En ny arbetsvecka och jag är lite kluven inför vad jag bäst kan göra. Dels är jag förvånansvärt sugen på att fortsätta jobba på boken, trots att jag var så enormt trött på den för bara en vecka sedan, den är ju inte färdig, jag kan göra det där bättre, jag vet det. Dels behöver jag tjäna pengar och funderar på att göra ett nytt försök med att skriva några veckotidningsnoveller. Vad det blir vet jag inte, men jag hoppas verkligen att det blir något, jag behöver behålla styrfarten nu, mer än någonsin, nu när jag inte vet vart jag är på väg.
Jag vet inte vad jag ska tro, om den där framtiden som eventuellt är på väg. Vad det kan bli av den, vad jag kan bli i den. Om jag har vad som krävs, eller om jag bara lurar mig själv, sticker huvudet i sanden och lallar medan världen går under runt omkring mig.
Någonting är ju i alla fall inte som det ska, jag vet bara inte vad ännu. Det kanske jag aldrig kommer att göra.
Min psykiater tycker jag behöver terapi, på riktigt, psykoterapi, jag har försökt en gång och det gick ju inte så bra, men nu är jag lustigt nog lite sugen på att försöka igen och min anledning är den sämsta möjliga. Jag såg nämligen på Ally McBeal hur Calista Flockheart slängde sig i soffan hos sin terapeut och suckade uppgivet och det såg så skönt ut, och jag förstod plötsligt varför det aldrig funkade för mig. Jag slappnade ju aldrig av, satt bara där i givakt med total koll på miner och gester för att inte ge honom fel intryck, hela tiden mer bekymrad över vad han tänkte om mig än om vad som var trasigt i mig.
Självmedvetenheten, är det den som blir min död?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar