Så bra då, så var det förhoppningsvis bara 40 kvar

Jag har alldeles gått ner mig i det här planeringsträsket, den här butiken jag ska öppna om jag bara vinner på Lotto och inte behöver söka jobb mer.

Jag tänker att det är i alla fall bättre än att börja knarka, men jag är inte säker på att det är sant.

Jag menar, när man sitter och googlar och letar info om prismärkningsmackapärer och begagnade affärsinredningar och kollar priset om man köper 10 000 plastkassar med tryck från Kina, när man funderar över allt sådant här och mer därtill flera gånger om dagen, då är det inte långt bättre än knark.

Avgiftningen kanske involverar lite mindre spyor då kanske. Om man jämför med vad jag vet om knark, vilket typ är någon scen i Vi barn från Bahnhof Zoo.

Den här prismärknings- och galg-detoxen kommer förhoppningsvis bara bestå i en sakta växande tristess/frustration som vid en viss gräns kommer botas av att jag hoppar på någon annan dum idé.

Det har tagit nästan 40 år men jag har äntligen lärt mig hur sådant här fungerar.