Ettusenfemtioett

Ett tusen och femtio dagar.

En evighet och ett ögonblick, på en och samma gång.

En era. Just de här ettusenfemtio dagarna i alla fall. De representerar Tiden Efter Fridhem. De ettusenfemtio dagarna som jag trodde att jag skulle skriva en bok. Eller tre.

Det tror jag inte längre.

Jag tror inte ens längre att jag kommer att fortsätta med den här bloggen.

Så illa är det.

I ettusenfemtio dagar har jag skrivit här, ett inlägg om dagen. Inte alltid i realtid, men alltid med det som ambition att varje inlägg ska spegla en dag i mitt liv.

En dag i mitt liv E.F. (efter Fridhem).

Men nu känns det som att det är dags att lägga ner. Det handlar inte om skrivandet längre.

Inget handlar om det. Inte bloggen. Inte livet.

Nada, som tysken säger.

I dag är det den etttusenfemtioförsta dagen i mitt liv efter Fridhem. Och det blir den sista i det livet. Jag ska inte längre mäta min tid utifrån den punkt som kallas Svalöv.

Jag ska nog finna något annat att fästa blicken på men jag hoppas detta något ligger framför mig och inte, liksom skrivandet, blir mindre och mindre i backspegeln.

Ettusenfemtioen dagar. Det är ganska många dagar.

Och ändå, inte i närheten av tillräckligt många.


Hej då, bloggen.

Och nej, vi ses inte i morrn.

Har någon växel?

För första gången på två veckor bloggar jag i realtid.

För mänskligheten i stort spelar det kanske ingen roll, men för mig är det en ganska big deal.

Det här är ordningen jag strävar efter. Och nästan alla dagar misslyckas med att uppnå.

Ständigt dessa misslyckanden. Ständigt jag.

Jag är trött i kropp och själ, och arg, jättearg, på ingen särskild, för inget särskilt.

Det är dags för något nytt nu. Det känns som augusti. Terminsstart. Inledning.

Kick-jävla-off!

Inte ens i mina drömmar lyckas jag längre. Inte ens i mina fantasier är jag en framgång.

Jag behöver sova. Jag behöver bättre drömmar.

Jag behöver något att fästa blicken på.

Någon att vilja vara som åtminstone litegrann liknar mig.

Det här är för svårt. Det här leder ingenstans.

Vart jag ser; sidospår.

Kanske inte

Och så är jag till sist tillbaka i min Lilla låda i Arlöv. Ingen har saknat mig här. Men ändå. Det är skönt, på något sätt.

Den summande tystnaden i Lådan, i fjärran stimmet av en dagisgrupp, knattret från datorn i Lådan bredvid.

Ni hör, jag har saknat det.

Jag gör ett sista försök (för tredje gången) att skaka liv i Nätskrivarna. Kanske, kanske kan någon av dem ta mig i kragen och tvinga mig att fortsätta med någon av mina texter.

Kanske inte.

Och om ingen gör det blir väl Konrad kvar där i 1500-talets Italien. Stackars barn. Så jag har ställt till det.

Igen.

Humöret, liksom vädret, ser vackert ut men det blåser någon djävulskt ifrån norr. Det finns en risk att man blir liggande med istappar i skägget någonstans längs Lundavägen.

Kanske hittar någon mig till våren.

Och det är min personliga förbannelse

Jag smiter iväg på sjukgymnastik och sedan kan jag inte förmå mig att gå hem. Jag hojar ner till stan istället och medan jag irrar omkring där får jag ett nöd-sms från Blodcentralen.

Äntligen, någon som behöver mig.

Sedan hojar jag omkring i timmar i väntan på att någon ska ha tid att gå dit med mig (äldste sonen) och att någon ska ha tid att komma och hämta mig med bil efteråt (maken och Lillen).

Det är nog tionde gången jag är på Myrorna/Emmaus utan att hitta något och jag känner hur fynd-tarmen vrider sig i smärtor.

Kan bli tarmvred om inget dyker upp inom kort!

Den här veckan har jag för en gångs skull lite stålar, trots att det är veckan innan barnbidrag, men jag kan inte hitta något jag vill ha. Det är frågan om vilket som är jobbigast; att hitta något man vill ha och inte ha några pengar, eller att ha pengar och inte hitta något man vill ha.

Aldrig, aldrig, nästan aldrig är det så att jag hittar något riktigt bra fynd när jag har tillräckligt med pengar att dra fördel av det, dock.

Tacka vet jag TV

Hela familjen går på 18-månaderskontroll, men ingen får någon spruta på grund av den galet höga febern som Lillen precis hunnit lägga bakom sig.

Han verkar må bra, men som jag misstänkt får han inte tillräckligt med mat, stackaren. Det får vi (läs: maken) göra något åt.

Själv längtar jag våldsamt tillbaka till min Lilla låda efter över en vecka i familjens så kallade sköte. Hemma är jag bara i vägen.

Och som vanligt är det mitt fel att han inte äter ordentligt. Förbannade tuttar!

Jag vet inte vad jag ska göra i min Lilla låda, nu när skrivandet är ett avslutat kapitel (ha!). Men jag kan inte gå här hemma längre.

Tids nog är det slut på det roliga (eller vad man nu ska kalla det här limbot).

Butiks-dagdrömmeriet får sig ett abrubt slut när maken lurar mig att göra en budget och jag ser att jag kommer gå back en kvarts mille om året, i bästa fall.

Verkligheten är en sådan buzz-kill!

ZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzz-brist

Inspirerad av mitt förrådsröj ger sig maken på köket och tömmer alla skåp.

Så långt har vi tydligen kommit i vår relation nu, att vi kan börja slänga varandras skräp. En milstolpe, indeed.

Problemet är att Lillen är sjuk och inte har sovit och följdaktligen har inte heller hans mor sovit och det blir sjukt jobbigt med ett gnälligt barn och en lika gnällig mor och en frånvarande (i köket, alltså) far. Alltså blir inte jag lika glad över hans insats i köket som han blev över min insats i förrädet härom dagen.

Obalans i äktenskapet, igen.

Vi försöker rädda dagen med säsongens första glass vid Långa bryggan. Den är god och solen värmer nästan lagom mycket. Men den når inte riktigt ända fram, glasstackaren.

Det är inte glassens fel dock. Inget är kul när man bara vill sova.

Ifall någon undrade

Det är tråkigt med våren när man bor i fågelholk, det är ett sådant projekt när man ska gå ut att det nästan aldrig blir av.

Markkontakt fattas mig, innerligt. En farstutrapp att kunna gå ut och sätta sig på i morgonrocken och huttra lite lagom, en trädgård att släppa ut en hund i eller ett barn kanske, rent av.

Och jag fick ju inte den där omedelbara, oproportionerliga, monetära belöningen jag bad om igår så det är inte ens lönt att gå in på Hemnet och kolla efter någon farstutrapp med tillbehör.

Istället kollar jag vad en Hummer kostar, för det är det senaste på min önskelista.

Om jag skulle vinna en miljon på Lotto öppnar jag en egen butik. Det har jag ju redan bestämt.

Men om jag vinner 92 miljoner ska jag köpa mig en Hummer och bara glida omkring bakom tonade rutor och spela gangstarap galet högt.

På det humöret är jag idag.

Jag förväntar mig inga applåder men gärna ett Catshing!

Århundradets arbetsinsats gör jag idag, när jag röjer ut vårat källarförråd.

It's a dirty job but someone's gotta do it, och jag kände att det måste vara jag, trots rygghelvetet. Risken finns annars att maken slänger något jag inte kan leva utan.

Hela källargången blev full av grejer och trots att tre fjärdedelar kördes till tippen var det knappt att den kvarvarande fjärdedelen fick plats i förrådet igen. Nä, förresten, det blev ganska gott om utrymme efteråt, men det tog maken som en förevändning för att bära ner saker från lägenheten så det "problemet" var snart åtgärdat.

Det är en skön känsla att ha röjt. Bara slänga, slänga, slänga.

Och så en irriterad tanke i bakhuvudet. Jag förväntar mig en belöning för det här. En omedelbar, förstås. (Jag har ju fortfarande inte fattat det där med uppskjuten belöning.)

Så Svenska Spel, vad väntar ni på? Ni har mitt kontonummer!

Och så lite stråkar i bakgrunden

En ovanligt lång fredag.

Lillen har äntligen fått en cykelhjälm nu, så vi gör en utflykt på våra hojar till en kohage där det inte för tillfället vistas några kor. Det är nästan varmt och det är alldeles skönt att vara ute tycker allihop men mest kanske den Lille vännen som får lalla omkring fritt innanför elstängslet. (Nä, det var inte på.)

Han ser outsägligt cool ut i sin svarta jacka, sin röda cykelhjälm och röd/svarta solglasögon på trekvarten däremellan.

Och han ÄLSKAR att åka cykel.

Maken är nästan precis lika glad. No more barnvagn for him!

När han trampar iväg med Lillen i barnsadeln på pakethållaren kan man höra en kör stämma upp i "Born freeeeeeeee..."

Men borde inte en personlighetsstörning förutsätta någon slags personlighet i grunden!?

Det var ju inte så farligt.

Det som gjorde mest ont var att hon, som jag har träffat sammanlagt kanske tre timmar, kunde sätta fingret precis mitt på problemet med en sådan precision, medan Susanna som jag gick hos i flera år aldrig kom i närheten.

Tänk om jag hade hamnat hos den här läkaren från första början. Så kan man inte tänka. (Men tänk, ändå!)

Jag ser hur all denna tid kommer att ta slut snart, hur Af kommer att gå igång nu när de får sina papper, och hur jag blir satt i någon slags åtgärd.

Ingen mer Liten låda. Ingen mer Egen tid.

Konrad får klara sig bäst han kan, i 1500-talets Italien. Jag mäktar inte få hem honom igen.

Jag borde kanske vara ledsen, eller något, men jag mår konstigt bra. Precis som alla dessa bokstavsbarnsföräldrar kan jag känna lättnaden av att ha fått en Diagnos.

Jag vill trycka upp den på en t-shirt eller brodera den på en keps.

Skrika från taken eller kanske bara viska lite försynt: Det är inte mitt fel. Det är medfött. Det går inte att medicinera bort.

Det är sådan här jag är.

Take it or leave it.

Jag vet inte vem du talar om

Lite pirrigt idag, inför morgondagen då jag ska få en Diagnos för första gången trots att jag tillbringat hela mitt vuxna liv som så kallad Brukare.

Som vanligt är jag mest rädd att hon ska säga att det inte är något fel på mig. Jag tror att jag kan ta ungefär vad som helst, men inte det.

Inte det och inte cancer, snälla PTB's!

Jag vet att folk överlever the big C nu för tiden, men jag skulle inte göra det, jag vill inte prövas på det viset, nej, nej, nej.

Hellre då en samurajsvår sudoku.

Eller en deadline, kanske. Det vore något. Annars fins det en risk att det här med skrivande bara rinner ut i sanden. Att det blir något jag sysslade med innan, innan det här med etikettskrivare och lokalhyror tog överhanden.

Så lätt det skulle vara just nu, att bara släppa, att bara låta det falla vid vägkanten och gå vidare som om inget hade hänt.

Konrad, vem?

Så bra då, så var det förhoppningsvis bara 40 kvar

Jag har alldeles gått ner mig i det här planeringsträsket, den här butiken jag ska öppna om jag bara vinner på Lotto och inte behöver söka jobb mer.

Jag tänker att det är i alla fall bättre än att börja knarka, men jag är inte säker på att det är sant.

Jag menar, när man sitter och googlar och letar info om prismärkningsmackapärer och begagnade affärsinredningar och kollar priset om man köper 10 000 plastkassar med tryck från Kina, när man funderar över allt sådant här och mer därtill flera gånger om dagen, då är det inte långt bättre än knark.

Avgiftningen kanske involverar lite mindre spyor då kanske. Om man jämför med vad jag vet om knark, vilket typ är någon scen i Vi barn från Bahnhof Zoo.

Den här prismärknings- och galg-detoxen kommer förhoppningsvis bara bestå i en sakta växande tristess/frustration som vid en viss gräns kommer botas av att jag hoppar på någon annan dum idé.

Det har tagit nästan 40 år men jag har äntligen lärt mig hur sådant här fungerar.

Och eftersom jag är SÅ 2009 skryter jag dessutom med det på min Fejsbok

Det finns ett enormt motstånd mot att komma igång den här veckan. Kanske för att den är så kort. Kanske för att jag har så ont i ryggen, så dåligt humör, så felaktig inställning.

Det blir i alla fall inget skrivet, inget tänkt, inget meningsfullt planerat på hela dagen.

Och inte blir jag rik heller.

Men i slutet av dagen slänger jag i alla fall ihop en omgång lefser, sådana som min mormor brukade baka, eller åtminstone till förväxling lika.

Det måste vara det enda bakverk i världens historia som inte är godast när det är ljummet direkt från ugnen. Don't ask me why, men så är det.

Kanske är det hjorthornssaltets fel.

