Just nu är det 80-tal som gäller i musikväg. I detta nu lyssnar jag igenom en massa Eurythmics och Annie Lennox, gotta love elektronisk musik, man hör ingen skillnad alls på studioalbumen och livealbumen. Konstgjort är så mycket bättre än äkta, man vet precis vad man får alla dagar, skumbananer blir till exempel aldrig bruna och fulla med äckliga flugor, så är det bara.
Ute är nog sommaren slut och jag borde väl reagera på det på något vis men väder som man bara ser genom fönstret kan väl vara lite som det vill, det påverkar mig inte så mycket.
Jag önskar mig massor av pengar, det är så mycket jag behöver, så mycket som barnen behöver men föräldrapenningen räcker inte till någonting och det är oerhört frustrerande. Jag tyckte jag var van vid fattigdomen, men tydligen inte, den stör mig fortfarande. Jag har ett par nya Lottorader för den kommande 5-veckorsperioden men något säger mig att jag inte ska hoppas för mycket på dem.
Jag hoppas att mina nya bästistar på FK ger mig havandeskapspenningen retroaktivt och att något förlag vill ge ut min bok men hur orealistisk är jag då egentligen? Jag menar på en skala mellan Naiv och Verklighetsfrånvänd?
Jag funderar på hur lågt jag är beredd att sjunka för att få lite stålar för allt arbete jag lagt ner på den där förbaskade boken. Om de stora förlagen tycker att boken är alltför klyschig (vilket den ju är), ska jag skicka den till Harlekin eller något motsvarande då? Skulle jag kunna tänka mig att bli publicerad som kiosklitteratur, bara jag får betalt?
Förmodligen.
Men Harlekin har redan refuserat min "ton" som översättare, så de skulle förmodligen inte gilla boken heller. Den är lite skarp här och där, trots klischéerna.
Och något annat har jag fortfarande inte skrivit.
Det får väl bli en Trisslott till, i brist på ambition och begåvning.
fredag, augusti 31, 2007
torsdag, augusti 30, 2007
Hela huvudet snurrar runt, runt, runt
Rörigt i livet, i huvudet, i kroppen och i själen men snart ska jag gå och lägga mig igen och om jag bara får sova några timmar till så blir det nog bättre sedan. Billarm mitt i natten i flera timmar brings out the motorsågsmassaker in me, men eftersom jag är så himla civiliserad går jag bara upp och sätter mig vid datorn i stället, på med hörlurarna så hörs inget larm, och låtsas som att jag inget hellre vill klockan 4 på morgonen än att titta på animerad barnfilm.
Mesigt, jag vet.
I dag har jag inget att göra så jag ska bara sova och kanske läsa och inte gå alls knappt, för nu har jag varit ute i fyra dagar på raken och fogarna ger vika, jag känner det, de bara faller isär. Om smärtan skulle vilja komma i form av några rejäla sammandragningar däremot så är jag öppen (pun definitely intended) för det.
Bring it on, hormonjävlar.
Kanske har jag bara tittat för mycket på tv men jag vill skriva tv-manus nu, men kanske är det ändå inte tv:s fel för jag vill även skriva dikter och böcker och noveller och sagor och sådana där dikter som ser ut som det som de handlar om och limerickar och haikus och jambisk pentameter, ett episkt verk i tio band på jambisk pentameter vill jag skriva och jag vill illustrera det själv med färgkritor och japansk tuschpensel och jag vill och jag vill och jag vill men inte blir det något alls. Någonsin.
Sova ska jag i alla fall göra några timmar till.
Sen får vi se.
Sen kanske jag får värkar.
Det vore kul.
Mesigt, jag vet.
I dag har jag inget att göra så jag ska bara sova och kanske läsa och inte gå alls knappt, för nu har jag varit ute i fyra dagar på raken och fogarna ger vika, jag känner det, de bara faller isär. Om smärtan skulle vilja komma i form av några rejäla sammandragningar däremot så är jag öppen (pun definitely intended) för det.
Bring it on, hormonjävlar.
Kanske har jag bara tittat för mycket på tv men jag vill skriva tv-manus nu, men kanske är det ändå inte tv:s fel för jag vill även skriva dikter och böcker och noveller och sagor och sådana där dikter som ser ut som det som de handlar om och limerickar och haikus och jambisk pentameter, ett episkt verk i tio band på jambisk pentameter vill jag skriva och jag vill illustrera det själv med färgkritor och japansk tuschpensel och jag vill och jag vill och jag vill men inte blir det något alls. Någonsin.
Sova ska jag i alla fall göra några timmar till.
Sen får vi se.
Sen kanske jag får värkar.
Det vore kul.
onsdag, augusti 29, 2007
Bra dagar
På det stora hela får man väl vara nöjd med tillvaron. Just nu, när jag sitter precis så här, gör det till exempel inte speciellt ont någonstans.
Jag är tydligen inte mer döende än vanligt men trots att det var så osannolikt att jag gick på en propp att det i själva verket inte kan ha hänt (Tage Danielssons monolog om sannolikhetsteorin snurrade i huvudet på mig varje gång en läkare kom med ännu ett testresultat) så måste jag ändå äta blodförtunnande medicin resten av livet.
