Oj, oj, oj, vad jag skriver

Det verkar göra skillnad att byta format.

Nu har jag skrivit i A5 i två dagar, med texten i uppslag liksom, två sidor på skärmen i taget med enkelt radavstånd och bokstäverna bara 10 punkter och orden bara kommer. Jag bara skriver och skriver. Som om jag aldrig hade gjort annat.

I could get used to this. Lätt.

Det är som att de små, små bokstäverna mycket lättare kan ta sig från min (lilla, lilla) hjärna och ut genom fingrarna över på tangentbordet.

Och funkar det så kör vi väl på det då. Det är i alla fall kul så länge det varar.

Maken tror att det är för att jag suttit här och kämpat dag efter dag, att det är som med idrott att man måste träna och träna för att bli bra till sist.

Själv tror jag att det hänger mer på att jag vågade lägga ut Nina-boken på Kapitel 1 igår, att jag vågade utsätta mig för att bli läst, att jag vågade ta min text på allvar och därigenom också mig själv på allvar.

Jag tänkte på mig själv som författare och så blev jag det.

Det tog nästan bara tusen dagar. Så länge sedan är det jag slutade på Fridhem. Så länge har jag skrivit på den här bloggen.

Det kan få ta tid. Jag kan ha det tålamodet med mig själv.

Och om ingen lämnar en elak kommentar kanske jag hinner skriva en bok till innan modet sinar.