Facit

Det är så svårt att vara objektiv vad gäller det egna livet, de egna prestationerna. Jag vet inte om min nyfunna optimism hjälper eller om det är vanföreställningar som kommer att driva mig från vettet, eller från hus och hem. Svårt att veta om man ska hålla igen eller inte, i sådana lägen. Det är rätt skönt att det blir saker gjorda (även om det går trögt), att jag inte sover hela tiden, att jag har lite planer och drömmar för den fullständigt oförutsägbara framtiden. Men alltid när det rör på sig blir jag rädd att det rör sig åt fel håll.

En liten titt i facit hade varit skönt. Hur ser det ut om ett år? Om fem? Tio? Femtio? Finns jag? Vad gör jag? Hur mår jag? Måste man skaffa en pensionsförsäkring för att få lov att hälsa på sig själv i framtiden? Måste det vara just det bolaget, eller gå det bra med vilket som helst?

Jag vill bara få veta att jag är på rätt väg, att jag inte slösar bort min tid. Att jag inte hellre skulle göra något annat, något som hade kunnat vara till min, min familjs och kanske till och med till mänsklighetens båtnad.

Det här med leap of faith är jag inte så bra på. Jag hoppade med maken, även om det var otäckt och det gick ju bra. Sedan hoppade jag när jag sökte till skrivarlinjen (och igen, kanske ännu mer, när jag kom in). Jag hoppade när jag skickade in min roman till den förbaskade tävlingen och i fredags när jag skickade in mina noveller. Förhoppningsvis kommer jag att överleva till att hoppa någon mer gång.

Men det är så otäckt här i tomma luften, alldeles mörkt och man kan inte se om det finns något att landa på. Jag kurar ihop mig till en liten boll och hoppas att jag landar i något som inte blir min död.

Och ber än en gång om att snälla, låt mig få kika lite i facit.