säkerligen ett halvt dussin andra drömmar dog igår, i en dröm-massaker av ett sällan skådat slag.
Hur dödar man drömmar? Med verklighet. Verklighet fungerar som någon slags kryptonit för drömmar, drömmar bara vissnar och förlorar sin kraft när verligheten kommer för nära.
Jag ville bara vara snäll och göra någon en tjänst. Jag är dum. När någon berättar om sina problem ska jag bara hålla käften, se medlidande ut och gå vidare med livet. Som om jag skulle kunna hjälpa någon med något? Who am I kidding?
Jag ska bara stänga in mig på mitt rum och skriva, det är vad jag ska göra. Det går fortfarande framåt, sakta men säkert, det blir en hel del nytt när jag skriver om. Även sådant som jag var ganska nöjd med innan får en lite annan form, och det känns som om allting hänger ihop bättre nu. Hoppas, hoppas!
tisdag, juni 13, 2006
Det finns inget bättre (du har så rätt, Peter!)
Äntligen! Ord, många ord, nya ord, ord som hänger ihop på ett bra sätt. Jag skriver om och det blir bättre, det blir mer sammanhängande. Det finns hopp om liv, hopp för mig. Låt det nu bara fortsätta så här, snälla!
I dag är jag hundvakt hela dagen, så det blir nog mer promenader i sommarsolen och medling mellan hund och katt än skrivtid. Men, lite kanske jag kan få gjort? I går kväll, efter att ha skrivit i flera timmar (när grabbarna var hemma, dessutom, det kan funka över sommaren!) satt jag med mitt manus på balkongen medan L tittade på fotboll och bara ändrade och skrev i marginalen, sida efter sida. Så skönt att få komma framåt, att kunna se en utveckling i projektet. Det finns som Peter LeMarc säger inget bättre än när det vänder.
Du har så rätt, Peter, du är så klok! Jag tycker så väldigt mycket om dig, och det du gör! Släpp nu bara den attans dvd:n som jag har väntat på sedan i höstas, någon gång medan vi båda är i livet. Jag vill se dig igen live, och det är kanske det närmaste jag kan komma!?
I väntan på den köpte jag Sanne Salomonsens The Show, cd och dvd i ett fodral, thank you very much! Så orolig för henne, för hennes familj, ett stroke är inte att leka med, och hon som bara precis fyllt 50 förra året. Jag har bara sett henne ett par gånger på Tivoli, och en gång på Malmöfestivalen, egentligen inga riktiga konserter, bara korta spelningar, men så tuff, så vacker, sådan kvinnokraft att jag önskar att jag kunde vara en tiondel så mycket kvinna som hon är. Krya på dig, Sanne! Världen behöver dig!
När jag började omskrivningen igår, gjorde jag det i ett nytt dokument som jag döpte till Till fots mellan öar. Vi får väl se om det fastnar. Just nu är det det närmaste jag har till en titel, om man bortser från K:s förslag; När Nina sluta' grina! Jag tror jag kör på min, så länge...
Det är en vacker dag därute och jag mår riktigt bra. Det är så skönt att ha sådana dagar ibland, när man inte har något direkt att våndas över. Jag hoppas jag kan minnas hur det känns, sedan, när det har gått över!
I dag är jag hundvakt hela dagen, så det blir nog mer promenader i sommarsolen och medling mellan hund och katt än skrivtid. Men, lite kanske jag kan få gjort? I går kväll, efter att ha skrivit i flera timmar (när grabbarna var hemma, dessutom, det kan funka över sommaren!) satt jag med mitt manus på balkongen medan L tittade på fotboll och bara ändrade och skrev i marginalen, sida efter sida. Så skönt att få komma framåt, att kunna se en utveckling i projektet. Det finns som Peter LeMarc säger inget bättre än när det vänder.
Du har så rätt, Peter, du är så klok! Jag tycker så väldigt mycket om dig, och det du gör! Släpp nu bara den attans dvd:n som jag har väntat på sedan i höstas, någon gång medan vi båda är i livet. Jag vill se dig igen live, och det är kanske det närmaste jag kan komma!?
I väntan på den köpte jag Sanne Salomonsens The Show, cd och dvd i ett fodral, thank you very much! Så orolig för henne, för hennes familj, ett stroke är inte att leka med, och hon som bara precis fyllt 50 förra året. Jag har bara sett henne ett par gånger på Tivoli, och en gång på Malmöfestivalen, egentligen inga riktiga konserter, bara korta spelningar, men så tuff, så vacker, sådan kvinnokraft att jag önskar att jag kunde vara en tiondel så mycket kvinna som hon är. Krya på dig, Sanne! Världen behöver dig!
När jag började omskrivningen igår, gjorde jag det i ett nytt dokument som jag döpte till Till fots mellan öar. Vi får väl se om det fastnar. Just nu är det det närmaste jag har till en titel, om man bortser från K:s förslag; När Nina sluta' grina! Jag tror jag kör på min, så länge...
Det är en vacker dag därute och jag mår riktigt bra. Det är så skönt att ha sådana dagar ibland, när man inte har något direkt att våndas över. Jag hoppas jag kan minnas hur det känns, sedan, när det har gått över!
måndag, juni 12, 2006
Idag börjar jag om från början
Ännu en vacker sommardag och jag ska skriva ut mitt manus och ta med det ut i solen en stund. Sedan ska jag börja med den första omskrivningen! Det här är antingen en stor dag, eller ett stort misslyckande, jag vet inte riktigt. Jag hade hoppats att materialet skulle vara mer komplett innan jag började skriva om, men jag kommer ingen vart med det här, så då provar jag något annat istället.
Läste ut Tony Parsons bok igår, Stories we could tell. Very nice, indeed! Imponerande när man kan skriva en hel roman som bara utspelar sig under en natt, i princip. Sedan läste jag Jonas Gardells nya, Jenny. Det tog mindre än två timmar och lämnade mig ganska besviken. Det är väl ännu ett övergrepp mot alla de flickor som blir utsatta på det här sättet, att dels inte få berätta sin egen historia, och dels få den berättad så med vänsterhanden. Vilken enorm försvarsmekanism som ställt sig i vägen för det skapandet! Bokens budskap tycktes vara; har du blivit utsatt för något, ta din säng och gå. Om du bara ligger där och grinar är det ditt eget fel att ditt liv går åt helvete. Tack för det, Televerket!
Nu har jag börjat med Desmond Morris bok The Naked Woman. En helt annan sorts läsning, men oerhört intressant.
I en lucka i fotbolls-VM i går kväll lyckades jag få med maken på att se om Hawaii, Oslo. En fantastiskt bra norsk film, men med urusel översättning som måste vara gjord av någon som inte kan norska. That pisses me of! Norskan blir alltid så styvmoderligt behandlad när det gäller översättningar! Vem som helst kan väl göra det, typ. Uppenbarligen inte!!! Filmen har lite samma vibe som Himmelfall, som jag också tyckte väldigt mycket om. Och så är det ju så ljuvligt att få höra norska talas, lite då och då.
I går förmiddags sökte jag två jobb. Sedan mådde jag illa.
Läste ut Tony Parsons bok igår, Stories we could tell. Very nice, indeed! Imponerande när man kan skriva en hel roman som bara utspelar sig under en natt, i princip. Sedan läste jag Jonas Gardells nya, Jenny. Det tog mindre än två timmar och lämnade mig ganska besviken. Det är väl ännu ett övergrepp mot alla de flickor som blir utsatta på det här sättet, att dels inte få berätta sin egen historia, och dels få den berättad så med vänsterhanden. Vilken enorm försvarsmekanism som ställt sig i vägen för det skapandet! Bokens budskap tycktes vara; har du blivit utsatt för något, ta din säng och gå. Om du bara ligger där och grinar är det ditt eget fel att ditt liv går åt helvete. Tack för det, Televerket!
Nu har jag börjat med Desmond Morris bok The Naked Woman. En helt annan sorts läsning, men oerhört intressant.
I en lucka i fotbolls-VM i går kväll lyckades jag få med maken på att se om Hawaii, Oslo. En fantastiskt bra norsk film, men med urusel översättning som måste vara gjord av någon som inte kan norska. That pisses me of! Norskan blir alltid så styvmoderligt behandlad när det gäller översättningar! Vem som helst kan väl göra det, typ. Uppenbarligen inte!!! Filmen har lite samma vibe som Himmelfall, som jag också tyckte väldigt mycket om. Och så är det ju så ljuvligt att få höra norska talas, lite då och då.
I går förmiddags sökte jag två jobb. Sedan mådde jag illa.
söndag, juni 11, 2006
Stressig söndag
Söndag, sovmorgon (betyder att när jag väl har ätit frukost är halva dagen redan över), vackert väder någonstans därute utanför persiennen men jag sitter och jobbar på en uppgift jag lagt ner för tre veckor sedan för att eventuellt få några futtiga poäng jag ändå inte behöver. Sedan ska jag söka jobb jag inte vill ha och våndas över att jag inte har skrivit något vettigt sedan skolan slutade. Och när jag någon gång blir färdig med det så ska jag städa och tvätta. Att vara vuxen är överskattat.
Ingenting vettigt i mitt huvud, allting bara snurrar och alla goda idéer jag någon gång har haft är som bortblåsta så fort mina fingrar närmar sig tangentbordet. Jag saknar skrivandet och är rädd att jag aldrig kommer hitta tillbaka, att jag inte kommer att få någon tid nu när alla får sommarlov och sedan när det blir höst har jag glömt hur man gör.
Också enormt nojig över om jag överhuvudtaget har vad som krävs, jag tycker mig inte se några bevis för det just nu. Jag behöver desperat skriva något bra ibland! Hoppas det kommer snart...
Ingenting vettigt i mitt huvud, allting bara snurrar och alla goda idéer jag någon gång har haft är som bortblåsta så fort mina fingrar närmar sig tangentbordet. Jag saknar skrivandet och är rädd att jag aldrig kommer hitta tillbaka, att jag inte kommer att få någon tid nu när alla får sommarlov och sedan när det blir höst har jag glömt hur man gör.
Också enormt nojig över om jag överhuvudtaget har vad som krävs, jag tycker mig inte se några bevis för det just nu. Jag behöver desperat skriva något bra ibland! Hoppas det kommer snart...
lördag, juni 10, 2006
Berättelsen stänger mig ute!
Jag tycks inte kunna komma in i berättelsen. Jag är oerhört medveten om varje ord jag skriver, så långt ifrån det flow jag hade hoppats på. Det går ju inte att bara skriva på nu, nu ska ju allting knytas ihop. De texter jag skriver ska passa någorlunda in i de hål som finns i den text jag redan har skrivit. Och det är svårt!
Rättegångsscenen är helt otillgänglig. Jag vet precis vad som ska hända men hittar inte ett enda ord som passar in. Och sommarscenerna sedan, med alla människor och deras relationer, who am I kidding, vad vet jag om hur man umgås?
Hoppas att det släpper. Kanske ska jag strunta i det och bara börja om från början? Eller bara skriva något annat? Jag är rädd att det blir; äsch, det funkar inte, jag försöker igen i morgon, dag efter dag efter dag resten av livet. Det måste ju bli klart någon gång! Eller ska det här bli ännu sak jag inte fullföljer?
Jag nojar över pengar, förstås. Det stör ju alltid. Tittar på jobbannonser igen, trots att det skulle bli annorlunda nu. Jag behöver ju pengar. Det hade sannerligen varit annorlunda; om jag hade tjänat egna pengar! Men hur mycket ork skulle jag ha att skriva efter jag har varit på jobbet? Jag som ingen ork har, någonsin... Jag behöver en plan. (Och en oväntad inkomst...)
Jag letar nya skrivtävlingar, men vet innerst inne att det är fel väg att gå. Om jag vill försörja mig på det här måste jag antagligen skriva något för veckopressen el motsv. Boken kommer inte att ge någon inkomst i år hur bra det än går med skrivandet. Tävlingar betalar för dåligt och dyker upp alltför sällan.
Jag kanske skulle försöka mig på ett par veckotidningsnoveller igen? Det kanske är lättare om man börjar från scratch. Eller så försöker jag stryka lite till på den jag har, som var för lång för deras mall. Nu efter översättningsprovet är jag ju en expert på att stryka! Det kanske skulle kännas bättre att skriva om jag hade gjort något för att dra in pengar? Det kändes lite bättre när jag skickat iväg översättningsprovet, t ex. Jag hade ju åtminstone försökt.
Men veckotidningsnoveller? Ska jag skriva om kärlek och relationer? Moi?
Rättegångsscenen är helt otillgänglig. Jag vet precis vad som ska hända men hittar inte ett enda ord som passar in. Och sommarscenerna sedan, med alla människor och deras relationer, who am I kidding, vad vet jag om hur man umgås?
Hoppas att det släpper. Kanske ska jag strunta i det och bara börja om från början? Eller bara skriva något annat? Jag är rädd att det blir; äsch, det funkar inte, jag försöker igen i morgon, dag efter dag efter dag resten av livet. Det måste ju bli klart någon gång! Eller ska det här bli ännu sak jag inte fullföljer?
Jag nojar över pengar, förstås. Det stör ju alltid. Tittar på jobbannonser igen, trots att det skulle bli annorlunda nu. Jag behöver ju pengar. Det hade sannerligen varit annorlunda; om jag hade tjänat egna pengar! Men hur mycket ork skulle jag ha att skriva efter jag har varit på jobbet? Jag som ingen ork har, någonsin... Jag behöver en plan. (Och en oväntad inkomst...)