Och så fort jag har tänkt det måste jag Wikipedia det också. Hur gjorde man innan, egentligen? När man undrade något och inte hade tillgång till att dra en snabb Google?

Innan man har hunnit ta sig till närmsta referensbibliotek har man ju glömt vad det var man undrade över, menar jag.

Ofta hinner jag själv inte ens till datorn.

Men idag hann jag. Och nu vet jag precis så mycket om hjorthornssalt som jag behöver för att kunna gå vidare med livet.

Som den ju alltid gör

Jag har fått övningar av sjukgymnaster som ska laga mig på något vis. Olika övningar från olika sjukgymnaster och jag misstänker att det är som med alkohol, inte så lyckat att blanda.

I alla fall känns det som att de ämnar sig för olika krämpor och lite motarbetar varandra. Damn.

Det gör i alla fall ont på helt nya sätt nu. Framsteg eller inte, kan jag inte avgöra. Jag är inte man nog att avgöra det, som jag brukar säga för att reta feministerna i min omgivning.

Fniss.

På det stora hela är jag på tramsigt humör, trots mina ryggsmärtor. Vid middagen lanserar jag teorin att det är kycklingarna som ligger bakom den senaste tidens glasbitssabotage. Jag menar, dels har jag ju sett Flykten från hönsgården. Och dels, ja... jag vet inte.

Men jag kan tänka mig antingen att det är fråga om någon slags kamikazekycklingar som trycker in glasbitar i sina kroppar och offrar sig för att på sikt folk ska sluta äta kyckling och deras (kamikazekycklingarnas, alltså) barnbarn ska få leva sina liv i frihet.

Eller så är det fråga om något slags självskadebeteende som blivit modernt bland tonårskycklingarna.

Skratta ni. Historien kommer att ge mig rätt!

Och så gnider vi lite hårdare, och med lite mer salt den här gången!

Jag har fortfarande ångest över allt jag inte fyndade när jag stod i kö i Svalöv och det är rent fysiskt obehagligt, jobbigt att andas, otroligt lättretad och så där pirrig som av elektricitet med risk för överslag när som helst.

Okej, jag heter Sandra och jag är en Shopoholic, bla bla bla.

Hej, Sandra!

Och sen då?

Det finns två vägar att hantera det här på, som jag kan se det. Antingen stålsätter jag mig och ger fan i att handla något som helst någonsin mer. Tids nog måste väl ändå ångesten släppa.

Eller så ber jag maken släppa mig vid Emmaus på vägen hem från babysimmet.

Gissa vad jag väljer?

På Emmaus har de minsann höjt priserna på barnkläder med 50%. Lite väl häftigt och inte alls vid rätt tidpunkt tycker jag då, som inte vet något alls om dessa ting.

Om det ändå fanns en Second Hand-affär för barnkläder där man kunde handla i istället...

Inte mycket till öppningserbjudande

Manin börjar avta så smått men jag tänker fortfarande på det här företaget jag hade velat starta. Om jag kunde göra det utan att riskera något, utan att investera något.

Det är så mycket jag inte kan, inte vet om att driva ett eget företag så jag lånar en bok om bokföring för idioter. Jag misstänker att den inte kommer att bli läst. Som med allt annat jag drar igång kommer det att få blekna bort och självdö och om jag blir påmind någon gång i framtiden, till exempel om jag läser den här bloggen, kommer det att kännas främmande och som något någon annan har gjort eller tänkt.

Som med alla andra projekt som ligger där hemma, tidningarna jag skulle göra collage av, jeansen jag skulle sy lapptäcke av, alla DoRedo-kläder, alla stickningar. Jag blir hela tiden lite förvånad när jag får syn på dem, undrar vad de gör där och sedan lite skamsen när jag kommer ihåg hur ivrig jag var, hur viktigt det kändes, hur bra det skulle bli.

Men för att gnida lite välbehövligt salt i mitt framtida jags många sår; Karusellen Second Hand - Köper-Byter-Säljer allt som har med barn att göra.

Öppnar inte alls snart om ens någonsin i en stad nära dig.

Mitt så kallade jag

Lillen har fått dagisplats och mer än så behövs inte för att mardrömmarna ska börja. Det är ännu fyra månader till han ska börja men det spelar ingen roll för mitt neurotiska psyke. Innan jag ens riktigt hunnit somna är han försvunnen och jag springer runt i parken och letar efter honom, kollar alla lekplatser, spanar ner i dammen.

Separationsångest, ja, det vet jag väl, klassiskt och helt enligt skolboken, men ack vad mitt hjärta knakar i fogarna när jag drömmer så här.

Det är inte bara bäckenfogarna som är sköra.

I övrigt är det en konstig stämning just nu, med detta väntande på just ingenting. Vad som helst. Något.

Inga tider har jag att passa, inga deadlines, inga mål. Några böcker ska jag inte skriva, inga affärer ska jag shoppa mystiskt i, inga födelsedagsbarn ska jag köpa presenter till.

Bara blogga ska jag, en gång om dagen, men jag vet inte om det här är den rätta platsen för det nu när jag inte skriver längre. Det var ju det som den här bloggen skulle handla om. Mitt så kallade skrivande.

Det är mycket sådant nu. I min blogg och i mitt huvud.

Som att jag inte är på riktigt, eller som att jag inte är riktigt riktig på något sätt.

Det kallas väl att underminera sig själv, och det om något är jag rätt så bra på. Ännu en talang som inte funkar så bra på ett CV.

Jag borde göra något, skapa något, bygga något, lära mig något nytt. Men det gör jag inte. Det vore ju konstruktivt och så kan det inte få vara.

Sådan är ju inte jag.

Kanske nästa maniska period

Äntligen tillbaka i den lilla lådan efter nästan en vecka. Inget har förändrats, förutom möjligtvis allt.

SaNoWriMo visade sig vara ett effektivt sätt att sluta skriva på, Det gick väl två och en halv dag och sedan har jag inte skrivit ett ord. Stackars Konrad och stackars Birger lämnade till sitt öde. Nina tänker jag inte tycka synd om. Hon är stor nu, hon får klara sig själv.

Hon slutade till exempel på plats 119 i Bok-SM (av 466, så det var väl inte så pjåkigt).

Själv är jag trött, efter en gnällig natt och efter en turbulent vecka. Jag har fortfarande inte lämnat besked till L&B att jag inte kommer att kunna jobba åt dem. Jag vet inte varför det ska vara så svårt. De sitter ju knappast och håller andan och väntar på att jag ska höra av mig.

Jag bara skäms över allt jag dragit upp och satt igång i denna maniska yra. Jag borde hoja runt och plocka ner alla lappar jag satt upp, men orkar inte.

Kanske i morgon.

Och tårtan blev ful men god

Det är makens födelsedag och han har önskat sig så kallad egentid. Därför tar jag Lille vännen med mig ut i vagnen hela dagen, som på den gamla goda tiden. Det blir förvånansvärt lite tid för bara honom och mig nu för tiden och jag undrar om det alltid kommer vara så nu.

Nu är han med sin pappa några månader. Sedan ska han vara på dagis och skola och fritids och träning och scoutläger och kollo och internatskola och sedan flyttar han väl också till Australien för det gör de ju när de blir stora.

Idag är det i alla fall bara han och jag. Vi åker buss och shoppar lite. Käkar burkmat på en busshållplats. Sedan åker vi buss igen och shoppar lite till. Till sist käkar vi varmkorv och byter blöja på IKEA innan vi vänder hemåt för att ta itu med matlagning och tårtmontage.

Det blir en lång dag, med många timmar på benen, men maken verkar bli nöjd med sin födelsedag och han blir inte sur för sin present trots att den var för dyr.

Allt vad jag kunde gav jag honom, men det är ändå bara en bråkdel av vad han förtjänar.

Det är lite jobbigt att alltid känna så.

Kärlek kanske är att vilja vara en börda för dem man älskar?

Jag har tusen saker att göra eller åtminstone fyra och det är helt enkelt för mycket för min trötta, dumma hjärna. Jag åker kors och tvärs i staden och dagen är i princip slut när jag kommer hem, pank, trött, hungrig och med gnisslande fogar.

I morgon är det födelsedag igen och jag har i alla fall en bra present. Bara han inte blir arg.

Jag har lånat en bunt med böcker om lapptäcken på bibblan, ännu en dum idé som bara kommer att resultera i att jag köper en massa grejer som sedan bara blir liggande och samla damm.

Alla dessa idéer blir min död.

Det ska bli skönt när den här manin är över och jag kan återgå till den vanliga gröthjärnan.

Samtidigt är jag rädd för att det faktum att jag nu är manisk kommer innebära att depressionen när den kommer blir ännu djupare än vanligt.

Jag vet inte om jag överlever det.

Och även om jag är oduglig och överflödig och allmänt hopplös vill jag inte lämna dem.

Alla dessa om

Jag borde städa. Tvätta, diska, skura, damma och feja.

Men det gör jag inte.

Ingenting nyttigt, ingenting meningsfullt, ingenting kreativt.

Jag har halkat ner till sidan 8 i Bok-SM och förbereder mig på ett utförsåk i Anja-stil nu under upploppet när folk sätter sina rek där de verkligen hör hemma.

Men egentligen bryr jag mig inte. Nina och jag har vuxit ifrån varandra. Som med allt annat.

Alla mina bra idéer som har gjort att jag legat sömnlös hela veckan har spruckit som troll när solen gått upp. Och trots att jag har lokaler och inredning, varor och affärsplan till mitt företag vet jag redan när jag berättar för maken att det aldrig blir verklighet.

Och jag blir arg på honom för att han tar mig på allvar.

Om mitt liv hade levts annorlunda hade det kanske gått. Om min ekonomi inte hade fått knäskålarna krossade redan i början av 90-talet. Om jag hade pengar på banken och nedamorterade bostadslån och en skaplig a-kassa och ett nätverk som bestod av mer än min man och mina barn.

Då hade jag kunnat starta eget.

Om det hade gått att leva på min idé vet jag inte. Men det finns inget annat sådant företag här i Malmö och jag tror att det skulle uppskattas. Det enda jag inte kan avgöra är om det finns några pengar i det. Jag vet inte vad jag skulle behöva betala för mina varor och inte vad folk skulle vilja köpa dem för. Det vet jag inte förrän jag försöker.

Vilket jag inte kommer att kunna göra. På grund av allt det där med knäskålar och så.

Dvs ca 75 minuter för sent

Jag tänker unna mig lite fynd lördagen till ära och lurar med mig man och barn till Svalöv av alla ställen på barnloppis. Vi har ju ett par timmar över mellan babysimmet och makens fotbollsträning så det passar ju bra.

Ha.

Det märks att jag aldrig varit på Barnloppis i Svalöv förut, va?

Jag har en dryg timme på mig och jag tänker att det är lugnt, för mer än en timme orkar man inte rota runt i en massa lump. Efter tjugo minuter kommer maken in och säger att jag får räkna med en halvtimmes kö till kassan. Eftersom jag (på prov) går efter principen blind åtlydnad i mitt äktenskap rotar jag bara tio minuter till och sedan ställer jag mig i kön.

75 minuter senare rusar jag till bilen med famnen full med kläder och leksaker.

Det som stör mig mest är inte att jag stod en timme och en kvart i kö med mina skruttfogar. Inte heller att maken sträckte sig på träningen eftersom han inte hade tid att värma upp.

Det som stör mig mest är att när jag kom till kassan var det fyra personer bakom mig i kö. Jag hade alltså kunnat shoppa en och en halv timme till och kommit hem ungefär samtidigt.

Och det kommer jag på när jag sträcker fram mina fynd till hon som skulle ta betalt.

Men tro inte att det kommer bli någon vana!

Istället för att hoja till den lilla lådan släpar jag mig idag till sjukgymnast för att se om det går att göra något åt min så kallade rygg.

Hon tycks tro det.

Så bra då.

De dåliga nyheterna är att det verkar involvera mig och fysiska aktiviteter av ett slag som i hög grad liknar gympa. Två övningar får jag utskrivna, som jag ska göra 1-3x30 repetitioner av, tre gånger om dagen i en vecka.

Skulle inte tro det, är min första, omedelbara, reaktion.

Sedan kommer jag på att jag knappt kunde ta mig till vårdcentralen. Då tackar jag för gummibandet och går hem.

Går hem och gör 3x30 repetitioner av varje övning.

Så får jag inget jobb inom de kommande 14 dagarna så får det va'

Igår när jag trodde att jag skulle få ett jobb skyndade jag mig att boka en klipptid.

Idag tror jag inte längre det, men jag går till frisören i alla fall.

Det är på tiden. Det har varit på tiden i en 6-7 år nu.

Dvs, det är inte så mycket en klippning som en Extreme Makeover som behövs.

Jag slår mig ner i stolen, får en cape, ser mig i spegeln. Usch!

Gör om mig, säger jag. Kipp bort en sådär en tio år eller så.

Och vad gör människan?

Klipper topparna.

Under tiden redogör hon för allt vad som är fel i dagens samhälle. Datorer, invandrare, skatteverket. Och så vidare.

