Inte med det samma, med andra ord

Jag försöker att inte hata mig själv alltför mycket men det är svårt, speciellt när vi bara grälar, speciellt när Lillen bara gnäller, speciellt när det här inte är i närheten av det liv de förtjänar, inte i närheten av det liv jag vill ha.

Hur hamnar man så långt ifrån, egentligen? Var gick det så snett?

Idag skulle ha varit min mammas 60-årsdag och jag tänker mig att hon skulle haft en stor fest med alla sina vänner och jag undrar om jag skulle ha varit där och tänker att det skulle jag nog. Det skulle vi nog, tänker jag först men sedan inser jag att jag förmodligen aldrig flyttat till Malmö om inte hon hade dött och då hade jag inte träffat maken och då hade inte Lillen haltat omkring här heller.

Jag kan inte föreställa mig henne som 60.

Jag kan inte föreställa mig mig själv som 60 heller. Jag vet inte om det betyder någonting alls.

Men man kan inte må så här dåligt utan att det förkortar livet. Och jag har i flera dagar haft en känsla av att jag borde röja ur mina garderober, sortera bland mina papper, ställa i ordning i förrådet.

Jag ska göra det också, så fort den här förbannade tröttheten, den här förlamande sorgen, släpper.