Sånt som händer

Det är något fel med mina händer och underarmar. Speciellt med vänstra handen har jag svårt att greppa och hålla tag. Det hettar längs underarmen också och ömmar.

Arbetsskada.

Där fick jag för att jag tyckte attt det gick så bra igår. Jag var inte alls lika slagen när jag kom hem, som jag var förra veckan. De nya skorna underlättade mycket, det var inget problem att stå upp hela dagen. Men när jag skulle diska efter maten kunde jag knappt hålla i grejerna. Och när jag blandat ny saft och skulle ställa in tillbringaren i kylen var jag tvungen att ta med båda händerna. Att en liter saft kan vara så tung.

Fysisk smärta brukar vara bra. Kroppslig sjukdom överhuvudtaget brukar fungera ångestdämpande och antidepressivt. När man har något att gnälla över på riktigt behöver inte hjärnan hitta på något. Och det är ju bra. Att bara behöva våndas över riktiga problem brukar vara en semester.

Men händerna. De är ganska viktiga. I går kväll kom jag fram till att man använder dem ganska mycket. När det gör ont lägger man mer märke till dem.

Oj, vad mycket jag använder mina händer till.

Oj, vad ont det gör.

Oj, vad svårt det kommer att bli på jobbet i dag.

Etthundrafemtio dagar

Min hundrafemtionde post = 150 dagar sedan jag slutade på Skrivarlinjen. Trodde jag då att jag skulle upp mitt i natten för att gå och ställa mig vid en maskin? Näh.

Det är svårt när man inte vet om man är på rätt väg. Visst, jag har skickat in mina grejer till förlag, nu är det inte mycket mer jag kan göra än att vänta på besked. Då kan jag ju lika gärna stå vid maskin, och hoppas att jag får något för det en vacker dag. Men ändå.

Jag vill inte vara en maskinoperatör. Jag vill vara författare.

Det är det här med facit. Om jag visste att det kommer att gå bra med mina manus, att jag kommer att bli utgiven, kanske inte omedelbart men en vacker dag. Då hade det kanske varit ok att gå och jobba på fabrik, bara för pengarnas skull. Ett sätt att kunna leva på sitt skrivande utan att ha truckkort, liksom.

Men om jag aldrig blir utgiven. Då är jag bara en skiten arbetare. Inget fel på det, men det är inte det jag vill vara. Jag vill inte vara smutsig i slutet av en arbetsdag. Jag vill inte ha nerfilade naglar, uppsatt hår, tåliga kläder, bekväma skor. Andas vidrig luft full av rök, skit och papperspartiklar 8 timmar om dagen.

Jag är en flicka, ju...

Inte särskilt rosa, kanske, men svag och ömtålig och ganska bekväm av mig. (Bäääär mig!)

Författandet är inte bara mer givande för själen, det är också mycket snällare mot manikyren.

Det som skrämmer mig mest är att jag inte ens orkar sakna min bok särskilt mycket. Snart kanske jag inte saknar den alls. Historien lämnar mig. Kvar finns bara pappersdammet. Och mina nya, bekväma skor.

Jobba eller skriva?

Man borde väl göra det mesta av den här tiden, helgen. Men mest av allt vill jag bara göra ingenting. Bara ligga stilla, sitta framför datorn, glo på tv. Dels beror det väl på ett uppdämnt slappbehov. Dels för att det gör ont lite här och var.

Jag går upp före gryningen i alla fall, trots den ständigt närvarande tröttheten. Sova är inget mot att få ett par timmar för sig själv när de andra sover. Min enda egna tid numer är i mörker. Fine by me. Jag sitter bara framför datorn ändå.

Det här är den viktigaste tiden. De här få raderna är det tunna band som knyter mig fast, om än avlägset, med den plats jag vill vara på, med den person jag vill vara. Det fåtal meningar jag snabbt skriver ner här innan de andra vaknar, innan jag springer till jobbet, är det enda jag skriver, förmodligen det enda jag kommer att skriva under den här månaden.

Jag hoppas verkligen att det här jobbandet kommer att betala sig, för det stryper min kreativa ådra så den blir alldeles blå.

Jag trodde jag skulle kunna använda tiden på jobbet till att fundera över historier och så. Kanske blir det bättre när jag vant mig, när jag inte är så förlamande trött längre, jag vet inte, men än så länge har skrivande helt dött ut i mig.

Och historierna som är så viktiga.

Jobba eller skriva? Det hänger på refuseringsbreven. Innan lucia ska det första komma. Om det är dåliga nyheter hoppas jag att det inte kommer förrän då. Jag vill skjuta upp nederlaget så länge som möjligt.

Är det goda nyheter får det gärna komma nu.

Komma ikapp

Äntligen en chans att sitta vid datorn utan att behöva snegla på klockan hela tiden. Min första arbetsvecka är avklarad och jag lever än. Nu väntar min första helg.

På det stora hela har det väl gått bra, min nyintroduktion till arbetslivet verkar ha passerat utan några större katastrofer. Jag har lite blåmärken här och där, och mina händer och fötter är väldigt svullna. Men jag lever.

Fysiskt i alla fall.

Inte så mycket plats för själen i den här "arbets"-livet. Ingen tid till skrivande, endast få minuter här och där till att få rapporter från sonens och makens dagar. Ingen tid för återhämtning, bara sömn mellan varven. Disken och tvätten travar upp sig. Dammråttorna organiserar sig i fackföreningar.

Den första helgen blir en studie i "komma ikapp".

Bara jag får vila lite också. Läsa lite, titta lite på tv. Slappa.

"Mmmm. Slappa..." som Homer skulle ha sagt. Och dreglat.

Jag saknar min bok men törs inte ens titta åt manuset i helgen.

Kanske handlar de här fyra veckorna, som arbetsprövningen varar, bara om att jobba. Kanske kan jag plocka upp skrivandet efteråt igen, som en ny människa. Som om inget hade hänt.

Kanske skriver jag aldrig något mer.

Någonsin.

Prioriteringar

Det gör ont på så många ställen, på så många sätt. Händerna är så svullna att det är svårt att styra fingrarna till rätt tangenter. Men om elva timmar är det över för den här veckan och jag tror, hoppas, att jag kommer klara det.

Ute stormar det, eller på gränsen till stormar det, Malmö är väl i utkanten av det dåliga vädret som skulle drabba landet i går och idag. Det är väl sju resor värre längre norr ut, men det verkar inte vara katastrof någonstans på de lilla nyheter jag hunnit skumma igenom.

