Det är hårt på kroppen det här. Och ganska segt. I dag tvingades jag erkänna att jag faktiskt har ganska tråkigt. Att ha mer eller mindre husarrest när allt man äger är nerpackat, att leva utan mina böcker och filmer sedan flera månader och med ett berg av ägodelar i sovrummet som tvingar mig att sova ihopkurad i ett hörn, det är inte så roligt som det låter.
Jag vill komma i ordning nu. Jag vill kunna gå och hämta en bra bok, just nu när jag är sugen på att läsa om den. Eller se om en gammal favoritfilm, nerbäddad i soffan med något gott, medan det regnar hinkvis utanför. Som just nu till exempel. Men nej. Allting är nerpackat.
Jag har ju ingenting emot att ligga still och göra ungefär ingenting, egentligen. I princip är det vad jag helst av allt vill göra. Men det ska ju vara lite mysigt. Inte som här, där det är skitigt och rörigt och det ekar i det tomma vardagsrummet, och allt jag har tillgång till av mina ägodelar ligger i en hög på och kring en kartong vid fotändan av min säng.
Det är inte feng shui.
Vi var så säkra på att de skulle hinna lägga klart golven innan midsommar. Sedan att de i alla fall skulle bli klara den här veckan. Nu är senaste budet att de inte kommer förrän nästa vecka. När det hände (översvämningen) sa maken att det nog inte skulle bli klart förrän till midsommar. Jag trodde han skämtade.
Nu hoppas jag att det blir klart innan jul.
Stackars Skrutten får väl bo i min flyttkartong så länge, tills vi kan röja en golvyta stor nog till sonens gamla babysäng.
För övrigt är jag ännu mindre fan av järntabletter idag. De blir nog min död. Jag kan inte tro att det är det som är meningen.
Här har du en medicin som kommer att göra dig jävligt sjuk.
Vem tänker ut något sådant?
Dumt är vad det är.
Och ont gör det.
Stackars Skrutten.
Och stackars mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar