Elefanter

Jag undrar om alla äktenskap har sina vita fläckar, tabu-belagda samtalsämnen som man rör sig kring med bortvänd blick. Det är så konstigt att se hur vi rör oss fritt över alla samtalsämnen (vi kan verkligen tala om allt) utom just det där. Så fort någon kommer i närheten är det som om skygglapparna kommer upp och skyler det där från våra blickar så att vi inte behöver se det trots att det står och stirrar oss mitt i ansiktet. Eller skygglappar och skygglappar... Det känns mer som sådana där metalldörrar med taggar längst ner som faller ner över dörröppningarna om du försöker stjäla Mona-Lisa på film.

Och ju mer man inte pratar om något, desto mer närvarande och angeläget blir det, tills det känns som om inget annat vi pratar om är ett dugg viktigt, för det handlar inte om det där. Man brukar väl tala om att det finns en elefant i rummet i sådana situationer, och jag kan bara instämma, det är en väldigt bra bild. En stor, fet elefant står mitt i det lilla, trånga rummet vi bor i (bildligt) och trots att vi ibland får pressa oss platta mot väggen för att kunna röra oss, så låtsas vi inte om elefanten, hur mycket den än klampar omkring. Om den så trampar oss på tårna spelar ingen roll, om vi inte ser på den finns den inte, och om den inte finns kan den inte påverka oss.

Och hur mycket jag än avskyr skygglapparna så har vi det mycket bättre nu, när vi inte längre pratar om det där. Självbevarelsedriften spelar förstås en viktig roll i elefanteriet, den ska man inte bortse från. Det är bara lite oroväckande att veta att elefanten finns där. Tänk om den växer och mosar oss? Tänk om den blir galen och stampar omkring med lödder om betarna? Hur handskas man egentligen med elefanter? Ett vagt minne från någon tv-dokumentär säger mig att man behöver en pinne med en krok i ena änden, men vad gör man med den?

På läsfronten har jag avslutat The naked woman av Desmond Morris. Spännande och intressant, men han är lite torr och inte så rolig som han själv tror. Sedan föll jag in i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, och föll pladask. Vilken underbar bok! Vilka underbara människor, vilken perfekt historia, så glad jag blev att jag fick läsa den och så synd att jag läste nästan hela igår och att den därför snart är slut...