Vad världsfrånvänd man blir när man inte hinner läsa tidningen, inte orkar titta på nyheterna. Konstigt nog saknar jag vetskapen om vad som föregår omkring i världen avsevärt mycket mindre än senaste avsnittet av Gilmore Girls.

Prioriteringar. Allt handlar om prioriteringar.

Och värk. Ganska mycket handlar om det också.

Inställning

Det handlar ju bara om att ha rätt inställning. Om man inte tänker så mycket på vad man kunde göra om man inte var tvungen att vara där är det rätt skönt att sitta där i ett hörn med sin mp3-spelare och jobba. I går var dagen i alla fall inte så ohyggligt lång, och värken i ryggen i slutet av dagen inte helt outhärdlig. En bra dag på det stora hela, alltså.

Jag önskar att det inte alltid kommer att vara så här, att det bara är tillfälligt som jag måste ge upp mitt liv och mitt skrivande. En månad eller två. Eller tre. Jag klarar nog tre. Men sen vet jag inte. Själen måste också få sitt. Människan lever ej av pengar allena.

Och inte hinner jag titta på nya avsnittet av Gilmore Girls heller.

Hur går det?

Mitt uppe i arbetsdagen kommer den som en snöboll i nacken. Tanken att jag inte vill vara där. Jag sneglar på klockan och inser motvilligt att jag inte kan gå därifrån förrän om 6 och en halv timme. Tid är ju, tack vare Einstein, något alldeles relativt och jag inser att 6 och en halv timme fast på ett bullrigt, rökigt jobb inte alls motsvarar 6 och en halv timme hemma i sängen med en god bok. Jag börjar fundera på sätt att komma därifrån och innan jag vet ordet av det mår jag pyton och vill bara gråta.

Tankar. Jag måste hålla dem under kontroll. De gör bara allting så mycket svårare.

Jag överlevde andra dagen också, men lite panik får jag och lite undrar jag hur illa det egentligen skulle vara om jag avbröt de här fyra veckorna i förtid.

Inga pengar till jul, nu när jag hade börjat hoppas, hade ju varit illa.

Men jag drabbas då och då av hybris och får för mig att jag inte hör hemma där. Inte att jag skulle vara bättre än dem, eller så, eller, jo, kanske det. Jag sitter i alla fall där och hoppas på min bok, att den ska komma och rädda mig därifrån och hur naivt är det, egentligen, att min skruttiga lilla bok ska kunna ge mig någonting!?

Jag har i alla fall överlevt två dagar på jobbet och om jag inte slutar svamla snart kommer jag försent till den tredje.

Hur går det?

Det är en väldigt bra fråga.

Antingen går det bra.

Eller så står jag inte ut.

Jobbigt

En dag avklarad, 19 kvar...

Att jobba är jobbigt. Torde vara självklart för de flesta kanske, men jag skriver det ändå. Adjektivet har en klar och given koppling till det substantiv som är dess utsprung.

Nu vet jag det som jag hela tiden har misstänkt. Jag lämpar mig inte till förvärvsarbete. Det är jobbigt, man blir trött, det gör ont här och där, och dagen är slut när man kommer hem.

Det här var ingen bra idé.

Men jag behöver pengar som aldrig förr och om jag klarar de här 20 dagarna kanske jag får några.

Det var en gång en kvinna som skrev en bok. Den var inge' bra. Nu jobbar hon på fabrik.

Och vad fasen ska jag ha med mig till lunch idag då?

Slutet på en era

De senaste dagarna har präglats av panik och sjukdom. Idag får det vara nog med det. Skärpning utförs härmed. I dag ska jag gå till jobbet.

Jag sov dåligt förstås. Drömmar om katastrofer ger inte den bästa vilan. Jag hoppas att jag fått ur mig allting nu och att jag, när jag väl kommer dit, kan behålla lugnet.

Jag tror att jag har tänkt på allt. Är inte det en kandidat för "Famous last words", så säg...

Kanske är det här bara en chans att dra ihop lite stålar inför julen. Om det är så, ok. Det ska gudarna veta att jag behöver, vi behöver.

Men kanske är det också slutet på en era, skrivareran. Jag försöker att inte tänka så, men det är svårt att låta bli. Om det här går bra, och jag kan fortsätta där blir det nog inte något mer skrivande. 40 timmars arbetsvecka är mer än nog för mig.

Nu hänger det på refuseringsbreven, ganska mycket. Formuleringarna däri. Om det finns något på eller mellan raderna som säger mig att det är meningsfullt att sätta av tid åt mer skrivande, om det till och med kanske kan vara viktigt för någon annan än mig själv.

Men om de bara säger Nej tack.

Då är det här den dagen då det tog slut.

Jag lägger dagen på minnet, för säkerhets skull.

Vägskäl

Jag har ingen aning om vad som händer nu men i morgon delar vägen sig och jag ska gå i en annan riktning i fyra veckor. I fyra veckor ska jag inte skriva, inte läsa, inte titta på tv, inte surfa på nätet, inte vara ensam hemma åtminstone ett par timmar varje dag. Min tid ska inte vara min egen att bestämma över, jag ska göra som jag blir tillsagd och jag ska le mot främlingar och försöka få dem att tycka om mig. I fyra veckor ska jag väl kunna göra det. Sedan får vi se.

Jag vet inte om jag klarar det här men jag tänker inte utgå från att jag kommer att misslyckas. Dela upp det i småbitar brukar hjälpa. Tänk inte på det som kvinnan från Af sa, att om det funkar så går arbetsprövningen över i en anställning den 20 november, det är för mycket att ta in. Bara en liten bit i taget, så ska det nog gå. Det handlar trots allt bara om fyra veckor. Fyra veckor går fort.

Första biten: Första dagen. Den är svårast, jag vet det, så är det alltid. Men om jag bara överlever den kommer den andra dagen att bli lättare. Och den tredje blir lättare ändå om jag bara får det att funka. Så, första steget; överlev måndagen.

Jag har förberett mig så gott jag kan, bestämt allt jag kan bestämma (hur ska jag ta mig dit, vad ska jag ha på mig, vad behöver jag ha med mig). Vad jag inte kan bestämma (vad gör jag om jag blir sjuk, om magen kraschar och jag måste springa på toa hela tiden, vad gör jag om de hatar mig, om de är sådana som tycker om practical jokes på nybörjarens bekostnad, om huset brinner ner och det är mitt fel) får jag försöka ta som det kommer.

Min mage har spökat ovanligt mycket på sistone och jag hoppas verkligen att den skärper sig i morgon. Jag har fortfarande ont i halsen, men febern har gått ner, så något funkar i alla fall i kroppen. Utan febern fixar jag det nog.