Det såg jag väl inte speciellt fram emot, men så var jag inne på Fass.se och kollade på tabletterna och nu har jag ändrat mig.
Vem vill inte käka sådana här små raringar?
I övrigt är jag numera åter med torktumlare och allt är rätt och redigt i världen. Strumpor och handdukar är mjuka, jeans torkar inom en timme och hade jag bara ett par tennisbollar hade jag kunnat tvätta mors gamla duntäcken.
Tvärtemot vad man hade kunnat tro tog ju sommaren faktiskt slut. Det är lika förvånande varje gång. Synd bara att förlossningen inte är överstånden, för det betyder att jag måste fortsätta raka benen ett tag till.
Livet är lite hårt även de bra dagarna.
I dag ska jag i alla fall inte sitta i timmar i väntrummet på någon akut. Tre dagar på raken räcker fint. Nästa gång jag åker till sjukhuset ska jag banne komma hem med en Skrutt.
Maken föreslog måndag. Det skulle funka bra med hans jobb. Det skulle funka bra för mig också.
Sen får vi väl se vad Skrutte tycker om det.
Jag är tydligen inte mer döende än vanligt men trots att det var så osannolikt att jag gick på en propp att det i själva verket inte kan ha hänt (Tage Danielssons monolog om sannolikhetsteorin snurrade i huvudet på mig varje gång en läkare kom med ännu ett testresultat) så måste jag ändå äta blodförtunnande medicin resten av livet.
Det såg jag väl inte speciellt fram emot, men så var jag inne på Fass.se och kollade på tabletterna och nu har jag ändrat mig.
Vem vill inte käka sådana här små raringar?
I övrigt är jag numera åter med torktumlare och allt är rätt och redigt i världen. Strumpor och handdukar är mjuka, jeans torkar inom en timme och hade jag bara ett par tennisbollar hade jag kunnat tvätta mors gamla duntäcken.
Tvärtemot vad man hade kunnat tro tog ju sommaren faktiskt slut. Det är lika förvånande varje gång. Synd bara att förlossningen inte är överstånden, för det betyder att jag måste fortsätta raka benen ett tag till.
Livet är lite hårt även de bra dagarna.
I dag ska jag i alla fall inte sitta i timmar i väntrummet på någon akut. Tre dagar på raken räcker fint. Nästa gång jag åker till sjukhuset ska jag banne komma hem med en Skrutt.
Maken föreslog måndag. Det skulle funka bra med hans jobb. Det skulle funka bra för mig också.
Sen får vi väl se vad Skrutte tycker om det.
tisdag, augusti 28, 2007
Det är onaturligt på något vis
Såväl på jourläkarcentralen som på akuten sitter skyltar på väggen som ber om / rekommenderar/ kräver att endast en person ska medfölja den vårdsökande.
På förekommen anledning kan man anta. De satt inte där för några år sedan. Men Malmö ser annorlunda ut idag.
För mig spelar det ju ingen roll, jag väntar ensam timme efter timme i ett tomt rum där klockan på väggen har stannat på tjugo i elva. Jag kommer dit klockan 18.05. När läkaren äntligen kommer går klockan, trots att den står stilla, nästan rätt. När jag äntligen får åka hem är den flera timmar efter.
Men varför, om man nu har mer än en person som bryr sig om en, får de inte följa med till akuten?
Det är smygrasism förstås. Ingen svenne har mer än en person med sig till akuten. Maka eller make, mamma eller pappa, polaren som skjutsade dit en när febern blev så hög att man inte kunde köra själv. Eller så sitter man där själv på sitsen på sin rullator och vaggar i väntan på färdtjänst.
Men de där. De andra. De kommer med mamma och pappa, mostrar och farbröder, syskonen och svägerskorna, grannfrun och alla barnen.
Och så kan man ju inte ha det.
Hur skulle det se ut om man lät folk, när de är svårt sjuka, vänta i detta kala, pipande, larmande helvete omgiven av sin familj, sina nära och kära?
För att vi ska kunna ge bästa möjliga vård uppges vara anledningen till högst en medföljande per patient.
Men jag undrar om det inte är avundsjuka.
Visst är det den lilla hårda klumpen i magen man får när man ser dem sådär "i flock", allihopa tillsammans, på en och samma gång. Varför är de så många? Varför är de tillsammans? Varför umgås de hela tiden? Varför bor de så nära varandra? Varför sitter de på akuten i åtta timmar över natten och väntar med sin systerdotter svågers farmor?
Varför är de så mycket mer familj än jag någonsin upplevt?
Det gör mig illa till mods.
Tur de har de där förbudsskyltarna. Så jag slipper se dem.
Åtminstone på akuten mitt i natten.
Det är jobbigt nog när man inte vet om man är sjuk eller inte.
På förekommen anledning kan man anta. De satt inte där för några år sedan. Men Malmö ser annorlunda ut idag.
För mig spelar det ju ingen roll, jag väntar ensam timme efter timme i ett tomt rum där klockan på väggen har stannat på tjugo i elva. Jag kommer dit klockan 18.05. När läkaren äntligen kommer går klockan, trots att den står stilla, nästan rätt. När jag äntligen får åka hem är den flera timmar efter.
