Fredagen den 13:e

Den Stora Otursdagen och jag vet inte om jag tror på det där, men det är onekligen en dag med viss magi och spänning och jag hade tidigare i veckan en plan om att jag skulle använda den energin till min fördel. Jag skulle posta min novellsamling idag, hade jag tänkt. Jag hade en massa mod plötsligt, som kom från ingenstans men den måste ha hamnat fel för i går drog den vidare igen och här står jag med mina usla noveller och vet inte vad jag ska göra. Nu tycker jag ju inte att de är bra längre, kan jag verkligen låta någon tro att jag tycker det nu?

Om modet sviker, hur långt kommer man på ren envishet?

Jag fick knappt ingenting gjort igår, knappt någonting på hela långa dagen och det är FÖR dåligt, uppseendeväckande till och med för att vara mig. Jag hade ju bestämt mig och så bara sabbar jag alltihop. Även om jag jobbar bra på förmiddagen idag hinner jag knappt, och det var något speciellt med att jag skulle skicka dem idag, det var symboliskt och nu vet jag inte om jag hinner.

Dumma, dumma jag.

Det är så svårt att bedöma det egna arbetet, är det här någonting som någon annan skulle kunna finna intressant? Och hur bra måste något vara innan publicering är aktuellt? Tänk om jag jobbar arslet av mig och gör dem så bra det bara går, fulländade noveller, och så skickar jag in dem och de säger, jättebra första utkast, jobba lite till med dem så kanske vi ger ut dem. Hur knäckt blir jag inte då?

Hur knäckt är jag inte nu?

Jag ville på något vis distrahera ödet, dra uppmärksamheten från bokmanuset, det finns ju ett refuseringsbrev där ute with my name on it, bättre att jag får det för novellerna.

Och så finns det ju en liten idiotisk del av hjärnan som säger, men det kanske kan vara något i andras ögon och tänk om de vill ge ut dem och tänk om jag får betalt. Då blir jag ju författare. På riktigt.

Men så bra blir det ju inte. Livet funkar inte så. Det vet jag.

Frågan är, ska jag våga göra bort mig? Håller jag för det?