Något säger mig att det kommer dröja en 6-7 år innan jag går till frissan igen.

Dags att ge upp igen

Jag gör ett ryck, får en knäpp, får för mig att jag kan eller något. Skriver ut lappar och hojar runt och sätter upp på anslagstavlor. Utger mig för att vara något jag inte är.

För en stund tror jag på det. Jag lyckas inbilla mig.

Det håller flera timmar.

Jag undrar om det är det här som är att vara manisk. Jag tror inte jag har varit så här förut. eller, jo. Dumma idéer har jag väl fått. Men inte så här att jag legat vaken om nätterna med tankarna rusande och planerat, spånat, fantiserat om allt vad jag ska göra och hur jag ska göra det.

Antingen är jag manisk eller så har jag äntligen blivit frisk. Men jag lutar åt teori nr 1. Så här kan folk inte ha det.

Om inte annat för att man får whiplash av att kastas så här från hopp till förtvivlan och tillbaka igen från dag till dag.

Så här kan vi inte ha det.

Två Panodil räcker ingenvart alls

En motvind, en isande kall, försöker hindra mig från att lämna man och barn men den lyckas inte. Däremot lyckas den hindra mig från att hoja bort och köpa en lunch jag skulle kunna leva på. Hoppas köttbullebaguetten från livset här mittemot inte blir min död, eller om den blir det att det åtminstone går snabbt och smärtfritt.

Smärtfritt, ja. Jag har hittat ett nytt ord, som ledde mig till ännu ett. Ataraxia = fullständigt lugn i kropp och själ och dess kompis Aponia = frihet från smärta.

Jag har reggat en blogg under dessa två ord. Vad den ska handla om vet jag inte. Men jag kände att jag vill "ha" dem, på något vis. Göra dem till mina. Hade jag några stålar skulle jag regga dem som mina domännamn och som mitt firmanamn och trycka upp posters och t-shirts med dessa ord på. Tatuera dem tvärs över arslet.

Tvärs över näsan.

Ataraxia & Aponia. Efter detta strävar jag. Efter detta längtar jag.

Detta behöver jag.

Whatever

Som alltid när jag gör en rivstart så tar det stopp med samma brutalitet. Innan jag ens hunnit få de automatiska bekräftelserna på mina anmälningar har jag tröttnat, gett upp, lagt ner.

Upp som en sol, ner som en rymdfärja vid namn Challenger.

Jag försöker hålla uppe styrfart åtminstone, plöjer alla platsannonser jag kan hitta och drar även iväg ett par ansökningar, men jag vet ju att det bara är ett spel. För galleriet eller för mig själv, kan kanske kvitta.

Det är ju ren tristess, ren frustration, ren uppgivenhet som nu kanske driver mig till att försöka vara lite vuxen. Försöka låtsas vara.

Om jag bara ska sitta av tiden i min lilla låda för att inte störa dem där hemma, och jag inte ska skriva något under tiden jag sitter här, då kan jag väl lika gärna sitta på ett kontor någonstans och få betalt för det. 8 timmar om dagen är ju en ohygglig massa tid, men om man får betalt så.

Jag gör ju inget med all den tid jag har nu, ändå.

Kanske om man jobbar heltid att man kan ta sig en långhelg någonstans någon gång om året, utan man och barn och skriva av sig lite.

Eller så har man råd att börja supa.

Jag ska ringa frisören i morgon

Jag vet inte vem jag ska vara, hur jag ska leva men vet att det här kan inte fortsätta.

En förändring måste ske och världen verkar inte vilja ge efter så det måste väl vara jag som gör det då.

Jag letar febrilt efter en sysselsättning som kanske inte omedelbart skulle ta knäcken på mig. Nu när Alfa-K meddelat vad min tid är värd för dem är det dags att göra nya beräkningar.

Det går ju inte att arbeta deltid och stämpla upp till heltid så som jag gjorde innan Lillen kom, men om det här är vad min hela tid är värd så har jag det kanske bättre på en deltidstjänst med provisionsbaserad lön, förutsatt att jag kan fejka någon slags entusiasm och kanske rent av lära mig att dricka kaffe som redigt folk.

Dags att klippa sig och skaffa sig ett jobb.

Vilket jävla sätt!

Och så blir det helg igen, och jag vet inte vad det gör för skillnad nu när jag inte skriver under veckorna heller. Mer än att jag tillbringar mer tid med att gräla med Lillen och mer tid med att gräla med min man.

Aldrig har jag längtat så efter att det ska bli måndag som den här senaste perioden.

Det är meningslöshetens fel. Den och odugligheten och den förbannade frustrationen över att bara vilja men inte kunna gör att allting blir så himla mycket friktion åt alla håll.

Och mina onda fogar gör inte att det blir lättare att umgås med Lillen, direkt. Sitta på golvet eller lyfta upp på fönsterbrädor eller kånka omkring på, inget av det här fungerar särskilt bra just nu. Och ju ondare det gör, desto surare och gnälligare blir jag. Och ju gnälligare jag blir, desto argare blir Lillen på mig.

Hans nya "grej", att bara gallskrika rakt ut så fort han inte får göra något, är en ren produkt av mitt dåliga humör. Jag är medveten om det, men det gör det tyvärr inte lättare att hantera.

Och maken bara orkar och orkar. Bara fixar allting och ordnar allting och klarar av allting.

Visste jag väl

Jag har inte skrivit på så länge att det är omöjligt att koma igång igen. Det är den här känslan av meningslöshet som flyttar in igen. Så fort känslan av så-skönt-det-är-att-skriva bleknar bort så är den där och överskuggar alla andra känslor.

Meningslösheten överskuggar allt utom odugligheten.

Här hade jag ju ett gyllene tillfälle, att ägna en massa tid åt att göra något som gör mig glad, som kanske rent av gör mig stark. Alla dessa dagar, alla dessa timmar i denna lilla låda, tänk vad jag hade kunnat göra med dem.

Och då menar jag inte skriva tre bestsellers, eller så. Skit i det, skit i pengarna. Pengarna kommer aldrig, så länge jag väntar och hoppas så som jag gör.

Men jag hade kanske kunnat skriva något som jag blev riktigt nöjd med. Jag hade kanske kunnat skriva något färdigt, något som jag kände var bra även om det kanske inte var kommersiellt gångbart.

Jag hade kanske (eller definitivt) inte blivit rik men jag hade kanske kunnat se mig själv i spegeln och känt mig lite nöjd med mig själv.

Att få göra det bara en endaste gång i livet hade kunnat vara lite roligt. Och så hade jag kanske fått veta vad det blev av Konrad


När jag kommer hem har jag fått två brev från Alfa-K.

I det ena står det "Du är oduglig!". I det andra står det "För att inte tala om att du är dum och ful och fet!".

Inga utgångar från Entré

Eftersom jag missat att gå och skriva i min lilla låda i två dagar så kan jag ju lika gärna skolka i dag också och när maken vill gå på stor invigning av ny köplada hänger jag på. Jag sålde ju inte bara Lillens urvuxna byxor igår, utan även en vårjacka som det var tänkt att han skulle ha nu när Bore drar sig tillbaka.

Det blir ju svårt nu, dårå.

Lillen får en ny och fin istället för den gamla secondhand-trasan och så har de 50% på lego i nya leksaksaffären (yikes, människor, armbågar, eller?) och jag grämer nästan, men bara nästan, ihjäl mig över alla tusenkronorslådor jag inte har råd att köpa för halva priset. Där hade julklapps- och födelsedagspresenter för de kommande tio åren kunnat vara avklarade och betalade om man bara hade varit lite stadd vid kassan. Men närå. När det regnar lego har Sandra knappt inga pengar.

Varsin tvåårspresent till Lillen och hans nästan jämngamla kusin blir det och det är väl gott nog det.

Sedan vill maken utforska hela eländiga komplexet och det håller på att sluta illa då vi fastnar på tredje våningen och inte kan komma ner för det är för mycket folk som trycker på nedifrån. Crowd control är inte en kompetens som det för invigningen anlitade väktarbolaget verkar besitta. Köer spärrar och blockerar utrymningsvägar och folk trängs och får panik.

Ett tag ser det ut som om vi måste evakueras via helikopter men så blir det en lucka vid rulltrappan och vi kommer ner en våning och kan smita över till grannbyggnaden.

Så överlevde vi det äventyret också.

Rätt ska vara rätt

Eftersom jag redan befinner mig utanför min comfort zone så passar jag på och går på bytarmarknad, minsann. Packar mammas kappsäck med sådant som jag inte lyckats eller hunnit tradera och går på Öppen förskola i grannkommunen. (Sådan lyx har vi ju inte i Malmö, tyvärr.)

Det är konstigt här ute, utanför Zonen. Människor finns här och de rör på sig, de både ser på mig och pratar med mig så man blir alldeles matt.

Som vanligt har jag ansträngt mig för mycket och folk blir kanske lite obekväma med det. Men ingen dör eller får några bestående men, och en spinkig lite grabb får två par brallor som varit Lillens.

För pengarna köper jag päron, så Lillen får något i utbyte för sina gamla brax.

Vinkat, kanske?

Jag åker tåg, en och en halv timme, för att prova skor. Sedan åker jag hem igen. En och en halv timme i den riktningen också, faktiskt.

Jag åker till en stad jag aldrig varit förut, men på vägen passerar jag platser där jag har varit förut och jag kan inte låta bli att sänka boken och kika efter mig själv när tåget står stilla en stund på stationen i Kristanstad.

Där som barn jag gått, typ.

Tänk om jag hade fått syn på mig själv? Femtonåriga jag i mina lappade, urtvättade jeans med kilar, med min tjocka svarta tröja under jeansjackan och en svart hatt över det svartfärgade håret. Tjockt med smink (svart) om ögonen, tjockt med ångest och attityd och osäkerhet kanske jag hade stått där och rökt och väntat på tåget hem. Efter en konferens eller kurs av något slag. Kanske ett regionråd. Väskan full av papper och ett ombyte kläder. Huvudet fullt av tankar och åsikter.

Vad skulle jag ha gjort då?

D'oh!

Tillbaka i lilla lådan och som vanligt har jag en massa spam att läsa i kapp och som vanligt (fast samtidigt för första gången) är det en jobbig, hjälplös människa i hytten bredvid som ringer till Högskolan i Kristanstad för videokamera-support fyra gånger i timmen. Inte helt lätt att koncentrera sig då, faktiskt.

När jag skrivit en knapp sida kommer jag på att jag har tappat tre dagar och så kör jag fast. I berättelsen behöver jag att det är lördag men det kan omöjligen vara något annat än onsdag.

Jag undrar vad Astrid Lindgren gjorde i ett sådant läge.

Själv slänger jag upp det jag har skrivit hittills på Kapitel 1, så att alla de som inte läser Nina-boken och Birger-boken ska ha något på Barn- och Ungdomsavdelningen som de kan låta bli att läsa.

Mest för att få visa upp mitt fina bokomslag som jag har gjort alldeles själv i PhotoShop, förstås. Inget som skulle få pryda skyltfönstret på Akademibokhandeln här i stan, per automatik, men jag blev himla nöjd med det i alla fall.

Äntligen har jag fattat det där med lager.

Nu ska jag bara lära mig att skriva också.

Koka frallor? Jajamensan!

Nu är det ju maken som är bagarmästaren här i huset, men jag smiter emellan och ger mig på ett projekt jag laddat för i många herrans år. Bagels!

Först blir det ju rena mattelektionen när jag ska konvertera cups till deciliter och inte orkar gå och hämta miniräknaren. Lathet straffar sig, som vanligt, men trots att jag avrundar vätskan åt ett håll och mjölet åt ett annat blir resultatet faktiskt inte alldeles olika riktiga bagels och jag känner att det här får vi göra om. Helst i morgon.

Helst varje dag.

Kanske har jag något judiskt påbrå som orsakar dessa cravings? Kanske gillar jag bara kolhydrater i alla former, helst nybakade. Vem bryr sig?

Bagels är gott.

Det var bara det jag ville säga.

Don't get me wrong

Det är väldigt oroväckande hur lugnt jag tar det faktum att jag inte har någon framtid.

Vanligtvis faller jag ju i bitar så fort jag inte vet när bussen går men nu bara går jag omkring, pratar, äter, sover som om inget hade hänt. Jaså, så Alfa-K har inte tid med mig just nu? Ingen inkomst på tre månader? Jamen, jaha. Inget att göra något åt. Jaså, finns det ingen läkare som kan skriva skitviktiga intyget som AF bara måste ha? Nämen, nähä. Inget att göra något åt. Inga pengar på kontot och bilen pajar? Ojdå. Inget att göra något åt.

Hjärntumör är den enda rimliga förklaringen, som jag kan se det. Och bara det att min puls inte rusar när jag tänker så är att betrakta som något slags Q.E.D.

Jag skriver, trots att jag vet att det inte kommer ge något. Leker med Lillen trots att fogarna gnisslar när jag sätter mig på golvet. Och när jag blir för spänd lägger jag mig ner och bara andas in värme och ljus.