Men varför, om man nu har mer än en person som bryr sig om en, får de inte följa med till akuten?
Det är smygrasism förstås. Ingen svenne har mer än en person med sig till akuten. Maka eller make, mamma eller pappa, polaren som skjutsade dit en när febern blev så hög att man inte kunde köra själv. Eller så sitter man där själv på sitsen på sin rullator och vaggar i väntan på färdtjänst.
Men de där. De andra. De kommer med mamma och pappa, mostrar och farbröder, syskonen och svägerskorna, grannfrun och alla barnen.
Och så kan man ju inte ha det.
Hur skulle det se ut om man lät folk, när de är svårt sjuka, vänta i detta kala, pipande, larmande helvete omgiven av sin familj, sina nära och kära?
För att vi ska kunna ge bästa möjliga vård uppges vara anledningen till högst en medföljande per patient.
Men jag undrar om det inte är avundsjuka.
Visst är det den lilla hårda klumpen i magen man får när man ser dem sådär "i flock", allihopa tillsammans, på en och samma gång. Varför är de så många? Varför är de tillsammans? Varför umgås de hela tiden? Varför bor de så nära varandra? Varför sitter de på akuten i åtta timmar över natten och väntar med sin systerdotter svågers farmor?
Varför är de så mycket mer familj än jag någonsin upplevt?
Det gör mig illa till mods.
Tur de har de där förbudsskyltarna. Så jag slipper se dem.
Åtminstone på akuten mitt i natten.
Det är jobbigt nog när man inte vet om man är sjuk eller inte.
måndag, augusti 27, 2007
En propp fladdrade förbi
Lite drama med besök i sjukvården i går men det verkar som att allt är väl. I alla fall har Skrutte det bra. Jag däremot fick en propp. Men den gick över.
Jag vet inte, det låter som något man inte bara blir hemskickad för. Men eftersom man är gravid blir man inte remitterad någon annanstans än till KK och deras erfarenhet av proppar är kanske begränsad.
Påstår jag helt fräckt, utan att ha några som helst belägg för det.
Jag fick i alla fall ett genrep, fick åka in på förlossningen och de körde en CTG-kurva för att kolla läget i magen och jag hade minsann värkar på riktigt men inte tillräckligt kraftiga för att det ska bli någon Skrutte av dem. De kom tätt och regelbundet dock, så nu ska vi bara få lite mer krut i dem så ska det nog bli barnafödande av.
När som helst nu, eller om en månad.
Proppen yttrade sig som att halva (högra) synfältet försvann och det jag såg blev flimrigt och dant. Det gick över efter en 45 minuter eller så, och nu vet jag inte vad jag ska göra, om jag ska göra något. Läkaren på KK tyckte inte det, men vad vet hon, egentligen?
Finns det kanske någon huskur man kan ta till för att undvika proppar?
Dricka mycket vatten, kanske. Sova med huvudet högt, eller fötterna. Äta mycket frukt och grönt. Göra en hatt av aluminiumfolie för att avleda utomjordingarnas magnetstrålar.
The usual stuff.
Risken för proppar är förhöjd under graviditeten så det bästa botemedlet vore nog att Skrutte kom ut ur magen och låg och sprattlade i sin babysitter i stället för alldeles jämte min magsäck.
Det skulle nog även hjälpa mot halsbrännan.
Jag vet inte, det låter som något man inte bara blir hemskickad för. Men eftersom man är gravid blir man inte remitterad någon annanstans än till KK och deras erfarenhet av proppar är kanske begränsad.
Påstår jag helt fräckt, utan att ha några som helst belägg för det.
Jag fick i alla fall ett genrep, fick åka in på förlossningen och de körde en CTG-kurva för att kolla läget i magen och jag hade minsann värkar på riktigt men inte tillräckligt kraftiga för att det ska bli någon Skrutte av dem. De kom tätt och regelbundet dock, så nu ska vi bara få lite mer krut i dem så ska det nog bli barnafödande av.
När som helst nu, eller om en månad.
Proppen yttrade sig som att halva (högra) synfältet försvann och det jag såg blev flimrigt och dant. Det gick över efter en 45 minuter eller så, och nu vet jag inte vad jag ska göra, om jag ska göra något. Läkaren på KK tyckte inte det, men vad vet hon, egentligen?
Finns det kanske någon huskur man kan ta till för att undvika proppar?
Dricka mycket vatten, kanske. Sova med huvudet högt, eller fötterna. Äta mycket frukt och grönt. Göra en hatt av aluminiumfolie för att avleda utomjordingarnas magnetstrålar.
The usual stuff.
Risken för proppar är förhöjd under graviditeten så det bästa botemedlet vore nog att Skrutte kom ut ur magen och låg och sprattlade i sin babysitter i stället för alldeles jämte min magsäck.
Det skulle nog även hjälpa mot halsbrännan.
söndag, augusti 26, 2007
450 - TTT
Och på den fyrahundrafemtionde dagen efter det att jag slutade på skrivarlinjen kan jag väl bara konstatera att någon författare har jag inte blivit.
