Det blir ingen söndagspromenad för mina fogar vägrar och värker för varje litet steg. I stället rekar vi på Hornbach och Bauhaus och Elgiganten och planerar och funderar över hur vi egentligen vill ha det. Inga inköp dock, på grund av den globala och min personliga finanskris.
Lillen kan fortfarande inte gå så vi köper en stor byggplatta till allt Duplo han fått ärva av storebror och så åker vi hem och leker stillasittande. Vi bygger upp ett kaos med allt vad vi har i Duplo-korgen; bitar och figurer på tema djur&natur, hus&hem, brandstation och posthus. Och ett par clowner, dessutom. I morgon ska vi bygga upp tågbanan också.
Jag skulle kunna sitta resten av livet och bara se på honom när han leker. Den koncentrationen är så vacker. Han är så vacker.
Trots att det på det stora hela är en bra dag (alla dagar man äter en god semla är väl på det stora hela en bra dag) faller jag djupt på kvällen, jag faller djupt och hårt rakt ner i ett betonggolv av oduglighet och jag känner hur saker och ting går sönder inuti mig.
Vad är det för Ikaros-själ jag har som gång på gång får för sig att den kan flyga, att den kan förändra något, åstadkomma något? Efter snart fyrtio år tycker jag att den borde ha lärt sig.
Vi kan inte flyga, säger jag till den, gång på gång. Snälla, sluta försök hela tiden. Det gör så ont när vi faller ner.
Vi kan inte flyga, säger jag.
Gång på gång.
Aj.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar