Att järntabletter är ren ondska har jag redan slagit fast. Men att det ska vara så oerhört svårt att få i sig något som uppenbarligen är alldeles livsnödvändigt tyder på ett konstruktionsfel i människokroppen. Det är tur att jag är helt sjukskriven nu, för det är ett heltidsjobb att fixa logistiken kring att ta en kapsel med järngranulat om dagen.
Kapseln får inte intas i samband med måltid och inte tillsammans eller i anslutning till något som innehåller kalcium.
Allt jag äter och dricker verkar innehålla kalcium. Kalcium kommer jag aldrig att lida brist på.
Kapseln får inte heller intas mindre än två timmar före eller efter de tabletter jag tar mot min halsbränna. De tabletter som jag äter hela dygnet med mindre än 4 timmars mellanrum.
Kapseln ska intas med c-vitamin. Den innehåller i och för sig lite c-vitamin, men det räcker inte. Dessa kapslar kräva sura juice-drycker. Sådana man får halsbränna i kvadrat av, när ens övre magmun har dygnetrunt-öppet.
Det finns ju järn i mat också sägs det. Man kanske skulle kunna käka upp sitt Hb? Problemet är att järn endast förekommer i någon användbar mängd i äcklig mat, sådant som jag inte äter några större portioner av. Lever, blodpudding, broccoli. Mums.
Det är väl ändå inte så smart placerat.
Varför finns det inget järn i t ex glass? Coca cola? Kanelbullar? Schweizernöt?
Då hade jag sluppit allt det här.
Varför frågar de inte mig innan de bestämmer sådana saker?
lördag, juni 30, 2007
fredag, juni 29, 2007
Cheez-us
Jag jobbade vidare med boken i går. 300 sidor avklarade, lite drygt 50 kvar. Men det fattas ju bitar. Vem fan är Pontus, till exempel? Och vad hände med Gun? Och ska jag berätta om huset som brann ner? Och alltför många andra saker som jag inte orkar tänka på just nu.
Jag som trodde jag var färdig. Hade galna tankar på att skicka iväg manuset inom kort. Men det går ju inte. Det är ju inget manus. Det är en schweizerost.
Inget ont om schweizerostar. Massor av hål funkar för en ost. Men inte för en bok. I böcker är hål dåliga.
Problemet är att min graviditets-ADD endast tillåter korrekturläsning, inte skapandet av ny text. Skulle jag försöka skriva nya kapitel nu skulle de inte ens nästan passa in i det material jag redan har. Det skulle kanske inte ens bli på svenska.
Dessutom mår jag hemskt illa, och magen känns som ett bowlingklot nästan hela tiden.
Tio veckor kvar och redan får Skrutten inte riktigt plats.
Hur ska detta sluta då?
Den som inte har någon som sparkar en i levern 24/7 får se.
Jag som trodde jag var färdig. Hade galna tankar på att skicka iväg manuset inom kort. Men det går ju inte. Det är ju inget manus. Det är en schweizerost.
Inget ont om schweizerostar. Massor av hål funkar för en ost. Men inte för en bok. I böcker är hål dåliga.
Problemet är att min graviditets-ADD endast tillåter korrekturläsning, inte skapandet av ny text. Skulle jag försöka skriva nya kapitel nu skulle de inte ens nästan passa in i det material jag redan har. Det skulle kanske inte ens bli på svenska.
Dessutom mår jag hemskt illa, och magen känns som ett bowlingklot nästan hela tiden.
Tio veckor kvar och redan får Skrutten inte riktigt plats.
Hur ska detta sluta då?
Den som inte har någon som sparkar en i levern 24/7 får se.
torsdag, juni 28, 2007
Aj eller Det måste vara väldigt nyttigt som gör så ont
Det är hårt på kroppen det här. Och ganska segt. I dag tvingades jag erkänna att jag faktiskt har ganska tråkigt. Att ha mer eller mindre husarrest när allt man äger är nerpackat, att leva utan mina böcker och filmer sedan flera månader och med ett berg av ägodelar i sovrummet som tvingar mig att sova ihopkurad i ett hörn, det är inte så roligt som det låter.
Jag vill komma i ordning nu. Jag vill kunna gå och hämta en bra bok, just nu när jag är sugen på att läsa om den. Eller se om en gammal favoritfilm, nerbäddad i soffan med något gott, medan det regnar hinkvis utanför. Som just nu till exempel. Men nej. Allting är nerpackat.
Jag har ju ingenting emot att ligga still och göra ungefär ingenting, egentligen. I princip är det vad jag helst av allt vill göra. Men det ska ju vara lite mysigt. Inte som här, där det är skitigt och rörigt och det ekar i det tomma vardagsrummet, och allt jag har tillgång till av mina ägodelar ligger i en hög på och kring en kartong vid fotändan av min säng.
Det är inte feng shui.
Vi var så säkra på att de skulle hinna lägga klart golven innan midsommar. Sedan att de i alla fall skulle bli klara den här veckan. Nu är senaste budet att de inte kommer förrän nästa vecka. När det hände (översvämningen) sa maken att det nog inte skulle bli klart förrän till midsommar. Jag trodde han skämtade.
Nu hoppas jag att det blir klart innan jul.
Stackars Skrutten får väl bo i min flyttkartong så länge, tills vi kan röja en golvyta stor nog till sonens gamla babysäng.
För övrigt är jag ännu mindre fan av järntabletter idag. De blir nog min död. Jag kan inte tro att det är det som är meningen.
Här har du en medicin som kommer att göra dig jävligt sjuk.
Vem tänker ut något sådant?
Dumt är vad det är.
Och ont gör det.
Stackars Skrutten.
Och stackars mig.
Jag vill komma i ordning nu. Jag vill kunna gå och hämta en bra bok, just nu när jag är sugen på att läsa om den. Eller se om en gammal favoritfilm, nerbäddad i soffan med något gott, medan det regnar hinkvis utanför. Som just nu till exempel. Men nej. Allting är nerpackat.
Jag har ju ingenting emot att ligga still och göra ungefär ingenting, egentligen. I princip är det vad jag helst av allt vill göra. Men det ska ju vara lite mysigt. Inte som här, där det är skitigt och rörigt och det ekar i det tomma vardagsrummet, och allt jag har tillgång till av mina ägodelar ligger i en hög på och kring en kartong vid fotändan av min säng.
Det är inte feng shui.
Vi var så säkra på att de skulle hinna lägga klart golven innan midsommar. Sedan att de i alla fall skulle bli klara den här veckan. Nu är senaste budet att de inte kommer förrän nästa vecka. När det hände (översvämningen) sa maken att det nog inte skulle bli klart förrän till midsommar. Jag trodde han skämtade.
Nu hoppas jag att det blir klart innan jul.
Stackars Skrutten får väl bo i min flyttkartong så länge, tills vi kan röja en golvyta stor nog till sonens gamla babysäng.
För övrigt är jag ännu mindre fan av järntabletter idag. De blir nog min död. Jag kan inte tro att det är det som är meningen.
Här har du en medicin som kommer att göra dig jävligt sjuk.
Vem tänker ut något sådant?
Dumt är vad det är.
Och ont gör det.
Stackars Skrutten.
Och stackars mig.
onsdag, juni 27, 2007
Hel igen
Allt ont jag sagt, skrivit eller tänkt om FK fick jag ta tillbaks i går. Min sjukpenning-handläggare var den trevligaste människa jag pratat med på flera år. FK är min vän. De vill mig väl.
I en vecka kan det få vara så. Sedan ska jag få besked om havendeskapspenningen. Då sätts vänskapen på prov. Men nu är vi i alla fall bästisar. I'll enjoy it while it lasts.
Vet inte om det är rötmånad ännu men min hjärna har börjat ruttna bort i alla fall. Jag lånade en hel kasse med böcker när jag blev sjukskriven men har ännu inte kunnat läsa ut en enda. Lite har det väl med tröttheten att göra också. Ibland hinner jag inte läsa mer än en halv sida innan jag somnar men för det mesta är det bara koncentrationen som brister och tankarna vandrar iväg flera gånger per sida och jag får inget som helst sammanhang i det jag läser.
Dessutom har min sudoku-förmåga rasat från felfri samuraj till ständigt felande medium. Det gör ont.
Från och med igår är jag inte längre halv. Det känns skönt. Och med en sådan sympatisk sjukpenning-handläggare finns det ett hopp om att inte behöva gå upp till HD för att få ut min sjukpenning för heltid. Bara ett hopp, jag tar inget för givet. Men det är skönt att kunna hoppas.
Jag ropar inte hej, men vinkar lite försiktigt.
Skrutten har levt rövare hela natten. Vet inte varför, men kanske undrar h*n vad det är som är fel eftersom mamma inte gråtit på hela dagen. I så fall hoppas jag på flera sömnlösa nätter.
För övrigt anser jag att järntabletter borde förbjudas.
I en vecka kan det få vara så. Sedan ska jag få besked om havendeskapspenningen. Då sätts vänskapen på prov. Men nu är vi i alla fall bästisar. I'll enjoy it while it lasts.
Vet inte om det är rötmånad ännu men min hjärna har börjat ruttna bort i alla fall. Jag lånade en hel kasse med böcker när jag blev sjukskriven men har ännu inte kunnat läsa ut en enda. Lite har det väl med tröttheten att göra också. Ibland hinner jag inte läsa mer än en halv sida innan jag somnar men för det mesta är det bara koncentrationen som brister och tankarna vandrar iväg flera gånger per sida och jag får inget som helst sammanhang i det jag läser.
Dessutom har min sudoku-förmåga rasat från felfri samuraj till ständigt felande medium. Det gör ont.
Från och med igår är jag inte längre halv. Det känns skönt. Och med en sådan sympatisk sjukpenning-handläggare finns det ett hopp om att inte behöva gå upp till HD för att få ut min sjukpenning för heltid. Bara ett hopp, jag tar inget för givet. Men det är skönt att kunna hoppas.
Jag ropar inte hej, men vinkar lite försiktigt.
Skrutten har levt rövare hela natten. Vet inte varför, men kanske undrar h*n vad det är som är fel eftersom mamma inte gråtit på hela dagen. I så fall hoppas jag på flera sömnlösa nätter.
För övrigt anser jag att järntabletter borde förbjudas.
tisdag, juni 26, 2007
Omöjlig ekvation
Bloggandet de senaste dagarna har varit okoncentrerat, ofokuserat och oinspirerat. Det är svårt det här, att inte ha en fast tid när man vet att man ska/kan skriva. Men idag känns det lite som vanligt. Jag är först uppe, alla andra sover, det är lite mörkt, lägenheten är sval och det känns på lukten att det har regnat i natt. Katten har fått mat så hon springer inte fram och tillbaka över tangentbordet på en stund.
Goda förutsättningar. Synd bara att jag inte har en aning om vad jag ska skriva om.
Det är mycket pengar i mitt huvud nu, annars. Eller bristen på dem. Vi köpte den fina röda vagnen, trots allt. Skrutten behöver en vagn, och vi kommer inte hitta en bättre. (För att försäkra oss om det har vi slutat titta på vagnar med omedelbar verkan.) Men detta samma månad som rörmokarens räkning och lånen och mitt halva tillstånd och ovanpå det min idioti när jag fyllde i blanketterna till Fk fel. Det blir ingenting kvar i slutänden.
Jag har alltid saknat förmågan att skaffa pengar. Jag vet inte hur man gör, när man genererar inkomster. Om ingen vill ge mig pengar så vet jag inte hur jag ska skaffa några.
Alltför sällan vill någon ge mig pengar.
Fast egentligen vill jag inte att någon ska ge mig pengar. Egentligen vill jag ha mina egna. Som jag har förtjänat. Som jag kan spendera hur jag vill, som räcker till allt det nödvändiga och lite roligt dessutom.
Men jag tjänar så lite pengar. Jag förtjänar så lite.
Och vill ha så mycket.
Det går ju inte ens nästan ihop.
Så desperat är jag att jag undrar om någonting jag har är av värde. Om jag skulle kunna få ihop ett bokmanus som gick att sälja till exempel. Men min bok är inte ett dugg kommersiell.
Undrar om jag skulle kunna skriva något lättläst, lagom otäckt för den stora illitterata marknaden.
Förmodligen inte så jag hinner få betalt innan månadsskiftet.
Förmodligen inte ens till nästa.
Goda förutsättningar. Synd bara att jag inte har en aning om vad jag ska skriva om.
Det är mycket pengar i mitt huvud nu, annars. Eller bristen på dem. Vi köpte den fina röda vagnen, trots allt. Skrutten behöver en vagn, och vi kommer inte hitta en bättre. (För att försäkra oss om det har vi slutat titta på vagnar med omedelbar verkan.) Men detta samma månad som rörmokarens räkning och lånen och mitt halva tillstånd och ovanpå det min idioti när jag fyllde i blanketterna till Fk fel. Det blir ingenting kvar i slutänden.
Jag har alltid saknat förmågan att skaffa pengar. Jag vet inte hur man gör, när man genererar inkomster. Om ingen vill ge mig pengar så vet jag inte hur jag ska skaffa några.
Alltför sällan vill någon ge mig pengar.
Fast egentligen vill jag inte att någon ska ge mig pengar. Egentligen vill jag ha mina egna. Som jag har förtjänat. Som jag kan spendera hur jag vill, som räcker till allt det nödvändiga och lite roligt dessutom.
Men jag tjänar så lite pengar. Jag förtjänar så lite.
Och vill ha så mycket.
Det går ju inte ens nästan ihop.
Så desperat är jag att jag undrar om någonting jag har är av värde. Om jag skulle kunna få ihop ett bokmanus som gick att sälja till exempel. Men min bok är inte ett dugg kommersiell.
Undrar om jag skulle kunna skriva något lättläst, lagom otäckt för den stora illitterata marknaden.
Förmodligen inte så jag hinner få betalt innan månadsskiftet.
Förmodligen inte ens till nästa.
måndag, juni 25, 2007
Men det börjar bra
Vi får en ny bebis samtidigt som våra grabbar blir vuxna och det är svåra omställningar i kvadrat för mig i alla fall. Tjejer styr vårt familjeliv trots att här inte bor några och jag visste väl att den här dagen skulle komma men jag trodde väl inte att den skulle komma riktigt än. En sommar till eller kanske två hade jag nog trott att sonen skulle kunna göra som jag och hans far planerat under sommarlovet men nej. Den tiden är över. Nu är det någon tjej vars namn jag inte ens fått veta som bestämmer var sonen tillbringar sitt sommarlov.
Och jag som skulle pimpa hans rum när han var i sommarstugan med sin far. Damn. Det är inte lika roligt när han är hemma.
Eller om sanningen ska fram: Han tillåter det inte när han är hemma.
Det blir ett annat perspektiv på Skrutten redan från början, när h*n gör entré bland alla dessa tonåringar. Nu vet jag från början vart det kommer barka hädan, som man kanske sa någon gång förr i tiden.
Synd. De är så perfekta när de är små. Typ två år. Efter det går det sakta utför tills de börjar skolan.
Och sedan är det kört.
De första två åren vet jag vad jag gör som förälder. Sedan blir det bara ett enda långt fritt fall av improvisationer och misslyckanden.
Konstigt nog avskräcker det mig inte.
Jag längtar efter att få göra det en gång till. Trots att jag vet att det kommer att sluta i tårar.
Och jag som skulle pimpa hans rum när han var i sommarstugan med sin far. Damn. Det är inte lika roligt när han är hemma.
Eller om sanningen ska fram: Han tillåter det inte när han är hemma.
Det blir ett annat perspektiv på Skrutten redan från början, när h*n gör entré bland alla dessa tonåringar. Nu vet jag från början vart det kommer barka hädan, som man kanske sa någon gång förr i tiden.
Synd. De är så perfekta när de är små. Typ två år. Efter det går det sakta utför tills de börjar skolan.
Och sedan är det kört.
De första två åren vet jag vad jag gör som förälder. Sedan blir det bara ett enda långt fritt fall av improvisationer och misslyckanden.
Konstigt nog avskräcker det mig inte.
Jag längtar efter att få göra det en gång till. Trots att jag vet att det kommer att sluta i tårar.
söndag, juni 24, 2007
Safari i barnvagnsdjungeln
Äntligen kom vi iväg och började jakten på den perfekta barnvagnen. Många affärer finns det inte, inte ens i landets tredje största stad, men det är ändå överväldigande att komma in i en av dem och se myllret av färger, finesser och märken. Börja leta efter bromsar, försöka klura ut hur man fäller ryggstödet och hur långt över summan på prislappen man hamnar när man köpt till alla "tillbehör" utan vilka man i princip inte har någon vagn alls.
Många stora siffror har passerat framför mina ögon idag. Synd att jag inte har några pengar.
Vi hittade till sist en vagn vi båda gillade, till ett pris som bara skulle göra ont ett halvår eller så. Sannolikhet att den finns kvar när vi ska köpa vagn?
Noll.
Sannolikhet att jag kan dra in extrapengar i tid att köpa den fina röda vagnen innan de tar slut?
Noll.
Skrutten sparkar demonstrativt för att markera att det är just den vagnen som Skruttar helst åker i år.
Jag vet, baby. Jag vet. Mamma ska försöka, ok?
Mamma vill också ha den fina röda vagnen.
Den matchar min svärta.
Många stora siffror har passerat framför mina ögon idag. Synd att jag inte har några pengar.
Vi hittade till sist en vagn vi båda gillade, till ett pris som bara skulle göra ont ett halvår eller så. Sannolikhet att den finns kvar när vi ska köpa vagn?
Noll.
Sannolikhet att jag kan dra in extrapengar i tid att köpa den fina röda vagnen innan de tar slut?
Noll.
Skrutten sparkar demonstrativt för att markera att det är just den vagnen som Skruttar helst åker i år.
Jag vet, baby. Jag vet. Mamma ska försöka, ok?
Mamma vill också ha den fina röda vagnen.
Den matchar min svärta.
lördag, juni 23, 2007
Övertrött
Jag försökte vara cool och gå och lägga mig när jag kände att jag behövde det, närmare bestämt för tre timmar sedan. Men inte har jag sovit en blund. Det är bättre att sitta uppe då, när insidan av ögonlocken blir skräckbio med bara filmer på temat Varför han inte kommer hem som visas non stop.
Då kan jag lika gärna passa på att få dagens bloggande avklarat och sedan kan jag se vidare på Studio 60. Det allra sista avsnittet närmar sig och jag kan inte riktigt hantera det så jag ser om alla avsnitten ifrån början för att få största möjliga viewer experience innan det är över. En sorts sorgearbete, skulle man kunna säga.
Att det bara blev en säsong av den serien är så sorgligt.
I julklapp önskar jag mig en klocka med samma text som klockan i Matts kontor:
Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana.
Det är banne mig roligt mitt i natten också.
Sista avsnittet är om några få dagar och sedan finns inget mer att titta på. Ingenting på flera månader. Till hösten endast Lost och Heroes. Total tv-torka.
Sommaren blir lång. Hösten har däremot viss underhållningspotential. Då blir det premiär för Skrutt-TV. All Skrutt, all the time.
Det blir inte lika skarp dialog som Gilmore Girls eller Studio 60, men jag tror att jag kommer att sitta som klistrad.
Då kan jag lika gärna passa på att få dagens bloggande avklarat och sedan kan jag se vidare på Studio 60. Det allra sista avsnittet närmar sig och jag kan inte riktigt hantera det så jag ser om alla avsnitten ifrån början för att få största möjliga viewer experience innan det är över. En sorts sorgearbete, skulle man kunna säga.
Att det bara blev en säsong av den serien är så sorgligt.
I julklapp önskar jag mig en klocka med samma text som klockan i Matts kontor:
Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana.
Det är banne mig roligt mitt i natten också.
Sista avsnittet är om några få dagar och sedan finns inget mer att titta på. Ingenting på flera månader. Till hösten endast Lost och Heroes. Total tv-torka.
Sommaren blir lång. Hösten har däremot viss underhållningspotential. Då blir det premiär för Skrutt-TV. All Skrutt, all the time.
Det blir inte lika skarp dialog som Gilmore Girls eller Studio 60, men jag tror att jag kommer att sitta som klistrad.
fredag, juni 22, 2007
Midsommarafton
Till sist ett par minuter ensam vid datorn, men det blir nog inte många. Midsommaraftonen går ganska obemärkt förbi här hemma. Inte små grodor, inga blommor, ingen sprit. Lite god mat och en jordgubbstårta räcker långt. Ute har det ösregnat precis hela dagen, men nu har det spruckit upp. Sonen är ute på egna äventyr och jag vet inte om jag kommer orka vara uppe tills han kommer hem. Kanske ska jag våga gå och lägga mig i kväll och lita på att han kommer hem helskinnad utan att jag sitter uppe och väntar vid fönstret.
Jag är bekymrad över att maken, trots hans entusiasm inför magen och dess innehåll, verkar tro att hans liv nu är över. Vi köpte en reseinspirationsbok med 100 spännande städer i födelsedagspresent till någon i dag och han tittade längtansfullt på bilderna, ville köpa en likadan bok till sig själv men sa sedan att det inte var lönt, han skulle aldrig komma att åka till någon av dem nu i alla fall.
För mig känns det som om livet börjar om på nytt i september. Det ska bli så spännande, så roligt, så annorlunda.
Och han tänker att han aldrig kommer att göra något roligt igen, någonsin.
Jag fick min son när jag var 18, så jag har haft barn hela mitt vuxna liv, men jag har aldrig någonsin känt att jag gått miste om något för det. Tvärtom fick mitt liv en mening och ett syfte i och med honom som jag inte vet om jag hade kunnat leva utan. Och det roligaste jag har haft i mitt liv har jag haft med honom.
Att få göra det igen är en lycka jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.
Visst är jag omgiven av en massa begränsningar, men det handlar mest bara om pengar och lite om rädslor.
Jag hoppas att Skrutten och jag ska kunna visa maken att man kan göra saker även om man har barn, det är inte slutet som kommer nu utan början. Vi får väl åka till 100 städer om det är det som ska till, eller 1000.
Vad som helst. Men han får aldrig någonsin ångra det här.
Jag är bekymrad över att maken, trots hans entusiasm inför magen och dess innehåll, verkar tro att hans liv nu är över. Vi köpte en reseinspirationsbok med 100 spännande städer i födelsedagspresent till någon i dag och han tittade längtansfullt på bilderna, ville köpa en likadan bok till sig själv men sa sedan att det inte var lönt, han skulle aldrig komma att åka till någon av dem nu i alla fall.
För mig känns det som om livet börjar om på nytt i september. Det ska bli så spännande, så roligt, så annorlunda.
Och han tänker att han aldrig kommer att göra något roligt igen, någonsin.
Jag fick min son när jag var 18, så jag har haft barn hela mitt vuxna liv, men jag har aldrig någonsin känt att jag gått miste om något för det. Tvärtom fick mitt liv en mening och ett syfte i och med honom som jag inte vet om jag hade kunnat leva utan. Och det roligaste jag har haft i mitt liv har jag haft med honom.
Att få göra det igen är en lycka jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.
Visst är jag omgiven av en massa begränsningar, men det handlar mest bara om pengar och lite om rädslor.
Jag hoppas att Skrutten och jag ska kunna visa maken att man kan göra saker även om man har barn, det är inte slutet som kommer nu utan början. Vi får väl åka till 100 städer om det är det som ska till, eller 1000.
Vad som helst. Men han får aldrig någonsin ångra det här.
torsdag, juni 21, 2007
Fucking sommarlov
Det är första dagen på sommarlovet och förmodligen dröjer det mycket länge innan jag kan räkna med att få sitta ifred vid datorn igen. Så när ska jag blogga? När ska jag jobba på boken? När ska jag få en stund för mig själv, någonsin?
Det här kommer att bli svårt. Det hjälper inte längre att gå upp okristligt tidigt, för då är ju grabbarna fortfarande vakna. Och inte kan de komma överens om sovtider heller, utan alla tre grabbar/gubbar här hemma går i skift.
Det skulle kunna vara en konspiration. Men jag är inte så intressant.
Det är bara jobbigt.
Skrutten sparkar i alla fall, så i brist på litterära avancer kan jag tillbringa all min tid med att ligga med händerna på magen och försöka kommunicera.
Det är så mycket mer tillfredställande än man kan tro.
Det här kommer att bli svårt. Det hjälper inte längre att gå upp okristligt tidigt, för då är ju grabbarna fortfarande vakna. Och inte kan de komma överens om sovtider heller, utan alla tre grabbar/gubbar här hemma går i skift.
Det skulle kunna vara en konspiration. Men jag är inte så intressant.
Det är bara jobbigt.
Skrutten sparkar i alla fall, så i brist på litterära avancer kan jag tillbringa all min tid med att ligga med händerna på magen och försöka kommunicera.
Det är så mycket mer tillfredställande än man kan tro.
onsdag, juni 20, 2007
Life in the fast lane
Jag sitter och läser en bok medan jag väntar på mina provresultat på MVC, något jag plockade på mig på biblioteket när jag inte kunde hitta något jag ville läsa. Ingen jag har hört talas om men två väldigt entusiastiska blurbar på baksidan, varav en från en författare vars bok jag tyckte om.
Jag vet. Den niten har jag gått på förut. Men jag kunde verkligen inte hitta något som jag ville läsa.
Den andra blurben sa mig ingenting. Jag hade aldrig hört talas om varken författaren eller hennes bok.
Jag får vänta ganska länge. Sockerlösningen jag druckit på fastande mage gör mig illamående och jag har svårt att sitta still, svårt att koncentrera mig på boken. Jag skruvar på mig, sträcker på mig, sätter mig upp, kasar ner i stolen, söker med blicken över rummet efter något som kan distrahera mig så att jag inte ska tänka på hur illa jag mår. Sedan försöker jag läsa en stund till.
Ett par sidor till och sedan börjar det igen. Andas djupt, ändra sittställning, klappa magen, titta på klockan. Och så läsa vidare.
Efter ett tag är jag beredd att ge upp, men jag vet att om jag kräks innan de har tagit mitt blodsocker måste jag göra om alltihop någon annan dag och jag biter ihop. Med ett finger i boken lutar jag mig tillbaka och koncentrerar mig på andningen. Blicken faller på baksidan av boken som jag håller i knät. Närmare bestämt på den andra blurben. Den som inte sa mig någonting för en halvtimme sedan.
Nu ser den plötsligt bekant ut. Något med titeln. Inte författarens namn, men titeln. Jag har sett den någonstans förut. Precis lika säker som jag var för en halvtimme sedan att jag inte hade sett den, är jag nu tvärsäker på att jag har sett den.
Trött, illamående, hungrig, törstig, obekväm i en stol som inte är gjord för att passa någons baksida, och nu är min hjärna helt mosig. Jag har inte läst den boken, jag har aldrig hört talas om den boken, jag vet det. Men en liten del av hjärnan säger Jag har sett den där boken förut.
Ett par timmar efter det att min mat- och sovklocka har ringt för frukost och jag har redan börjat hallucinera. Toppen. Jag suckar, slänger ifrån mig boken och plockar upp ett ex av någon Vänta Barn-tidning från bordet och börjar läsa om hur bra det är att amma respektive att inte amma beroende på vad man väljer att göra. Lite Kierkegaardskt sådär, fast tvärtom. Antingen ammar du eller så ammar du inte, oavsett spelar det ingen roll. 6 sidor håller de på och försöker övertala läsaren om att amma eller att låta bli. Vilket som. Bara det känns bra för dig och barnet.
Sedan är det äntligen dags att bli stucken i fingret och jag samlar ihop mig för att gå. Jag nickar kort mot de två andra mammorna som väntat med mig. De har inte sagt något under hela tiden, men lyfter blickarna från sina egna respektive böcker för att nicka tillbaka. De har märkt att jag varit här. Toppen. Veckans sociala interaktion. Jag är så bra på det här. En av dem fäller sin bok när hon nickar, höjer den sedan demonstrativt högt för att liksom stänga om sig och då ser jag.
Min trötta hjärna var inte så dum i alla fall. Jag hade sett titeln på boken i den andra blurben någonstans. Mitt framför näsan, närmare bestämt. Mitt framför näsan på kvinnan mitt emot.
Det här inlägget hade kunnat handla om sannolikheter och odds och så där, men det ger jag mig inte in på. Jag tyckte den matten var jättesvår.
Jag kunde bara inte komma på något annat att skriva om, och den här incidenten var det mest intressanta som hänt mig den här veckan.
Och det är ju ganska tråkigt.
Jag vet. Den niten har jag gått på förut. Men jag kunde verkligen inte hitta något som jag ville läsa.
Den andra blurben sa mig ingenting. Jag hade aldrig hört talas om varken författaren eller hennes bok.
Jag får vänta ganska länge. Sockerlösningen jag druckit på fastande mage gör mig illamående och jag har svårt att sitta still, svårt att koncentrera mig på boken. Jag skruvar på mig, sträcker på mig, sätter mig upp, kasar ner i stolen, söker med blicken över rummet efter något som kan distrahera mig så att jag inte ska tänka på hur illa jag mår. Sedan försöker jag läsa en stund till.
Ett par sidor till och sedan börjar det igen. Andas djupt, ändra sittställning, klappa magen, titta på klockan. Och så läsa vidare.
Efter ett tag är jag beredd att ge upp, men jag vet att om jag kräks innan de har tagit mitt blodsocker måste jag göra om alltihop någon annan dag och jag biter ihop. Med ett finger i boken lutar jag mig tillbaka och koncentrerar mig på andningen. Blicken faller på baksidan av boken som jag håller i knät. Närmare bestämt på den andra blurben. Den som inte sa mig någonting för en halvtimme sedan.
Nu ser den plötsligt bekant ut. Något med titeln. Inte författarens namn, men titeln. Jag har sett den någonstans förut. Precis lika säker som jag var för en halvtimme sedan att jag inte hade sett den, är jag nu tvärsäker på att jag har sett den.
Trött, illamående, hungrig, törstig, obekväm i en stol som inte är gjord för att passa någons baksida, och nu är min hjärna helt mosig. Jag har inte läst den boken, jag har aldrig hört talas om den boken, jag vet det. Men en liten del av hjärnan säger Jag har sett den där boken förut.
Ett par timmar efter det att min mat- och sovklocka har ringt för frukost och jag har redan börjat hallucinera. Toppen. Jag suckar, slänger ifrån mig boken och plockar upp ett ex av någon Vänta Barn-tidning från bordet och börjar läsa om hur bra det är att amma respektive att inte amma beroende på vad man väljer att göra. Lite Kierkegaardskt sådär, fast tvärtom. Antingen ammar du eller så ammar du inte, oavsett spelar det ingen roll. 6 sidor håller de på och försöker övertala läsaren om att amma eller att låta bli. Vilket som. Bara det känns bra för dig och barnet.
Sedan är det äntligen dags att bli stucken i fingret och jag samlar ihop mig för att gå. Jag nickar kort mot de två andra mammorna som väntat med mig. De har inte sagt något under hela tiden, men lyfter blickarna från sina egna respektive böcker för att nicka tillbaka. De har märkt att jag varit här. Toppen. Veckans sociala interaktion. Jag är så bra på det här. En av dem fäller sin bok när hon nickar, höjer den sedan demonstrativt högt för att liksom stänga om sig och då ser jag.
Min trötta hjärna var inte så dum i alla fall. Jag hade sett titeln på boken i den andra blurben någonstans. Mitt framför näsan, närmare bestämt. Mitt framför näsan på kvinnan mitt emot.
Det här inlägget hade kunnat handla om sannolikheter och odds och så där, men det ger jag mig inte in på. Jag tyckte den matten var jättesvår.
Jag kunde bara inte komma på något annat att skriva om, och den här incidenten var det mest intressanta som hänt mig den här veckan.
Och det är ju ganska tråkigt.
tisdag, juni 19, 2007
Tillbaka i sadeln igen
I går hände det äntligen. Det jag väntat på så länge. Det hela världen har väntat på, och universum hållit andan i förväntan av.
(Dramatisk paus.)
Jag jobbade på boken.
(Tystnad för applåder.)
De första hundra sidorna kom jag igenom. En tvåhundrafemtio kvar och jag tänker fortsätta idag om det är så att jag hinner innan sonen kommer från skolan. Jag måste nämligen iväg och dricka sockervatten halva förmiddagen, men jag borde hinna hem och greppa datorn om sonen har någorlunda sitt vanliga schema denna hans sista ordinarie skoldag.
Varför dricka sockervatten i flera timmar? Tja. Det har något med den mänskliga reproduktionen att göra. En mindre känd detalj, kanske man kan säga.
Jag har fått order att ta med mig en halv citron. Inte blir det mindre kryptiskt av det.
Jag trodde jag visste hur man gör barn, men icke. Jag lär mig nya saker hela tiden.
Och då har jag ändå gjort det förut.
Inte det här med citronen då, men det blev barn ändå.
Men tillbaka till boken. De första hundra sidorna lider fortfarande av att början är tråkig och ointressant. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Jag tror att det måste börja där det börjar, och att jag måste berätta det som jag berättar i början för att man ska veta var man är och så.
Men det märks direkt när det kommer igång. En helt annan fart, ett helt annat flyt. Mycket mer som drar läsaren framåt.
Det är kanske inte så konstigt. I början är huvudpersonen fast i sin tillvaro och upplever väldigt mycket att hon sitter fast. Sedan när hon sliter sig lös blir det ganska mycket fritt fall och det är onekligen mer fart i ett fritt fall än i att sitta fast.
Jag kan inte låta bli att skicka det här till förlagen, trots allt. Det är så mycket tid, så mycket arbete som jag har lagt ner på det. Jag måste ge det en chans. Ett förlag är inte hela bokbranchen, och en tävling är inte den bästa chansen att få sitt verk objektivt bedömt.
Och om jag inte gör det kanske jag aldrig kommer att skriva någon bok igen. Och det kan jag inte riktigt leva med.
Det gör det så mycket svårare att bli författare, nämligen.
(Dramatisk paus.)
Jag jobbade på boken.
(Tystnad för applåder.)
De första hundra sidorna kom jag igenom. En tvåhundrafemtio kvar och jag tänker fortsätta idag om det är så att jag hinner innan sonen kommer från skolan. Jag måste nämligen iväg och dricka sockervatten halva förmiddagen, men jag borde hinna hem och greppa datorn om sonen har någorlunda sitt vanliga schema denna hans sista ordinarie skoldag.
Varför dricka sockervatten i flera timmar? Tja. Det har något med den mänskliga reproduktionen att göra. En mindre känd detalj, kanske man kan säga.
Jag har fått order att ta med mig en halv citron. Inte blir det mindre kryptiskt av det.
Jag trodde jag visste hur man gör barn, men icke. Jag lär mig nya saker hela tiden.
Och då har jag ändå gjort det förut.
Inte det här med citronen då, men det blev barn ändå.
Men tillbaka till boken. De första hundra sidorna lider fortfarande av att början är tråkig och ointressant. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Jag tror att det måste börja där det börjar, och att jag måste berätta det som jag berättar i början för att man ska veta var man är och så.
Men det märks direkt när det kommer igång. En helt annan fart, ett helt annat flyt. Mycket mer som drar läsaren framåt.
Det är kanske inte så konstigt. I början är huvudpersonen fast i sin tillvaro och upplever väldigt mycket att hon sitter fast. Sedan när hon sliter sig lös blir det ganska mycket fritt fall och det är onekligen mer fart i ett fritt fall än i att sitta fast.
Jag kan inte låta bli att skicka det här till förlagen, trots allt. Det är så mycket tid, så mycket arbete som jag har lagt ner på det. Jag måste ge det en chans. Ett förlag är inte hela bokbranchen, och en tävling är inte den bästa chansen att få sitt verk objektivt bedömt.
Och om jag inte gör det kanske jag aldrig kommer att skriva någon bok igen. Och det kan jag inte riktigt leva med.
Det gör det så mycket svårare att bli författare, nämligen.
måndag, juni 18, 2007
Sjunker
Det är som kvicksand, mitt själsliv. Ju mer som går fel, desto mer stressar jag. Ju mer jag stressar, desto mer går fel. Om jag bara kunde slappna av en stund kanske saker och ting skulle sluta falla sönder omkring mig, men hur ska jag kunna slappna av när allt bara rasar?
Jag är spänd och orolig, jag mår illa, har halsbränna, svårt att gå, ont i fötterna och sammandragningar stup i kvarten. Jag är trött, sur och tvär och biter huvudet av alla till höger och vänster för att de irriterar mig så.
Inte så kul att vara med, med andra ord.
Inte så kul att vara mig, heller.
Jag tror jag har gjort fel på min sjukanmälan och nu kommer väl FK och dödar mig i sömnen. Dessutom har jag lyckats spendera den sjukpenning jag redan fått, trots att den skulle läggas undan till slutet av månaden, då jag kommer att få noll a-kassa och nästan ingen lön.
Jag är rädd att maken tröttnar på mig, på alla katastrofer som omger mig hela tiden. På det ständiga undantagstillstånd som omger mig eftersom jag inte klarar av att göra någonting alls. På alla begränsningar som finns i mitt liv.
Jag kan inte klandra honom. Jag är väldigt trött på mig själv.
Och den stackars lill* Skruttten sparkar och har sig i protest mot alla sammandragningar, men vad hjälper väl det? Jag längtar desperat efter morgondagen då barnmorskan ska kolla att allt är som det ska där inne. Jag hoppas att det är det, men vågar inte tro. Hur kan Skrutten må bra inuti mig? När jag mår så dåligt?
Och alla sammandragningar beror förmodligen på att mördarbakterierna är tillbaka, with a vengeance, nu när penicillin-kuren är över. De ligger i bakhåll och väntar på min lill* Skrutt.
Jag är på fullt allvar rädd att mitt ännu ofödda barn kommer att dö.
Och på fredag är det midsommar och min födde son ska ut och festa med sina kompisar.
Allt jag har ska tas ifrån mig. Det vet jag väl.
Men måste det ske nu?
Jag är spänd och orolig, jag mår illa, har halsbränna, svårt att gå, ont i fötterna och sammandragningar stup i kvarten. Jag är trött, sur och tvär och biter huvudet av alla till höger och vänster för att de irriterar mig så.
Inte så kul att vara med, med andra ord.
Inte så kul att vara mig, heller.
Jag tror jag har gjort fel på min sjukanmälan och nu kommer väl FK och dödar mig i sömnen. Dessutom har jag lyckats spendera den sjukpenning jag redan fått, trots att den skulle läggas undan till slutet av månaden, då jag kommer att få noll a-kassa och nästan ingen lön.
Jag är rädd att maken tröttnar på mig, på alla katastrofer som omger mig hela tiden. På det ständiga undantagstillstånd som omger mig eftersom jag inte klarar av att göra någonting alls. På alla begränsningar som finns i mitt liv.
Jag kan inte klandra honom. Jag är väldigt trött på mig själv.
Och den stackars lill* Skruttten sparkar och har sig i protest mot alla sammandragningar, men vad hjälper väl det? Jag längtar desperat efter morgondagen då barnmorskan ska kolla att allt är som det ska där inne. Jag hoppas att det är det, men vågar inte tro. Hur kan Skrutten må bra inuti mig? När jag mår så dåligt?
Och alla sammandragningar beror förmodligen på att mördarbakterierna är tillbaka, with a vengeance, nu när penicillin-kuren är över. De ligger i bakhåll och väntar på min lill* Skrutt.
Jag är på fullt allvar rädd att mitt ännu ofödda barn kommer att dö.
Och på fredag är det midsommar och min födde son ska ut och festa med sina kompisar.
Allt jag har ska tas ifrån mig. Det vet jag väl.
Men måste det ske nu?
söndag, juni 17, 2007
Men Whirlpool gör ju så läckra reklamfilmer
Summan av lasterna vet jag är konstant, men nu verkar det samma gälla för problem och det gillar jag inte. Inte nog med att jag inte kan köpa det där fallfärdiga men ack så vackra huset, nu är torktumlaren död också. Efter allting med golven och bilen och rörmokaren och alla uteblivna inkomster p g a mitt halva tillstånd känns det som att jag får vänja mig vid ett liv utan torktumlare.
Det kommer att bli svårt.
Vi har stått varandra mycket nära under de senaste fyra åren. Jag har alltid kunnat räkna med den. Och nu är dess blinkande lampor bara ett hån, inte en inbjudan att trycka på knappar som det tidigare varit.
Kom igen då, tryck på start-knappen då, retar den mig. Blink, blink.
Och så gör jag det.
Och ingenting händer.
Den skrattar åt mig, hånfullt, och fortsätter blinka. Kom igen då, en gång till, du kan ju, du vet att du vill. Osv.
Och jag försöker, och försöker, trots att jag vet att det är lönlöst, innerst inne i min själ vet jag att det är över, men jag vill inte ge upp, jag vill inte sluta hoppas att det skulle kunna gå, det skulle kunna bli vi igen, tillsammans skulle vi kunna ta oss an hela veckans tvätt och befria lägenheten från alla skitiga strumpor och kalsonger.
Men den har övergivit mig. Jag vet det. Den står inte längre vid min sida i kampen för mjuka och gosiga strumpor och jeans.
Vilket svek. Jag är sårad in i själen.
Kanske kommer jag aldrig kunna lita på en vitvara igen.
Det är det som är det värsta med svek. Att det förstör den delen av en som gör att man tror på och vågar lita på andra.
Jag kommer aldrig kunna släppa en torktumlare så nära in på livet igen.
Och var i hela fridens namn ska jag hänga all tvätten!?
Det kommer att bli svårt.
Vi har stått varandra mycket nära under de senaste fyra åren. Jag har alltid kunnat räkna med den. Och nu är dess blinkande lampor bara ett hån, inte en inbjudan att trycka på knappar som det tidigare varit.
Kom igen då, tryck på start-knappen då, retar den mig. Blink, blink.
Och så gör jag det.
Och ingenting händer.
Den skrattar åt mig, hånfullt, och fortsätter blinka. Kom igen då, en gång till, du kan ju, du vet att du vill. Osv.
Och jag försöker, och försöker, trots att jag vet att det är lönlöst, innerst inne i min själ vet jag att det är över, men jag vill inte ge upp, jag vill inte sluta hoppas att det skulle kunna gå, det skulle kunna bli vi igen, tillsammans skulle vi kunna ta oss an hela veckans tvätt och befria lägenheten från alla skitiga strumpor och kalsonger.
Men den har övergivit mig. Jag vet det. Den står inte längre vid min sida i kampen för mjuka och gosiga strumpor och jeans.
Vilket svek. Jag är sårad in i själen.
Kanske kommer jag aldrig kunna lita på en vitvara igen.
Det är det som är det värsta med svek. Att det förstör den delen av en som gör att man tror på och vågar lita på andra.
Jag kommer aldrig kunna släppa en torktumlare så nära in på livet igen.
Och var i hela fridens namn ska jag hänga all tvätten!?
lördag, juni 16, 2007
Eget rum
Jag läser en bok som inte är bra. Eller, den är kanske bra. Men den är inte bra för mig. Den är skriven av en snubbe som fick samma knäpp som jag brukar få, nämligen ett behov av ett eget rum. En egen plats, ett eget hus, ett eget utrymme. Dessutom fick han för sig att han var tvungen att bygga rummet själv. Det skulle jag också hemskt gärna vilja göra.
Problemet är att det är svårt att bygga sig ett eget hus, även om det är litet. Och dyrt, och komplicerat och omöjligt om man inte vet vad man gör. Så ju mer jag läser, desto mer känner jag att det aldrig kommer bli så att jag bygger mig ett eget litet hus. Jag har inte råd, har inte muskelstyrkan, har inte orken, har inte tålamodet. Osv, osv, osv.
Ännu en dröm i papperskorgen.
Men oj vad jag behöver ett eget rum just nu. Långt bort från alla mina misslyckanden, från jobbet och bonusen och ekonomin. Långt bort från alla krämpor, alla galenhormoner som gör att jag bara gråter eller grälar med folk hela tiden, illamåendet, kramperna och graviditetsklådan.
Jag har hittat, som jag brukar göra då och då, ett hus på Hemnet som jag vill ha. Och nu vinner jag ännu mindre på Lotto än vad jag brukar göra. Det svider i alla fall mer. För jag får ju för mig att det är meningen. När jag hittar ett hus som jag vill bo i. Och då tänker jag att allting kommer ordna sig, att universum ska se till att det bli så som det är meningen att det ska bli. Som universum ju gör om man bara har hittat sin rätta väg.
Det har Oprah sagt.
Så jag lämnar plikttroget in mina Lottorader och börjar planera hur jag ska inreda mitt nya hus, vad jag ska göra med trädgården, vem som ska sova i vilket rum, om jag ska betala begärt pris eller pruta, om jag ska vänta tills pengarna har kommit in på kontot innan jag ringer och bokar tid för visning eller inte. Osv.
Och sedan blir söndagen helt förstörd.
Det slår aldrig fel. När jag har bestämt mig för att vinna på Lotto så gör jag aldrig det. Trots att jag verkligen behöver pengarna. Inte bara de två miljonerna till att köpa huset. Jag behöver säkert minst tio till om jag ska kunna bo i eländet också, eftersom det är i behov av renovering, dvs, det kommer att kollapsa precis när som helst om inte omfattande arbeten görs omedelbart.
Behoven är stora. Men tar Svenska spel någon som helst hänsyn till det? Näh. De ger 18 miljoner till någon gammal gubbe som inte ens brydde sig om att kontrollera om han vunnit eller inte.
Om man inte genast hör av sig när man vunnit 18 miljoner borde de frysa inne. Allra senast efter 48 timmar. Är man inte mer angelägen än så ska man inte ha några miljoner. Då behöver man dem inte.
Då borde jag få dem istället.
För jag behöver ett eget rum. Och jag kommer inte leva tillräckligt länge för att hamna på långvården. Så jag behöver det nu.
Allra senast nästa vecka. Annars kommer den här sommaren bli ett helvete.
Undrar vad Brf skulle tycka om jag smällde upp en friggebod ute på gården?
Problemet är att det är svårt att bygga sig ett eget hus, även om det är litet. Och dyrt, och komplicerat och omöjligt om man inte vet vad man gör. Så ju mer jag läser, desto mer känner jag att det aldrig kommer bli så att jag bygger mig ett eget litet hus. Jag har inte råd, har inte muskelstyrkan, har inte orken, har inte tålamodet. Osv, osv, osv.
Ännu en dröm i papperskorgen.
Men oj vad jag behöver ett eget rum just nu. Långt bort från alla mina misslyckanden, från jobbet och bonusen och ekonomin. Långt bort från alla krämpor, alla galenhormoner som gör att jag bara gråter eller grälar med folk hela tiden, illamåendet, kramperna och graviditetsklådan.
Jag har hittat, som jag brukar göra då och då, ett hus på Hemnet som jag vill ha. Och nu vinner jag ännu mindre på Lotto än vad jag brukar göra. Det svider i alla fall mer. För jag får ju för mig att det är meningen. När jag hittar ett hus som jag vill bo i. Och då tänker jag att allting kommer ordna sig, att universum ska se till att det bli så som det är meningen att det ska bli. Som universum ju gör om man bara har hittat sin rätta väg.
Det har Oprah sagt.
Så jag lämnar plikttroget in mina Lottorader och börjar planera hur jag ska inreda mitt nya hus, vad jag ska göra med trädgården, vem som ska sova i vilket rum, om jag ska betala begärt pris eller pruta, om jag ska vänta tills pengarna har kommit in på kontot innan jag ringer och bokar tid för visning eller inte. Osv.
Och sedan blir söndagen helt förstörd.
Det slår aldrig fel. När jag har bestämt mig för att vinna på Lotto så gör jag aldrig det. Trots att jag verkligen behöver pengarna. Inte bara de två miljonerna till att köpa huset. Jag behöver säkert minst tio till om jag ska kunna bo i eländet också, eftersom det är i behov av renovering, dvs, det kommer att kollapsa precis när som helst om inte omfattande arbeten görs omedelbart.
Behoven är stora. Men tar Svenska spel någon som helst hänsyn till det? Näh. De ger 18 miljoner till någon gammal gubbe som inte ens brydde sig om att kontrollera om han vunnit eller inte.
Om man inte genast hör av sig när man vunnit 18 miljoner borde de frysa inne. Allra senast efter 48 timmar. Är man inte mer angelägen än så ska man inte ha några miljoner. Då behöver man dem inte.
Då borde jag få dem istället.
För jag behöver ett eget rum. Och jag kommer inte leva tillräckligt länge för att hamna på långvården. Så jag behöver det nu.
Allra senast nästa vecka. Annars kommer den här sommaren bli ett helvete.
Undrar vad Brf skulle tycka om jag smällde upp en friggebod ute på gården?
fredag, juni 15, 2007
Synfel
Åter igen en jobbig natt, somnade nog inte förrän framåt tre, vilket i sin tur gjorde att jag försov mig och inte fick sagt hej då och lycka till på provet till sonen innan han gick till skolan i morse.
Supermorsan strikes again!
Jag mår bara så dåligt hela tiden och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det, om jag kan ta mig ur det.
Det kan inte vara bra för Skrutten. H*n hör ju allt som pågår där inne. Varenda snyftning, vartenda gräl. All min ångest och alla mina spänningar upplever h*n ju också från första parkett. Stackars liten.
Jag orkar knappt själv med det, och jag är ju ganska stor.
Det skulle inte vara så här.
Men när ska jag lära mig att inte klamra mig fast vid mina förväntningar? Att anpassa mig efter hur landet faktiskt ligger istället för att tjurigt peka på kartan och säga att det skulle inte finnas något vatten här, jag vill inte att det ska finnas något vatten här, ta bort det! när jag håller på att drunkna.
Istället kanske man skulle ta ett par simtag. Veva med armar och ben istället för att förbanna vattnet som omsluter en. Trampa vatten tills tidvattnet drar sig undan.
Jag borde. Det är så mycket jag borde. Framför allt så mycket jag borde ha gjort annorlunda innan. Nu är det inte så mycket jag kan göra, vad jag kan se.
Mina glasögon är lite konstiga på det viset. Jag ser inte förrän i efterhand vilka alternativa vägar som fanns vid en given tidpunkt. Jag lovar, de fanns inte där när jag befann mig där. De syntes i varje fall inte.
Men visst måste det finnas något jag skulle kunna göra för att må bättre just nu. Just i dag.
Om jag bara kunde se det.
Om jag bara kunde.
Supermorsan strikes again!
Jag mår bara så dåligt hela tiden och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det, om jag kan ta mig ur det.
Det kan inte vara bra för Skrutten. H*n hör ju allt som pågår där inne. Varenda snyftning, vartenda gräl. All min ångest och alla mina spänningar upplever h*n ju också från första parkett. Stackars liten.
Jag orkar knappt själv med det, och jag är ju ganska stor.
Det skulle inte vara så här.
Men när ska jag lära mig att inte klamra mig fast vid mina förväntningar? Att anpassa mig efter hur landet faktiskt ligger istället för att tjurigt peka på kartan och säga att det skulle inte finnas något vatten här, jag vill inte att det ska finnas något vatten här, ta bort det! när jag håller på att drunkna.
Istället kanske man skulle ta ett par simtag. Veva med armar och ben istället för att förbanna vattnet som omsluter en. Trampa vatten tills tidvattnet drar sig undan.
Jag borde. Det är så mycket jag borde. Framför allt så mycket jag borde ha gjort annorlunda innan. Nu är det inte så mycket jag kan göra, vad jag kan se.
Mina glasögon är lite konstiga på det viset. Jag ser inte förrän i efterhand vilka alternativa vägar som fanns vid en given tidpunkt. Jag lovar, de fanns inte där när jag befann mig där. De syntes i varje fall inte.
Men visst måste det finnas något jag skulle kunna göra för att må bättre just nu. Just i dag.
Om jag bara kunde se det.
Om jag bara kunde.
torsdag, juni 14, 2007
Världens sämsta mamma
Yes! Jag har blivit bönhörd.
18 grader. Mulet. Regnstänk.
Thats more like it!
Fast inte sover jag för det. Men nu är det samvetet som skaver. Och ångesten.
Alla brukar vara överens om att det är ett hemskt ögonblick när man inser att man har blivit lik sin mamma. Personligen hade jag även ett likadant ögonblick ett par år senare när jag insåg att jag var precis som min pappa.
Men inget av dessa trauman går upp emot det att inse att mitt barn har vuxit upp och blivit precis som jag. Hur kunde jag låta detta ske?
Igår sa min son: Det spelar ingen roll. Jag är ingenting.
Och jag dog.
Han var perfekt när han föddes. Och nu är han sönder. Jag har förstört honom. Genom generna eller genom mitt föräldraskap vet jag inte. Det känns som om det kvittar.
Han har ont. Och det är mitt fel.
Och det var länge sedan det hjälpte om jag blåste på det onda.
Jag skulle göra allting för att han skulle få ett bättre liv, för att han skulle bli allt som jag inte var. (Läs: lycklig.)
Istället gav jag honom alla mina imperfektioner, lärde honom att ge upp om det blev svårt, självutplånandet, latheten och håglösheten.
Jag lärde honom ingenting och sedan skickade jag ut honom i världen för att misslyckas.
Och nu kommer jag göra likadant med Skrutten.
Jag kommer nog aldrig att kunna sluta gråta igen.
Men vad hjälper det. Inte ett förbannat dugg.
Inte ens ställd inför det här klarar jag av att GÖRA någonting.
Bara lipa och förbanna dagen då jag föddes.
Som om den inte redan var det.
18 grader. Mulet. Regnstänk.
Thats more like it!
Fast inte sover jag för det. Men nu är det samvetet som skaver. Och ångesten.
Alla brukar vara överens om att det är ett hemskt ögonblick när man inser att man har blivit lik sin mamma. Personligen hade jag även ett likadant ögonblick ett par år senare när jag insåg att jag var precis som min pappa.
Men inget av dessa trauman går upp emot det att inse att mitt barn har vuxit upp och blivit precis som jag. Hur kunde jag låta detta ske?
Igår sa min son: Det spelar ingen roll. Jag är ingenting.
Och jag dog.
Han var perfekt när han föddes. Och nu är han sönder. Jag har förstört honom. Genom generna eller genom mitt föräldraskap vet jag inte. Det känns som om det kvittar.
Han har ont. Och det är mitt fel.
Och det var länge sedan det hjälpte om jag blåste på det onda.
Jag skulle göra allting för att han skulle få ett bättre liv, för att han skulle bli allt som jag inte var. (Läs: lycklig.)
Istället gav jag honom alla mina imperfektioner, lärde honom att ge upp om det blev svårt, självutplånandet, latheten och håglösheten.
Jag lärde honom ingenting och sedan skickade jag ut honom i världen för att misslyckas.
Och nu kommer jag göra likadant med Skrutten.
Jag kommer nog aldrig att kunna sluta gråta igen.
Men vad hjälper det. Inte ett förbannat dugg.
Inte ens ställd inför det här klarar jag av att GÖRA någonting.
Bara lipa och förbanna dagen då jag föddes.
Som om den inte redan var det.
onsdag, juni 13, 2007
För varmt
Svårt att blogga när datorn envist hävdar att det inte finns något tangentbord. Trots att det står där, precis framför skärmen... Dum burk. Nåja, startar man om datorn tillräckligt många gånger (4) så tröttnar den och ger sig. Ha.
Man vs machine, 1-0.
Äntligen lite sömn i natt och det var väl precis i sista minuten känns det som. Det verkar vara lite svalare i dag också och jag hoppas verkligen att jag kan få hämta andan nu ett tag. Det har varit outhärdligt varmt och trots fläkten har jag inte kunnat hitta något bekvämt läge.
Mina ben och fötter har övergivit mig, dessutom. Fotknölarna är nu helt borta och det går knappt att vicka på tårna.
Det enda som gäller: Högläge med fötterna, glass varje kväll och stora glas med iskall saft. Önos Citron och Lime är bäst, men den har tyvärr utgått och jag måste verkligen tänja på de sista flaskorna jag hamstrat på mig här hemma så de åtminstone räcker till förlossingen.
Var är den svenska sommaren, undrar jag. Lite regn varje dag, eller om solen skiner, lite iskalla vindar som gör att man måste ligga i lä om man ska sola annars blir man blå om läpparna. 18-19 grader i söderläge, fleece-bikini för att inte förfrysa något väsentligt, kanske en vecka fint väder (inget regn, 24-25 grader, svaga vindar) precis innan skolan slutar eller precis efter att den har börjat igen så man måste sitta inne i klassrummet och titta ut på det vackra vädret. Dyrka sommaren lite på avstånd, som vi väl brukade få göra förr om åren. Så minns jag det i alla fall.
Nu för tiden är det bara värmebölja och glasschock och parkerade högtryck och inget ozonlager så man får egentgligen inte gå ut men det gör folk ändå och alla kommer att dö av sina maligna melanom utom jag och sonen som inte gärna lämnar datorskärmens blekblåa sken.
Oh, nej. Jag är på det humöret idag.
Suck.
Man vs machine, 1-0.
Äntligen lite sömn i natt och det var väl precis i sista minuten känns det som. Det verkar vara lite svalare i dag också och jag hoppas verkligen att jag kan få hämta andan nu ett tag. Det har varit outhärdligt varmt och trots fläkten har jag inte kunnat hitta något bekvämt läge.
Mina ben och fötter har övergivit mig, dessutom. Fotknölarna är nu helt borta och det går knappt att vicka på tårna.
Det enda som gäller: Högläge med fötterna, glass varje kväll och stora glas med iskall saft. Önos Citron och Lime är bäst, men den har tyvärr utgått och jag måste verkligen tänja på de sista flaskorna jag hamstrat på mig här hemma så de åtminstone räcker till förlossingen.
Var är den svenska sommaren, undrar jag. Lite regn varje dag, eller om solen skiner, lite iskalla vindar som gör att man måste ligga i lä om man ska sola annars blir man blå om läpparna. 18-19 grader i söderläge, fleece-bikini för att inte förfrysa något väsentligt, kanske en vecka fint väder (inget regn, 24-25 grader, svaga vindar) precis innan skolan slutar eller precis efter att den har börjat igen så man måste sitta inne i klassrummet och titta ut på det vackra vädret. Dyrka sommaren lite på avstånd, som vi väl brukade få göra förr om åren. Så minns jag det i alla fall.
Nu för tiden är det bara värmebölja och glasschock och parkerade högtryck och inget ozonlager så man får egentgligen inte gå ut men det gör folk ändå och alla kommer att dö av sina maligna melanom utom jag och sonen som inte gärna lämnar datorskärmens blekblåa sken.
Oh, nej. Jag är på det humöret idag.
Suck.
tisdag, juni 12, 2007
Ännu varmare
I går såg jag en kvinna på bussen som måste varit tecknad av Per Åhlin. Allting på henne, håret, ansiktsdragen, kläderna, sättet hon rörde sig på, sa mig att hon måste varit åtminstone statist i någon av Pennfilms produktioner. Resan till Melonia tänkte jag, eller Karl Bertil Johnsons julafton.
Fast där slog det slint i min trötta, överhettade hjärna, för jag tänkte inte Karl Bertil Johnsons julafton. Jag tänkte, på fullt allvar, Per Albin Hansons julafton.
Så varmt var det igår.
I natt har det varit ännu varmare.
Det är inte bra för Skrutten, det är inte bra för mig, det är inte bra för mänskligheten, att termostaten står så högt.
Två gånger i natt har jag varit uppe och tvättat av hela mig i iskallt vatten. Det har inte hjälpt. Jag har inte sovit ändå.
Istället har jag tänkt på ett hus jag vill köpa. Det är i "behov av omfattande renovering" och säljs med friskrivningsklausul. Jag antar att det betyder att det behöver nytt tak, nya väggar, nya golv, nya el-ledningar, nytt vatten och avlopp, ny dränering, mögelsanering, radonsanering, och kackerlacksbekämpning. Och så ligger det väl granne med en massafabrik på ena sidan och en kalkonfarm på andra sidan på en gammal indiansk begravningsplats där någon grävt ner de tunnor som de inte hade mage att gräva ner i Teckomatorp.
Men vackert är det.
Det är ett fynd. Det finns nästan inga hus i staden för under två miljoner, och det här är ganska stort.
Och vackert.
Synd bara att jag inte har några två miljoner. Jag har etthundraförtio kronor i tillgångar. Skulder på över en halv miljon.
Till och med jag fattar att det inte är lönt att lägga ett bud.
Men det är vackert.
Och så kan jag hålla på ganska länge.
Fast där slog det slint i min trötta, överhettade hjärna, för jag tänkte inte Karl Bertil Johnsons julafton. Jag tänkte, på fullt allvar, Per Albin Hansons julafton.
Så varmt var det igår.
I natt har det varit ännu varmare.
Det är inte bra för Skrutten, det är inte bra för mig, det är inte bra för mänskligheten, att termostaten står så högt.
Två gånger i natt har jag varit uppe och tvättat av hela mig i iskallt vatten. Det har inte hjälpt. Jag har inte sovit ändå.
Istället har jag tänkt på ett hus jag vill köpa. Det är i "behov av omfattande renovering" och säljs med friskrivningsklausul. Jag antar att det betyder att det behöver nytt tak, nya väggar, nya golv, nya el-ledningar, nytt vatten och avlopp, ny dränering, mögelsanering, radonsanering, och kackerlacksbekämpning. Och så ligger det väl granne med en massafabrik på ena sidan och en kalkonfarm på andra sidan på en gammal indiansk begravningsplats där någon grävt ner de tunnor som de inte hade mage att gräva ner i Teckomatorp.
Men vackert är det.
Det är ett fynd. Det finns nästan inga hus i staden för under två miljoner, och det här är ganska stort.
Och vackert.
Synd bara att jag inte har några två miljoner. Jag har etthundraförtio kronor i tillgångar. Skulder på över en halv miljon.
Till och med jag fattar att det inte är lönt att lägga ett bud.
Men det är vackert.
Och så kan jag hålla på ganska länge.
måndag, juni 11, 2007
En ny vän och en gammal fiende
Väldans varmt men i går köpte vi en fläkt och den är min nya bästa vän. Eller min enda vän, om man ska vara helt ärlig. Nästa projekt blir att bygga en liten vagn till den så jag kan dra med mig den när jag rör mig runt i lägenheten. Jag kan nämligen tänka mig att det blir lite tråkigt att ligga på soffan inom räckvidd för dess underbara bris precis hela sommaren.
Inte än dock.
Och så finns det ju glass.
Fläkten och glass. Här har du ditt liv, Sandra, sommaren 2007.
Kunde varit värre.
Kanske, kanske är det dags för nya golv i sista två rummen den här veckan. Allra senast nästa vecka i alla fall och jag tror inte att det är sant, men det är det nog. Undantagstillståndet som gällt sedan februari kommer att hävas. Ut med avfuktaren och gäst-WC ska bli min igen!
Det kommer att komma en tid när jag kan ha mina saker där de ska vara istället för i en stor hög som tar upp nästan hela sovrummet. Jag kommer att kunna titta på tv i sängen igen. Jag kommer att kunna städa ordentligt och slippa slipad-betong-smul överallt.
Jag kommer att kunna sätta allting i ordning igen. Bara en sådan sak.
Och när allt har hittat tillbaka till sin plats, kanske till och med en bättre plats än den ursprungliga, då kan jag börja.
Det har kliat i fingrarna sedan vecka 5. Nu är jag i vecka 28. Men när denna röra äntligen har röjts upp ska jag få börja med baby-boandet.
Det finns lådor med kläder och grejer nere i förrådet sedan sonens späda dagar som bara väntar på att bli uppburna, tvättade, sorterade och organiserade. En liten, liten säng som ska bäddas. Stuff like that.
Inte nu, men sen. Snart.
När tiden är mogen.
Hoppas bara den blir det innan jag helt tappar rörelseförmågan.
Vägen till global världsfred? Skippa atombomberna, senapsgasen och anthrax-pulvret och kom på ett sätt att ge folk foglossing.
What if there was a war, and no one came, typ. För att de inte kunde gå så långt.
Och det bästa av allt, eftersom FK inte ens anser att det är en sjukdom kan det ju inte strida mot Genève-konventionen.
Om någon gnäller säger man bara som de gör: Att det är helt normalt och inte alls farligt på något sätt. Bit ihop och kämpa vidare.
Så ont kan det väl ändå inte göra!?
Trodde de, ja.
Om någon galen kemist kunde knåpa ihop ett foglossningspulver så skickar jag gärna första kuvertet. Jag måste ju ändå skicka in mina sjukskrivningspapper snart.
Inte än dock.
Och så finns det ju glass.
Fläkten och glass. Här har du ditt liv, Sandra, sommaren 2007.
Kunde varit värre.
Kanske, kanske är det dags för nya golv i sista två rummen den här veckan. Allra senast nästa vecka i alla fall och jag tror inte att det är sant, men det är det nog. Undantagstillståndet som gällt sedan februari kommer att hävas. Ut med avfuktaren och gäst-WC ska bli min igen!
Det kommer att komma en tid när jag kan ha mina saker där de ska vara istället för i en stor hög som tar upp nästan hela sovrummet. Jag kommer att kunna titta på tv i sängen igen. Jag kommer att kunna städa ordentligt och slippa slipad-betong-smul överallt.
Jag kommer att kunna sätta allting i ordning igen. Bara en sådan sak.
Och när allt har hittat tillbaka till sin plats, kanske till och med en bättre plats än den ursprungliga, då kan jag börja.
Det har kliat i fingrarna sedan vecka 5. Nu är jag i vecka 28. Men när denna röra äntligen har röjts upp ska jag få börja med baby-boandet.
Det finns lådor med kläder och grejer nere i förrådet sedan sonens späda dagar som bara väntar på att bli uppburna, tvättade, sorterade och organiserade. En liten, liten säng som ska bäddas. Stuff like that.
Inte nu, men sen. Snart.
När tiden är mogen.
Hoppas bara den blir det innan jag helt tappar rörelseförmågan.
Vägen till global världsfred? Skippa atombomberna, senapsgasen och anthrax-pulvret och kom på ett sätt att ge folk foglossing.
What if there was a war, and no one came, typ. För att de inte kunde gå så långt.
Och det bästa av allt, eftersom FK inte ens anser att det är en sjukdom kan det ju inte strida mot Genève-konventionen.
Om någon gnäller säger man bara som de gör: Att det är helt normalt och inte alls farligt på något sätt. Bit ihop och kämpa vidare.
Så ont kan det väl ändå inte göra!?
Trodde de, ja.
Om någon galen kemist kunde knåpa ihop ett foglossningspulver så skickar jag gärna första kuvertet. Jag måste ju ändå skicka in mina sjukskrivningspapper snart.
söndag, juni 10, 2007
Sen kväll/väldigt tidig morgon
Ännu en uppesittarkväll men jag ska gå och lägga mig snart även om sonen inte är hemma. Det är dags att börja fila på navelsträngen nu. Om bara några månader är han myndig. Då får man vara ute mitt i natten om man vill. Och när jag var i hans ålder så...
Näh. Dit går vi inte.
Det blev en upptäcktsfärd medelst bil i dag, och det var ganska trevligt även om vi inte hittar så många smultronställen när vi är ute, bara osannolikt fula och tråkiga ställen. Men nu vet vi var de finns så behöver vi aldrig åka dit någon mer gång.
Idag har vi lärt oss att det finns små oaser av kuperad, skogsbeklädd skönhet gömd här och där i platta, ful-Skåne. Att det inte finns några offentliga toaletter i Kävlinge. Att nästan alla vägar leder till Bjuv. Att Åstorp är förvånansvärt stort när man försöker hitta ut ur det. Och att Jyckebo är ett bra namn på en kennel.
När vi stannade på en rastplats mitt skogen såg jag vad som nästan alldeles säkert var en styckad kropp i två svarta sopsäckar men jag hade ingen som helst lust att vara med på tv så jag struntade i dem (den/han/hon). De ligger bra där, tänkte jag och så åkte vi därifrån. När vi körde ut från rastplatsen kom en annan bil och körde in på samma plats och jag tänkte att det paret, i den andra bilen, kommer att vara på nyheterna i kväll och berätta om det hemska fynd de gjort på sin utflykt. Och efteråt kommer de att säga att polisen eftersöker en par i en grön bil som de skulle vilja ställa några frågor till. Och sen är man misstänkt för mord.
Igen.
Jag tittade inte på nyheterna bara för det.
Det var säkert någon uppgörelse i den undre världen. Det brukar det vara. Och det är ju praktiskt taget ren och skär darwinism, så vad ska jag lägga mig i det för? Det naturliga urvalet går hårt åt dem som leker med knivar och skjutvapen. Det är som det ska vara. Om några tusen generationer har vi inga aggressioner kvar.
Fast då är jag död.
Nu ska jag och Skrutten, värmen, halsbrännan, illamåendet, myrkrypningarna och sendragen i benen försöka sova.
Det är inte heller kul.
Näh. Dit går vi inte.
Det blev en upptäcktsfärd medelst bil i dag, och det var ganska trevligt även om vi inte hittar så många smultronställen när vi är ute, bara osannolikt fula och tråkiga ställen. Men nu vet vi var de finns så behöver vi aldrig åka dit någon mer gång.
Idag har vi lärt oss att det finns små oaser av kuperad, skogsbeklädd skönhet gömd här och där i platta, ful-Skåne. Att det inte finns några offentliga toaletter i Kävlinge. Att nästan alla vägar leder till Bjuv. Att Åstorp är förvånansvärt stort när man försöker hitta ut ur det. Och att Jyckebo är ett bra namn på en kennel.
När vi stannade på en rastplats mitt skogen såg jag vad som nästan alldeles säkert var en styckad kropp i två svarta sopsäckar men jag hade ingen som helst lust att vara med på tv så jag struntade i dem (den/han/hon). De ligger bra där, tänkte jag och så åkte vi därifrån. När vi körde ut från rastplatsen kom en annan bil och körde in på samma plats och jag tänkte att det paret, i den andra bilen, kommer att vara på nyheterna i kväll och berätta om det hemska fynd de gjort på sin utflykt. Och efteråt kommer de att säga att polisen eftersöker en par i en grön bil som de skulle vilja ställa några frågor till. Och sen är man misstänkt för mord.
Igen.
Jag tittade inte på nyheterna bara för det.
Det var säkert någon uppgörelse i den undre världen. Det brukar det vara. Och det är ju praktiskt taget ren och skär darwinism, så vad ska jag lägga mig i det för? Det naturliga urvalet går hårt åt dem som leker med knivar och skjutvapen. Det är som det ska vara. Om några tusen generationer har vi inga aggressioner kvar.
Fast då är jag död.
Nu ska jag och Skrutten, värmen, halsbrännan, illamåendet, myrkrypningarna och sendragen i benen försöka sova.
Det är inte heller kul.
lördag, juni 09, 2007
Rastlös
Uppe sent i går kväll för att slippa den värsta värmen och för att se sonen komma helskinnad hem från grillfest på stranden. Sedan blev jag väckt tidigt, tidigt av sendrag i först ena benet/foten och sedan i det andra.
Det var ju en intressant ny upplevelse. Smärta på ett helt nytt sätt.
Det är inte alltid kul att prova nya saker.
Idag är det en vacker sommardag ute och jag har inga som helst förpliktelser mer än att göra det allra bästa av den. Risken finns att jag kommer att grubbla över vad jag ska göra för att få mesta möjliga ut av min dag tills korna kommer hem och det är dags att gå och lägga sig igen.
Sådan är jag.
Jag är intresserad av utevaro, med möjlighet till sol men också möjlighet att slippa eftersom jag inte är så förtjust i värme just nu. Jag vill gärna ha med både maken och sonen, men inser att det kan bli svårt. Natur ska gärna ingå, kanske lite kultur och något gott att äta.
Mycket på en gång, jag inser det. Men någonstans finns detta Kinder-ägg av en dag med upplevelser av alla möjliga positiva slag, någonstans finns det och väntar på mig.
En sak är säker. Jag kommer inte att få någon som helst upplevelse om jag inte genast stänger av datorn.
Blogga kan man göra när det regnar.
Hej då, datorn. Ses i morgon.
Det var ju en intressant ny upplevelse. Smärta på ett helt nytt sätt.
Det är inte alltid kul att prova nya saker.
Idag är det en vacker sommardag ute och jag har inga som helst förpliktelser mer än att göra det allra bästa av den. Risken finns att jag kommer att grubbla över vad jag ska göra för att få mesta möjliga ut av min dag tills korna kommer hem och det är dags att gå och lägga sig igen.
Sådan är jag.
Jag är intresserad av utevaro, med möjlighet till sol men också möjlighet att slippa eftersom jag inte är så förtjust i värme just nu. Jag vill gärna ha med både maken och sonen, men inser att det kan bli svårt. Natur ska gärna ingå, kanske lite kultur och något gott att äta.
Mycket på en gång, jag inser det. Men någonstans finns detta Kinder-ägg av en dag med upplevelser av alla möjliga positiva slag, någonstans finns det och väntar på mig.
En sak är säker. Jag kommer inte att få någon som helst upplevelse om jag inte genast stänger av datorn.
Blogga kan man göra när det regnar.
Hej då, datorn. Ses i morgon.
fredag, juni 08, 2007
Halsen brinner
Jag är bara arg och irriterad hela tiden.
Precis som i reklamfilmen: Det är svårt att vara snäll när man har halsbränna.
Det blir bara värre och värre, dessutom. Innan var det bara när jag gick och la mig. Nu är det hela tiden. Om jag ligger, sitter, står eller går. Mitt på dagen eller mitt på natten. Jag sover sittande men vaknar ändå av att jag behöver mer Novalucol.
Jag kommer att behöva en struptransplantation efter det här.
Eller så kan jag bara hålla käften.
Jag ska gå och jobba en smula idag. Lite pengar till det stora svarta hål som är min ekonomi. Jag fasar för värmen, dock. Mina oömma kläder är för varma och lokalen är oerhört kvav. SMHI förutspår 26 grader i dag och jag förutspår obehag. Värme, stödstrumpor, jeans och stadiga skor går inte ihop.
Precis som visselpipor och alkohol. Vad glad jag är att jag bor i utkanten av allt så här års. En liten tur till biblioteket var nog för mig. Jag minns hur det var när jag bodde inne i stan. Flera veckor med visselpipor, skrik, hockey- och biltutor.
Det är ju inte ens så att de är speciellt bra. Jag är inte imponerad. Och i de allra flesta fall har de inget särskilt att se fram emot.
Jag vill hålla upp en stor kristallkula framför alla odrägliga, fulla studenter och visa dem hur deras liv kommer att bli. Vad de har att se fram emot. Hur "bäst" de i själva verket är.
Sen skulle det nog bli tyst.
Usch, vad elak jag är.
Jag behöver nog mera Novalucol.
Precis som i reklamfilmen: Det är svårt att vara snäll när man har halsbränna.
Det blir bara värre och värre, dessutom. Innan var det bara när jag gick och la mig. Nu är det hela tiden. Om jag ligger, sitter, står eller går. Mitt på dagen eller mitt på natten. Jag sover sittande men vaknar ändå av att jag behöver mer Novalucol.
Jag kommer att behöva en struptransplantation efter det här.
Eller så kan jag bara hålla käften.
Jag ska gå och jobba en smula idag. Lite pengar till det stora svarta hål som är min ekonomi. Jag fasar för värmen, dock. Mina oömma kläder är för varma och lokalen är oerhört kvav. SMHI förutspår 26 grader i dag och jag förutspår obehag. Värme, stödstrumpor, jeans och stadiga skor går inte ihop.
Precis som visselpipor och alkohol. Vad glad jag är att jag bor i utkanten av allt så här års. En liten tur till biblioteket var nog för mig. Jag minns hur det var när jag bodde inne i stan. Flera veckor med visselpipor, skrik, hockey- och biltutor.
Det är ju inte ens så att de är speciellt bra. Jag är inte imponerad. Och i de allra flesta fall har de inget särskilt att se fram emot.
Jag vill hålla upp en stor kristallkula framför alla odrägliga, fulla studenter och visa dem hur deras liv kommer att bli. Vad de har att se fram emot. Hur "bäst" de i själva verket är.
Sen skulle det nog bli tyst.
Usch, vad elak jag är.
Jag behöver nog mera Novalucol.
torsdag, juni 07, 2007
Massor av synd
Jag tänker att jag ska göra en massa saker med all denna tid jag får nu när jag är halv och ingen vill ha mig.
Och sedan tittar jag bara på tv.
Det känns lite synd.
Det är en hel del vackert väder ute som jag helt går miste om. Någonting med den här lägenheten är så väldigt avlägset från Utanför. Är man här inne så kommer man inte ut, på något vis.
Det är också synd.
Någon dag, någon gång, när jag har varit ledig tillräckligt många timmar, vilat tillräckligt många gånger, tittat på tillräckligt mycket tv, då kommer jag att börja skriva igen. Jag vet det. Suget finns där, och skaparlusten och säkert också idéerna om jag bara vågade tänka efter. Men modet fattas mig. Självförtroendet.
Åter igen: Synd.
Jag dagdrömmer mycket igen. Om det där livet som inte ens är nästan uppnåeligt. Det där helt orimliga som kräver Drömvinsten på Lotto och en total personlighetsförändring hos både mig och min omgivning. Jag borde lägga min tankeenergi på att tänka ut hur jag skulle kunna göra det bästa möjliga av vad jag har. Men så funkar inte jag. När dammet lagt sig efter bonusens studentfirande kommer jag att börja planera sonens (om två år). Och om jag då inte har råd att köpa honom en bil i studentpresent och ordna grillfest med en massa läckerheter på en takterass någonstans inne i stan kommer det att kännas som ett misslyckande. Gissa om jag kommer att ha råd med det. Näh. Men jag hade kunnat ordna ett trevligt firande för honom ändå. Speciellt som jag börjar fundera på det redan nu, två år i förväg.
Tänker jag på det ur den positiva vinkeln? Nä.
Sådan är inte jag.
Synd.
Och sedan tittar jag bara på tv.
Det känns lite synd.
Det är en hel del vackert väder ute som jag helt går miste om. Någonting med den här lägenheten är så väldigt avlägset från Utanför. Är man här inne så kommer man inte ut, på något vis.
Det är också synd.
Någon dag, någon gång, när jag har varit ledig tillräckligt många timmar, vilat tillräckligt många gånger, tittat på tillräckligt mycket tv, då kommer jag att börja skriva igen. Jag vet det. Suget finns där, och skaparlusten och säkert också idéerna om jag bara vågade tänka efter. Men modet fattas mig. Självförtroendet.
Åter igen: Synd.
Jag dagdrömmer mycket igen. Om det där livet som inte ens är nästan uppnåeligt. Det där helt orimliga som kräver Drömvinsten på Lotto och en total personlighetsförändring hos både mig och min omgivning. Jag borde lägga min tankeenergi på att tänka ut hur jag skulle kunna göra det bästa möjliga av vad jag har. Men så funkar inte jag. När dammet lagt sig efter bonusens studentfirande kommer jag att börja planera sonens (om två år). Och om jag då inte har råd att köpa honom en bil i studentpresent och ordna grillfest med en massa läckerheter på en takterass någonstans inne i stan kommer det att kännas som ett misslyckande. Gissa om jag kommer att ha råd med det. Näh. Men jag hade kunnat ordna ett trevligt firande för honom ändå. Speciellt som jag börjar fundera på det redan nu, två år i förväg.
Tänker jag på det ur den positiva vinkeln? Nä.
Sådan är inte jag.
Synd.
onsdag, juni 06, 2007
Upp i trädet igen
I ett tillfälle av inget som helst på tv och inget intressant på Internet halkar jag in på släktforskning igen och vips var man fast. Jag velar mellan två olika fäder för min morfars farfars farfar och byter till sist tillbaka till den jag hade från början. Inte den man som står som fader i dopboken utan istället den man som morfars farfars farfar döpte sin förstfödde son efter och tog sitt efternamn efter.
Mitt efternamn.
Det måste ju ha kommit någonstans ifrån.
Efter en kort debatt på ett släktforskarforum tycker jag mig ha stöd för att hålla fast vid den förste fadern. Det finns rimliga förklaringar till varför pojkspolingen (16 år) inte behövde ta på sig faderskapet när pigan i huset blev på det viset utan att drängen på gården åkte på det istället.
Vardagsdramatik på ett köpmansställe i Norge som förmodligen var väldigt likt platsen i Dinas bok.
Släktträdet behöver ju även uppdateras i och med den nyligen anlände systersonen och jag väntar spänt på att få skriva in Skrutten i släktträdsprogrammet.
Jag önskar att jag hade skaffat ett halvt dussin barn medan tid var. Hur jobbig den här graviditeten än har varit, hur svårt det än har varit vissa dagar med sonen, så är det ändå det enda jag någonsin gjort som jag har känt någon som helst mening med.
Och om hundra år är det det enda som finns kvar. Mina eventuella barnbarn och deras barn. Och deras barn.
Om man inte lämnar någon efter sig, fanns man då någonsin?
Mitt efternamn.
Det måste ju ha kommit någonstans ifrån.
Efter en kort debatt på ett släktforskarforum tycker jag mig ha stöd för att hålla fast vid den förste fadern. Det finns rimliga förklaringar till varför pojkspolingen (16 år) inte behövde ta på sig faderskapet när pigan i huset blev på det viset utan att drängen på gården åkte på det istället.
Vardagsdramatik på ett köpmansställe i Norge som förmodligen var väldigt likt platsen i Dinas bok.
Släktträdet behöver ju även uppdateras i och med den nyligen anlände systersonen och jag väntar spänt på att få skriva in Skrutten i släktträdsprogrammet.
Jag önskar att jag hade skaffat ett halvt dussin barn medan tid var. Hur jobbig den här graviditeten än har varit, hur svårt det än har varit vissa dagar med sonen, så är det ändå det enda jag någonsin gjort som jag har känt någon som helst mening med.
Och om hundra år är det det enda som finns kvar. Mina eventuella barnbarn och deras barn. Och deras barn.
Om man inte lämnar någon efter sig, fanns man då någonsin?
tisdag, juni 05, 2007
Gryningstankar
Jag sover mycket färre timmar varje natt men i gengäld är jag trött hela tiden. Jag vet inte om det är oron, ljuset, värmen, halsbrännan eller kickboxningsträningen i magen som är värst, men allt på en gång får effekt. Definitivt.
Hushållet befinner sig i undantagstillstånd nu den närmsta veckan, fram till skolavslutning. Inga tiden gäller, maken är borta från soluppgång till mitt i natten, alla cirklar är rubbade. Jag och sonen berörs inte riktigt, han går en extra vecka i skolan och jag går för en gångs skull inte i skolan alls.
Sedan kommer sommarlovet med ungar som sover hela dagen och sedan sitter framför datorn hela kvällen och natten. Sonen blir väl som vanligt blekast i skolan i augusti. När kommer datorskärmar med UV-strålning för de föräldrar som givit upp att försöka få ut barnen i solen?
Annat var det på min tid, men nej. Let's not go there. Han är sjutton nu och jämförelser med mig själv i den åldern väcker obehagliga minnen.
Han sitter bra där han sitter. Han har fler vänner än jag haft sammanlagt i hela mitt liv, och han pratar med dem i tal och i skrift samtidigt som han käkar glass, kollar på film, spelar och surfar på nätet. Ibland gör han lite läxor också. Men det är inte så lätt att se med alla fönster på skärmen.
Men vad han inte gör är minst lika viktigt. Han ligger inte full i någon park, han driver inte omkring med något gäng och hittar på dumheter eller får en kniv mellan revbenen, han gör ingen tjej på smällen.
Och nu när han är sjutton så gör han inte vad som helst för att komma så långt bort från mig som han kan.
Det är viktigast av allt.
Jag har inte varit någon vidare mamma, men han flyr mig inte hals över huvud.
Och det är väl det snällaste man kan säga om mig som förälder.
Hushållet befinner sig i undantagstillstånd nu den närmsta veckan, fram till skolavslutning. Inga tiden gäller, maken är borta från soluppgång till mitt i natten, alla cirklar är rubbade. Jag och sonen berörs inte riktigt, han går en extra vecka i skolan och jag går för en gångs skull inte i skolan alls.
Sedan kommer sommarlovet med ungar som sover hela dagen och sedan sitter framför datorn hela kvällen och natten. Sonen blir väl som vanligt blekast i skolan i augusti. När kommer datorskärmar med UV-strålning för de föräldrar som givit upp att försöka få ut barnen i solen?
Annat var det på min tid, men nej. Let's not go there. Han är sjutton nu och jämförelser med mig själv i den åldern väcker obehagliga minnen.
Han sitter bra där han sitter. Han har fler vänner än jag haft sammanlagt i hela mitt liv, och han pratar med dem i tal och i skrift samtidigt som han käkar glass, kollar på film, spelar och surfar på nätet. Ibland gör han lite läxor också. Men det är inte så lätt att se med alla fönster på skärmen.
Men vad han inte gör är minst lika viktigt. Han ligger inte full i någon park, han driver inte omkring med något gäng och hittar på dumheter eller får en kniv mellan revbenen, han gör ingen tjej på smällen.
Och nu när han är sjutton så gör han inte vad som helst för att komma så långt bort från mig som han kan.
Det är viktigast av allt.
Jag har inte varit någon vidare mamma, men han flyr mig inte hals över huvud.
Och det är väl det snällaste man kan säga om mig som förälder.
måndag, juni 04, 2007
Syrebrist
En jobbig helg är äntligen över. Kanske kan jag få lite vila nu när arbetsveckan dragit i gång igen. Fast troligen inte. Det drar ihop sig till skolavslutning och det betyder att bonusen knappt går i skolan. No rest for the wicked stepmother. Ingen ro alls.
Jag har tillbringat alldeles orimligt mycket tid i helgen med att gömma mig i sovrummet, gråta eller bara stirra i taket och det känns så alldeles bortkastat, meningslöst, frustrerande. Jag känner mig så låst i den här lägenheten ibland. Som att jag inte kan andas förrän det bara är min familj kvar.
Jag har hållit andan i fyra och ett halvt år nu. Jag trodde att det snart skulle vara över, att jag äntligen skulle kunna andas ut och sedan dra in lite nytt friskt syre i mina atrofierade lungor. Men nej. Det finns inget som tyder på det. Bonusen har ingen brådska ut i verkligheten, ingen anledning att ta itu med något som helst och ta över ansvaret för sitt eget liv och sin egen ekonomi. Och vem kan klandra honom för det? Det är inget som helst roligt att vara vuxen.
Bara en massa måsten och skyldigheter, ansvar och smutstvätt.
Inga som helst rättigheter. Man kan till exempel inte bestämma vem som ska bo/befinna sig i ens egen lilla bostad vid något givet tillfälle.
Jag önskar jag hade en förälder som älskade mig så att jag kunde flytta hem igen.
Jag har tillbringat alldeles orimligt mycket tid i helgen med att gömma mig i sovrummet, gråta eller bara stirra i taket och det känns så alldeles bortkastat, meningslöst, frustrerande. Jag känner mig så låst i den här lägenheten ibland. Som att jag inte kan andas förrän det bara är min familj kvar.
Jag har hållit andan i fyra och ett halvt år nu. Jag trodde att det snart skulle vara över, att jag äntligen skulle kunna andas ut och sedan dra in lite nytt friskt syre i mina atrofierade lungor. Men nej. Det finns inget som tyder på det. Bonusen har ingen brådska ut i verkligheten, ingen anledning att ta itu med något som helst och ta över ansvaret för sitt eget liv och sin egen ekonomi. Och vem kan klandra honom för det? Det är inget som helst roligt att vara vuxen.
Bara en massa måsten och skyldigheter, ansvar och smutstvätt.
Inga som helst rättigheter. Man kan till exempel inte bestämma vem som ska bo/befinna sig i ens egen lilla bostad vid något givet tillfälle.
Jag önskar jag hade en förälder som älskade mig så att jag kunde flytta hem igen.
söndag, juni 03, 2007
Första dagen på andra året av resten av mitt liv
Bloggen fyller 1 år och jag vet inte om det är något att fira, men tårta är ju aldrig fel. Bilden är säkert upphovsrättsskyddad så nu kommer väl internetpolisen och krossar mina knäskålar, men vad då? Chokladtårta! Med jordgubbar!
Ett år har gått sedan jag slutade på skrivarlinjen och vad jag än trodde jag skulle ha gjort under det här året, vad jag än förväntade mig så har väl det mesta blivit en besvikelse.
Allt utom Skrutten.
Boken blidde ingenting. Skrivit har jag knappt gjort. Jobbet blev en klump kryptonit som berövade mig av mina eventuella krafter. Äktenskapet har varit hårt pressat av barnalstrande och bonusbarnssituationen. Sonens första år på gymnasiet har inte gått så bra.
Men vi är här. Vi lever. Vi är gifta. Sonen kämpar på med minsta möjliga ansträngning. Kanske kan jag skriva något under föräldraledigheten.
Kanske inte.
Men om det blir en Skrutt i september är jag beredd att förlåta det här året, släppa det, inte älta mera.
Det blev verkligen inte alls som jag hade tänkt mig.
Jag blev inte alls som jag hade tänkt mig.
Min egen insats under året som gått får Icke Godkänt.
Jag gjorde så gott jag kunde. Men det är ju aldrig nog. Det vet jag ju. Jag måste bättra mig.
Jag försöker att inte ha för stora förväntningar inför År 2. Jag vill bara att alla ska må bra, och att Skrutten inte ska dö av otäcka bacillusker.
Jag ser fram emot att få träffa personen som lyckas sparka åt alla väderstreck på en och samma gång. Det är ju ändå beundransvärt. Speciellt som ultraljudet visade endast två ben.
Skrivandet, som det här egentligen skulle handla om, har hamnat lite vid sidan om. Men man ska aldrig säga aldrig. För rätt vad det är så tar jag fram min lilla svarta bok och skriver några ord. Igår, t ex. Det blev knappt trehundra ord och de flesta av dem kom ut i diktform (sic!) men jag skrev dem. Det kom ord på papper på grund av mig! Jag fick bläck på fingrarna av min dumma dregelpenna.
Det kändes jobbigt, jag skrev, det kändes bättre.
Och precis om i Grumme-reklamen:
Det tycker jag bådar gott inför framtiden!
lördag, juni 02, 2007
Halv
Läkaren var precis så osympatisk och kantig som jag hade fasat för och hon hade inget som helst till övers för alla mina krämpor.
Men vad har du för sjukdom? frågade hon. Du måste ha en sjukdom. Man kan inte vara sjukskriven utan en sjukdom.
Konstigt. Jag trodde det handlade om arbetsförmåga.
Till sist blev jag i alla fall sjukskriven 50%, fråga mig inte varför. Någon sjukdom lyckades jag i alla fall inte gräva fram.
Så nu är frågan vilken halva av mig som ska gå och jobba och vilken halva som ska stanna hemma.
Fast problemet verkar få sig en lösning i och med att chefen tyckte jag var jobbig som blev halv, och förmodligen inte kommer att ringa efter mig i första taget.
Så nu är halva jag sjuk och andra halvan uppsägningshotad.
Det blir knepigt med pengarna förstås. Man vänjer sig så lätt vid sådan lyx som tak över huvudet, mat för dagen, skor åt barnen.
Men bara jag slipper stå vid maskinen tills Skrutten inte orkar mer så är jag om inte nöjd så i alla fall lite lugnare.
Skrutten har nog att stå i med alla mördarbacillusker som väntar utanför fosterhinnorna.
Och jag vill bara få vila.
Men det fick jag inte den här helgen heller.
Hur gör man för att bli av med ovälkomna varelser som invaderar ens hem och aldrig, aldrig låter en vara ifred? När man har provat allt annat?
Anticimex?
Jag ringer dem snart.
Men vad har du för sjukdom? frågade hon. Du måste ha en sjukdom. Man kan inte vara sjukskriven utan en sjukdom.
Konstigt. Jag trodde det handlade om arbetsförmåga.
Till sist blev jag i alla fall sjukskriven 50%, fråga mig inte varför. Någon sjukdom lyckades jag i alla fall inte gräva fram.
Så nu är frågan vilken halva av mig som ska gå och jobba och vilken halva som ska stanna hemma.
Fast problemet verkar få sig en lösning i och med att chefen tyckte jag var jobbig som blev halv, och förmodligen inte kommer att ringa efter mig i första taget.
Så nu är halva jag sjuk och andra halvan uppsägningshotad.
Det blir knepigt med pengarna förstås. Man vänjer sig så lätt vid sådan lyx som tak över huvudet, mat för dagen, skor åt barnen.
Men bara jag slipper stå vid maskinen tills Skrutten inte orkar mer så är jag om inte nöjd så i alla fall lite lugnare.
Skrutten har nog att stå i med alla mördarbacillusker som väntar utanför fosterhinnorna.
Och jag vill bara få vila.
Men det fick jag inte den här helgen heller.
Hur gör man för att bli av med ovälkomna varelser som invaderar ens hem och aldrig, aldrig låter en vara ifred? När man har provat allt annat?
Anticimex?
Jag ringer dem snart.
fredag, juni 01, 2007
GraviditetsBacilluskSkräck
Det förbannade informationssamhället blir min död.
Något av alla miljoner tester jag tog förra veckan visade tydligen att jag bar på en sorts streptokocker. GBS (Grupp B Streptokocker) är tydligen väldigt vanliga, de finns hos 30 % av alla kvinnor som en del av den naturliga floran, helt ofarligt. I går damp det ner ett recept på penicillin mot dessa bacillusker i min brevlåda.
Varför då, om de är helt ofarliga, kan man fråga sig.
Jag, min idiot, googlade de små jävlarna.
Det skulle jag inte ha gjort.
GBS är alldeles, alldeles ofarligt. För mig.
Men det dödar Skruttar utan förvarning. Antingen i livmodern eller kort efter förlossningen.
Inte alla Skruttar. Bara en del. Det fanns en del procentsatser här och där bland alla berättelser av kvinnor som förlorat sina barn på grund av dessa helt ofarliga små kryp.
Men vad hjälper det om det så bara är en procent, en promille, en tusendels promille? Om det är min Skrutt som plötsligt slutar sparka?
Varför ska all denna information finnas tillgänglig, bara några knapptryckningar bort från mig, som uppenbarligen inte kan hantera den? Varför tar inte samhället sitt ansvar och censurerar sådant som vi inte mår bra av att få veta? Vart måste jag flytta för att få ro? Kina börjar ju bli snälla nu, och Nord-Korea släpper in tåg.
Finns det ingenstans på jorden där man kan slippa tillgång till all denna kunskap? Ignorance is bliss, goddammit!
Det blev ingen sömn i natt. Det gick liksom inte att komma till ro.
Och när jag är som mest uppe i varv i går eftermiddag och fruktar för det värsta ringer FK och är idioter om min sjukpenning.
Som att jag var på humör för att tala om för dem vilka regler som gäller för deras eget jobb.
Som om jag någonsin är på humör för dem.
Men jag måste vara snäll, trevlig och saklig. För idag ska jag träffa läkaren och diskutera sjukskrivning. Min försörjning fram till nedkomsten ligger helt och hållet i FK:s händer.
Det känns inte så tryggt.
Till alla symptom som gör det omöjligt för mig att fortsätta jobba kan man nu lägga sömnlöshet.
Jag kommer inte få en blund i ögonen förrän i september. Bara ligga och känna efter sparkarna, och veta att om de slutar finns det ingenting alls jag kan göra åt det.
Ingenting alls.
Då är det redan för sent att göra någonting.
Något säger mig att jag kommer vara ganska trött fram emot slutet av sommaren.
Jag är trött redan nu.
Något av alla miljoner tester jag tog förra veckan visade tydligen att jag bar på en sorts streptokocker. GBS (Grupp B Streptokocker) är tydligen väldigt vanliga, de finns hos 30 % av alla kvinnor som en del av den naturliga floran, helt ofarligt. I går damp det ner ett recept på penicillin mot dessa bacillusker i min brevlåda.
Varför då, om de är helt ofarliga, kan man fråga sig.
Jag, min idiot, googlade de små jävlarna.
Det skulle jag inte ha gjort.
GBS är alldeles, alldeles ofarligt. För mig.
Men det dödar Skruttar utan förvarning. Antingen i livmodern eller kort efter förlossningen.
Inte alla Skruttar. Bara en del. Det fanns en del procentsatser här och där bland alla berättelser av kvinnor som förlorat sina barn på grund av dessa helt ofarliga små kryp.
Men vad hjälper det om det så bara är en procent, en promille, en tusendels promille? Om det är min Skrutt som plötsligt slutar sparka?
Varför ska all denna information finnas tillgänglig, bara några knapptryckningar bort från mig, som uppenbarligen inte kan hantera den? Varför tar inte samhället sitt ansvar och censurerar sådant som vi inte mår bra av att få veta? Vart måste jag flytta för att få ro? Kina börjar ju bli snälla nu, och Nord-Korea släpper in tåg.
Finns det ingenstans på jorden där man kan slippa tillgång till all denna kunskap? Ignorance is bliss, goddammit!
Det blev ingen sömn i natt. Det gick liksom inte att komma till ro.
Och när jag är som mest uppe i varv i går eftermiddag och fruktar för det värsta ringer FK och är idioter om min sjukpenning.
Som att jag var på humör för att tala om för dem vilka regler som gäller för deras eget jobb.
Som om jag någonsin är på humör för dem.
Men jag måste vara snäll, trevlig och saklig. För idag ska jag träffa läkaren och diskutera sjukskrivning. Min försörjning fram till nedkomsten ligger helt och hållet i FK:s händer.
Det känns inte så tryggt.
Till alla symptom som gör det omöjligt för mig att fortsätta jobba kan man nu lägga sömnlöshet.
Jag kommer inte få en blund i ögonen förrän i september. Bara ligga och känna efter sparkarna, och veta att om de slutar finns det ingenting alls jag kan göra åt det.
Ingenting alls.
Då är det redan för sent att göra någonting.
Något säger mig att jag kommer vara ganska trött fram emot slutet av sommaren.
Jag är trött redan nu.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
