Hur går det?

Mitt uppe i arbetsdagen kommer den som en snöboll i nacken. Tanken att jag inte vill vara där. Jag sneglar på klockan och inser motvilligt att jag inte kan gå därifrån förrän om 6 och en halv timme. Tid är ju, tack vare Einstein, något alldeles relativt och jag inser att 6 och en halv timme fast på ett bullrigt, rökigt jobb inte alls motsvarar 6 och en halv timme hemma i sängen med en god bok. Jag börjar fundera på sätt att komma därifrån och innan jag vet ordet av det mår jag pyton och vill bara gråta.

Tankar. Jag måste hålla dem under kontroll. De gör bara allting så mycket svårare.

Jag överlevde andra dagen också, men lite panik får jag och lite undrar jag hur illa det egentligen skulle vara om jag avbröt de här fyra veckorna i förtid.

Inga pengar till jul, nu när jag hade börjat hoppas, hade ju varit illa.

Men jag drabbas då och då av hybris och får för mig att jag inte hör hemma där. Inte att jag skulle vara bättre än dem, eller så, eller, jo, kanske det. Jag sitter i alla fall där och hoppas på min bok, att den ska komma och rädda mig därifrån och hur naivt är det, egentligen, att min skruttiga lilla bok ska kunna ge mig någonting!?

Jag har i alla fall överlevt två dagar på jobbet och om jag inte slutar svamla snart kommer jag försent till den tredje.

Hur går det?

Det är en väldigt bra fråga.

Antingen går det bra.

Eller så står jag inte ut.