En dag i taget, en timme i taget, och le, så går tiden, och i slutet av dagen får jag gå hem och om jag klarar tillräckligt många dagar kanske jag så småningom får betalt, och sen kanske jag inte är någon skrivare längre utan en som printar saker och stoppar dem i kuvert. Och när jag får mina två refuseringsbrev kan det ju vara skönt att ha något att falla tillbaka på.

Stoppa saker i kuvert, skriva romaner, vad spelar det för roll?

Feber

Sjukt tråkigt att vara sjuk, jag bejakar mina manliga sidor och gnäller miserabelt trots att det bara är frågan om en simpel förkylning. Det var inte så här jag ville tillbringa mina sista dagar i frihet.

Jag hade hoppats hinna igenom manuset en vända innan jag börjar jobba, men det var omöjligt i går, jag var för sjuk, bokstäverna dansade omkring på sidorna, i ingen som helst ordning alls.

Det var synd att inte boken fick lite av den tid som finns kvar, men desto mer synd nästan att jag fått den nya Dick Francis-boken men knappt orkar läsa den. Jag vill sluka den och snåla på den på samma gång, det blir väl förmodligen inte någon mer bok efter denna, den förra skulle ju blivit den sista, men samtidigt har jag väntat så länge.

Ett korrfel i första kapitlet fick min ragg att resa sig, dock. Snälla förlaget, förstör inte denna heliga stund!

Slutet är nära

Tre dagar kvar till arbetsprövningen och min mage har som vanligt övergivit mig när jag behöver den som mest. Dessutom har jag ont i halsen. Klart. Man kan gå hemma och skräpa dag ut och dag in i tjugo veckor med hela hälsan i behåll men när man måste göra något viktigt, då blir man sjuk. Ok. Jag accepterar det. Idag, i morgon och på söndag accepterar jag det. Men sen tänker jag inte tåla det mer! På måndag morgon ska jag stå där på verkstadsgolvet, med min mage och min hals, varken de vill det eller inte.

Vad svårt det blev med alla tider som jag hade avtalat och var tvungen att ändra eller avboka eftersom mina dagar inte längre är mina egna. Jag brukar inte ha så mycket att göra, men just nu hade jag lovat bort mig till höger och vänster. Typiskt. Det hjälper inte magen att jag måste ändra tider som jag själv bett om, jag vet att man får det, att människor gör det, men inte jag. Jag är aldrig så krånglig. Och har jag lovat något så måste jag hålla det annars dödar min mage mig inifrån. Alltså blir det här mina sista rader...

Jag vet inte hur det ska gå, det här. Jag oroar mig något vansinnigt över alla möjliga dumma saker som vad jag ska ha på mig, (oömma kläder som inte har vida ärmar eller band eller något annat som kan fastna i maskinerna, det finns inget sådant i min garderob, i alla fall inte som jag kan tänka mig att ha ute bland folk) vad jag ska med mig till lunch, (finns det micro, finns det kylskåp, och framför allt vad kan min stressiga mage tänkas acceptera?) och var jag ska parkera cykeln (det fanns inget cykelställ utanför, mycket backande lastbilar däremot, och jag vill ju inte komma ut till en platt cykel i slutet av dagen). Jag avskyr stress! De som säger att man presterar bättre under stress har aldrig varit stressade på det här viset. Hur ska jag kunna göra ett bra jobb om jag bara vill spy hela tiden!?

Tänk på pengarna, intalar jag mig själv, om och om igen, tänk på pengarna, de där abstrakta pengarna, som jag inte har fått ännu och kanske aldrig kommer att få, och även om jag får dem någon gång kommer jag redan ha spenderat dem, flera gånger om.

Det är klart att om jag får välja mellan att jobba och ha pengar att göra roliga saker med, eller att gå hemma och oroa mig för oväntade utgifter som ligger och lurar bakom varje buske så väljer jag jobbet och pengarna. Men det är allt det andra. Att aldrig komma hem i tid att laga middag, inte hinna hjälpa sonen med läxorna, inte hinna träffa min man, inte hinna med någonting mer än att jobba och sova. Inte hinna skriva. Inte finnas här varken fysiskt eller mentalt när sonen behöver stöd i sin outhärdliga tonårstid. Inte kunna fixa, ordna, skjutsa, hämta, handla, lämna och underlätta för människorna i min omgivning, som jag brukar försöka göra, curlingmorsa och -fru som jag är.

Och så att aldrig aldrig få en minut för mig själv. Det skrämmer mig också väldigt mycket. Hur länge orkar jag det?

Ingen mer tid

Och så plötsligt ändras allting.

Studiebesöket gick bra, tyckte jag, och han som jag träffade där tyckte det tydligen också eftersom jag börjar arbetspröva där på måndag. 4 veckor, sedan får vi se. De behöver folk i alla fall.

Och under den dryga timmen jag är där tänker jag bara positiva saker, det här jobbet kan jag göra, jag kommer att klara det, jag kommer tjäna pengar innan jul. Får jag ett riktigt jobb och tjänar riktiga pengar kan vi åka på semester nästa sommar. Det är nära hem och 7.45 till 16.30 är inga ohumana arbetstider. Det här blir bra.

Men när jag kommer hem tänker jag på att jag inte kommer vara hemma när sonen kommer från skolan och då kan jag inte hjälpa honom med läxorna. Tisdagarna när jag handleder honom när han lagar middag går också bort, om vi inte kan senarelägga hela middagen förstås. Och jag kan inte köra honom till där han ska vara på idrottsdagen på tisdag som jag hade lovat utan han måste hitta dit själv. Och allt annat som kommer hända i hans liv de kommande fyra veckorna kommer jag inte att vara där för eller orka med eftersom jag kommer att gå och jobba 8 timmar och sen gå hem och sova. Dessutom kanske de kommer vilja att jag jobbar på helgerna också, för de har mycket att göra nu fram till jul.

Så det blir ingen tid med sonen och ingen tid med maken den kommande månaden, och om jag sköter mig, inte därefter heller. Så hopplöst värdelöst ensamt det känns!

Och ingen tid för skrivandet blir det ju heller. Ingen tid och ingen ork som jag kan se. Jag har till och med svårt att se hur jag ska hinna med den här bloggen. Det finns ju en gräns för hur tidigt man orkar gå upp om morgnarna.

Men om jag är duktig och offrar min son och mitt äktenskap får jag pengar till jul.

Jippi.

Primum non nocere

Jag gör så gott jag kan, tänker jag men det blir bara fel och hur jag än vrider och vänder på mig vet jag inte hur jag ska kunna göra det rätt, hur jag ska kunna laga det jag förstört.

