Etthundrafemtio dagar

Min hundrafemtionde post = 150 dagar sedan jag slutade på Skrivarlinjen. Trodde jag då att jag skulle upp mitt i natten för att gå och ställa mig vid en maskin? Näh.

Det är svårt när man inte vet om man är på rätt väg. Visst, jag har skickat in mina grejer till förlag, nu är det inte mycket mer jag kan göra än att vänta på besked. Då kan jag ju lika gärna stå vid maskin, och hoppas att jag får något för det en vacker dag. Men ändå.

Jag vill inte vara en maskinoperatör. Jag vill vara författare.

Det är det här med facit. Om jag visste att det kommer att gå bra med mina manus, att jag kommer att bli utgiven, kanske inte omedelbart men en vacker dag. Då hade det kanske varit ok att gå och jobba på fabrik, bara för pengarnas skull. Ett sätt att kunna leva på sitt skrivande utan att ha truckkort, liksom.

Men om jag aldrig blir utgiven. Då är jag bara en skiten arbetare. Inget fel på det, men det är inte det jag vill vara. Jag vill inte vara smutsig i slutet av en arbetsdag. Jag vill inte ha nerfilade naglar, uppsatt hår, tåliga kläder, bekväma skor. Andas vidrig luft full av rök, skit och papperspartiklar 8 timmar om dagen.

Jag är en flicka, ju...

Inte särskilt rosa, kanske, men svag och ömtålig och ganska bekväm av mig. (Bäääär mig!)

Författandet är inte bara mer givande för själen, det är också mycket snällare mot manikyren.

Det som skrämmer mig mest är att jag inte ens orkar sakna min bok särskilt mycket. Snart kanske jag inte saknar den alls. Historien lämnar mig. Kvar finns bara pappersdammet. Och mina nya, bekväma skor.