Idag slutar min son 9:e klass. Inte så big deal som man skulle kunna tycka, eftersom det numera är i princip obligatorisk skolgång tre år till. Men ändå. Min bäbis har blivit stor. Det är en milstolpe. Och som med alla andra milstolpar blir jag lipig och sentimental, det var ju inte så himla länge sedan han började skolan, och så fort tiden går, och sen flyttar han hemifrån och så får jag aldrig se honom mer... Det blir en sån dag idag.
I går kväll visade hans klass upp en musikal som de har gjort själva och jobbat med under den sista veckan. M spelade trummor i flera nummer och hade till och med en liten roll med repliker. Han var jätteduktig, och jag var så stolt över honom, men kände mig samtidigt så misslyckad. Varför kunde inte han få växa upp i ett hus där han kunde få ha ett eget trumset? Och så kom allt det där med att det är försent nu, att få ordning på mitt liv. Nu spelar det ingen roll längre. Om jag någon gång kan börja tjäna pengar och får möjlighet att flytta till ett eget hus så kommer M att ha flyttat hemifrån för länge sedan. Och han fick aldrig någon hundvalp, heller. Snyft.
Det blir så lätt för sent. Det är jobbigt att tänka så. Men det är sant. Jag är 35. Det ser inte så mycket ut, på pappret, men så många dörrar har redan stängts. Vad finns det kvar att se fram emot egentligen? Det blir en sån dag idag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar