Ettusenfemtioett

Ett tusen och femtio dagar.

En evighet och ett ögonblick, på en och samma gång.

En era. Just de här ettusenfemtio dagarna i alla fall. De representerar Tiden Efter Fridhem. De ettusenfemtio dagarna som jag trodde att jag skulle skriva en bok. Eller tre.

Det tror jag inte längre.

Jag tror inte ens längre att jag kommer att fortsätta med den här bloggen.

Så illa är det.

I ettusenfemtio dagar har jag skrivit här, ett inlägg om dagen. Inte alltid i realtid, men alltid med det som ambition att varje inlägg ska spegla en dag i mitt liv.

En dag i mitt liv E.F. (efter Fridhem).

Men nu känns det som att det är dags att lägga ner. Det handlar inte om skrivandet längre.

Inget handlar om det. Inte bloggen. Inte livet.

Nada, som tysken säger.

I dag är det den etttusenfemtioförsta dagen i mitt liv efter Fridhem. Och det blir den sista i det livet. Jag ska inte längre mäta min tid utifrån den punkt som kallas Svalöv.

Jag ska nog finna något annat att fästa blicken på men jag hoppas detta något ligger framför mig och inte, liksom skrivandet, blir mindre och mindre i backspegeln.

Ettusenfemtioen dagar. Det är ganska många dagar.

Och ändå, inte i närheten av tillräckligt många.


Hej då, bloggen.

Och nej, vi ses inte i morrn.

Har någon växel?

För första gången på två veckor bloggar jag i realtid.

För mänskligheten i stort spelar det kanske ingen roll, men för mig är det en ganska big deal.

Det här är ordningen jag strävar efter. Och nästan alla dagar misslyckas med att uppnå.

Ständigt dessa misslyckanden. Ständigt jag.

Jag är trött i kropp och själ, och arg, jättearg, på ingen särskild, för inget särskilt.

Det är dags för något nytt nu. Det känns som augusti. Terminsstart. Inledning.

Kick-jävla-off!

Inte ens i mina drömmar lyckas jag längre. Inte ens i mina fantasier är jag en framgång.

Jag behöver sova. Jag behöver bättre drömmar.

Jag behöver något att fästa blicken på.

Någon att vilja vara som åtminstone litegrann liknar mig.

Det här är för svårt. Det här leder ingenstans.

Vart jag ser; sidospår.

Kanske inte

Och så är jag till sist tillbaka i min Lilla låda i Arlöv. Ingen har saknat mig här. Men ändå. Det är skönt, på något sätt.

Den summande tystnaden i Lådan, i fjärran stimmet av en dagisgrupp, knattret från datorn i Lådan bredvid.

Ni hör, jag har saknat det.

Jag gör ett sista försök (för tredje gången) att skaka liv i Nätskrivarna. Kanske, kanske kan någon av dem ta mig i kragen och tvinga mig att fortsätta med någon av mina texter.

Kanske inte.

Och om ingen gör det blir väl Konrad kvar där i 1500-talets Italien. Stackars barn. Så jag har ställt till det.

Igen.

Humöret, liksom vädret, ser vackert ut men det blåser någon djävulskt ifrån norr. Det finns en risk att man blir liggande med istappar i skägget någonstans längs Lundavägen.

Kanske hittar någon mig till våren.

Och det är min personliga förbannelse

Jag smiter iväg på sjukgymnastik och sedan kan jag inte förmå mig att gå hem. Jag hojar ner till stan istället och medan jag irrar omkring där får jag ett nöd-sms från Blodcentralen.

Äntligen, någon som behöver mig.

Sedan hojar jag omkring i timmar i väntan på att någon ska ha tid att gå dit med mig (äldste sonen) och att någon ska ha tid att komma och hämta mig med bil efteråt (maken och Lillen).

Det är nog tionde gången jag är på Myrorna/Emmaus utan att hitta något och jag känner hur fynd-tarmen vrider sig i smärtor.

Kan bli tarmvred om inget dyker upp inom kort!

