Jobba, inte tänka

Jag vet inte hur mycket inbillning det här med novellerna är, men jag fortsätter på den vägen i alla fall. Jag behöver något som distraherar mig, som distraherar ödet kanske till och med. En decoy som drar till sig torpeden så u-båten klarar sig.

Och det är så skönt när man går in i det, när man är helt och hållet omgiven av texten och den flyter och man ser vad som behöver rättas till och man gör det och det blir bättre. Det var så här de sista dagarna med bokmanuset, det var så de sista dagarna med antologitexterna, och hela tiden glömmer jag att det är så här det känns när det funkar, när jag bara anstränger mig. Det är det här jag vill göra. Det är ju så uppenbart när jag är där inne, i texten.

Även om det inte blir någonting så har jag i alla fall försökt, och allting blir ju lättare ju fler gånger jag gör det så jag ser det som en repetition, som något jag kommer ha nytta av oavsett svaret och jag tror att jag vågar, jag behöver bara att det här besökande modet stannar kvar ett par dagar till.

Jag försöker att inte undra om jag verkligen har vad som krävs.