First do no harm är något slags läkarprincip och jag tycker att det är det minsta man kan begära av människor oavsett vit rock och försöker leva efter den jag också, men helt utan att man märker det gör man folk illa i alla fall, och plötsligt finns bara vrede, irritation och besvikna blickar vart man vänder sig.

Jag går nästan alltid som på äggskal men det räcker aldrig.

Jag hoppas att jag inte dör innan jag har hunnit laga allt jag har förstört. Inte många som lever till de är 150 men någon gång ska väl bli den första.

Idag ska jag på studiebesök i arbetslivsverkligheten. Kanske kan jag få ett jobb. Kanske. Jag vill inte ha det men om jag får det tar jag det för deras skull, för att kunna betala tillbaka, för att kunna reparera. De förtjänar bättre än det här.

Vad är väl mina dagdrömmar mot deras vardagar? Deras liv måste ju komma först, de är ju på riktigt.

Primum non nocere gäller tydligen inte för sjuksköterskorna på blodcentralen. Förmodligen kommer jag att få amputera vänsterarmen efter mitt besök där igår. Förbaskat ont hela dagen och kvällen efter det snedsticket, jag begriper inte, det har aldrig varit så svårt att sticka mig förut. Dessutom hade de inte fått besked efter förra gångens Borrelia-larm att det var ok för mig att lämna igen, så det blev många långa förklaringar och telefonsamtal den här gången också. Varför kallar de mig om de inte vet att jag får lämna?

Varför gör de det så svårt att göra rätt? Nu har jag ju ingen lust att gå dit mer.

Facit

Det är så svårt att vara objektiv vad gäller det egna livet, de egna prestationerna. Jag vet inte om min nyfunna optimism hjälper eller om det är vanföreställningar som kommer att driva mig från vettet, eller från hus och hem. Svårt att veta om man ska hålla igen eller inte, i sådana lägen. Det är rätt skönt att det blir saker gjorda (även om det går trögt), att jag inte sover hela tiden, att jag har lite planer och drömmar för den fullständigt oförutsägbara framtiden. Men alltid när det rör på sig blir jag rädd att det rör sig åt fel håll.

En liten titt i facit hade varit skönt. Hur ser det ut om ett år? Om fem? Tio? Femtio? Finns jag? Vad gör jag? Hur mår jag? Måste man skaffa en pensionsförsäkring för att få lov att hälsa på sig själv i framtiden? Måste det vara just det bolaget, eller gå det bra med vilket som helst?

Jag vill bara få veta att jag är på rätt väg, att jag inte slösar bort min tid. Att jag inte hellre skulle göra något annat, något som hade kunnat vara till min, min familjs och kanske till och med till mänsklighetens båtnad.

Det här med leap of faith är jag inte så bra på. Jag hoppade med maken, även om det var otäckt och det gick ju bra. Sedan hoppade jag när jag sökte till skrivarlinjen (och igen, kanske ännu mer, när jag kom in). Jag hoppade när jag skickade in min roman till den förbaskade tävlingen och i fredags när jag skickade in mina noveller. Förhoppningsvis kommer jag att överleva till att hoppa någon mer gång.

Men det är så otäckt här i tomma luften, alldeles mörkt och man kan inte se om det finns något att landa på. Jag kurar ihop mig till en liten boll och hoppas att jag landar i något som inte blir min död.

Och ber än en gång om att snälla, låt mig få kika lite i facit.

Måndag morgon

Måndag morgon och jag har ingen aning om hur den här veckan kan komma att bli men jag hoppas på att jag kommer hinna/orka jobba mycket med boken och att jag kan använda mig av flytet som jag hade i slutet av förra veckan. Det behöver bli färdigt. Jag behöver bli färdig.

Dessutom behöver jag jobba med något. Att bara gå hemma och titta på tv eller sitta vid datorn är rätt skönt men det ger ett ständigt dåligt samvete över att jag inte drar hem något som helst bacon till hushållet, ett samvete som bara skaver hur jag än vänder mig. Något måste produceras, även om det bara är en halvbra bok som kanske aldrig blir utgiven. Men hur länge kan det här pågå? Hur länge orkar han? Hur länge orkar jag?

Ibland är jag bara så dum att jag säger vad jag tycker och så kan jag se i hans ansikte hur hela äktenskapet står och balancerar strax utanför en kant ovanför ett avgrundsdjupt stup. Ärlighet har ingen som helst plats i ett äktenskap. Jag måste lära mig det. Eller bara lära mig att hålla käften. Jag pratar för mycket. Alltid.

Måndag morgnar. Kan de vara på något annat sätt?

Höst, eller!?

Och så är det söndagen den 15 oktober och det låter väl höstaktigt, och det var i och för sig lite kallt när jag var ute i går morse men inte så man behövde ha jacka. Den 15 oktober låter i alla fall jättemycket höst. Jag borde gå en promenad i en höstskog omgående så jag inte missar hösten som jag missade sommaren, undrar om det går, fast det gör det nog inte för jag ska färga håret nu på morgonen, och sedan ska jag lukta kemisk olycka hela dagen och jag har nästan all tvätt kvar också och kanske ska jag laga mat.

Äh, det är väl höst nästa helg också...

Läste ut A spot of bother i går kväll, av Mark Haddon, fast det kändes inte alls som han, mer som Nick Hornby i A long way down, men det är väl min hjärna det är fel på. Den var inte alls som The curious incident... i alla fall, men vad är väl det?

Nu går jag och väntar på ett paket från Bokus. Jag fick en smärre chock härom dagen när jag upptäckte att Dick Francis har släppt en ny bok! Stackarn är ju typ 85 och har inte släppt någon bok sedan hans fru dog, 6 år sedan eller så. Han hade ju lovat att det inte skulle komma fler och jag hade sakta accepterat det, 37 thrillers eller hur många det nu blev får jag väl nöja mig med tänkte jag men nu har han skrivit en till och de två senaste var väl inget vidare, men det här är en Sid Halley-bok och han har haft 6 år på sig och Oh baby, jag väntar vid brevlådan!

Jag kunde ha varit i Italien nu om jag inte hade haft någon stolthet i kroppen. (Konstigt, det trodde jag faktiskt inte att jag hade.) Ja ja. Där är det i alla fall inte höst. 23 grader enligt SMHI. Det kan man ju inte ha den 15 oktober. Plus att jag inte har lärt mig franska ännu. Så det var bäst att jag stannade hemma.