Jag har aldrig lyckats meditera, har alltid trott att jag är för självmedveten, för stirrig för att kunna lära mig det. Men vid ett par tillfällen under stressfesten also known as Höstterminen -08 upplevde jag att jag kunde gå in i ett slags lugn. Första gången var i bilen på väg till en workshop, jag minns det så väl.

Och nu kan jag göra det nästan på beställning.

Vilken skillnad det gör att kunna göra sig lugn igen när allting har skruvats ut ur alla proportioner. Då gör det nästan ingenting att allting går åt helvete.

Bara man har det här lugnet, den här ron.

Men ett lugnande besked från Alfa-K hade ju också varit kul, förstås.

Stämmer på millimetern, sa gumman som hade måttband av gummi

Glyttarna i hytten bredvid låter för jävla mycket och hindrar mig från att skriva de sista tusen orden som jag behöver för dagens ackord. Det är helt och hållet deras fel att jag inte blir någon framgångsrik författare.

Alltid hittar man något att skylla på.

Gårdagens ordskörd som jag var så nöjd med kändes idag helt otillräcklig när jag insåg att det ju blir fel att räkna som i NaNoWriMo när jag bara skriver må-fre. 1667 måste bli 2500 om det ska bli några 50 000 på en månad.

Panikslagen ett tag, sedan stressad, sedan bara trött. Och när mina nya grannar flyttar in och bara låter ger jag upp. Igen. Pluggar in hörlurarna i SR Atlas och bestämmer nya regler. Jag börjar ju mitt i månaden. Alltså kan jag bara bestämma mig för att skriva 30 dagar. Minus helger. Alltså, sex veckor istället för fyraochenhalv.

Hey presto så är 1667 helt ok igen. Och trots att jag bara kommit upp i 1561 under mitt första låd-pass idag så är jag fortfarande on track eftersom jag igår klämde ur mig drygt 2100.

Så bra det kan bli när man använder ett elastiskt måttband för att mäta sina framgångar.

Ok, nu kör vi! (Innan jag ångrar mig)

Jag skärper mig igen.

Jag hade ju bestämt mig för att använda den här tiden, denna arbetslöshetslimbo, till att skriva. Då får jag ju göra det.

Alltså. Härmed utlyser jag SaNoWriMo. Sandra Novel Writing Month.

Nu ska här skrivas. 1667 ord/dag helt enligt Chris Batys regler. 50 000 ord på en månad.

Varken jag vill eller ej, här ska skrivas en bok. Eller tre.

Det borde inte vara omöjligt. Jag har ju tre olika bokprojekt att jobba på.

Skit i om det blir något läsvärt i slutändan.

Jag kan bara inte sitta och läsa all min spam här i den lilla lådan dag ut och dag in. Bättre då att låtsas göra något worthwhile.

Ok, Konrad. Vi börjar med dig! Gillar du jordgubbar?

Och nu gnäller jag även i Twitterformat. Så bra då...

Jag ger upp. Igen. Intet nytt under solen.

Jag kan inte skriva. Det är ingen mening med det här.

Och så vidare, och så vidare.

Jag tröttar ut mig själv med alla dessa upprepningar.

Kom med något nytt någon gång.

Det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket tid man kan slösa bort även om lådan man sitter i är ganska liten.

Eller om man själv är ganska sliten.

Rim utan reson, tant utan ork.

Den här lådan blir mitt förnufts död.

Människan lever tyvärr inte på Anton Berg allena

Och så blir man ett år äldre igen, vad nu det ska vara bra för.

Det har ju inte hjälpt hittills.

Men nybakade frallor får man tydligen till frukost när man är 38, och fin chokladbit till teet, minsann. Och sådant kan man väl vänja sig vid, om man nu absolut måste.

Dessutom upptäcker man att folk har satt in pengar på ens konto, när man är 38, och det vänjer jag mig gärna vid, så länge ingen förväntar sig något i gengäld.

Jag har nämligen inget att erbjuda.

Fogarna är fortfarande i sönderfall och jag borde inte sitta här, borde inte sitta här med benen i kors, men jag vet inte vad jag annars skulle göra, jag vet inte vad man annars gör när man är 38 och inte duger någonting till.

Sitta i liten låda och försöka döda tid, tills det blir dags att gå hem.

Man kan inte döda tiden, jag vet det. Tiden dödar mig, så småningom.

Men den har inte lyckats ännu, trots att den haft hela 38 år på sig, så kanske, kanske om jag förtiårskrisar tillräckligt, att jag kunde få uppleva 39 och 40 också.

Och om jag äter mer frukt och grönsaker.

Jag synes ha hakat upp mig på en liten detalj

Jag kommer på att om man hade en sommarstuga på ett någorlunda (ur ett globalt perspektiv) attraktivt läge kunde man använda den i ett sådant där byta-bostad-på-semestern-upplägg. På så vis kunde man slippa den där jag-vill-inte-ha-folk-i-mitt hem-ångesten samtidigt som man kan kombinera lyxen med en mysig sommarstuga med möjligheten att resa och se världen för en billig penning samtidigt som man har någon som vattnar ens jordgubbsplantor!

Det bästa av (minst) tre världar och det är bra konstigt att det här inte görs i större skala för planen är ju rent genialisk även om jag kommit på den själv, men det kanske det görs fast bara inte i mina kretsar.

Det enda som behövs är en sommarstuga, företrädesvis i Småland, på dagsutflyktsavstånd från Astrid Lindgrens värld. Sedan är det Hello, bonjour, salve, världen här kommer vi!

Som sagt, det enda som behövs är en sommarstuga.

På mitt konto har jag 5,20.

Och Alfa-K har nu 10 veckors handläggningstid. Vilket innebär att de först en bit in i april kommer att meddela mig att jag inte har råd att leva överhuvudtaget.

Planen har alltså några brister. Men i grunden tror jag på den.

Det enda jag behöver är en sommarstuga.

Och jag får nya böcker gratis, och det är bra

Efter att alla spänningar släppt så bara måste jag ut och trots att fogarna glappar som ett par för stora trätollor så går vi en lång promenad och köper Bregott, barnmat, tallrikar och knappar på Konsum och Emmaus.

Knapparna passar nog precis inte ett dugg till den kappan jag behöver dem till men ändå. Det är inte varje dag man hittar tio likadana knappar på Emmaus så man får passa på.

Sedan går jag hela dagen och väntar på en utlovad födelsedagspresent, ett presentkort på böcker som jag i princip har spenderat redan innan det kommer. När det väl kommer är det bara att gå in på Bokus och flytta allt på önskelistan till kundkorgen och gå till kassan. Katching hinner det kappt ens säga så är nästan alla pengarna borta och så där värst många böcker blev det ju inte, jag hade kunnat köpa många fler.

Lätt, hade jag kunnat det.

Men, men, finanskris var det ja.

Och det är ju inte att säga lite

Jag läser Kate Atkinsons nya och Jackson reflekterar över att man som förälder mäter sin ålder i sina barns ålder, och i hans anda tänker jag att jag är inte en snart 38-årig kvinna, jag är en mamma till en 19-årig son.

Yikes!

Hur gick det till? brukar jag tänka och nu gör jag det igen.

Jag har hela dagen noggrant planerad in i minsta detalj men redan klockan 11 faller allt då människorna inte vill göra som jag har bestämt utan har egna viljor. Och jag tvingas köra bil, trots att jag inte är vid mina fulla fem.

Jag krockar bara nästan en gång. Nu kommer jag inte vilja köra bil på ett tag, i alla fall.

Tur att bensinen är så dyr, så man har något att skylla på.

Det blir i alla fall tårta, och grattis och presenter i all enkelhet (finanskris, var det ja) och ingen är kanske överlycklig men ingen är väl heller direkt missnöjd.

Och jag har gjort en smarrig tårta med blåbär och Riesenfluff, som är bra mycket godare än Dumlefluff visade det sig.

Tröttheten överträffas bara av ryggontet och jag tror minsann att mina fogar är på väg att glida isär alldeles.

Den som ändå hade gallsten. Det kan man ju i alla fall göra något åt.

Ingen rast, ingen ro, bara städa, bara gno

Ingen tid att skriva idag, ingen tid att förlora idag för det finns tusen saker att göra innan det kan firas födelsedag och jag måste ju inte göra allting själv men ändå.

Jag måste stressa alldeles själv, och det är jobbigt nog.

Listan av saker som måste göras är löjligt lång men jag stannar aldrig upp och till sist så är faktiskt nästan allting gjort och färdig blir man ju aldrig förutom just alldeles färdig och det är jag men har inte tid att vara trött förrän i övermorgon.

Så rent som det är hemma nu har det nog aldrig varit och det är ju skönt. Synd bara att jag inte kommer hinna njuta av det innan det blivit skitigt igen.

Och inte vann jag väl på någon av alla dessa tävlingar i tid (eller ens alls) att ge min nu praktiskt taget 19-årige son en riktigt nice födelsedagspresent.

Kunde man väl ge sig f*n på.

Gallstensvibbar

Och så skriver jag äntligen igen. Puh!

Konrad är tillbaka, eller rättare sagt; jag är tillbaka hos Konrad för han och Klara har väl suttit där på vinden och väntat på mig alla dessa veckor.

Bättre sent än aldrig, som de brukar säga.

Mycket blir det inte, men det blir och det är skönt på något vis, på ett jösses-vilken-pärs-vis eller ett nu-har-jag-sprungit-allt-vad-jag-orkar-lite-för-länge-vis eller hur man nu ska beskriva det, men det blir i alla fall gjort, det andra kapitlet blev i alla fall skrivet till sist och om min skrivarlärare tyckte att jag dröjde för länge med att komma till skott i det första kapitlet kan hon trösta sig med att i det andra kapitlet kommer jag inte ens i närheten av att komma till skott.

Bara ord och mera ord och ingen handling alls. Det är kanske inte den mest lyckade formulan för en barnbok, men nu blev det så och då är det så.

Och jag har skrivit.

Jippi, i all enkelhet.

Nu återstår bara att sticka ner på stan och köpa en fleratusenkronorspresent till min 19-åriga son (yikes!) för sisådär en femhundring.

Det borde finns sådana affärer, allvarligt talat. De finns förmodligen, bara det att jag inte hittat dem.

De finns förmodligen i någons bagagelucka och där törs jag inte handla för man får inte öppet köp.

Och för att jag är feg.


För övrigt tror jag att jag har gallsten idag. Än så länge har jag i och för sig inga av de rätta symptomen. Det är mer av en känsla jag har. En känsla av gallsten.

Och så undrar jag varför jag inte har något att skriva om

Tillbaka i vinterrocken igen, och usb-minnet har jag med mig, men inte blir det något skrivet för det.

Nähä. Då vet jag inte vad jag ska skylla på. Förutom stjärnorna.

Det tar ungefär nittio minuter att svara på alla spam, vara med i alla tävlingar, svara på alla frågor, fylla i alla formulär som ska göra mig till miljonär eller åtminstone innehavare av en laptop som inte kostar 300 spänn på Emmaus. Sedan återstår trettio minuter att luta sig tillbaka, läsa lite tidning, lyssna på lite SR Atlas och vänta på att storvinsterna ska ramla in.

Här ramlas inte in riktigt i den omfattning man skulle kunna hoppas på med tanke på hur många gånger jag lämnar ut min mailadress, mitt telefonnummer och mina preferenser vad gäller film, trädgård, bilar, hälsa och fitness. Tycker jag då.

Om någon undrade.

I övrigt har varannan bil jag sett de senaste två dagarna varit en polisbil och till en början trodde jag att det var med anledning av tennismatchen, att det var någon slags beredskap, men nu inser jag att det omöjligt kan vara så mycket poliser i hela Malmö, utan de måste befinna sig i en cirkel kring mig och alltså har det inget med Israel att göra, de är ute efter petit moi.

Den som ändå hade en diabolisk plan att kackla över medan de drog åt sin snara. Nu kommer swat-gubbarna att abseila ned i den lilla lådan mitt i dagens 10 rader gratis Kingolotto.

Inte så värst mycket drama i mitt liv just nu.

Om nu någon undrade

Tillbaka i den lilla lådan igen och det hjälper inte riktigt hela vägen att ha fått lite uppskattning, det gör det inte. Det blir bara allt det vanliga tidsfördrivet med mail och spam och blogg och kapitel 1 och sedan har mina två timmar gått och jag måste gå och byta kattmat.

Så där som man måste ibland.

En annan bra ursäkt är att jag trodde att det var vår (skyll på snödropparna och vintergäcken som blommar överallt) och bytte jacka men glömde flytta över mitt usb-minne till en ficka som följde med mig hit.

Så där som man gör ibland.

Och så kan jag ju skylla på kylan också då, eftersom det inte alls var vår, blomjävlarna lurades bara och jag sitter här och huttrar med händerna under rumpan för att inte fingrarna ska ramla av.

Så där som de gör ibland.

Poängen är alltså, nej, det blev inte något skrivet i dag heller.

Ok, there! I said it! Now make it so!

Jag ligger halva natten och funderar på hur jag ska formulera mitt tack. Tack för kommentaren på min profilsida. Tack för att du läst min bok. Tack för de snälla orden. Osv.