Jag letar nya skrivtävlingar, men vet innerst inne att det är fel väg att gå. Om jag vill försörja mig på det här måste jag antagligen skriva något för veckopressen el motsv. Boken kommer inte att ge någon inkomst i år hur bra det än går med skrivandet. Tävlingar betalar för dåligt och dyker upp alltför sällan.
Jag kanske skulle försöka mig på ett par veckotidningsnoveller igen? Det kanske är lättare om man börjar från scratch. Eller så försöker jag stryka lite till på den jag har, som var för lång för deras mall. Nu efter översättningsprovet är jag ju en expert på att stryka! Det kanske skulle kännas bättre att skriva om jag hade gjort något för att dra in pengar? Det kändes lite bättre när jag skickat iväg översättningsprovet, t ex. Jag hade ju åtminstone försökt.
Men veckotidningsnoveller? Ska jag skriva om kärlek och relationer? Moi?
fredag, juni 09, 2006
Ständigt dessa tävlingar!
Inkorgen är full med fantastiska erbjudanden och jag deletar och deletar och... fast, vänta lite nu, en resa till Bali... och en sådan mobil skulle nog M vilja ha... och ja... lite cash är ju aldrig fel... Åh! Jag blir så trött på mig själv! Jag vill alltid ha something for nothing! Sätt dig och skriv istället, skriker jag till mig själv, använd den här tiden till något produktivt, men det hjälper inte. Som om någon någonsin skulle betala för det jag skriver? Istället klipper jag streckkoder och förklarar med högst 25 ord varför just jag borde få åka på kärleksresa till Paris och gissar rätt på massor av frågor om fotboll(!) så min älskade ska få åka till Tyskland och se fotbolls-VM på plats... Och så undrar jag varför jag inte fått något gjort när de andra kommer hem från skolan.
Nej, jag skrev faktiskt igår, efter det att jag hade gjort färdigt översättningsprovet och postat det i det fina grå kuvertet som blev över från avslutningen, så satte jag mig och skrev, hela två sidor fullständigt värdelös text som jag inte kommer att kunna använda till någonting. Aaaarrrgh! Då är det bättre att säga att, nej, jag hann faktiskt inte skriva något igår, jag hade så mycket att göra... Men det hade jag inte.
Jag läste ut den där boken om några som åker till Amerika från Irland på 1800-talet, som T tipsade om förra året, Star of the Sea eller nåt liknande, fy fasiken vilken uppförsbacke det var, från första sidan till sista. Det fanns en fantastisk och intressant historia någonstans därunder, jag kunde precis skymta den... Sedan kastade jag i mig Harlan Cobens nya, (Myron Bolitar is back!) och det var väl kul som vanligt men inte lika tight som de föregående 7. Och nu dagen efter kan jag inte riktigt komma ihåg vad som hände, två tjejer försvann, Myron hade blivit kär i en 11 sept-änka, någon dog på slutet, jaha, och sen då? Synd. När man har väntat på något så länge så kan man nästan bara bli besviken. Stackars Harlan! Nu läser jag Tony Parsons The stories we could tell, har bara precis börjat men den verkar ok. Ska inte läsa idag, dock, nu är det ju fredag igen, så om jag inte får något gjort idag blir det inget förrän på måndag, och det vore outhärdligt! Jag gör ett försök i alla fall, men inte rättegången, vad som helst utom den...
Nej, jag skrev faktiskt igår, efter det att jag hade gjort färdigt översättningsprovet och postat det i det fina grå kuvertet som blev över från avslutningen, så satte jag mig och skrev, hela två sidor fullständigt värdelös text som jag inte kommer att kunna använda till någonting. Aaaarrrgh! Då är det bättre att säga att, nej, jag hann faktiskt inte skriva något igår, jag hade så mycket att göra... Men det hade jag inte.