Den här veckan har jag för en gångs skull lite stålar, trots att det är veckan innan barnbidrag, men jag kan inte hitta något jag vill ha. Det är frågan om vilket som är jobbigast; att hitta något man vill ha och inte ha några pengar, eller att ha pengar och inte hitta något man vill ha.

Aldrig, aldrig, nästan aldrig är det så att jag hittar något riktigt bra fynd när jag har tillräckligt med pengar att dra fördel av det, dock.

Tacka vet jag TV

Hela familjen går på 18-månaderskontroll, men ingen får någon spruta på grund av den galet höga febern som Lillen precis hunnit lägga bakom sig.

Han verkar må bra, men som jag misstänkt får han inte tillräckligt med mat, stackaren. Det får vi (läs: maken) göra något åt.

Själv längtar jag våldsamt tillbaka till min Lilla låda efter över en vecka i familjens så kallade sköte. Hemma är jag bara i vägen.

Och som vanligt är det mitt fel att han inte äter ordentligt. Förbannade tuttar!

Jag vet inte vad jag ska göra i min Lilla låda, nu när skrivandet är ett avslutat kapitel (ha!). Men jag kan inte gå här hemma längre.

Tids nog är det slut på det roliga (eller vad man nu ska kalla det här limbot).

Butiks-dagdrömmeriet får sig ett abrubt slut när maken lurar mig att göra en budget och jag ser att jag kommer gå back en kvarts mille om året, i bästa fall.

Verkligheten är en sådan buzz-kill!

ZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzz-brist

Inspirerad av mitt förrådsröj ger sig maken på köket och tömmer alla skåp.

Så långt har vi tydligen kommit i vår relation nu, att vi kan börja slänga varandras skräp. En milstolpe, indeed.

Problemet är att Lillen är sjuk och inte har sovit och följdaktligen har inte heller hans mor sovit och det blir sjukt jobbigt med ett gnälligt barn och en lika gnällig mor och en frånvarande (i köket, alltså) far. Alltså blir inte jag lika glad över hans insats i köket som han blev över min insats i förrädet härom dagen.

Obalans i äktenskapet, igen.

Vi försöker rädda dagen med säsongens första glass vid Långa bryggan. Den är god och solen värmer nästan lagom mycket. Men den når inte riktigt ända fram, glasstackaren.

Det är inte glassens fel dock. Inget är kul när man bara vill sova.

Ifall någon undrade

Det är tråkigt med våren när man bor i fågelholk, det är ett sådant projekt när man ska gå ut att det nästan aldrig blir av.

Markkontakt fattas mig, innerligt. En farstutrapp att kunna gå ut och sätta sig på i morgonrocken och huttra lite lagom, en trädgård att släppa ut en hund i eller ett barn kanske, rent av.

Och jag fick ju inte den där omedelbara, oproportionerliga, monetära belöningen jag bad om igår så det är inte ens lönt att gå in på Hemnet och kolla efter någon farstutrapp med tillbehör.

Istället kollar jag vad en Hummer kostar, för det är det senaste på min önskelista.

Om jag skulle vinna en miljon på Lotto öppnar jag en egen butik. Det har jag ju redan bestämt.

Men om jag vinner 92 miljoner ska jag köpa mig en Hummer och bara glida omkring bakom tonade rutor och spela gangstarap galet högt.

På det humöret är jag idag.

Jag förväntar mig inga applåder men gärna ett Catshing!

Århundradets arbetsinsats gör jag idag, när jag röjer ut vårat källarförråd.

It's a dirty job but someone's gotta do it, och jag kände att det måste vara jag, trots rygghelvetet. Risken finns annars att maken slänger något jag inte kan leva utan.

Hela källargången blev full av grejer och trots att tre fjärdedelar kördes till tippen var det knappt att den kvarvarande fjärdedelen fick plats i förrådet igen. Nä, förresten, det blev ganska gott om utrymme efteråt, men det tog maken som en förevändning för att bära ner saker från lägenheten så det "problemet" var snart åtgärdat.