Inte ännu i alla fall.
Men som Piet Hein skrev: TTT, Ting Tar Tid, och visst är det så även om det är frustrerande för en instant gratification junkie som mig.
Att bli författare är inte det enda som tar tid. Universum kanske inte har konstruerat det mänskliga reproduktionssystemet som en oändligt utdragen niomånadersprocess enbart för att lära mig tålamod, men lite tror jag nog att det tagits med i beräkningarna.
Det är inte utan att man blir lite avundsjuk på de där från kvällstidningslöpen som får lite ont i magen en dag och går på toa och där föder de barn utan att de haft en aning om att de varit gravida.
Varför kan man inte vara lite mer freak på det sättet?
Nu har jag ju varit gravid precis hela det här året och nu är sommaren slut har SMHI sagt, i dag är det höst och visst, Skrutte kommer att vara född innan det faller någon snö på dessa breddgrader, det tvivlar jag inte på, men det skulle snöa i lapplandsfjällen och då är det ju faktiskt vinter i riket och eftersom jag blev gravid när det var vinter förra gången har jag alltså varit gravid ett helt år och det är inte roligt längre, nu är jag redo för nästa steg.
Det är Skrutte också, att döma av alla fötter, knän, armbågar och rumpor som buktar ut åt alla håll och för att inte tala om alla nerver som kommer i kläm när Skrutthuvudet sjunker djupare och djupare ner i bäckenet. Obehagskänslor kan komma plötsligt och huvudvärkstabletter hjälper inte ett dugg.
I dagens tidning hittade jag ett par helt osannolikt fascinerande radannonser som jag bara måste göra något med. Kanske starta en samling som kan sluta med ett collage eller kanske en novellsamling där jag skriver en text till var och en av annonserna eller en diktsamling fast jag skriver ju inte poesi och även om jag gjorde det så är annonserna i sig små dikter eller konstverk och jag vill ju inte dra uppmärksamheten ifrån dem, eller inte göra dem den rättvisa de förtjänar.
En fråga är ju också den rent upphovsrättsliga. Vem äger radannonsen? Skulle jag kunna publicera dem? Självklart med svärtat telefonnr och så, men jag undrar hur rättsläget är?
En samling ska det bli i alla fall.
Se där, så skaffade jag mig en hobby. Då borde jag väl kunna hålla mig sysselsatt tills vattnet går.
Inte ännu i alla fall.
Men som Piet Hein skrev: TTT, Ting Tar Tid, och visst är det så även om det är frustrerande för en instant gratification junkie som mig.
Att bli författare är inte det enda som tar tid. Universum kanske inte har konstruerat det mänskliga reproduktionssystemet som en oändligt utdragen niomånadersprocess enbart för att lära mig tålamod, men lite tror jag nog att det tagits med i beräkningarna.
Det är inte utan att man blir lite avundsjuk på de där från kvällstidningslöpen som får lite ont i magen en dag och går på toa och där föder de barn utan att de haft en aning om att de varit gravida.
Varför kan man inte vara lite mer freak på det sättet?
Nu har jag ju varit gravid precis hela det här året och nu är sommaren slut har SMHI sagt, i dag är det höst och visst, Skrutte kommer att vara född innan det faller någon snö på dessa breddgrader, det tvivlar jag inte på, men det skulle snöa i lapplandsfjällen och då är det ju faktiskt vinter i riket och eftersom jag blev gravid när det var vinter förra gången har jag alltså varit gravid ett helt år och det är inte roligt längre, nu är jag redo för nästa steg.
Det är Skrutte också, att döma av alla fötter, knän, armbågar och rumpor som buktar ut åt alla håll och för att inte tala om alla nerver som kommer i kläm när Skrutthuvudet sjunker djupare och djupare ner i bäckenet. Obehagskänslor kan komma plötsligt och huvudvärkstabletter hjälper inte ett dugg.
I dagens tidning hittade jag ett par helt osannolikt fascinerande radannonser som jag bara måste göra något med. Kanske starta en samling som kan sluta med ett collage eller kanske en novellsamling där jag skriver en text till var och en av annonserna eller en diktsamling fast jag skriver ju inte poesi och även om jag gjorde det så är annonserna i sig små dikter eller konstverk och jag vill ju inte dra uppmärksamheten ifrån dem, eller inte göra dem den rättvisa de förtjänar.
En fråga är ju också den rent upphovsrättsliga. Vem äger radannonsen? Skulle jag kunna publicera dem? Självklart med svärtat telefonnr och så, men jag undrar hur rättsläget är?
En samling ska det bli i alla fall.
Se där, så skaffade jag mig en hobby. Då borde jag väl kunna hålla mig sysselsatt tills vattnet går.
lördag, augusti 25, 2007
Längtar till Italien
Två veckor kvar och jag hoppas nog allt för mycket på dessa förvärkar. Bara för att det gör ont behöver det inte vara dags än på ett bra tag. Men just nu tar jag alla halmstrån i min trötta näve och klamrar mig fast, fast vid dem, hur ynkliga de än är. Och en värk som gör ont är värd mer än tio som inte gör det. Tycker jag i alla fall.
