Primum non nocere

Jag gör så gott jag kan, tänker jag men det blir bara fel och hur jag än vrider och vänder på mig vet jag inte hur jag ska kunna göra det rätt, hur jag ska kunna laga det jag förstört.

First do no harm är något slags läkarprincip och jag tycker att det är det minsta man kan begära av människor oavsett vit rock och försöker leva efter den jag också, men helt utan att man märker det gör man folk illa i alla fall, och plötsligt finns bara vrede, irritation och besvikna blickar vart man vänder sig.

Jag går nästan alltid som på äggskal men det räcker aldrig.

Jag hoppas att jag inte dör innan jag har hunnit laga allt jag har förstört. Inte många som lever till de är 150 men någon gång ska väl bli den första.

Idag ska jag på studiebesök i arbetslivsverkligheten. Kanske kan jag få ett jobb. Kanske. Jag vill inte ha det men om jag får det tar jag det för deras skull, för att kunna betala tillbaka, för att kunna reparera. De förtjänar bättre än det här.

Vad är väl mina dagdrömmar mot deras vardagar? Deras liv måste ju komma först, de är ju på riktigt.

Primum non nocere gäller tydligen inte för sjuksköterskorna på blodcentralen. Förmodligen kommer jag att få amputera vänsterarmen efter mitt besök där igår. Förbaskat ont hela dagen och kvällen efter det snedsticket, jag begriper inte, det har aldrig varit så svårt att sticka mig förut. Dessutom hade de inte fått besked efter förra gångens Borrelia-larm att det var ok för mig att lämna igen, så det blev många långa förklaringar och telefonsamtal den här gången också. Varför kallar de mig om de inte vet att jag får lämna?

Varför gör de det så svårt att göra rätt? Nu har jag ju ingen lust att gå dit mer.