Det där lät inte alls logiskt, men det var det faktiskt!

Mer än rätt

Rubriken blev titeln på min så kallade novellsamling, det är titeln på en av novellerna, inte alls den bästa novellen, men definitivt den bästa titeln. Ja, det blev en novellsamling och ja, jag skickade in den igår. Om jag var modig eller dum får väl historien avgöra men jag gjorde det i alla fall.

Jag postade mina noveller i ett fullt frankerat kuvert med Norstedts adress på utsidan, en kvart innan brevlådan tömdes. Det ska mycket till för att de inte ska komma fram.

Löjligt att posta dem en fredag, de hade ju kommit fram på måndag även om jag hade behållt dem två dagar till och slipat på dem, men jag var tvungen att bli av med dem innan förnuftet återvände, och jag ville använda mig av den konstiga energin igår, det kändes till och med livsviktigt att posta kuvertet innan tömning, så att det inte skulle ligga kvar i brevlådan till på söndag. Visst är det löjligt, men tänk om det funkar, vilket offer för vidskeplighet jag kommer att bli...

Sex veckor till två månader står det på deras hemsida att det tar innan man får svar så någon gång innan Lucia kanske jag får ett brev. Det skrämmer mig som inte mycket annat gör. Om jag får ett nej, och sedan får ett nej för boken också måste jag vara ärlig mot mig själv och välja en annan väg igenom yrkeslivet.

Men om de svarar något annat än nej. Vad som helst som inte är ett blankt nej är en seger, jag måste se det så. Om de säger något positivt om någon av novellerna, bara en mening de gillar eller en halv replik. God damn, då ska jag inte ge mig! Då ska jag försöka igen.

Nu har jag en roman att skriva färdigt. Jag ska skriva ut ett par ex i helgen (ny toner, äntligen!) och skicka till människor som uttryckt önskemål om att få läsa. Men jag väntar inte på deras kommentarer. Det ska bli skönt att få dem, don't get me wrong, men det här är mitt jobb, jag måste göra det själv, så gott jag kan, och jag får inte vara beroende av vad andra tycker.

Jag måste minnas den här känslan jag har upplevt den här veckan när jag har varit inne i texterna och verkligen jobbat med dem, jobbat så bokstäverna yr om armbågarna och svetten dryper och det blir något av det. Mina romankaraktärer förjänar också att behandlas på det viset, att få en färdig text att bo i. Att få vara ifred till sist.

Fy fasiken vad skönt det ska bli när boken är klar. Sista januari är väl en bra deadline. Hur jag än försöker tänka så känns det kymigt att skicka iväg manuset till någon annan innan dess.

Jag undrar hur mitt romanmanus har det nu. 317 bidrag hade de fått in, jag undrar om mitt ligger i en hög med 316 andra eller om de redan rensat ut det. Kan de verkligen läsa 317 romaner? Jag trodde att jag skulle få en ordentlig genomläsning, det var ju hela tanken med att skicka in det till tävlingen, men 317, det är många böcker och jag vet inte hur många personer som jobbar på att rensa ut, om det är en likadan rensning i inkorgen som vanligt kanske och de bara läser ett tiotal eller så, de som verkar bäst vid första ögonkastet.

Kanske ligger det redan i papperskorgen? Eller i en hög med en rosa post it-lapp på. Jag skulle bra gärna vilja veta vad det står på den post it-lappen! Allt annat än skräp vore en seger...

Fredagen den 13:e

Den Stora Otursdagen och jag vet inte om jag tror på det där, men det är onekligen en dag med viss magi och spänning och jag hade tidigare i veckan en plan om att jag skulle använda den energin till min fördel. Jag skulle posta min novellsamling idag, hade jag tänkt. Jag hade en massa mod plötsligt, som kom från ingenstans men den måste ha hamnat fel för i går drog den vidare igen och här står jag med mina usla noveller och vet inte vad jag ska göra. Nu tycker jag ju inte att de är bra längre, kan jag verkligen låta någon tro att jag tycker det nu?

Om modet sviker, hur långt kommer man på ren envishet?

Jag fick knappt ingenting gjort igår, knappt någonting på hela långa dagen och det är FÖR dåligt, uppseendeväckande till och med för att vara mig. Jag hade ju bestämt mig och så bara sabbar jag alltihop. Även om jag jobbar bra på förmiddagen idag hinner jag knappt, och det var något speciellt med att jag skulle skicka dem idag, det var symboliskt och nu vet jag inte om jag hinner.

Dumma, dumma jag.

Det är så svårt att bedöma det egna arbetet, är det här någonting som någon annan skulle kunna finna intressant? Och hur bra måste något vara innan publicering är aktuellt? Tänk om jag jobbar arslet av mig och gör dem så bra det bara går, fulländade noveller, och så skickar jag in dem och de säger, jättebra första utkast, jobba lite till med dem så kanske vi ger ut dem. Hur knäckt blir jag inte då?

Hur knäckt är jag inte nu?

Jag ville på något vis distrahera ödet, dra uppmärksamheten från bokmanuset, det finns ju ett refuseringsbrev där ute with my name on it, bättre att jag får det för novellerna.

Och så finns det ju en liten idiotisk del av hjärnan som säger, men det kanske kan vara något i andras ögon och tänk om de vill ge ut dem och tänk om jag får betalt. Då blir jag ju författare. På riktigt.

Men så bra blir det ju inte. Livet funkar inte så. Det vet jag.

Frågan är, ska jag våga göra bort mig? Håller jag för det?

Jobba, inte tänka

Jag vet inte hur mycket inbillning det här med novellerna är, men jag fortsätter på den vägen i alla fall. Jag behöver något som distraherar mig, som distraherar ödet kanske till och med. En decoy som drar till sig torpeden så u-båten klarar sig.

Och det är så skönt när man går in i det, när man är helt och hållet omgiven av texten och den flyter och man ser vad som behöver rättas till och man gör det och det blir bättre. Det var så här de sista dagarna med bokmanuset, det var så de sista dagarna med antologitexterna, och hela tiden glömmer jag att det är så här det känns när det funkar, när jag bara anstränger mig. Det är det här jag vill göra. Det är ju så uppenbart när jag är där inne, i texten.

Även om det inte blir någonting så har jag i alla fall försökt, och allting blir ju lättare ju fler gånger jag gör det så jag ser det som en repetition, som något jag kommer ha nytta av oavsett svaret och jag tror att jag vågar, jag behöver bara att det här besökande modet stannar kvar ett par dagar till.

Jag försöker att inte undra om jag verkligen har vad som krävs.

Livet handlar mycket om döden

Igår samlade jag ihop alla mina noveller, satte ihop dem i ett dokument, formaterade dem enhetligt, gjorde en liten innehållsförteckning och skrev ut dem. Det ser ut som en novellsamling. Först efter det läste jag igenom alltihop. Vilken skillnad det var att läsa dem som en enhet, istället för fristående, "har inget med varandra att göra"-texter. Det finns en del att jobba med, men det mesta fungerar förvånansvårt bra. Ett par ändringar i gångordningen, kanske behöver ett par av dem mer omfattande omarbetningar, men det känns inte alls oöverkomligt.

En del är ganska lika en eller två av de andra så jag gjorde en schematisk lista över deras innehåll för att se om jag kunde placera dem så att de mest lika inte följde direkt på varandra. Det såg ut ungefär såhär:
1. 1:a person, starkt du, död.
2. 1:a person, död.
3. 1:a person, död.
4. 3:e person, naturlig död.
5. 1:a person, starkt du, död.
Osv...
En handlar om en person som aldrig fanns och en annan om en person som glömde att hans fru fanns, och sedan är det ett par om jordens undergång och ett par om skilsmässa, vilket också är ganska jobbigt.

Jag bara stirrade på listan, jag hade aldrig tänkt på det förut. Jag menar, mina första noveller var skräck-aktiga, eftersom jag läste mycket deckare och thrillers under perioden innan jag började på Skrivarlinjen. Men sedan hamnade jag i sällskap av intellektuella människor som hade gott inflytande på mina läsvanor och jag har mest läst vanliga romaner sedan dess och inte haft ihjäl några av mina karaktärer på något särskilt obehagligt sätt. Trodde jag.

Tydligen kan jag inte låta bli att plåga dem på olika sätt, ok, så de slipper för det mesta att bli våldtagna eller mördade, men hur kul är det om jorden går under eller ditt äktenskap faller i bitar?

En titel för hela samlingen som kom till mig precis innan sömnen igår kväll skulle kunna vara Livet handlar mycket om döden men den går bort för att jag vill inte skylta med att alla texterna handlar om död. Bättre att låta folk tro att det inte är något farligt när de ger sig in i det. Det blir desto starkare läsupplevelse då, tror jag.

Men det är en bra titel så jag måste ju använda den någonstans.

Titlar är förresten vansinnigt svårt, kanske det svåraste med alltihop, men den här bloggen har varit ett utmärkt träningsläger för att hitta på titlar. En om dagen, i cirka hundratrettio dagar. Bra eller dåliga spelar ju ingen roll här. Bara det att man får använda titelmusklerna varje dag håller en ju i form. Inbillar jag mig.

Typiskt mig

Jag undrar var mod kommer från, om man gör något speciellt för att bjuda in det eller om det bara visslar omkring i atmosfären och sedan fastnar lite här och där. Jag fick i alla fall lite igår, och jag hoppas att det stannar en liten stund, bara en liten, så jag hinner göra något med det.

En liten stund är kanske allt jag har. Af ringde igår och de har kanske ett jobb till mig, och om det blir så är ju den här delen av mitt liv över. Inte särskilt troligt att jag kommer orka med både och. Jag orkar oftast knappt varken eller. Det skrämmer mig inte så mycket som jag trodde det skulle göra, det enda jag kan tänka på är pengar, om det är ett riktigt jobb så jag får betalt, vilken skillnad det skulle göra, och det är farligt att tänka så, jag har skrivit en novell om det en gång och vet hur den slutar... Gotta keep the cool!

Men ändå, pengar till jul hade gjort gott. Pengar till nästa sommar hade gjort ännu godare.

Men som vanligt handlar allt om sedan. Vad bra det kommer bli sedan och jag fattar, det är det här med delayed gratification som jag aldrig har lyckats lära mig, jobba först, få belöning sedan, men jag vill ändå ha lite bekräftelse up front, någonting som ger mig anledning att hålla modet uppe. Något behöver jag för att lägga ner mina skrivardrömmar, inte bara cash. Men så funkar det inte.

Men jag vill ju skriva. Jag känner det så starkt när det är på väg att tas ifrån mig, men varför gör jag inte det då? Så mycket tid jag bara har suttit här hemma, varför har jag inte gjort mer med den?

Det är så typiskt mig.

Jag är så trött på sådant som är typiskt mig.

Fyra saker om mig -

Saker som du kanske eller kanske inte vet om mig

A) Fyra jobb som jag haft:
1: Maskinoperatör på Bankgirocentralen i Stockholm
2: Administratör på Kellerman Media
3: Granskare på antagningen, Malmö Högskola
4: Arbetsträning på Kronofogdemyndigheten och på Backaskolan i Malmö

B) Filmer jag kan se om och om igen är:
1: Bagdad Café
2: Wilbur wants to kill himself
3: Iris
4: Little voice

C) Fyra platser jag bott på:
1: Blädingeås (söder om Alvesta)
2: Rödbergshamn (Norr om Finnsnes, Nord-Norge)
3: Växjö
4: Malmö

D) Fyra tv-program jag älskar att titta på:
1: Lost
2: Gilmore Girls
3: Studio 60 on the Sunset Strip
4: Buffy - The vampire slayer

E) Fyra platser jag semestrat på:
1: Paris
2: London
3: Italien
4: Misterhults skärgård

F) Webbsidor jag besöker dagligen:
1: forum.fucktheinter.net
2: www.dn.se
3: www.overheardinnewyork.com
4: tv.yahoo.com/picks/

G) Fyra favoritmaträtter:
1. Flygande Jacob
2: Pizza
3: Melanzane alla parmigiana
4: Stek med Jensens favoritsås

H) Fyra ställen jag hellre skulle vilja vara på just nu:
1: I skogen
2: I sängen
3: I mitt eget hus
4: I min egen trädgård

I) Fyra drömyrken:
1: Författare
2: Mecenat
3: Förläggare
4: Silent partner i Microsoft eller motsvarande miljardföretag

J) Fyra favoritartister:
1: Andrew Bird
2: Peter LeMarc
3: Death Cab For Cutie
4: Sanne Salomonsen

K) Fyra vänner jag tror kommer svara:
1: Jag har inte fyra vänner ännu, och jag har nog inte heller fyra läsare, men jag skickar vidare här i bloggen ändå så kanske någon kommer förbi och svarar.
2:
3:
4:

2 rätt på Lotto, ingen vinst

Jag undrar vad som kommer först, frustrationen över den nuvarande situationen eller längtan efter en total förändring. Det känns som en no-brainer, men jag är inte så säker på att det är så. Kanske råkar man bara få en glimt av något, ett långt grönt gräs där på andra sidan staketet, och så drar hjärnan iväg.

Inga vettiga drömmar i mitt huvud, dock. Bara en ganska generell om en storvinst på Lotto, fetmycket pengar som jag inte riktigt vet vad jag ska ha till. Jag vill bara ha dem. Det är väl fattigdomen som föder tankarna, antar jag, att hela tiden gå in i väggar, nej, det kan jag inte, det har jag inte råd med, dit kan jag inte åka, det kan jag inte unna mig. Och inte det heller. Och inte det.

Och så tryggheten det innebär förstås. De säger att pengar inte kan köpa lycka men jag tror att de kan köpa lugn, de kan köpa en fri från denna frustration att hela tiden snubbla över bristen på pengar, att hela tiden bli påminnd om att jag är värdelös, jag klarar inte att ta ansvar för mitt eget liv.

Och storvinsterna går alltid till någon annan, någon som kanske behöver dem lika mycket som jag, vad vet jag, vad spelar det för roll? Men de landar aldrig här, och jag kommer aldrig kunna försörja mig själv, kommer aldrig att klara en månad utan att fixa och trixa, kommer aldrig kunna slappna av och säga, det är ok, visst kan vi göra det, det vore jätteroligt, jag betalar.

Jag har fått så mycket mer än jag förtjänar i mitt liv, men är jag nöjd? Näpp.

Och pengar som är en sådan värdslig sak. Ska humöret verkligen falla på något sådan?

Inte riktigt morgon än

Om man plågas av orolig sömn är det kanske inte så smart att äta flygande jacob-pizza och dricka coca en halvtimme innan man ska sova. Det borde jag kunnat räkna ut. Dessutom, om man brukar drömma en massa konstiga, ibland jobbiga, saker ska man kanske inte läsa alla Jasper Ffordes böcker på en rad. Det kan bli lite för mycket galenskaper i en liten hjärna... Nu är jag i alla fall vaken. Nu pratar vi inte mer om det.

Svårt med andra människor ibland, hur gör man egentligen? Det måste finnas ett ok läge mellan att ignorera dem och att stalka dem, men jag vet banne mig inte var det är. Hur vet man om folk är trevliga mot en enbart för att de är godhjärtade eller för att de faktiskt är glada att se en? Jag skulle behöva en mätare någonstans som visar var på skalan jag befinner mig. Nu blev det rött med den personen, ok då backar jag. Där borta blev det svart, då skickar jag ett mess. När kommer den medicinska behandlingen mot social oförmåga? Pågår det försök någonstans? Kan jag hjälpa till?

Tacka vet jag böcker, filmer, datorer. Jag kan läsa mina favoritböcker om och om igen utan att karaktärerna tröttnar på mig. Om jag glömmer bort en favoritfilm och inte ser om den på flera år, inte blir den sur för det? Och när jag vaknar halv sex på en lördagmorgon av ingen som helst bra anledning står datorn där och har inget emot att underhålla mig i ett par timmar tills jag blir trött och vill gå och lägga mig igen. Människor är inte så flexibla!

Vem är jag att önska mig mer flexibilitet i mina medmänniskor? Det vore nästan komiskt om det inte vore så tragiskt.

Filmer jag sett den senaste veckan som gjort mig gott: Capote (bättre sent än aldrig), Tigern i snön (Roberto Benigni är helt osannolik), Min date med Drew (Ja, jag är också väldigt förvånad, men jag log från öra till öra en lång stund efter det att den var slut och saker som får mig att le är bra saker!).

Mysterious Production of Music

Konstiga drömmar igen och jag vaknar tidigt men trött, så väldigt trött. Det känns som om dagsverket redan är avklarat i drömmen och sedan finns bara hela långa dagen kvar. Jag undrar vad jag ska fylla den med?

I en annan, mycket bättre, blogg hittade jag ett tips om en ny webradio, Pandora, som är kopplad till The Music Genome Project. Man fyller bara i sin favoritartist eller -låt och så spelar den musik som liknar, rent musik-genetiskt. Fantastiskt mycket bra musik kom ur den när jag sa att jag gillade Andrew Bird. Jag trodde han var one of a kind, men jag hade nog fel, det finns fler musikaliska genier där ute. För att kunna spara sitt konto måste man bo i the U.S. men det enda de ville veta var min zip code och då fyllde jag i 90 210... Ser jag för mycket på tv, eller ser jag för mycket på tv?

Jag ser nog för mycket på tv, för i går natt var en del av den konstiga drömmen Gordon Ramsay som stod och skrek åt mig i ett kök i rostfritt stål. Finns det inte trevligare tv-varelser man kunde drömma om? Som om jag får mer lust att städa köket efter den utskällningen!?

Istället börjar jag försiktigt med att jobba igenom mitt manus igen, från början. Jag använder en lila penna den här gången och jag vet inte om det gör någon skillnad men det är lättare att se små ändringar i texten än den ljusgröna jag använde förra gången.

Jag är rädd att jag förstör texten när jag jobbar med den när jag är på det här humöret, men vad kan jag annars göra. Det finns inte tillräckligt många bra dagar på året för att bara skriva på de dagarna.

Det är i alla fall lättare att jobba med texten på papper än på datorskärmen. Men det visste jag redan. Det tar bara emot att skriva ut alla 330 sidorna gång på gång, min stackars, stackars skrivare orkar inte med sådant, alltför ofta. Om jag byter till Garamond, 11 punkter och enkelt radavstånd blir det bara 187 sidor, men ändå. Många sidor blir det!

Ibland måste man bara göra saker man inte riktigt orkar med. Work through the pain!

Om jag bara visste att den tar slut någon gång, att jag kommer ut på andra sidan.

Back to work

Trött och seg och så kommer insikten till sist att det finns inget annat jag kan göra än att jobba med boken, inga andra pengar kommer till mig, inget annat jag gör kommer att belönas. Jag är inte som de andra, jag kan inte skriva vad som helst, jag kan bara skriva det jag gör, och det finns en begränsad marknad för det, men kanske är de fler än två. Kanske.

Alltså, nu är post-deadline-semestern över och jag ska börja jobba på manuset igen. Mitten och slutet behöver mycket arbete och det finns ingen anledning att tro att det inte kommer att ta minst de fyra månaderna som jag nu ska sitta och vänta på mitt nej från Forum. Allting tar mycket mer tid än man tror, om jag har lärt mig något hittills så är det väl det. Och så har jag något vettigt att göra hela dagarna, heller än att fastna framför tv:n hela tiden, det är inte produktivt, inte kreativt, det är ingenting. Precis som jag.