Det är en skön känsla att ha röjt. Bara slänga, slänga, slänga.

Och så en irriterad tanke i bakhuvudet. Jag förväntar mig en belöning för det här. En omedelbar, förstås. (Jag har ju fortfarande inte fattat det där med uppskjuten belöning.)

Så Svenska Spel, vad väntar ni på? Ni har mitt kontonummer!

Och så lite stråkar i bakgrunden

En ovanligt lång fredag.

Lillen har äntligen fått en cykelhjälm nu, så vi gör en utflykt på våra hojar till en kohage där det inte för tillfället vistas några kor. Det är nästan varmt och det är alldeles skönt att vara ute tycker allihop men mest kanske den Lille vännen som får lalla omkring fritt innanför elstängslet. (Nä, det var inte på.)

Han ser outsägligt cool ut i sin svarta jacka, sin röda cykelhjälm och röd/svarta solglasögon på trekvarten däremellan.

Och han ÄLSKAR att åka cykel.

Maken är nästan precis lika glad. No more barnvagn for him!

När han trampar iväg med Lillen i barnsadeln på pakethållaren kan man höra en kör stämma upp i "Born freeeeeeeee..."

Men borde inte en personlighetsstörning förutsätta någon slags personlighet i grunden!?

Det var ju inte så farligt.

Det som gjorde mest ont var att hon, som jag har träffat sammanlagt kanske tre timmar, kunde sätta fingret precis mitt på problemet med en sådan precision, medan Susanna som jag gick hos i flera år aldrig kom i närheten.

Tänk om jag hade hamnat hos den här läkaren från första början. Så kan man inte tänka. (Men tänk, ändå!)

Jag ser hur all denna tid kommer att ta slut snart, hur Af kommer att gå igång nu när de får sina papper, och hur jag blir satt i någon slags åtgärd.

Ingen mer Liten låda. Ingen mer Egen tid.

Konrad får klara sig bäst han kan, i 1500-talets Italien. Jag mäktar inte få hem honom igen.

Jag borde kanske vara ledsen, eller något, men jag mår konstigt bra. Precis som alla dessa bokstavsbarnsföräldrar kan jag känna lättnaden av att ha fått en Diagnos.

Jag vill trycka upp den på en t-shirt eller brodera den på en keps.

Skrika från taken eller kanske bara viska lite försynt: Det är inte mitt fel. Det är medfött. Det går inte att medicinera bort.

Det är sådan här jag är.

Take it or leave it.

Jag vet inte vem du talar om

Lite pirrigt idag, inför morgondagen då jag ska få en Diagnos för första gången trots att jag tillbringat hela mitt vuxna liv som så kallad Brukare.

Som vanligt är jag mest rädd att hon ska säga att det inte är något fel på mig. Jag tror att jag kan ta ungefär vad som helst, men inte det.

Inte det och inte cancer, snälla PTB's!

Jag vet att folk överlever the big C nu för tiden, men jag skulle inte göra det, jag vill inte prövas på det viset, nej, nej, nej.

Hellre då en samurajsvår sudoku.

Eller en deadline, kanske. Det vore något. Annars fins det en risk att det här med skrivande bara rinner ut i sanden. Att det blir något jag sysslade med innan, innan det här med etikettskrivare och lokalhyror tog överhanden.

Så lätt det skulle vara just nu, att bara släppa, att bara låta det falla vid vägkanten och gå vidare som om inget hade hänt.

Konrad, vem?

Så bra då, så var det förhoppningsvis bara 40 kvar

Jag har alldeles gått ner mig i det här planeringsträsket, den här butiken jag ska öppna om jag bara vinner på Lotto och inte behöver söka jobb mer.

Jag tänker att det är i alla fall bättre än att börja knarka, men jag är inte säker på att det är sant.

Jag menar, när man sitter och googlar och letar info om prismärkningsmackapärer och begagnade affärsinredningar och kollar priset om man köper 10 000 plastkassar med tryck från Kina, när man funderar över allt sådant här och mer därtill flera gånger om dagen, då är det inte långt bättre än knark.