Det känns så himla otillräckligt. Jag borde skicka en blomma. Köpa henne en bil.

Plötsligt är ju allting värt det. Alla år jag kastat bort på det här skrivartramset.

Det är ju för det här man gör det.

Jag vet att jag sagt att det inte gör mig något om ingen någonsin läser det jag skriver, så länge jag får pengar för det så jag kan fortsätta skriva.

Jag vet att jag sagt det, ok?

Ok? Jag vet. Ok? Jag ljög!

Jag erkänner! Vänd bort den förbannade lampan som lyser mig mitt i nyllet, jag erkänner, dammit!

Jag vill att folk ska läsa det jag skriver. Jag vill att de ska älska det.

Jag vill att de ska älska mig.

Perspektiv, någon!?

Ett dödsfall i bekantskapskretsen skickar både mig och maken ut i omloppsbana lite och vi får ta en lång promenad och prata av oss lite. Hela dagen blir dämpad.

Och här har jag gått och mått så himla dåligt. Damn, säger jag bara.

Jag är inte ledsen, inte så, det var ingen jag kände, ingen jag kommer sakna. Men som relativt nyligen gravid kvinna kan jag inte låta bli att vilja spöa skiten ur en man som går ner i källaren och hänger sig och lämnar sin fru ensam med 8 barn, gravid med det nionde.

Jag menar, WTF! som kidsen säger.

Så gör man inte.


På kvällen får jag en kommentar på kapitel 1. Någon har läst Ninas bok. Läst den och tyckt om den.

Och genast finns varken död eller självmord. Knappt ens skoskav.

Jag har skrivit en bok, givit någon en läsupplevelse.

Moln är inte fluffiga nog för att beskriva vad jag går på nu.

En randig, i lite rufsigt garn

Vi babysimmar igen efter tre veckors sportlov och det är skönt med varmt, varmt vatten tidigt en lördagsmorgon och vi måste bara ha råd med det här även nästa 10-veckorsperiod, det bara måste vi.

Stå hemma i duschen är inte alls samma sak.


Som vanligt på helgerna blir det svårt när makens och Lillens cirklar rubbas av min närvaro och jag får försöka hitta något sätt att finnas utan att ta plats. När maken spelar fotboll tar jag chansen och promenerar med Lillen som vi brukade göra, i parken där vi brukade gå när han var alldeles nykläckt och fogarna inte bar så långt. Nu är han stor och jag orkar gå ganska långt men det är trevligt i alla fall, precis som det var då, på den gamla, goda tiden.

Statyn nere vid dammen har fått en randig stickad tröja och mössa med tofs och det var väl trevligt. Jag blir inspirerad och går hem och plockar fram garn och stickor och lägger på hög höjd inför kvällen. Nu när maken nattar halv åtta varje kväll har jag ju plötsligt fritid.

Kanske kan den fritiden bli en filt till vagnen? Only time will tell.

Tusen och en dag

I all min självömkan missade jag fullständigt mitt stora jubileum igår. Det var mitt tusende inlägg här på bloggen, vilket betyder att det var den tusende dagen sedan jag slutade på Fridhem och tusen dagar på egna ben som skrivare (mer eller mindre skrivare, mer eller mindre på benen, men ändå)


Tusen dagar är en evighet men som de flesta evigheter har även den här tiden gått ganska fort.

Jag har bara åldrats tusen år under tiden, that's all.


Eftersom jag ändå inte kan skriva tar jag itu med skrivargruppen som uppstod i svallvågorna efter en av mina skrivarkurser. Den håller på att gå under och jag kastar därför mitt feta själv i det iskalla vattnet som en livboj.

Flyt på mig, begåvade skrivarkollegor!

Det här är så inte likt mig så det finns inte, men vem fan vill vara som mig i det här läget? Inte jag i alla fall.

Förövrigt synes Alfa-K ha bestämt sig för att jag inte ska få några pengar. De vill inte säga varför, dock.

Förmodligen det gamla vanliga. Dvs: Du är så förbaskat oduglig, juh!

Det säger de jämt.

Det säger de alla.

Sandra-förvaring

Trots att det inte finns någon som helst anledning släpar jag mig i alla fall upp och iväg till den lilla lådan.

Vad jag nu ska där och göra.

Jag orkar inte ens titta på mina texter, orkar verkligen inte skriva något nytt, orkar ingenting.

Hur meningslöst det känns kan inte beskrivas med ord.

Eller det kanske det hade kunnat om jag bara hade haft en gnutta talang. Men nu har jag alltså inte det.

Jag orkar inte ens gråta längre. Bara sitter i lilla lådan och lyssnar på webradio och läser andras begåvade alster på kapitel1.

Det blir ju lätt uppenbart, när man jämför sig med andra. Vad bra de är. Vad de brinner för vad de gör och vad de är beredda att offra för att få fortsätta göra det.

Jag bara ger upp. Bara släpper allt och sitter och glor.

Det behövs inte ens någon motgång. Knappt ens någon motvind. Jag ger upp helt för egen maskin.

Per automatik.

Så nu sitter jag här. Jag har en påse med Pågens gifflar och SR Atlas. Internet lär ju inte få slut på sidor att läsa any time soon.

Här är jag i alla fall inte i vägen. Och till skillnad från förvaringsboxarna på stationen kostar det inget att förvara mig här hela dagarna.

Jag bara luktar så

Det är så svårt vissa dagar. Vissa dagar är det så svårt att man knappt kan andas.

De dagarna är jobbiga.

Sedan finns det de dagar som är ännu lite värre. Då kan man inte göra annat än skriva poesi.

Eller vad man nu ska kalla det.

Är man sedan riktigt illa däran kanske man lägger upp dikterna på nätet så folk skulle kunna läsa dem.

Har man sedan bara en gnutta självbevarelsedrift så raderar man dem snabbt igen.

Tack och lov, för den lilla gnuttan.

Jag är tydligen inte död än.

Inte i min lilla låda, i alla fall

Det finns inte mycket mer att göra än att fortsätta framåt, trots att benen inte bär, trots att det inte finns någon väg vad jag kan se. Trots att jag inte har en spänn.

Bara ta ett steg till och ett steg till. Skriva ett ord till, ett ord till och sedan ännu ett ord till.

Kan jag inte skriva mer om Birger får jag väl byta perspektiv och skriva med flickans röst istället. Lite pinsamt bara när jag inser att hon, i sitt förstapersonsperspektiv, låter lite blatteskånsk medan hon i dialogen i Birger-kapitlen låter lite som Anderssonskans Kalle.

I'll take Things that make you go Hmm for a hundred, Alex!

Nåja, Rom byggdes inte på en dag och böcker skrivs inte i en handvändning, med eller utan talang.

Och vad ska jag annars med all denna tid, om jag inte skriver? Jag har inte råd att spela internetpoker och jag kan inte börja knarka så länge jag ammar.

Något annat finns väl inte?

Och äta och bo gjorde jag ju i fjol, det är ju so last season

Och så gör jag misstaget att ringa till Alfa-K för att höra hur de har det och vad skulle jag nu göra det för kan man fråga sig men jag vet inte om man skulle få något bra svar.

Ångesten är alltså åter min arvedel, den är numer allt jag har. Bara ångest, inga pengar och inte någon luft. Bara en tjock elefant som sitter på min bröstkorg så jag inte kan andas. Den är inte rosa, men ändå.

Syre, jag vill minnas att det var ganska njutbart att ha tillgång till syre, men den tiden är över nu, över och good bye.

Nio veckor vill de ha för att fatta ett beslut och att jag inte hade skickat in papper som de inte bett om spelar ingen som helst roll för det är ingen som kommer titta på min ansökan förrän om ytterligare sex veckor vilket betyder inga pengari februari, inga pengar i mars och knappt ens några pengar i april.

Äsch, vad skulle jag väl med dem till? Det är ju ändå ingen som fyller år i familjen så här års.

Förutom alla utom Lillen, då.

Och med anledning av den alpina säsongen går det fortsatt utför i Bok-SM

Det slår mig plötsligt. Som den där blixten från klar himmel folk brukar tala om. Varför det går så dåligt för min bok i Bok-SM och för de ännu mestadels oskrivna böcker jag håller på och knåpar på i min lilla låda.

Plötsligt bara förstår jag.

Jag saknar ju alldeles talang. Och jag arbetar verkligen inte hårt nog för att kompensera för denna brist, det har jag aldrig gjort.

Så medan jag plockar i Lillens rum och leker, kånkar, tröstar och bygger lego funderar jag över denna min nyvunna insikt.

Jag saknar helt och hållet talang för skrivande. Vad i hela fridens namn gör jag då?

Vanligt hederligt arbete lämpar jag ju mig inte alls för. Det här med att sitta i liten låda och knappa in ord på usb-pinnen skulle ju bli min rädding. Men det brister alltså.

Jag är som tysken säger totally screwed.

Inga pengar. Inget jobb. Ingen talang eller begåvning överhuvudtaget.

Och ingen Pollyanna-mentalitet som kan hjälpa mig att hantera sådana här dagar.

Men i övrigt är det inte synd om mig

Vaknar i ottan och hinner gå ut och guggu (=gunga), (snarlikt) guggu (=åka rutchbana) och åka brmmm (=pulka) med Lillen en vända på morgonen innan jag hojar bort och lumpar mig i reabingarna på Emmaus igen.

Det var ett tag sedan sist och det känns ganska jobbigt, inte bara i ryggen utan även i själen, men vad gör man annars med en lördag morgon och var i hela fridens namn ska jag annars lägga mina eventuella energier?

Dessutom är kläder bra att ha. Om man skulle bli satt i arbete en vacker dag. Jag har hört att en del arbetsgivare rent av brukar kräva sådant.

Knäckebrödskakan från i går blir sedan både lunch och kvällsmat och ett antal mellanmål.

Min stackars mage.

Och så börjar raset i Bok-SM

Jag har mystiska uppdrag som inte kommer ta mer än en 45 minuter sammanlagt men gör en heldag av det och lyckas vara hemifrån i lite drygt fem timmar utan att egentligen åstadkomma något alls.

Nåja, inget alls är ju att ta i.

Jag shoppar upp alla pengar jag inte hade, som egentligen skulle räckt hela månaden. Hämtar en bok på bibblan som jag inte kommer hinna läsa. Hämtar Tradera-paket jag inte hade råd att buda hem hos DHL och äter en smaskens chokladmuffins till lunch.

Men bortsett från det. Blir det inget åstadkommet. Det blir alltså inget skrivet. Inget skapat. Inget drömt.

Inga jobb blir fådda, ingen framtid blir utstakad och ingen, inte ens jag, blir lycklig.

Utom kanske Lillen som fick både en ny (gammal) jacka, en lastbil från Fischer Price och en ny LEGO musikmaskin.

Och när jag till kvällen lagar världens godaste kaka (enligt receptet) glömmer jag att ta ut den ur ugnen när klockan ringer. Inte så mycket kladdkaka som knäckebröd blev det.

Men knäckebröd är ju också gott.

Inget av värde varken har jag eller är jag

Jag släpar mig fram på något vis, trots att det är så förbaskat tungt att jag knappt ens orkar sova. Jag går på knäna i snön (ja, faktiskt!). Det är så tungt just nu och jag vet inte om vändningen när den kommer (för jag vet ju att den kommer) blir till det bättre eller till det sämre.

Bara för att det är outhärdligt betyder inte det att det inte kan bli sämre. Det finns ju alltid utrymme för katastrof. Så pass har jag lärt mig av det här livet i alla fall.

Samtidigt vill jag inte ta ut eländet i förskott. Det är inte särskilt effektivt utnyttjande av emotionella resurser. Jag börjar få lite ont om dem redan och jag vet inte hur länge de kommer behöva räcka.

Precis som med pengarna. Det är så jobbigt att inte veta om eller när det kommer några fler.

Människan kan inte leva på barnbidraget allena.

Och inget mer har jag av värde att tradera.

Det kommer att gå bra, så klart

Jag får snälla kommentarer på kapitel1 och det skickar mig förstås ut i omloppsbana. Sådant kan jag inte ta.

Om det varit elaka ord hade jag väl omedelbart plockat bort boken från sajten. Nu behöver jag bara några timmar för att lugna mig och samla mig innan jag kan skriva ett kort tack till svar.

Det märks att man är begåvad för det där med skrivande.

Synd att boken inte är bättre, det hade känts mer bekvämt att få beröm för den då. Kanske.

Synd att jag inte är bättre. Då hade jag kunnat fungera nästan som en riktig människa och inte som denna patetiska urblekta kopia, som en gammal klon från ett tidigt försök.

Synd för mig. Synd för mina nära och kära.

Synd för världen.

Och idag som jag ska vara mystisk och allt. Hur ska det gå?

Men det är för en gångs skull inte så hemskt hårt att leva

Även om det inte är någon i hushållet som har sportlov så åker maken och Lillen och handlar en pulka och så är dagen räddad. Så roligt har de att de får gå ut och åka pulka en gång till när jag kommit hem så att jag får se.