Jag läste ut den där boken om några som åker till Amerika från Irland på 1800-talet, som T tipsade om förra året, Star of the Sea eller nåt liknande, fy fasiken vilken uppförsbacke det var, från första sidan till sista. Det fanns en fantastisk och intressant historia någonstans därunder, jag kunde precis skymta den... Sedan kastade jag i mig Harlan Cobens nya, (Myron Bolitar is back!) och det var väl kul som vanligt men inte lika tight som de föregående 7. Och nu dagen efter kan jag inte riktigt komma ihåg vad som hände, två tjejer försvann, Myron hade blivit kär i en 11 sept-änka, någon dog på slutet, jaha, och sen då? Synd. När man har väntat på något så länge så kan man nästan bara bli besviken. Stackars Harlan! Nu läser jag Tony Parsons The stories we could tell, har bara precis börjat men den verkar ok. Ska inte läsa idag, dock, nu är det ju fredag igen, så om jag inte får något gjort idag blir det inget förrän på måndag, och det vore outhärdligt! Jag gör ett försök i alla fall, men inte rättegången, vad som helst utom den...
torsdag, juni 08, 2006
Första skrivdagen på egna ben
...om bara ungarna kunde gå till skolan någon gång. Jag hade nog lite för höga förväntningar på de här två veckorna mellan min skolavslutning och deras, det är inte mycket tid de spenderar i skolan de sista två veckorna. Typiskt!
Skrämmande men skönt att få sätta sig vid datorn igen, så länge sedan jag senast öppnade Dokumentet, så mycket jag vill skriva att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Det är inte så mycket kvar nu, så blicken dras hela tiden till början som jag vet behöver skrivas om. Jag tror att jag fick en bra inledningsscen i går och nu är jag väldigt sugen på att pröva om den håller, men samtidigt måste jag ju skriva rättegången någon gång! Det är en av de viktigaste bitarna i hela boken och jag behöver börja bygga på den. Vi får väl se vad det blir.
15 juli är min nästa deadline, inför mitt och EK:s mini-textsamtal. Jag undrar vad jag ska lämna, om jag kanske ska skriva lite på andra boken, eller skriva ett par noveller inför eventuella tävlingar. Det hade varit kul att få lite synpunkter på Börje och hans problematik, men det skulle väl distrahera alltför mycket från Nina. Jag vill vara färdig med det här nu!
Kan man räkna med att det blir SM i kortdeckare igen i år, så kanske jag skulle börja pyssla med det redan nu? Efter fiaskot förra året vill jag ha revansch!
Skrämmande men skönt att få sätta sig vid datorn igen, så länge sedan jag senast öppnade Dokumentet, så mycket jag vill skriva att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Det är inte så mycket kvar nu, så blicken dras hela tiden till början som jag vet behöver skrivas om. Jag tror att jag fick en bra inledningsscen i går och nu är jag väldigt sugen på att pröva om den håller, men samtidigt måste jag ju skriva rättegången någon gång! Det är en av de viktigaste bitarna i hela boken och jag behöver börja bygga på den. Vi får väl se vad det blir.
15 juli är min nästa deadline, inför mitt och EK:s mini-textsamtal. Jag undrar vad jag ska lämna, om jag kanske ska skriva lite på andra boken, eller skriva ett par noveller inför eventuella tävlingar. Det hade varit kul att få lite synpunkter på Börje och hans problematik, men det skulle väl distrahera alltför mycket från Nina. Jag vill vara färdig med det här nu!
Kan man räkna med att det blir SM i kortdeckare igen i år, så kanske jag skulle börja pyssla med det redan nu? Efter fiaskot förra året vill jag ha revansch!
onsdag, juni 07, 2006
Tankar i lådan
Man måste tänka utanför lådan, säger de. Om man gör det kan man se helt nya samband och tidigare otänkbara möjligheter. Jag önskar jag kunde. Det brukar vara hinder jag ser, åt alla håll, närhelst jag höjer blicken. Därför tittar jag mest ner i marken. Det är så svårt att hitta det där mellanläget. Det som inte är för försiktigt och inte är för vansinnigt. Det som skulle innebära en utvecking, en förbättring jämför med vad jag har nu och ändå är genomförbart. Det som finns mellan stasis och vilda dagdrömmar. Jag vill inte bara nöja mig!
Det handlar inte om pengar, tänker jag om och om igen. Det kan inte vara så simpelt. Om jag bara hittar rätt väg så kommer allt sådant att ordna sig. Eller är det bara för kvinnorna som gästar Oprah det funkar så? Find your true self, osv. Tänk om det här är hon, tänk om det här är den jag ska vara? Tänk om det inte är det? Jag vet inte vilket som är värst.
Var hittar man sina möjligheter, egentligen? Om jag ska höja blicken från marken, vilket håll ska jag titta åt då? Ska jag fokusera blicken helt nära eller vid horisonten?
