Massor av synd

Jag tänker att jag ska göra en massa saker med all denna tid jag får nu när jag är halv och ingen vill ha mig.

Och sedan tittar jag bara på tv.

Det känns lite synd.

Det är en hel del vackert väder ute som jag helt går miste om. Någonting med den här lägenheten är så väldigt avlägset från Utanför. Är man här inne så kommer man inte ut, på något vis.

Det är också synd.

Någon dag, någon gång, när jag har varit ledig tillräckligt många timmar, vilat tillräckligt många gånger, tittat på tillräckligt mycket tv, då kommer jag att börja skriva igen. Jag vet det. Suget finns där, och skaparlusten och säkert också idéerna om jag bara vågade tänka efter. Men modet fattas mig. Självförtroendet.

Åter igen: Synd.

Jag dagdrömmer mycket igen. Om det där livet som inte ens är nästan uppnåeligt. Det där helt orimliga som kräver Drömvinsten på Lotto och en total personlighetsförändring hos både mig och min omgivning. Jag borde lägga min tankeenergi på att tänka ut hur jag skulle kunna göra det bästa möjliga av vad jag har. Men så funkar inte jag. När dammet lagt sig efter bonusens studentfirande kommer jag att börja planera sonens (om två år). Och om jag då inte har råd att köpa honom en bil i studentpresent och ordna grillfest med en massa läckerheter på en takterass någonstans inne i stan kommer det att kännas som ett misslyckande. Gissa om jag kommer att ha råd med det. Näh. Men jag hade kunnat ordna ett trevligt firande för honom ändå. Speciellt som jag börjar fundera på det redan nu, två år i förväg.

Tänker jag på det ur den positiva vinkeln? Nä.

Sådan är inte jag.

Synd.