Avgiftningen kanske involverar lite mindre spyor då kanske. Om man jämför med vad jag vet om knark, vilket typ är någon scen i Vi barn från Bahnhof Zoo.

Den här prismärknings- och galg-detoxen kommer förhoppningsvis bara bestå i en sakta växande tristess/frustration som vid en viss gräns kommer botas av att jag hoppar på någon annan dum idé.

Det har tagit nästan 40 år men jag har äntligen lärt mig hur sådant här fungerar.

Och eftersom jag är SÅ 2009 skryter jag dessutom med det på min Fejsbok

Det finns ett enormt motstånd mot att komma igång den här veckan. Kanske för att den är så kort. Kanske för att jag har så ont i ryggen, så dåligt humör, så felaktig inställning.

Det blir i alla fall inget skrivet, inget tänkt, inget meningsfullt planerat på hela dagen.

Och inte blir jag rik heller.

Men i slutet av dagen slänger jag i alla fall ihop en omgång lefser, sådana som min mormor brukade baka, eller åtminstone till förväxling lika.

Det måste vara det enda bakverk i världens historia som inte är godast när det är ljummet direkt från ugnen. Don't ask me why, men så är det.

Kanske är det hjorthornssaltets fel.

Och så fort jag har tänkt det måste jag Wikipedia det också. Hur gjorde man innan, egentligen? När man undrade något och inte hade tillgång till att dra en snabb Google?

Innan man har hunnit ta sig till närmsta referensbibliotek har man ju glömt vad det var man undrade över, menar jag.

Ofta hinner jag själv inte ens till datorn.

Men idag hann jag. Och nu vet jag precis så mycket om hjorthornssalt som jag behöver för att kunna gå vidare med livet.

Som den ju alltid gör

Jag har fått övningar av sjukgymnaster som ska laga mig på något vis. Olika övningar från olika sjukgymnaster och jag misstänker att det är som med alkohol, inte så lyckat att blanda.

I alla fall känns det som att de ämnar sig för olika krämpor och lite motarbetar varandra. Damn.

Det gör i alla fall ont på helt nya sätt nu. Framsteg eller inte, kan jag inte avgöra. Jag är inte man nog att avgöra det, som jag brukar säga för att reta feministerna i min omgivning.

Fniss.

På det stora hela är jag på tramsigt humör, trots mina ryggsmärtor. Vid middagen lanserar jag teorin att det är kycklingarna som ligger bakom den senaste tidens glasbitssabotage. Jag menar, dels har jag ju sett Flykten från hönsgården. Och dels, ja... jag vet inte.

Men jag kan tänka mig antingen att det är fråga om någon slags kamikazekycklingar som trycker in glasbitar i sina kroppar och offrar sig för att på sikt folk ska sluta äta kyckling och deras (kamikazekycklingarnas, alltså) barnbarn ska få leva sina liv i frihet.

Eller så är det fråga om något slags självskadebeteende som blivit modernt bland tonårskycklingarna.

Skratta ni. Historien kommer att ge mig rätt!

Och så gnider vi lite hårdare, och med lite mer salt den här gången!

Jag har fortfarande ångest över allt jag inte fyndade när jag stod i kö i Svalöv och det är rent fysiskt obehagligt, jobbigt att andas, otroligt lättretad och så där pirrig som av elektricitet med risk för överslag när som helst.

Okej, jag heter Sandra och jag är en Shopoholic, bla bla bla.

Hej, Sandra!

Och sen då?

Det finns två vägar att hantera det här på, som jag kan se det. Antingen stålsätter jag mig och ger fan i att handla något som helst någonsin mer. Tids nog måste väl ändå ångesten släppa.

Eller så ber jag maken släppa mig vid Emmaus på vägen hem från babysimmet.

Gissa vad jag väljer?

På Emmaus har de minsann höjt priserna på barnkläder med 50%. Lite väl häftigt och inte alls vid rätt tidpunkt tycker jag då, som inte vet något alls om dessa ting.