Det jag drömmer om nu, är det genomförbart? Blir det en bok av det material jag har nu? Blir det en till, sedan? Och, viktigast av allt, om det blir det, kommer det att förändra någonting alls? Är Sandra, författaren, en person jag kan trivas med att vara? Är hon bättre än "bara" Sandra? Är hon en bättre hustru, en bättre mor? Kan hon laga mat, sy sina egna kläder, få växter att frodas? Har hon humor, är hon självsäker, kan hon få på sig ett par 32" jeans utan att det ser fördjävligt ut? Har hon några vänner? Sover hon om natten?
Det värsta som kan hända är att man får precis det man har önskat sig, och så är allting precis som förut.
Jag vill öppna lådan! Jag inbjuder härmed det oväntade, välkommen in i mitt liv, överraska mig, förvåna mig, öppna mina ögon för nya horisonter! (Och snälla, låt det inte vara cancer...)
Det handlar inte om pengar, tänker jag om och om igen. Det kan inte vara så simpelt. Om jag bara hittar rätt väg så kommer allt sådant att ordna sig. Eller är det bara för kvinnorna som gästar Oprah det funkar så? Find your true self, osv. Tänk om det här är hon, tänk om det här är den jag ska vara? Tänk om det inte är det? Jag vet inte vilket som är värst.
Var hittar man sina möjligheter, egentligen? Om jag ska höja blicken från marken, vilket håll ska jag titta åt då? Ska jag fokusera blicken helt nära eller vid horisonten?
Det jag drömmer om nu, är det genomförbart? Blir det en bok av det material jag har nu? Blir det en till, sedan? Och, viktigast av allt, om det blir det, kommer det att förändra någonting alls? Är Sandra, författaren, en person jag kan trivas med att vara? Är hon bättre än "bara" Sandra? Är hon en bättre hustru, en bättre mor? Kan hon laga mat, sy sina egna kläder, få växter att frodas? Har hon humor, är hon självsäker, kan hon få på sig ett par 32" jeans utan att det ser fördjävligt ut? Har hon några vänner? Sover hon om natten?
Det värsta som kan hända är att man får precis det man har önskat sig, och så är allting precis som förut.
Jag vill öppna lådan! Jag inbjuder härmed det oväntade, välkommen in i mitt liv, överraska mig, förvåna mig, öppna mina ögon för nya horisonter! (Och snälla, låt det inte vara cancer...)
tisdag, juni 06, 2006
Vill inte bli sjuk!
Jag känner mig sjuk, febrig, dricker glas på glas med iskallt vatten från kylen och undrar vad som är fel. Jag kan inte bli sjuk nu. Jag var sjuk innan, tillräckligt för hela livet. Nu ska jag inte vara sjuk. Jag är starkare nu, har mer att ge. Jag är inte sjuk. (Det bara känns så...)
Trots att jag tjatade, vädjade, hotade, skrek och grät i ett par timmar i går morse kunde jag inte få M att gå till skolan. De senaste veckorna har det varit jättesvårt. Han har redan slutat skolan känns det som. Jag blir så rädd varje gång han gör något som jag skulle ha gjort, bara han inte blir lik mig. När jag kom hem på eftermiddagen sa jag det till honom, att om han fortsätter så där så kan han bli som jag. Undrar om det var klokt sagt eller om jag har förstört honom för livet.
Det är Kristina Lugns fel, förstås. Jag läste ett par av hennes diktsamlingar inför min slutuppgift som jag skrev i gryningen i går, och i någon av dem var det en dikt som var som ett testamente, där hon räknade upp allt hon ville att hennes dotter skulle få (i princip allt gott här i världen, som man nu gör som förälder) och hon slutar med något i stil med; Du ska inte ärva någonting av mig, men du får alla pengarna.
Och jag kände så igen mig, och jag kände mig så misslyckad och fick sådan ångest på bussen ner till stan och satt och grät bakom solglasögonen för han har ju blivit precis som jag, och det var ju just det han inte skulle bli. Och jag blev så rädd att han tänker som jag och känner som jag för tänk om han hamnar där längst upp på klippan och sitter och funderar på om han ska hoppa eller inte och så kanske han inte väljer samma sak som jag och så finns han inte mer och det enda jag ville var att han skulle bli lycklig och det var det enda jag ville åstadkomma med mitt liv och nu känns det som om jag har misslyckats, och hur ska jag kunna finnas om inte han finns och så bara känner jag att jag måste skriva färdigt den här första boken snart så jag får börja på den andra för den ska handla om just det, hur man kan finnas utan sin raison d'être.
Och så får jag ångest för det också, för jag har inte skrivit på boken på flera veckor, det har varit så mycket annat inför tentor och avslutningar och jag har inte kunnat koncentrera mig. Och nu måste jag göra det här översättningsprovet innan jag får gå in i Nina-världen igen, och så är alla bara hemma hela tiden och jag får ingen arbetsro. Jag klamrar mig fast vid mina tankar och idéer och hoppas att de finns kvar när dörren stängs bakom den siste som går till skolan. Bara ett stort kapitel kvar och lite småscener från sommaren, sedan ska jag börja om från början igen. Det ska bli så skönt att få skriva igen. I morgon måste jag göra klart översättningsprovet, men i övermorgon, kanske. Det är inte så länge till. Bara jag inte blir sjuk!
Trots att jag tjatade, vädjade, hotade, skrek och grät i ett par timmar i går morse kunde jag inte få M att gå till skolan. De senaste veckorna har det varit jättesvårt. Han har redan slutat skolan känns det som. Jag blir så rädd varje gång han gör något som jag skulle ha gjort, bara han inte blir lik mig. När jag kom hem på eftermiddagen sa jag det till honom, att om han fortsätter så där så kan han bli som jag. Undrar om det var klokt sagt eller om jag har förstört honom för livet.
Det är Kristina Lugns fel, förstås. Jag läste ett par av hennes diktsamlingar inför min slutuppgift som jag skrev i gryningen i går, och i någon av dem var det en dikt som var som ett testamente, där hon räknade upp allt hon ville att hennes dotter skulle få (i princip allt gott här i världen, som man nu gör som förälder) och hon slutar med något i stil med; Du ska inte ärva någonting av mig, men du får alla pengarna.
Och jag kände så igen mig, och jag kände mig så misslyckad och fick sådan ångest på bussen ner till stan och satt och grät bakom solglasögonen för han har ju blivit precis som jag, och det var ju just det han inte skulle bli. Och jag blev så rädd att han tänker som jag och känner som jag för tänk om han hamnar där längst upp på klippan och sitter och funderar på om han ska hoppa eller inte och så kanske han inte väljer samma sak som jag och så finns han inte mer och det enda jag ville var att han skulle bli lycklig och det var det enda jag ville åstadkomma med mitt liv och nu känns det som om jag har misslyckats, och hur ska jag kunna finnas om inte han finns och så bara känner jag att jag måste skriva färdigt den här första boken snart så jag får börja på den andra för den ska handla om just det, hur man kan finnas utan sin raison d'être.
Och så får jag ångest för det också, för jag har inte skrivit på boken på flera veckor, det har varit så mycket annat inför tentor och avslutningar och jag har inte kunnat koncentrera mig. Och nu måste jag göra det här översättningsprovet innan jag får gå in i Nina-världen igen, och så är alla bara hemma hela tiden och jag får ingen arbetsro. Jag klamrar mig fast vid mina tankar och idéer och hoppas att de finns kvar när dörren stängs bakom den siste som går till skolan. Bara ett stort kapitel kvar och lite småscener från sommaren, sedan ska jag börja om från början igen. Det ska bli så skönt att få skriva igen. I morgon måste jag göra klart översättningsprovet, men i övermorgon, kanske. Det är inte så länge till. Bara jag inte blir sjuk!
måndag, juni 05, 2006
Ska bara...
Att aldrig kunna bara släppa taget, vilken förbannelse! Jag hade ju bestämt mig för att släppa den kursen och så sitter jag lik förbannat här i gryningen och bläddrar förtvivlat i böckerna efter något som kan likna ett svar. Nu får det väl ändå vara över?
Bara översättningsprovet kvar, och hoppet om att det kan leda till något.
I dag måste jag gå till Arbetsförmedlingen igen. Så rädd för vad som händer när jag går igenom de dörrarna. Håller förvandlingen eller blir jag en pumpa så fort jag kliver över tröskeln? Vill inte, vill inte, vill inte bli den människan(?) igen. Jag är annorlunda nu. Undrar om de kan se det?
Bara översättningsprovet kvar, och hoppet om att det kan leda till något.
I dag måste jag gå till Arbetsförmedlingen igen. Så rädd för vad som händer när jag går igenom de dörrarna. Håller förvandlingen eller blir jag en pumpa så fort jag kliver över tröskeln? Vill inte, vill inte, vill inte bli den människan(?) igen. Jag är annorlunda nu. Undrar om de kan se det?
söndag, juni 04, 2006
Avslutningar
Jag spelar fortfarande upp scener från avslutningen i mitt huvud, gång på gång. Det känns jättekonstigt att det är över, att vi inte ska sätta oss på tåget+bussen till Svalöv igen i nästa vecka, men mest känner jag en tung sorg i bröstet.