Men jag vill ändra på det. Jag vill göra saker, lära mig saker, bryta en del av alla dessa hämningar och försöka få liv i min atrofierade kreativitet. Inte bara vad gäller boken utan också andra saker; musik, konst, hantverk i olika former. Jag har ingen som helst längtan efter att ha ett jobb att gå till, men jag vill så gärna göra saker, skapa saker hellre än producera. Jag har alltid trott att den kreativa genen hoppade över mig, och det gjorde den kanske, men lusten-till-det-kreativa-genen har jag nog fått, trots allt.

Det är bara modet som fattas.

(Inte så bara...)

Piloter, piloter, överallt piloter

'Tis the season, inte bara för nya avsnitt av mina favoritserier, utan också för att provsmaka runt litegrann bland de nya serierna som kommer nu och se om man kan hitta någon ny favorit. För ovanlighetens skull är det ganska tunt bland de gamla vännerna och rätt så gott om nya intressanta prospekt.

Än så länge verkar det som om jag kan få min domedagsådra tillfredsställd av Jericho, min sentimentala sida kan gilla att få lipa åt bl a Rachel Griffiths och Calista Flockheart som Tom Skerritt och Sally Fields döttrar i Brothers and sisters.

Min hjärna gillar pusslandet i Six degrees, någon gång skulle jag vilja skriva något sådant där människor passerar varandra, påverkar varandra men inte är medvetna om varandra, ah, så bra. Eureka verkar konstig men kan kanske bli rolig och sent omsider har jag hittat Weeds, en säsong efter alla andra, men bättre sent än aldrig.

Och så är han tillbaka, Aaron Sorkin, mannen bakom Vita huset, med Studio 60 on the sunset strip, och det är så bra, så bra, repliker som dem är det bara han, Joss Whedon och Amy Sherman-Palladino, som kan skriva. Om de tre kunde få ihop det och få ett dussin kärleksbarn som alla arbetade inom tv skulle jag säga upp bekantskapen med omvärlden helt och hållet!

Tv är det enda jag räcker till för just nu, den där tröttheten är tillbaka och allting blir bara så segt, så svårt, så motsträvigt.

Jag gick igenom alla mina noveller igår, på jakt efter något som kanske skulle kunna användas till en veckotidningsnovell, men allting dryper ju av bitterhet och en svartsyn som jag inte tror man är beredd att betala för från veckopressens sida. Och så är det ju det här med kvaliteten. Usch. Jag som verkligen hoppades på min bok. Den är väl precis lika bitter och deprimerande i början för att sedan slå om till Harlekin i mitten och sedan slå knut på sig själv mot det sirapsindränkta lyckliga slutet. Som om någon skulle betala för sådant?

Jag skulle blivit rörmokare istället.

Om jag ändå hade blivit NÅGOT istället.

Slutsats

Överallt jag vänder mig får jag signaler om att det är viktigt att vara rätt person på rätt plats, att om man bara lever det liv man är menad att leva så faller alla bitar på plats och allting ordnar sig.

Aldrig har jag känt att jag var rätt person på rätt plats, och jag har varit på många olika platser, i många olika sammanhang.

Och då drar min depp-hjärna förstås slutsatsen att det inte är platserna det är fel på utan mig.

Jag är fel person, oavsett vilken plats jag befinner mig på.

Och sen är ju den dagen förstörd.

Åt vilket håll är framåt?

En ny arbetsvecka och jag är lite kluven inför vad jag bäst kan göra. Dels är jag förvånansvärt sugen på att fortsätta jobba på boken, trots att jag var så enormt trött på den för bara en vecka sedan, den är ju inte färdig, jag kan göra det där bättre, jag vet det. Dels behöver jag tjäna pengar och funderar på att göra ett nytt försök med att skriva några veckotidningsnoveller. Vad det blir vet jag inte, men jag hoppas verkligen att det blir något, jag behöver behålla styrfarten nu, mer än någonsin, nu när jag inte vet vart jag är på väg.

Jag vet inte vad jag ska tro, om den där framtiden som eventuellt är på väg. Vad det kan bli av den, vad jag kan bli i den. Om jag har vad som krävs, eller om jag bara lurar mig själv, sticker huvudet i sanden och lallar medan världen går under runt omkring mig.

Någonting är ju i alla fall inte som det ska, jag vet bara inte vad ännu. Det kanske jag aldrig kommer att göra.

Min psykiater tycker jag behöver terapi, på riktigt, psykoterapi, jag har försökt en gång och det gick ju inte så bra, men nu är jag lustigt nog lite sugen på att försöka igen och min anledning är den sämsta möjliga. Jag såg nämligen på Ally McBeal hur Calista Flockheart slängde sig i soffan hos sin terapeut och suckade uppgivet och det såg så skönt ut, och jag förstod plötsligt varför det aldrig funkade för mig. Jag slappnade ju aldrig av, satt bara där i givakt med total koll på miner och gester för att inte ge honom fel intryck, hela tiden mer bekymrad över vad han tänkte om mig än om vad som var trasigt i mig.

Självmedvetenheten, är det den som blir min död?

Inte ensam i en skog

De lättaste saker blir så svåra om man låter dem. Eller om man är jag. Folk på middag borde inte leda till undantagstillstånd men gör det, hela dagen går åt och när de sedan går kan jag inte somna, speedad som jag är. Jag borde börja dricka igen, alkohol är ju ändå det ultimata sociala smörjmedlet, men jag vill inte det. Det är ju inte gott!

Det är bara att bita ihop och lida, antar jag, eftersom jag nu inte har valt att leva ensam i en skog. I mitt nästa liv tror jag att det är det jag ska välja, dock. Bara ett gäng katter och några hundar, träden, böcker, tv. Ett litet hus att fixa i ordning, ett trädgårdsland att pyssla med, någonstans där ingen annan människa någonsin sätter sin fot. Nästa gång. Synd att jag inte tror på reinkarnation. Inget kul har man att se fram emot.

Jag är sugen på att skriva igen, men har inte hittat riktigt vad, ännu. Jag trodde att det skulle ta längre tid innan det här suget kom. De sista intensiva dagarna med manuset var inte så avtändande som man skulle kunna tro, det kändes så rätt att bara kasta sig in i det och skriva, skriva, skriva, och nu vill jag ha mer sådant. Jag vill bli författare. Jag vill det. Jag vill skriva många böcker, långa böcker, bra böcker.

Hörde du det, universum? JAG VILL. Blixtnedslag på gång? Bring it on!