Skriva eller skrika?

Jag är så fruktansvärt trött, och så hemskt ledsen. Den som ändå hade vanliga mardrömmar! (Spöken, monster, blodiga motorsågsmassakrer osv.) Hela natten har jag skrikit och skrikit åt en närstående person för att försöka nå fram, försöka få honom att lyssna, försöka få honom att förstå att det han gör påverkar mig, påverkar mig mycket negativt. Jag vaknade med träningsvärk i diafragman, jo, man får det om man skriker för mycket, och så väldigt sorgsen, så fruktansvärt ledsen för att han inte hör mig, inte lyssnar, inte förstår.

Allt detta ovanpå det faktum att jag inte känner att jag får lov att ta plats och lägga energi på mitt skrivande längre, nu när skrivarlinjen är över. Det känns som om folk tycker att jag är ledig om dagarna och då kan jag väl göra saker åt dem, jag är ju ändå hemma... Och det är svårt att kräva respekt för mitt "arbete" när jag inte har åstadkommit något ännu.

Men det som är ännu värre är att om inte min omgivning respekterar mitt skrivande så har jag svårt att göra det själv. När jag försöker hävda min rätt till arbetsro kan jag höra min inre röst säga "Varför då? Det blir ju ändå aldrig någonting." Och min inre röst kan vara väldigt övertygande... Och så jämför jag min egen text med de böcker som jag älskar och då ser jag så tydligt vilket slöseri med tid det här är, aldrig kommer jag att kunna prestera något som kommer att beröra någon på det sättet som dessa böcker berör mig! Och då är det så svårt att inte bara slänga sig i en hög framför tv:n med en påse chips och titta på Oprah i stället.

Det kanske var det viktigaste som skrivarlinjen gav mig, ett alibi för tiden jag la ner på mina texter, jag hade ju deadlines, det fanns ett yttre krav på att jag skulle jobba med mina texter. Det var också avgörande för att jag skulle prestera något som helst att folket där respekterade mitt skrivande och mina texter, här hemma är det ingen som tar mig på allvar. I Svalöv blev jag betraktad som en skrivare, kanske till och med som en (blivande) författare, här hemma är jag bara Sandra som inte kan någonting, som bara är arbetslös och går hemma om dagarna. Vem vet vad som är mest sant?

Jag försökte göra ett ryck igår, försökte se om jag kunde slå mynt av min eventuella förmåga. Jag letade igenom mina samlade verk på jakt efter något veckotidningsaktigt, och överväldigades över vad lite jag har presterat, vad dåligt det är, så långt ifrån att kunna användas till något som helst. Sedan försökte jag skriva ett tal, (satt en stund och stirrade på markören och insåg att man kanske ska vara religiös för att skriva tal till dop, bröllop m m.) och det gav inte heller något, och då kom alla tankarna som en ångvält, jag behöver pengar, jag vill ha pengar, men jag kan inte skaffa några och jag känner mig så värdelös som inte kan försörja mig och min familj. Om jag inte kan tjäna några pengar på skrivande så måste jag göra något annat! Vad??? Kan någon vara så snäll och tala om för mig vad det är meningen att jag ska göra med det här livet!?

I Ira Levins bok En vacker dag finns en stor dator som bestämmer allting, var man ska bo, vad man ska jobba med, vem man ska gifta sig med, om man ska få lov att skaffa barn osv. Jag vet att det ska föreställa en dystopi, en mardröm, men jag önskar så att världen hade utvecklats mer i den riktningen! Kan det verkligen vara meningen att ansvaret för alla dessa viktiga frågor ska vila på mina axlar!? Är det konstigt att man bara vill skrika rakt ut?