Helg är det tydligen men det gör ju inte någon större skillnad för min del och inte kommer jag väl heller att märka att det blir måndag när det sedermera blir det. Jag klättrar lika mycket på väggarna oavsett veckodag och nu börjar jag bli smått galen. Ju mer jag inte kan göra desto mer vill jag göra. Behöver jag göra. Måste jag göra.
I går fick jag för mig att det är det faktum att jag inte kan gå som gör att jag inte kan skriva. Jag tänker alltid så bra när jag går, får bra idéer och kan jobba med dem i huvudet medan jag går och nu har jag inte gått någonting, någonstans på himla länge och inte har jag skrivit ett ord på himla länge heller och visst måste det då finnas ett samband.
Visst inte, men det är svårt att låta bli att se kausalitetssamband om det finns ett temporalsamband, sådan är hjärnan konstruerad och det faktum att det här året har varit det tyngsta och jobbigaste i mitt liv på nästan tio år har förmodligen ännu mer med saken att göra men det struntar jag i för nu vill jag bara ta en lång, lång promenad och tänka ut en bra historia.
Min pappa berättade idag att han ska åka till klostret i Italien i september, där vi var på arbetssemester för ett och ett halvt år sedan. Jag skrev en stor del av slutet på min bok i panik den veckan för det vara bara en månad kvar på skrivarlinjen och jag var rädd att om jag inte skrev färdigt boken innan jag slutade där så skulle jag aldrig göra det.
Det var oerhört stressigt och jobbigt men så väldigt vackert och jag skulle vilja ta med maken dit någon gång, han skulle älskat det. Utsikten, lugnet, maten, fikonträdet jag satt och skrev under, den två meter höga rosmarinbusken vid gången över gården på väg in till frukosten.
I alla fall blir jag väldigt sugen plötsligt på att åka iväg en vecka och bara skriva, men det kan jag ju inte nu, inte på ett bra tag. Så länge jag är mammaledig kommer ekonomin inte att tillåta det och när jag inte är mammaledig längre kommer ekonomin inte tillåta någonting alls.
Och skriva hemma är svårt så länge jag inte får någon ro här.
En skitig fyra i utkanten av Malmö har inte riktigt samma charm och inspirationspotential som utsikten från en enkel trädgårdsstol i solen på en innergård till ett gammalt kloster i Toscana.
Vad nu det kan bero på.
Helg är det tydligen men det gör ju inte någon större skillnad för min del och inte kommer jag väl heller att märka att det blir måndag när det sedermera blir det. Jag klättrar lika mycket på väggarna oavsett veckodag och nu börjar jag bli smått galen. Ju mer jag inte kan göra desto mer vill jag göra. Behöver jag göra. Måste jag göra.
I går fick jag för mig att det är det faktum att jag inte kan gå som gör att jag inte kan skriva. Jag tänker alltid så bra när jag går, får bra idéer och kan jobba med dem i huvudet medan jag går och nu har jag inte gått någonting, någonstans på himla länge och inte har jag skrivit ett ord på himla länge heller och visst måste det då finnas ett samband.
Visst inte, men det är svårt att låta bli att se kausalitetssamband om det finns ett temporalsamband, sådan är hjärnan konstruerad och det faktum att det här året har varit det tyngsta och jobbigaste i mitt liv på nästan tio år har förmodligen ännu mer med saken att göra men det struntar jag i för nu vill jag bara ta en lång, lång promenad och tänka ut en bra historia.
Min pappa berättade idag att han ska åka till klostret i Italien i september, där vi var på arbetssemester för ett och ett halvt år sedan. Jag skrev en stor del av slutet på min bok i panik den veckan för det vara bara en månad kvar på skrivarlinjen och jag var rädd att om jag inte skrev färdigt boken innan jag slutade där så skulle jag aldrig göra det.
Det var oerhört stressigt och jobbigt men så väldigt vackert och jag skulle vilja ta med maken dit någon gång, han skulle älskat det. Utsikten, lugnet, maten, fikonträdet jag satt och skrev under, den två meter höga rosmarinbusken vid gången över gården på väg in till frukosten.
I alla fall blir jag väldigt sugen plötsligt på att åka iväg en vecka och bara skriva, men det kan jag ju inte nu, inte på ett bra tag. Så länge jag är mammaledig kommer ekonomin inte att tillåta det och när jag inte är mammaledig längre kommer ekonomin inte tillåta någonting alls.
Och skriva hemma är svårt så länge jag inte får någon ro här.
En skitig fyra i utkanten av Malmö har inte riktigt samma charm och inspirationspotential som utsikten från en enkel trädgårdsstol i solen på en innergård till ett gammalt kloster i Toscana.
Vad nu det kan bero på.
fredag, augusti 24, 2007
Och så var det bara femton dagar kvar
Ännu en vecka närmar sig sitt slut och det här är det enda jag gör nu, noterar dagarnas gång och bara väntar och väntar och väntar.
Väntar på Skrutte, väntar på att foglossningen ska gå över, väntar på nya torktumlaren, väntar på månadens utbetalning från FK så jag kan ha pengar i plånboken igen som en vuxen människa, väntar på att frukosten ska lägga sig så att jag kan gå och lägga mig igen, väntar på inspiration till min nästa bok, väntar på att mitt liv så som jag tänker mig det ska börja.