Om det ändå fanns en Second Hand-affär för barnkläder där man kunde handla i istället...

Inte mycket till öppningserbjudande

Manin börjar avta så smått men jag tänker fortfarande på det här företaget jag hade velat starta. Om jag kunde göra det utan att riskera något, utan att investera något.

Det är så mycket jag inte kan, inte vet om att driva ett eget företag så jag lånar en bok om bokföring för idioter. Jag misstänker att den inte kommer att bli läst. Som med allt annat jag drar igång kommer det att få blekna bort och självdö och om jag blir påmind någon gång i framtiden, till exempel om jag läser den här bloggen, kommer det att kännas främmande och som något någon annan har gjort eller tänkt.

Som med alla andra projekt som ligger där hemma, tidningarna jag skulle göra collage av, jeansen jag skulle sy lapptäcke av, alla DoRedo-kläder, alla stickningar. Jag blir hela tiden lite förvånad när jag får syn på dem, undrar vad de gör där och sedan lite skamsen när jag kommer ihåg hur ivrig jag var, hur viktigt det kändes, hur bra det skulle bli.

Men för att gnida lite välbehövligt salt i mitt framtida jags många sår; Karusellen Second Hand - Köper-Byter-Säljer allt som har med barn att göra.

Öppnar inte alls snart om ens någonsin i en stad nära dig.

Mitt så kallade jag

Lillen har fått dagisplats och mer än så behövs inte för att mardrömmarna ska börja. Det är ännu fyra månader till han ska börja men det spelar ingen roll för mitt neurotiska psyke. Innan jag ens riktigt hunnit somna är han försvunnen och jag springer runt i parken och letar efter honom, kollar alla lekplatser, spanar ner i dammen.

Separationsångest, ja, det vet jag väl, klassiskt och helt enligt skolboken, men ack vad mitt hjärta knakar i fogarna när jag drömmer så här.

Det är inte bara bäckenfogarna som är sköra.

I övrigt är det en konstig stämning just nu, med detta väntande på just ingenting. Vad som helst. Något.

Inga tider har jag att passa, inga deadlines, inga mål. Några böcker ska jag inte skriva, inga affärer ska jag shoppa mystiskt i, inga födelsedagsbarn ska jag köpa presenter till.

Bara blogga ska jag, en gång om dagen, men jag vet inte om det här är den rätta platsen för det nu när jag inte skriver längre. Det var ju det som den här bloggen skulle handla om. Mitt så kallade skrivande.

Det är mycket sådant nu. I min blogg och i mitt huvud.

Som att jag inte är på riktigt, eller som att jag inte är riktigt riktig på något sätt.

Det kallas väl att underminera sig själv, och det om något är jag rätt så bra på. Ännu en talang som inte funkar så bra på ett CV.

Jag borde göra något, skapa något, bygga något, lära mig något nytt. Men det gör jag inte. Det vore ju konstruktivt och så kan det inte få vara.

Sådan är ju inte jag.

Kanske nästa maniska period

Äntligen tillbaka i den lilla lådan efter nästan en vecka. Inget har förändrats, förutom möjligtvis allt.

SaNoWriMo visade sig vara ett effektivt sätt att sluta skriva på, Det gick väl två och en halv dag och sedan har jag inte skrivit ett ord. Stackars Konrad och stackars Birger lämnade till sitt öde. Nina tänker jag inte tycka synd om. Hon är stor nu, hon får klara sig själv.

Hon slutade till exempel på plats 119 i Bok-SM (av 466, så det var väl inte så pjåkigt).

Själv är jag trött, efter en gnällig natt och efter en turbulent vecka. Jag har fortfarande inte lämnat besked till L&B att jag inte kommer att kunna jobba åt dem. Jag vet inte varför det ska vara så svårt. De sitter ju knappast och håller andan och väntar på att jag ska höra av mig.

Jag bara skäms över allt jag dragit upp och satt igång i denna maniska yra. Jag borde hoja runt och plocka ner alla lappar jag satt upp, men orkar inte.

Kanske i morgon.