Två veckor på egna ben

Hemskt trött i dag, det var svårt att somna igår kväll och sedan vaknade jag flera gånger av mardrömmar, oftast med klaustrofobi-tema. Nu är det i alla fall morgon, lägenheten är tyst och jag har inget som hindrar mig från att skriva idag. Hoppas få lite gjort innan det blir helg. (Nu igen? Vart tog den här veckan vägen då???)

Jag har grubblat mycket över mina brister som förälder de senaste dagarna, eftersom sonen har stått i fokus i och med sin skolavslutning. Jag vet inte om jag är för hård mot mig själv. Jag har ju inget att jämföra med. Man vet ju inte hur andra människor är som föräldrar till sina barn, egentligen. Och hur de vuxna i omgivningen var när jag själv var liten går inte riktigt heller att jämföra med eftersom jag var just ett barn. Man förstod inte riktigt hur vuxna fungerade då.

Men det är klart att jag borde ha gjort ett bättre jobb. Frågan är om jag hade någon möjlighet. Mycket av det som jag klandrar mig själv för är sådant som var en direkt konsekvens av att jag var deprimerad (att jag grät hela tiden, att jag inte jobbade och alltså aldrig hade några pengar), eller av att jag hade ångest (att jag inte klarade av att släppa in människor i lägenheten. Han fick inte ha med sig några kompisar hem, och därför hade han ganska snart inte några kompisar alls). Hur mycket av det ska jag bära skulden för? Det beror på mig, men är det mitt fel? Spelar det egentligen någon roll? Jag kan ju inte ändra på det som hänt.

Det har kanske inget värde att klandra sig själv för sådant som man inte har haft någon kontroll över. Men jag måste ju klandra någon. All den ilska och bitterhet jag känner inför de 10 åren av mitt liv som försvann måste ju riktas mot någon! Det måste vara någons fel. Eller? Det värsta som finns är sådant som bara händer, som ingen har någon kontroll över och ingen hade kunnat förhindra. Hur lever man med sådant? Hur lever man i en så oförutsägbar och ologisk värld, där det inte finns någon att skylla på, om allting går fel? Jag kan förstå att man måste uppfinna en gud...