När nu det blir.
Jag vrider och vänder på mina föräldraledighetsdagar men kan inte få dem att räcka i all oändlighet hur jag än gör. Det blir speciellt svårt att få dem att räcka till om jag aldrig får någon HP för då har jag ju redan blåst en himla massa dagar på att vara hemma de här två månaderna innan Skrutten ens kommit. Nu har jag i alla fall talat med FK och de ska tjata lite på chefen åt mig, och det känns skönt, jag klarar inte av att ringa jobbet igen, det går bara inte.
Jag skulle verkligen behöva lite inspiration och lite begåvning just nu, skulle behöva skriva något bra som får mig att känna mig som en skrivare igen, som får mig att känna att jag kan någonting igen, mer än att bara vagga omkring och vara till besvär.
Vad nu det skulle vara.
Om jag nu inte kan skriva önskar jag mig en riktigt bra läsupplevelse. Det var så länge sedan nu som jag läste något nytt och riktigt föll in i det. Läsa om gamla favoriter i all ära, men jag behöver få uppleva något nytt nu. Hitta en ny författare, nya miljöer, nya karaktärer som kan aktivera min trötta gamla hjärna.
Hur ska jag kunna skriva något bra om jag inte ens kan läsa något bra?
Förhoppningsvis är det bara två veckor kvar nu tills jag får så mycket att göra att jag inte ens kommer hinna tänka på att läsa. Till dess gör jag ett försök med Vincent Van Goghs brev till sin bror Theo.
Han hade det väl inte heller så lätt alla dagar.
Väntar på Skrutte, väntar på att foglossningen ska gå över, väntar på nya torktumlaren, väntar på månadens utbetalning från FK så jag kan ha pengar i plånboken igen som en vuxen människa, väntar på att frukosten ska lägga sig så att jag kan gå och lägga mig igen, väntar på inspiration till min nästa bok, väntar på att mitt liv så som jag tänker mig det ska börja.
När nu det blir.
Jag vrider och vänder på mina föräldraledighetsdagar men kan inte få dem att räcka i all oändlighet hur jag än gör. Det blir speciellt svårt att få dem att räcka till om jag aldrig får någon HP för då har jag ju redan blåst en himla massa dagar på att vara hemma de här två månaderna innan Skrutten ens kommit. Nu har jag i alla fall talat med FK och de ska tjata lite på chefen åt mig, och det känns skönt, jag klarar inte av att ringa jobbet igen, det går bara inte.
Jag skulle verkligen behöva lite inspiration och lite begåvning just nu, skulle behöva skriva något bra som får mig att känna mig som en skrivare igen, som får mig att känna att jag kan någonting igen, mer än att bara vagga omkring och vara till besvär.
Vad nu det skulle vara.
Om jag nu inte kan skriva önskar jag mig en riktigt bra läsupplevelse. Det var så länge sedan nu som jag läste något nytt och riktigt föll in i det. Läsa om gamla favoriter i all ära, men jag behöver få uppleva något nytt nu. Hitta en ny författare, nya miljöer, nya karaktärer som kan aktivera min trötta gamla hjärna.
Hur ska jag kunna skriva något bra om jag inte ens kan läsa något bra?
Förhoppningsvis är det bara två veckor kvar nu tills jag får så mycket att göra att jag inte ens kommer hinna tänka på att läsa. Till dess gör jag ett försök med Vincent Van Goghs brev till sin bror Theo.
Han hade det väl inte heller så lätt alla dagar.
torsdag, augusti 23, 2007
Platsmuggar, gräshoppor och alltför stora fönster
Inte blir det något skrivet, inte. Inte när det inte blir något sovit, inte. Och inte när det knappt blir något tänkt som inte har med smärta, obehag eller oro inför förlossningen att göra, inte.
Idag är det Skrutt-kontroll och eftersom maken jobbar måste jag ta mig dit och hem helt på egen hand och något säger mig att det kommer att bli jobbigt och att jag inte kommer vara på humör för jättedisken som travar upp sig i köket när jag kommer hem. Jag klarar inte att diska mer än små, små stunder i taget, det gör så himla ont att bara stå rakt upp och ner så nu tänker jag att jag skiter i den där jävla miljön och köper plastmuggar och papptallrikar i stället. Två veckor kan vi använda det utan att världen går under.
Maken är emot men jag har bestämt mig. Om jag inte kan diska kan jag inte heller producera en massa disk. Så det så.
Det visade sig att gräshoppan som jag slängde ut gång på gång kanske inte var en och samma eller så kanske den var här i legitimt ärende nämligen som närmast sörjande för i går hittade jag inte mindre än två döda gräshoppor i köket och det var inte alls så mysigt och jag förstår väl att allt som lever måste dö men jag förstår inte varför de måste göra det i mitt kök.
Vad är det i mitt kök som får gräshoppor att tycka att det är en bra plats att dö på? Se där, en Fråga Lund-fråga som heter duga.