Sorg över att det är slut nu, men också över allt som inte blev, allt jag inte gjorde när jag kanske hade chansen. När jag satt där i aulan i fredags var jag omgiven av främlingar, det var inte mer än ett 20-tal personer som jag ens visste namnet på, och jag har gått på den skolan i två hela år. Helt och hållet avskärmad, hela tiden bara jag och min bok innanför min bubbla. Innanför mina murar, kanske är en bättre bild, en bubbla låter som om den skulle vara genomskinlig, och jag vill ju inte att någon ska kunna se mig.
Jag är för gammal för att få några vänner på en folkhögskola säger rösten i mitt huvud, (för tjock, för ful, för dum osv men det är en annan historia) men är det verkligen så? Kan man inte ha vänner med en ålderskillnad? Och om jag inte kunde bli vän med de här människorna, som jag ändå har ganska mycket gemensamt med, vem kan jag bli vän med då?
Det har kanske varit för många avslutningar, för många "Vi måste hålla kontakten, lova att du skriver/ringer" som sedan inte blivit till någonting alls för att jag skulle kunna tro att det här skulle bli annorlunda. Jag såg mig omkring i klassrummet, betraktade deras halvt främmande ansikten och visste att jag kommer inte att träffa de flesta av de här mäniskorna igen. Och visste att de inte kommer att sakna mig.
Jag har varit förberedd på den här dagen hela tiden. Ingen idé att knyta band till människor som kommer att försvinna så fort kursen är över. Ständigt en skylt (No trespassing) framför mitt ansikte. Kom inte in här.
Och varför skulle de vilja göra det? Det är ändå ingen hemma.
Sorg över att det är slut nu, men också över allt som inte blev, allt jag inte gjorde när jag kanske hade chansen. När jag satt där i aulan i fredags var jag omgiven av främlingar, det var inte mer än ett 20-tal personer som jag ens visste namnet på, och jag har gått på den skolan i två hela år. Helt och hållet avskärmad, hela tiden bara jag och min bok innanför min bubbla. Innanför mina murar, kanske är en bättre bild, en bubbla låter som om den skulle vara genomskinlig, och jag vill ju inte att någon ska kunna se mig.
Jag är för gammal för att få några vänner på en folkhögskola säger rösten i mitt huvud, (för tjock, för ful, för dum osv men det är en annan historia) men är det verkligen så? Kan man inte ha vänner med en ålderskillnad? Och om jag inte kunde bli vän med de här människorna, som jag ändå har ganska mycket gemensamt med, vem kan jag bli vän med då?
Det har kanske varit för många avslutningar, för många "Vi måste hålla kontakten, lova att du skriver/ringer" som sedan inte blivit till någonting alls för att jag skulle kunna tro att det här skulle bli annorlunda. Jag såg mig omkring i klassrummet, betraktade deras halvt främmande ansikten och visste att jag kommer inte att träffa de flesta av de här mäniskorna igen. Och visste att de inte kommer att sakna mig.
Jag har varit förberedd på den här dagen hela tiden. Ingen idé att knyta band till människor som kommer att försvinna så fort kursen är över. Ständigt en skylt (No trespassing) framför mitt ansikte. Kom inte in här.
Och varför skulle de vilja göra det? Det är ändå ingen hemma.
lördag, juni 03, 2006
Första dagen på resten av mitt liv
Idag börjar det, mitt nya liv. Skrivarlinjen är över och nu vet jag ingenting om vad som ska hända. Kanske blir det en bok, kanske får jag ett jobb, kanske händer något alldeles oväntat.
Det är fruktansvärt otäckt, och mitt huvud snurrar av alla tankar, möjligheter, farhågor. Jag måste ständigt påminna mig om att jag är en annan nu. Jag har hittat språket, och jag får inte tappa det. Därför ska jag skriva här, varje dag. Mycket eller lite, om allt som snurrar i mitt huvud, om vad jag gör, vad jag skriver, om allt som händer nu, i mitt nya liv som jag inte vet någonting om.
Ord och tankar, en hjälp på vägen.
Nu börjar det.
Det är fruktansvärt otäckt, och mitt huvud snurrar av alla tankar, möjligheter, farhågor. Jag måste ständigt påminna mig om att jag är en annan nu. Jag har hittat språket, och jag får inte tappa det. Därför ska jag skriva här, varje dag. Mycket eller lite, om allt som snurrar i mitt huvud, om vad jag gör, vad jag skriver, om allt som händer nu, i mitt nya liv som jag inte vet någonting om.
Ord och tankar, en hjälp på vägen.
Nu börjar det.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