Synd att det bara är snö en dag till, för det här kunde Lillen nog vänja sig vid.

Själv har jag fjorton lager kläder på mig och fryser för en gångs skull inte. Jag har lite svårt att röra mig, men fryser gör jag inte.

Skriver i slow motion rad för rad om Birger och hans lille/-a vän. Trots att jag vet vad som ska hända är det ändå sirapströgt som orden kommer upp på skärmen. Och var tredje minut öppnar jag IE och kollar något på nätet.

Skolk, trots att jag inte går i skolan längre. Bad habits die hard, som de brukar säga.

Men de sjutton rekommendationerna försvinner väl allt eftersom folk läser eländet

Det tar emot med skrivandet, och deadline för andra kapitlet av Konrad-boken var igår. Jag förstår inte varför det inte funkar med den här deadline, det brukar alltid gå av sig själv när jag bara måste skriva, när någon utanför väntar på text, men den här gången kom ingenting. Jag måste ju inte bara skriva ett nytt kapitel, jag behöver dessutom skriva om det kapitel jag har så att det blir mer fristående, för det måste det tydligen vara om det ska vara en kapitelbok.

Som vanligt svårt när man inte har någon som helst kontroll över vad som kommer när man sätter fingrarna mot tangenterna.

Ingenting blev skrivet i går. Däremot kom en hel del tankar i morse om hur barnboken skulle kunna vara konstruerad, om jag valde att gå i en helt annan riktning. Den nya riktningen innefattar att återanvända en gammal idé jag hade till ett dataspel (!) och kräver en hel del research och det skulle definitivt inte bli någon kapitelbok för allt måste hänga ihop, men det kanske skulle kunna bli bra.

Om jag någonsin skriver den, det vill säga.

Att döma hur det (inte) gått (framåt) för Berit och Birger idag är det ju inte särskilt troligt.

Och så ligger jag på plats 46 av 200 i Bok-SM och det är ju inte mitten, inte ett dugg.

Inte med det samma, med andra ord

Jag försöker att inte hata mig själv alltför mycket men det är svårt, speciellt när vi bara grälar, speciellt när Lillen bara gnäller, speciellt när det här inte är i närheten av det liv de förtjänar, inte i närheten av det liv jag vill ha.

Hur hamnar man så långt ifrån, egentligen? Var gick det så snett?

Idag skulle ha varit min mammas 60-årsdag och jag tänker mig att hon skulle haft en stor fest med alla sina vänner och jag undrar om jag skulle ha varit där och tänker att det skulle jag nog. Det skulle vi nog, tänker jag först men sedan inser jag att jag förmodligen aldrig flyttat till Malmö om inte hon hade dött och då hade jag inte träffat maken och då hade inte Lillen haltat omkring här heller.

Jag kan inte föreställa mig henne som 60.

Jag kan inte föreställa mig mig själv som 60 heller. Jag vet inte om det betyder någonting alls.

Men man kan inte må så här dåligt utan att det förkortar livet. Och jag har i flera dagar haft en känsla av att jag borde röja ur mina garderober, sortera bland mina papper, ställa i ordning i förrådet.

Jag ska göra det också, så fort den här förbannade tröttheten, den här förlamande sorgen, släpper.

All is right in the world

Jag mår så dåligt och jag är så trött och jag har så ont i ryggen och i huvudet, precis hela tiden. Men framför allt är jag så trött på mig själv och mitt förbaskande gnällande, det kan faktiskt vara nog nu.

Nu har jag ju fått kanske tre veckors väntetid, tre veckors skrivtid, då borde jag väl vara om inte glad så åtminstone lugn, åtminstone tacksam.

Åtminstone inte en sådan jävla bitch att varken barn eller man står ut med mig.

Men det är klart att det måste smitta av sig. Jag har inte stått ut med mig på länge nu och så till den milda grad har jag inte stått ut med mig att det förmodligen satt sig i väggar, i lakan och i handdukar, infekterat maten jag lagat och luften vi alla andas här hemma.

Allt är som vanligt mitt fel.

One of those days

Så var det då dags igen att möta AF i skarpt läge och på fredagen den trettonde, dessutom.

Det börjar rätt så bra men sedan blir det nästan genast klyddigt i väntrummet med människor som står och har ångest mitt framför näsan på mig och det smittar förstås, det smittar och jag suger upp som värsta wettex-sandra och sedan är det kört, jag kan knappt sitta still och jag måste ta min nya handläggare i hand med drypande handflator och ja, på den vägen är det.

Jag blir inte omedelbart avstängd från a-kassan i alla fall och det får väl betraktas som en seger i dessa kvarter.

Sedan går alla mina pengar åt till retail therapy och jag vet inte riktigt vad jag köper men slut tar de och alla får en alla hjärtans dag-present utom Lillen som får byxor.

Maken avviker för aftonen och lämnar mig ensam med 10 kassar hemkörd mat att plocka undan, middag som ska lagas och barn som behöver varierande grad av passning. Eftersom jag är så våldsamt trött och ledsen somnar Lillen extra sent och det blir bara några få minuter för mig själv med läsning på Kapitel1 innan maken kommer hem.

Det här kommer att bli en lång helg. And I don't mean that in a good way.

Och inte hans solglasögons fel heller

Det räcker med att komma i närheten av, liksom. In the presence of AF. Där mår jag inte bra.

Det blir bara ett litet pass i lådan idag, i lådan bredvid dessutom, men det är bara bra för här finns inget internet och jag kan inte sitta och läsa på Kapitel1 hela tiden utan måste jobba på mina egna texter.

Jag kämpar tappert med Konrad en stund men det är sirap i fingrarna, klister i tangentbordet, flugpapper i ordbehandlingsprogrammet för inga ord vill komma, inga bilder, inga idéer. Jag ska ha ett nytt kapitel till på söndag. Inte så troligt med tanke på att morgondagen helt går bort.

Och förmodligen går även hela helgen bort.

Stackars Konrad. Det är inte hans fel.

Armerad och robust

Det rasslar in böcker till Bok-SM och det lär ju inte gå att hinna läsa alla men jag behåller min plats i mitten och det är ju kul.

Jag borde skriva ett kapitel till på min barnbok, för det här nätverket jag anslöt mig till i slutet av kursen, men det känns bara som tvärstopp. Istället knattrar jag vidare på Birger-boken. Berit får ledigt idag.

Det är annorlunda att arbeta mot ett synopsis på det här viset. Trots att det bara är pausbild i hjärnan när jag sätter mig vid datorn i min lilla låda så kan jag kolla på listan som jag gjort över vad de olika kapitlen ska innehålla och bara välja ett och börja skriva.

Det är så här de gör, proffsen, tänker jag. Med reservation för innehållet i texten jag producerar då. För jag misstänker att det är ganska blä.

Det känns ganska blä.

Överhuvudtaget känns mycket ganska blä, just nu. Som om jag håller på att bli sjuk. Eller som om jag är på väg att gå (springa) rakt in i en ganska robust vägg.

Any day now, när beslutet från a-kassan kommer, kanske, eller när min nya handläggare på AF tröttnat på mig.

Då står den där och väntar på mig. Tegelväggen.

Då blir jag rentav syrak

Jag har dalat till plats 50 i Bok-SM men i gengäld är det nästan hundra böcker med i racet nu så jag behåller min plats i mitten.

Är det nu jag får uppleva mina 15 minuter av medelmåtta, kanske?

Jag knattrar vidare på Berits och Birgers böcker här i min lilla låda och det görs inga litterära genombrott men jag skriver i alla fall, jag skriver flera dagar i veckan, inte bara bloggen, inte bara inköpslista utan ren fiktion, flera sidor oförvanskat hittepå i veckan och det är gott, säger jag bara.

Det var ju det här jag önskade mig och jag unnar mig en liten stunds sinnesro att njuta av det, att jag önskat mig och fått. Det händer ju inte så ofta och jag är så sönderstressad och så spattig nu att det lätt hade kunnat gå mig förbi utan att jag ens förmådde lägga märke till det.

Det råder ett konstigt lugn här inne i lilla lådan, kanske är det lugnet före stormen som förmodligen kommer på fredag då jag ska infinna mig på arbetsförnedringen för rakning och diverse "bryska" förhörsmetoder. I väntan på det och i väntan på ett brev med beslut från Alfa-K är det ett under att jag överhuvudtaget kan sitta här och andas som om jag aldrig gjort annat.

Något måste ha lagat sig, något måste ha mognat eller utvecklats eller kanske bara atrofierat och trillat av för det här är så olikt mig.

Var kommer den här styrkan ifrån? Var har jag funnit det här lugnet? Sitter det i lilla lådan-väggarna eller har jag haft det med mig?

Och säg nu inte att det är som med de röda skorna, att jag alltid har haft det här, för då blir jag bitter, då blir jag allvarligt lack.

Om man nu får lov att önska sig något

Mitt i eländet och odugligheten inser jag (eller så gör jag inte det) att min bok ligger ute på nätet för hela världen att se och eftersom det är så osannlikt, så overkligt, så olikt mig, så fortsätter jag på den banan och anmäler bokskrället till Bok-SM.

Jag menar, om man ändå ska hålla på och göra omöjliga ting kan man ju lika gärna ta i.

Ett kort tag ligger jag på 24 plats av drygt 50. Not too shabby men det är ju förstås ett tekniskt missöde.

Kanske leder den här galenskapen rakt ut i intet. Men kanske, kanske leder den till att Nina blir läst, sedd, kanske till och med älskad. Om så bara av en enda läsare så vore det något stort.

Och det är hon värd.

Sedan om jag inte absolut måste stryka med på kuppen vore jag ju tacksam.

Vi kan inte flyga, vi är rädda

Det blir ingen söndagspromenad för mina fogar vägrar och värker för varje litet steg. I stället rekar vi på Hornbach och Bauhaus och Elgiganten och planerar och funderar över hur vi egentligen vill ha det. Inga inköp dock, på grund av den globala och min personliga finanskris.

Lillen kan fortfarande inte gå så vi köper en stor byggplatta till allt Duplo han fått ärva av storebror och så åker vi hem och leker stillasittande. Vi bygger upp ett kaos med allt vad vi har i Duplo-korgen; bitar och figurer på tema djur&natur, hus&hem, brandstation och posthus. Och ett par clowner, dessutom. I morgon ska vi bygga upp tågbanan också.

Jag skulle kunna sitta resten av livet och bara se på honom när han leker. Den koncentrationen är så vacker. Han är så vacker.

Trots att det på det stora hela är en bra dag (alla dagar man äter en god semla är väl på det stora hela en bra dag) faller jag djupt på kvällen, jag faller djupt och hårt rakt ner i ett betonggolv av oduglighet och jag känner hur saker och ting går sönder inuti mig.

Vad är det för Ikaros-själ jag har som gång på gång får för sig att den kan flyga, att den kan förändra något, åstadkomma något? Efter snart fyrtio år tycker jag att den borde ha lärt sig.

Vi kan inte flyga, säger jag till den, gång på gång. Snälla, sluta försök hela tiden. Det gör så ont när vi faller ner.

Vi kan inte flyga, säger jag.

Gång på gång.

Aj.

Sömnlöst, stressigt och stillasittande

Jag vill så mycket men ingenting blir gjort. Sömnlösheten som jag vant mig av med gör mig alldeles grötig i hjärnan och det finns ingen tid att vila.

Det finns tid till mycket andra saker, men inte till det.

Lillen njuter av babysimmet och skrattar högt och klart när pappa nickar bollen mot honom och det är ett ljuvligt ljud så här med lukten av akuten fortfarande i näsan, fortfarande lite självlysande efter alla röntgenplåtar.

Han kan fortfarande inte gå, men när pappa ska iväg och spela fotboll så tar han i desperation tre haltande steg mot dörren. Inte för att hindra pappa från att gå som vi först tror utan för att hindra att han tar med sig påsen med bajsblöjan som Lillen insisterar på att själv få slänga i sopnedkastet.

Det blir dagens enda tre steg men det är tre steg mer än i går, så det känns bra.

Det känns överhuvudtaget ganska bra idag, jag tror att saker och ting kan komma att ordna sig, att jag kanske har hittat ett sätt för att kunna överleva ett tag.

Vi får se. Om vi lever, det vill säga.

Och hjärtan är svåra att gipsa

Maken och Lillen ramlade igår och slog sig tydligen riktigt ordentligt. Framför allt den lilla, lilla bäbisfoten som inte håller att gå på. Hela kvällen och hela natten har jag därför haft en ledsen, snuttig liten vän i famnen och det har inte blivit mycket sömn för någon av oss.

När det blir morgon kan Lillen fortfarande inte stödja på foten så det blir att rusa till vårdcentralen där de precis denna vecka börjat med drop-in-mottagning. Där är vi hela förmiddagen innan vi får träffa en läkare i fem minuter och får en remiss till ortopeden.

Vi springer sedan från vårdcentralen på gnisslande fogar bort till Lillens första tandläkarbesök som mest handlar om hur det kommer vara mitt fel när han får hål i tänderna eftersom jag ammar.

