Och så gör jag misstaget att ringa till Alfa-K för att höra hur de har det och vad skulle jag nu göra det för kan man fråga sig men jag vet inte om man skulle få något bra svar.
Ångesten är alltså åter min arvedel, den är numer allt jag har. Bara ångest, inga pengar och inte någon luft. Bara en tjock elefant som sitter på min bröstkorg så jag inte kan andas. Den är inte rosa, men ändå.
Syre, jag vill minnas att det var ganska njutbart att ha tillgång till syre, men den tiden är över nu, över och good bye.
Nio veckor vill de ha för att fatta ett beslut och att jag inte hade skickat in papper som de inte bett om spelar ingen som helst roll för det är ingen som kommer titta på min ansökan förrän om ytterligare sex veckor vilket betyder inga pengari februari, inga pengar i mars och knappt ens några pengar i april.
Äsch, vad skulle jag väl med dem till? Det är ju ändå ingen som fyller år i familjen så här års.
Förutom alla utom Lillen, då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar