Typiskt mig

Jag undrar var mod kommer från, om man gör något speciellt för att bjuda in det eller om det bara visslar omkring i atmosfären och sedan fastnar lite här och där. Jag fick i alla fall lite igår, och jag hoppas att det stannar en liten stund, bara en liten, så jag hinner göra något med det.

En liten stund är kanske allt jag har. Af ringde igår och de har kanske ett jobb till mig, och om det blir så är ju den här delen av mitt liv över. Inte särskilt troligt att jag kommer orka med både och. Jag orkar oftast knappt varken eller. Det skrämmer mig inte så mycket som jag trodde det skulle göra, det enda jag kan tänka på är pengar, om det är ett riktigt jobb så jag får betalt, vilken skillnad det skulle göra, och det är farligt att tänka så, jag har skrivit en novell om det en gång och vet hur den slutar... Gotta keep the cool!

Men ändå, pengar till jul hade gjort gott. Pengar till nästa sommar hade gjort ännu godare.

Men som vanligt handlar allt om sedan. Vad bra det kommer bli sedan och jag fattar, det är det här med delayed gratification som jag aldrig har lyckats lära mig, jobba först, få belöning sedan, men jag vill ändå ha lite bekräftelse up front, någonting som ger mig anledning att hålla modet uppe. Något behöver jag för att lägga ner mina skrivardrömmar, inte bara cash. Men så funkar det inte.

Men jag vill ju skriva. Jag känner det så starkt när det är på väg att tas ifrån mig, men varför gör jag inte det då? Så mycket tid jag bara har suttit här hemma, varför har jag inte gjort mer med den?

Det är så typiskt mig.

Jag är så trött på sådant som är typiskt mig.