Aldrig tillåts man glömma vilken hemsk människa man är!

Sedan hem och äta lunch innan vi åker och sätter oss och väntar igen, den här gången uppe på akuten. Det tar fem timmar till, med två turer till röntgen och ett otal antal plåtar av Lillens högra ben ända från höften ner till de små, små tårna, innan de kan säga att de inte kan hitta vad felet är och vi kan åka hem.

Inte ens köpepizza gör en riktigt glad i det läget, men han slipper i alla fall att bli gipsad i sex veckor. Det hade mitt hjärta nog inte riktigt hållit för.

Måste akta mig för allt dy-likt (ha!)

Skrivandet flyter på rätt ok fortfarande, även om jag inte för en sekund känner den där magin som jag kunde uppleva med första boken, där texten bara kom till liv och stack iväg av sig själv.

Det här är ren produktion och det är ganska tråkigt om jag ska vara ärlig, men allt kan väl inte vara magiskt.

Eller så är det kanske inte det här som det är Meningen att jag ska skriva.

Det är kanske inte Meningen att jag ska skriva, överhuvudtaget. Nej, så får man inte tänka.

Måste hålla modet uppe! Måste hålla drömmen vid liv!

Måste låta bli att gå ner mig i det där oduglighetsträsket igen.

Oj, oj, oj, vad jag skriver

Det verkar göra skillnad att byta format.

Nu har jag skrivit i A5 i två dagar, med texten i uppslag liksom, två sidor på skärmen i taget med enkelt radavstånd och bokstäverna bara 10 punkter och orden bara kommer. Jag bara skriver och skriver. Som om jag aldrig hade gjort annat.

I could get used to this. Lätt.

Det är som att de små, små bokstäverna mycket lättare kan ta sig från min (lilla, lilla) hjärna och ut genom fingrarna över på tangentbordet.

Och funkar det så kör vi väl på det då. Det är i alla fall kul så länge det varar.

Maken tror att det är för att jag suttit här och kämpat dag efter dag, att det är som med idrott att man måste träna och träna för att bli bra till sist.

Själv tror jag att det hänger mer på att jag vågade lägga ut Nina-boken på Kapitel 1 igår, att jag vågade utsätta mig för att bli läst, att jag vågade ta min text på allvar och därigenom också mig själv på allvar.

Jag tänkte på mig själv som författare och så blev jag det.

Det tog nästan bara tusen dagar. Så länge sedan är det jag slutade på Fridhem. Så länge har jag skrivit på den här bloggen.

Det kan få ta tid. Jag kan ha det tålamodet med mig själv.

Och om ingen lämnar en elak kommentar kanske jag hinner skriva en bok till innan modet sinar.

Det hade varit rätt ok

Till sist så törs jag, till sist så gör jag det. Jag lägger upp första kapitlet av Nina-boken på Kapitel 1 för hela världen att läsa och hånflabba åt.

Det kommer små glimtar av ögonblick när man vågar och då gäller det att passa på. Annars blir det aldrig något av en, förutom en gammal lort. Eller hur det nu var.

Surfande på den galenvågen skriver jag sedan 4000 ord i min lilla låda och det är så svårt, men samtidigt så himla skönt på samma gång och tänk om det kunde vara så här lite oftare, inte varje dag, det begär jag inte, men lite oftare än det har varit hittills.

Inga pengar har jag, inget jobb får jag, och inga framtidsutsikter finnes här i den lilla lådan, men jag önskar ändå lite att jag kunde få stanna här, tänk om jag kunde få leva det här livet, bara skriva 4000 ord om dagen och sedan gå hem till man och barn med ett leende på läpparna.

Förbannade kramp!

Jag blir helt galen på det här livet som inte alls är vad jag vill att det ska vara, som inte är i närheten av vad jag vill att det ska vara. I mitt huvud gör jag en lista över allt som är fel. Sedan skriver jag ner den.

Jag vill flytta.

Jag vill kunna försörja mig själv.

Jag vill inte vara rädd.

Det är ju förvånansvärt lite, om man ser det så här i svart på vitt. Det ser ju nästan överkomligt ut, nästan rimligt. Inga galna, orealistiska, omöjliga önskningar här inte. Jag vill inte ha månen, inte ha halva kungariket, inte ha superhjälteförmågor.

Jag vill bara ha ett hem, ett lugnt och tryggt liv med min familj.

Det är så långt dit att jag bara vill skrika. Men jag kan inte.

Inte skrika och inte skriva.

Och det kan jag tyvärr inte längre

Jag blir så arg att jag bara måste säga ifrån. Det blir bättre om man säger ifrån, om man talar om det. Sägs det.

Phht!

Att jag aldrig lär mig att mina känslor faktiskt inte är legitima. Att det aldrig kan vara synd om mig utan att det måste vara dubbelsynd om honom. Att det alltid är mest mitt fel.

Ovanpå alla mina andra brister är jag tydligen också väldigt glömsk, som inte kan hålla reda på alla dessa sanningar (absoluta sådana!) mellan våra gräl.

Jag orkar inte vara mer ledsen nu. Det har jag inte plats med. Inte tid med. Inte ork med.

Det här går inte om jag inte kan hålla humöret uppe.

Utan choklad i 24 timmar försmäktar jag

Det är svårt att leva med alla sina tillkortakommanden ibland. Surt när det blir helg så där, utan att man har hunnit med någonting alls.

Som att man skulle kunna kalla det jag har för arbetsveckor. Bah!

Men ändå.

Dessutom har maken börjat ett nytt liv som innebär inget som helst godis i huset. Det kan jag ju leva med under veckorna, för jag har gott om godis i min lilla låda, men på helgerna går jag ju inte dit.

Hur ska man kunna vara så här ledsen om man inte får tröstäta?

Själv ser jag ingenting, trots nya linser

Bara sorg idag, trots att jag fått sova hela natten, trots att alla har det bra, trots att allting kommer ordna sig.

Jag vill bara gråta, precis hela tiden. Vad nu det ska vara bra för.

Istället tvingar jag mig att jobba med översättningsprovet. Det känns alldeles meningslöst, dömt på förhand att misslyckas kapitalt, men jag SKA göra det i alla fall.

Om inte annat för att det gör ont.

Kan jag ha.

Jag förstår inte varför, vad meningen är med den här typen av golvande sorg. Om meningen är att jag ska ta mig i kragen och förändra mitt liv så att jag inte ska vara så förbannat olycklig precis hela tiden kunde man ju tänka sig mer effektiva metoder än en sorg så tung att jag inte ens orkar lyfta händerna upp i kraghöjd.

Finns det en väg härifrån, snälla visa mig den då, någon.

Och humöret, i evighet, amen

Bara ett tvåtimmarpass på bibblan idag, efter lite Tradera-grejer på morgonen, och sedan en lång eftermiddag och kväll hemma med man och barn.

Det borde vara skönt, men jag känner mig bara i vägen och onyttig.

Och inget har jag skrivit heller.

Vi tar en lång promenad, av den gamla modellen, till post-macken och sedan bort förbi Emmaus. Ingenting hittar jag att köpa och det är gott nog så.

Jag behöver bara gå dit och se att det inte finns något som jag vill ha. Så kan jag slappna av ett tag, igen.

På kvällen blir det knas i inkorgen med en av mina köpare och jag kan inte somna så ledsen är jag, så upprörd, så förtvivlad över att det alltid blir så här när jag har med andra människor att göra och över att jag kommer ha mycket mer med människor att göra i framtiden och det kommer bli mycket mer sådant här knas.

I morgon bitti får jag ett mail (get me, I'm Patrick Jane!) där han säger att det var ett missförstånd, mailet var inte till mig.

Men då är det så dags. Dagen och natten är förstörd.

Alldeles, alldeles strax

Nä, ska man bli rik på internetgambling behöver man faktiskt hålla sig till de regler man själv satt upp för spelandet. Annars går man inte med vinst, förstår du väl, lilla dumma gumman.

Ja, jag förstår det nu.

Och man kan inte ta igen förluster genom att spela ännu mer.

Nej, jag vet det.

Skriv något i stället. Och då menar jag något mer substantiellt än de där tusen orden du knattrat ner hittills idag och som du kallar för poesi (ha!) bara för att du ska få lägga dem i en mapp på usb-minnet som ingen någonsin kommer att få läsa.

Ja, jag ska.

Sen.

Några tusen kanske

Jag borde försöka utnyttja all den här tiden bättre.

All den här tiden när jag inte jobbar. All den här tiden när jag inte skriver.

Lära mig något av allt det som jag skulle vilja kunna, till exempel. Det finns ju en del att välja mellan.

Jag kastar en blick på Webdesign. Det verkar kul. Jag misstänker att det är roligare efter att man lagt ner några tusen timmar på det.

Så det får vara.

De har ändå inte Dreamweaver på datorn här i min lilla låda. Och hemma kan jag inte vara. Där är jag bara i vägen.

Nej, jävlar i min lilla låda vad tråkigt man kan ha i en sådan här liten låda ibland. När man redan har läst alla sidor på internet och redan bestämt sig för att inget man skulle kunna skriva hade varit värt pixlarna.

Två gånger två timmar om dagen sitter jag här, i lådjäveln.

Återstår att se hur många timmar det tar innan jag tar mig för något vettigt.

Call off the search party

Dags att infinna sig igen, kamma sig och räta på ryggen och rapportera sig såsom arbetssökande. Den här gången på rätt kontor.

Medan jag sitter och väntar iakttar jag människorna som kommer in genom dörren. Vissa av dem är odugligar som jag, andra är professionella som ska på möte en trappa upp.

Det är ingen konst att se vem som ska sätta sig vid inskrivningsdatorn och vem som ska gå upp för trappan. Kvinnan i receptionen behöver inte vänta på att de ska presentera sitt ärende utan förekommer de välklädda, välfriserade och rakryggade med ett artigt Det är uppför den trappan där. Där uppe får de kaffe.

De andra får sitta mitt på golvet vid inskrivningsdatorn och kämpa med intruktioner på högljudd och övertydlig svenska av typen DU KLICKAR HÄR DÄR DET STÅR BÖRJA. HÄR. KLICKA HÄR. SEDAN BÖRJAR DU FYLLA I HÄR. HÄR. DÄR, DÄR DET STÅR STEG ETT. DÄR FYLLER DU I DITT NAMN OCH DIN ADRESS. VAD DU HETER. OCH VAR DU BOR. NAMNET PÅ GATAN. OCH SEDAN FYLLER DU I DINA MERITER HÄR. DÄR DET STÅR STEG 2. OM DU HAR GÅTT NÅGON UTBILDNING. OM DU HAR HAFT NÅGOT JOBB NÅGON GÅNG. SÅ FYLLER DU I DEM HÄR. HAR DU NÅGRA FRÅGOR SÅ STÅR JAG HÄR, EN METER IFRÅN DIG OCH SKRIKER ÅT NÅGON ANNAN SATE.

Det är skillnad på folk och folk. Och det är skillnad på hur man behandlar folk och folk.

Själv är jag ju av den kategorin arbetssökande som skärmen blinkar rött när mitt personnummer knappas in och personer behöver tillkallas inifrån de hemliga domänerna bakom Den Låsta Dörren för att fastställa att jag verkligen ska ha en sådan där specialhandläggare för hopplösa fall som jag har tilldelats av någon dator vid min överföring från det gamla kontoret.

Det tar inte många minuter att fastställa att jag är precis en sådan Loser som de ska ha hand om på den avdelningen, precis lika många minuter det tar för mig att falla tillbaka i den rollen, att bli Henne igen.

Jag trodde jag hade gjort mig av med Henne. Dumpat henne i något dike någonstans längs med vägen. Men närå. Här är Hon, som om inget har hänt.

Så bra då.

Så fick jag lära mig att det finns en propp i källaren också

Vi har en lugn söndag för en gångs skull. Har ett skönt snack. Går en skön promenad. Maken lagar en god middag.

Mitt uppe i matlagningen går strömmen. Helt och hållet, helt becksvart i hela lägenheten. Alla datorer slocknar. Tvättmaskinen. Spisen. Tutti.

Strömavbrott, tänker man ju då, förstås. Tills man tittar ut genom fönstret och ser hur det lyser i huset mitt emot. Och man går och tittar i ett annat fönster och minsann lyser det inte i det huset också? Maken går ner och tittar utifrån och det lyser i vårt hus också. Både över och under och vid sidan om oss.

Inte utan att man känner sig lite utpekad.

Och ja, vi har faktiskt betalat elräkningen.

Det tar en och en halv timme att få tillbaka strömmen igen och det tar minst så lång tid innan man slutar tänka Ja, men då får jag väl se på tv en stund då...

Istället för dator och tv spelar vi brädspel i stearinljusens sken. Det är himla roligt och jag tänker att det här borde vi göra oftare.

Typ varje söndag eller så.

Men känner jag mig (oss) rätt så dröjer det till nästa strömavbrott.

Men hur skulle jag veta det?

Jag får nog lägga mig till med en ny neuros nu när jag inga pengar har. Att sitta och skumma Tradera-auktioner i timmar när man ändå inte har de kronor som ska till för att lägga ett skambud, det är faktiskt dubbelfattigt.

Städmani står högt upp på önskelistan. Om man nu skulle få önska sig. Men det får man väl förstås inte.

Jag försöker sparka igång den nya önskade ovanan i alla fall med att stänga in mig i badrummet och inte komma ut förrän jag hade skurat hela eländet uppifrån och ner.

Det tog lite tid. Och fem trasor, två olika rengöringsmedel, en ryggkota och ett par knäskålar.

Men nu efteråt luktar det så konstigt när man går in i badrummet.

Jag undrar om det kan vara så att det luktar... rent!?

Redan fredag?

Sista arbetsdagen för veckan och jag trivs så bra här i min lilla glasbur att här blir jag nog kvar.

I bakgrunden hörs hela tiden ett tyst surr av ventilationen som jag kan koncentrera mig på tills jag blir alldeles yr och eftersom jag har tillgång till internet behöver jag inte oroa mig för att det blir något vettigt gjort.

Inga böcker skrivna, inga översättningar gjorda, inga jobb sökta.

Men jag är ikapp med bloggen! Grattis till mig, lite grann.

Två timmar jobb. Ut i foajén efter en automat-varmchoklad och sedan in i buren igen för ytterligare två timmar.

Inga sextiofyratusen kronor rikare blir man i den här buren, dock.

Hoppas skrivarforumet kommer igång så jag kan få lite deadlines igen.

Tiden går och här blir inga böcker skrivna.

Skönt med egen kuppe

Tillbaka till grannkommunen igen. Sådan lyx kan man ju vänja sig vid. Två gånger två timmar sitter jag i den lilla buren och jag skriver igenom alla fem delproven och det värker i ryggen efteråt men det är det värt.

Lycka är ett eget arbetsrum.

Det är nog bra för dem därhemma också att jag är frånvarande ibland, det stör bara att jag är där känns det som, både vad gäller mat och sömn.

Men nu har jag hittat ett home away from home och om jag bara kunde hitta en inkomst också så skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.

Det här med internetkasino verkar inte vara någon säker inkomstkälla, i alla fall. Tur att man kan spela för låtsaspengar i början, medan man lär sig. Hade jag spelat bort femtusen riktiga euro hade jag blivit ledsen.


Fast det är jag ju redan.

Jag hjärta A-löv

Jag orkar verkligen inte cykla hela vägen ner till stora biblioteket i stan, eller rättare sagt jag orkar cykla dit för det är nedförsbacke hela vägen men jag orkar inte cykla hem och jag vill komma hem igen så istället cyklar jag åt andra hållet, in i grannkommunen, där jag råkar veta att de byggt ett nytt fint bibliotek nyligen.

Kanske finns där en arbetsplats med ett eluttag, tänker jag. Kanske finns det plats för mig?

Jajamensann, det fanns det och vilken lyx mot vårt gamla skruttiga stadsdelsbibliotek!

Glöm "tysta" rummet där alla andra sitter och snörvlar och pratar i mobiltelefon. I grannkommunen har man eget litet studierum som man bokar två timmar i taget och där finns det minsann dator med internet och en liten skjutdörr som man kan stänga om sig med och det är alldeles, alldeles tyst och jag skriver som en galning i två timmar, jag skriver så fingrarna kroknar och det är banne mig det skönaste den här veckan, no contest.

Kontaktsökande

Igår blev ju inget skrivet men idag skyndar jag iväg till biblioteket igen bara för att finna att hela tysta rummet är fullt av halva datorer och datorteknikerns alla personliga ägodelar utspridda på varje ledig yta.

Jag sätter mig i soffan utanför och väntar, korrekturläser, behåller lugnet.

När teknikern går visar det sig att de nya datorerna tar upp precis alla eluttag i hela rummet.

Min laptop har en batteritid på ca 20 millisekunder. Och det tog mig tre och ett halvt år att skriva min första bok.

Det säger sig självt att det går inte ihop.

Jag letar efter en annan plats men hittar ingen. TIll sist får jag återvända hem igen, med bara oskrivna blad i min BoblBee.

Och försöka inte låta minnet av deras ord och blickar tillintetgöra mig

Så är det då till sist dagen AF och jag tar det lugnt men är ändå spänd som en fiolsträng när jag till sist kommer iväg.

Man vet ju aldrig hur det kommer att gå.

Jag försöker behålla lugnet, tar med mig en rolig bok för att distrahera mig under den långa väntan, och jag klarar av första gubben utan problem och den andra gubben är bara lite dryg men jag klarar det och kommer därifrån utan allför mycket blodspillan.

Jag måste gå tillbaka inom en vecka. Det får jag tänka på någon annan dag.

Nu vill jag bara glömma.

Att gå omkring alldeles osynlig

Vi tänker upprepa förra söndagens skogspromenad men Lillen är ur fas med sina sovtider så vi håller oss hemma i krokarna och vem behöver skogen egentligen när det finns en golfbana precis runt knuten?

Här där vi bor finns ju faktiskt goda förutsättningar att gå alldeles för långt i bara delvis civiliserade omgivningar. Det är väl fördelen med att bo precis i slutet av världen.

Jag visste att det borde finnas någon sådan i alla fall.

Vi går väldigt långt och det är lite för kallt trots mina varma vantar och till sist pratar vi lite också och precis när vi kommer hem på gården igen säger jag det som behöver sägas och jag tror nästan att han hör mig.

Det värsta med att vara så här ledsen är ju att han inte förstår att jag är det.

Gränsen går nog någonstans här i närheten

Det här att vara ledig är jag ju inget bra på.

Det verkar handla mycket mer om disk och smutstvätt än jag hade föreställt mig i alla fall, så det är tur att det inte ska pågå så länge.

Jag har i alla fall börjat läsa lite smått. Wally Lambs nya. Dick Francis nya. Anne Holts nya (som inte var så ny men jag hade missat den så den var ny för mig).

Mer än jag har läst på hela föregående året känns det som och det är det nog också. Skönt, men lite ovant. Jag känner hela tiden dåligt samvete för att jag bara ligger och läser.

Som sagt, det här att vara ledig är jag inget bra på.

Men hur ska jag kunna skriva något om jag inte läser? Var ska det flödet komma ifrån, om jag inte ens kan läsa ett kapitel i sträck?

Hur långt är jag ifrån där jag vill vara, den jag vill vara?

Och hur långt ifrån kan man vara, och ändå överleva?

Too cool for school

Jag skriver till sist min allra sista tenta någonsin och trots att jag får göra det i hemmets lugna vrå är jag långt ifrån lugn.

Högspänning, indeed.

Efteråt värker det hela vägen från käkarna upp via tinningarna till pannan och det känns som att kraniet ska spricka och hjärnan rinna ut genom öronen när som helst.

Så på det hela är det rätt skönt att jag inte ska plugga något nästa termin.

Jag glömmer hela tiden att det inte spelar någon roll om jag tar de här poängen eller inte. Jag stressar upp mig helt och hållet till ingen nytta.

Inte så smart.

Och förkortar livet gör det också.

Men nu är jag för första gången på åratal LEDIG.

Till på måndag då jag blir ARBETSLÖS.

Tala om huvudvärk.

Ironin är det sista som överger människan

Jag skulle skrivit online-prov igår men det blev inte av på grund av tekniska svårigheter så nu när jag trodde jag kunde slappna av har jag det hängande över mig tills i morgon.

Så bra då.

Hur mycket jag än fasar för måndagen så vore det ändå lite skönt om den här veckan vore över snart.

Man skulle ju kunna använda den här extra tiden till att förbereda sig ytterligare inför provet men eftersom jag inte har en enda spänn så ägnar jag mig stället åt att leta igenom tusentals auktioner på Tradera för att se så att jag inte missar något.

Vilken tur att man inte hittar något man vill ha när man inte har några pengar att handla för.

Och vilken tur att man vet att använda sin dyrbara tid på ett så effektivt och kreativt sätt.

Hello darkness, gamle vän

Åh, så lätt det är att bara falla ner i allt det där igen, trots att jag vet hur det är där nere, trots att jag borde göra allt som står i min makt för att aldrig hamna där igen.

Denna trötthet. Denna sorg. Denna svärta som smutsar ner och förstör allt.

Så var det dags igen.

Jag måste rycka upp mig, tänker jag och sedan hör jag hur de skrattar åt mig, alla rösterna inuti.

Jo, men visst, säger de. Det är ju precis så enkelt.

Ryck upp dig du bara.

Vi väntar här.

Så lätt det är att bara falla ner i allt det där svarta igen.

Förutom att dö, då

Jag kommer ihåg att packa ner usb-minnet men det hjälper inte för innan jag hinner ut genom dörren så kraschar magen och det blir bara till att stanna hemma.

Maken och sonen går ut och jag vilar och springer på toa och vilar igen.

På eftermiddagen försöker jag ta itu med jobbsökandet men det är svårt för jag vet inte vem jag är eller vem jag vill vara. Inte heller vem jag skulle kunna vara om jag verkligen var tvungen.

Skulle jag till exempel kunna vara Hon i kassan på Coop om jag verkligen var tvungen?

Skulle det gå, eller skulle universum vända sig ut och in på något vis? Skulle alternativa verkligheter uppstå spontant eller skulle det bara innebära slutet för mänskligheten?

Det är svårt att söka jobb när man inte vet sådana saker.

Och när man vet att man aldrig skulle komma iväg på ens en ynka liten intervju med den jas-magen.

Jag har ont i huvudet hela tiden, samma gamla spänningshuvudvärk som jag hade alldeles glömt bort men så väl känner igen nu när den är tillbaka. Och så magen då, som nu är kinkig varje dag och kraschar flera gånger i veckan.

Jag vill inte bli sjuk igen men vet inte vad jag ska göra för att förhindra det.

Aldrig på en måndag

Usch, massor av ärenden att uträtta och på en måndag dessutom och jag är inte van och inte har jag någon almanacka och inte har jag några pengar och inte har jag något huvud att hålla reda på saker med.

Tufft sätt att börja veckan på.

Jag lyckas i alla fall få iväg mitt sista DHL-paket och komma till optikern i tid. Och jag hann läsa igenom nästan alla dikterna i antologin jag ska ha prov på innan optikern hade tid för mig.

Sedan flängde jag iväg till bibblan men väl där inser jag att jag har glömt mitt usb-minne och eftersom jag inte har något i huvudet så behöver jag det verkligen på minnespinnen så det blir inget skolarbete idag och inget översättningsprov.

Perfekt, tänker en liten del av hjärnan, då kan du skriva bok. Kom igen nu, berätta om Berit! Hur har hon det nu för tiden? Har hon kommit hem från Frankrike?

Panik, tänker resten av hjärnan.

Så jag går hem istället.

Hej Tomten, jag önskar mig en öppen förskola, tack från R

Vi åker ut till bokskogen och promenerar, klassiskt söndagsnöje. Det är kallt men det blåser inte och i Malmö är det just det som gör all the difference. Dessutom har jag hittat mina varma vantar.

Lillen får åka bärmes. Det är kul. Så länge jag slipper bära.

De sista femtio metrarna tycker vi att han ska gå själv. Lite för att han ska springa av sig, lite för att han inte ska frysa ihjäl.

Det tycker inte han.

Andra barn går själv påpekar jag och visar på andra små människor som springer runt i omgivningarna.

Lillen blir stående orörlig och stirrar storögt.

Andra barn. Wow. Lillen vet nu precis vad han önskar sig i julklapp.

Det går inte att vinna om man är gift med mig

Vi (läs: jag) har svårt med ansvarsfördelningen nu när vi båda två är hemma, mer eller mindre. Vem är egentligen ansvarig för barnet, för matlagningen, för städningen, för budgeten? Är det olika på vardagar och på helger? När ska han få vara ledig och när ska jag?

Det känns som att det inte alltid borde vara jag som är ansvarig för precis allting, inklusive hans kalsonger. Speciellt när jag inte alltid är hemma längre. Även om det är en självvald frånvaro, än så länge.

Men han måste hela tiden fråga mig om allting, och det gör att allting, hela tiden, känns som att det är mitt ansvar och jag knäar under tyngden av det.

Jag vill verkligen inte vara någon slags bitterfitta men jag hamnar hela tiden där i alla fall.

Bestäm något själv någon gång!

Men om han gjorde det skulle jag väl bli förbannad för det.

Det finns en avvikelse där som Einstein eller någon borde kolla närmare på.

Även sådana här veckor när jag inte får något alls gjort tar slut alltför fort.

Det är fortfarande fredag minst tre gånger i veckan.

Hur har de tänkt att man ska hinna med någonting alls på det viset?

Inget blir skrivet. Inget blir städat. Inga jobb blir fådda.

Men ändå lyckas jag göra av med mina sista pengar i en rasande fart.

Kanske är problemet att jag och mina pengar rör oss i olika hastighet genom universum? Att vi rör oss i olika riktningar och bara passerar varandra här och där i olika omloppsbanor.

Det skulle förklara så mycket.