Det var en utmärkt tv-program, det borde de dra igång igen. Jag minns speciellt ett avsnitt där Bodil Jönsson gav en vetenskaplig förklaring till varför tvätt som får torka utomhus luktar godare än tvätt som torkas inomhus eller i torkskåp/-tumlare. Jag minns förstås inte vad anledningen var men det känns tryggt att det finns människor som har koll på sådant.
Att saker och ting inte bara är som de är, så där av sig själv, utan att det finns en Beautiful mind-uträkning någonstans som bevisar alltihop.
Sen att jag inte själv kommit mycket längre än andragradsekvationer spelar ingen roll.
Huvudsaken är att någon vet.
Om nu bara någon kunde klura ut när jag ska föda barn och sedan tala om det för mig så jag slipper gå här och undra.
Det går ju inte att räkna ner när man inte vet när man ska räkna ner till. Det kan bli idag eller om en månad. Alldeles för stort fönster, kallar man sådant för.
Finns inte så stora gardiner.
Idag är det Skrutt-kontroll och eftersom maken jobbar måste jag ta mig dit och hem helt på egen hand och något säger mig att det kommer att bli jobbigt och att jag inte kommer vara på humör för jättedisken som travar upp sig i köket när jag kommer hem. Jag klarar inte att diska mer än små, små stunder i taget, det gör så himla ont att bara stå rakt upp och ner så nu tänker jag att jag skiter i den där jävla miljön och köper plastmuggar och papptallrikar i stället. Två veckor kan vi använda det utan att världen går under.
Maken är emot men jag har bestämt mig. Om jag inte kan diska kan jag inte heller producera en massa disk. Så det så.
Det visade sig att gräshoppan som jag slängde ut gång på gång kanske inte var en och samma eller så kanske den var här i legitimt ärende nämligen som närmast sörjande för i går hittade jag inte mindre än två döda gräshoppor i köket och det var inte alls så mysigt och jag förstår väl att allt som lever måste dö men jag förstår inte varför de måste göra det i mitt kök.
Vad är det i mitt kök som får gräshoppor att tycka att det är en bra plats att dö på? Se där, en Fråga Lund-fråga som heter duga.
Det var en utmärkt tv-program, det borde de dra igång igen. Jag minns speciellt ett avsnitt där Bodil Jönsson gav en vetenskaplig förklaring till varför tvätt som får torka utomhus luktar godare än tvätt som torkas inomhus eller i torkskåp/-tumlare. Jag minns förstås inte vad anledningen var men det känns tryggt att det finns människor som har koll på sådant.
Att saker och ting inte bara är som de är, så där av sig själv, utan att det finns en Beautiful mind-uträkning någonstans som bevisar alltihop.
Sen att jag inte själv kommit mycket längre än andragradsekvationer spelar ingen roll.
Huvudsaken är att någon vet.
Om nu bara någon kunde klura ut när jag ska föda barn och sedan tala om det för mig så jag slipper gå här och undra.
Det går ju inte att räkna ner när man inte vet när man ska räkna ner till. Det kan bli idag eller om en månad. Alldeles för stort fönster, kallar man sådant för.
Finns inte så stora gardiner.
onsdag, augusti 22, 2007
Om man skulle ta och skriva lite då
Jag undrar om jag har en bok till i mig och vad den i så fall skulle kunna tänkas handla om.
Jag tänker på de andra skrivarna och undrar om de skriver. Om de skriver vidare på sådant som vi har haft textsamtal på eller om de skriver andra saker, nya saker. Undrar när jag kommer att springa på en av deras böcker i bokhandeln eller på biblioteket, vem som kommer att bli utgiven först, vem som kommer att skriva flest böcker av alla de fantastiskt begåvade människorna.
Om inte de blir författare har inte jag en chans.
Så många bra historier som fanns i det lilla rummet, det vore synd och skam om de inte fick läsas världen över.
Själv är jag mest förvirrad över vilken sorts bok jag egentligen vill skriva respektive vilken sorts bok jag skulle kunna klara av att skriva, det är ju inte nödvändigtvis samma sak.
Att jag vill skriva en bok till råder det lyckligtvis inga som helst tvivel om.
Även om det mestadels handlar om Skrutte nu och den nära förestående förlossningen så tittar ibland framtiden upp över kanten på föräldraledigheten och ser otålig ut. Den väntar otåligt på mig där på andra sidan och innan man vet ordet av så är jag där, jag vet ju det, oavsett om jag är redo eller inte.
Och kuverterare tror jag att vi har slagit fast att jag inte lämpar mig till.
Det bästa vore väl om jag kunde slänga ihop några bestsellers, lägga ungefär tre månader eller så per bok och skriva en serie på tio kanske, som sedan kan säljas till Tyskland och filmas och generera inkomster resten av livet.
Det där med att svälta för sin konst känns inte alls nödvändigt, tycker jag. Jag kan lätt tänka mig att hoppa över den biten och gå direkt på försäljningssuccéerna.
Men som vanligt brister det på en avgörande punkt.
Jag skriver ju aldrig nu för tiden.
Alltid är det nåt.
Jag tänker på de andra skrivarna och undrar om de skriver. Om de skriver vidare på sådant som vi har haft textsamtal på eller om de skriver andra saker, nya saker. Undrar när jag kommer att springa på en av deras böcker i bokhandeln eller på biblioteket, vem som kommer att bli utgiven först, vem som kommer att skriva flest böcker av alla de fantastiskt begåvade människorna.
Om inte de blir författare har inte jag en chans.
Så många bra historier som fanns i det lilla rummet, det vore synd och skam om de inte fick läsas världen över.
Själv är jag mest förvirrad över vilken sorts bok jag egentligen vill skriva respektive vilken sorts bok jag skulle kunna klara av att skriva, det är ju inte nödvändigtvis samma sak.
Att jag vill skriva en bok till råder det lyckligtvis inga som helst tvivel om.
Även om det mestadels handlar om Skrutte nu och den nära förestående förlossningen så tittar ibland framtiden upp över kanten på föräldraledigheten och ser otålig ut. Den väntar otåligt på mig där på andra sidan och innan man vet ordet av så är jag där, jag vet ju det, oavsett om jag är redo eller inte.
Och kuverterare tror jag att vi har slagit fast att jag inte lämpar mig till.
Det bästa vore väl om jag kunde slänga ihop några bestsellers, lägga ungefär tre månader eller så per bok och skriva en serie på tio kanske, som sedan kan säljas till Tyskland och filmas och generera inkomster resten av livet.
Det där med att svälta för sin konst känns inte alls nödvändigt, tycker jag. Jag kan lätt tänka mig att hoppa över den biten och gå direkt på försäljningssuccéerna.
Men som vanligt brister det på en avgörande punkt.
Jag skriver ju aldrig nu för tiden.
Alltid är det nåt.
tisdag, augusti 21, 2007
Varat är ganska olidligt tungt, faktiskt, Milan
Precis innan jag vaknade i morse drömde jag att jag blev påkörd av en bil. Sedan vaknade jag och vände på mig från ena sidan till den andra för att släppa fram lite cirkulation till den stackars vävnad som hamnat på undersidan.
Det var inte alls så smärtsamt att bli påkörd av en bil som man skulle kunna tro, i alla fall inte om man jämför.
Sen säger vi inte mer om det.
Mitt projekt för dagen: diska. Jag har precis hela dagen på mig så det kanske jag nästan skulle kunna klara av om det inte var för att jag vaggade bort till Tempo i går i desperationen som uppstod när mjölken tog slut. Det var så det räckte för hela veckan, egentligen, men nu är det ju bara tisdag och disken diskar inte sig själv har jag märkt, trots att jag ger den alla möjligheter.
Jag borde gå på biblioteket också men det lär inte bli av, av den enkla anledningen att biblioteket är Där och jag är Här.
Aldrig skola de två mötas.
Inte mycket sömn i natt heller men Skrutte rör på sig ordentligt så jag vet att han lever och det känns bra. I övermorgon är det kontroll igen och det är banne mig på tiden. Jag nästan hoppas att jag inte kommer kunna bära tiden ut, för det är tungt nu, riktigt tungt, och jag får ändå inte föda på BF-datumet för maken för då är det landskamp.
Fine by me, jag vill mycket hellre ha Skrutte på utsidan ändå.
Att än en gång kunna vända sig om i sängen utan att det krasar i fogarna så maken hör det och blir rädd.
Det vore något det.
Det var inte alls så smärtsamt att bli påkörd av en bil som man skulle kunna tro, i alla fall inte om man jämför.
Sen säger vi inte mer om det.
Mitt projekt för dagen: diska. Jag har precis hela dagen på mig så det kanske jag nästan skulle kunna klara av om det inte var för att jag vaggade bort till Tempo i går i desperationen som uppstod när mjölken tog slut. Det var så det räckte för hela veckan, egentligen, men nu är det ju bara tisdag och disken diskar inte sig själv har jag märkt, trots att jag ger den alla möjligheter.
Jag borde gå på biblioteket också men det lär inte bli av, av den enkla anledningen att biblioteket är Där och jag är Här.
Aldrig skola de två mötas.
Inte mycket sömn i natt heller men Skrutte rör på sig ordentligt så jag vet att han lever och det känns bra. I övermorgon är det kontroll igen och det är banne mig på tiden. Jag nästan hoppas att jag inte kommer kunna bära tiden ut, för det är tungt nu, riktigt tungt, och jag får ändå inte föda på BF-datumet för maken för då är det landskamp.
Fine by me, jag vill mycket hellre ha Skrutte på utsidan ändå.
Att än en gång kunna vända sig om i sängen utan att det krasar i fogarna så maken hör det och blir rädd.
Det vore något det.
måndag, augusti 20, 2007
NPU
Det är bitvis historiskt tråkigt att gå här hemma och bara vänta så när något ovanligt händer vaknar man ju till lite. Som till exempel när polisen kommer och ringer på och undrar om de får lov att bedriva spaning ifrån ens lägenhet.
Två plan fattas ett sådant beslut på.
Dels har vi det intellektuella planet där resonemanget går något i stil med att man som samhällsmedborgare har en plikt att bistå ordningsmakten i dess arbete på alla vis om man kan utan att riskera liv och lem och givetvis kan de då få sitta och spana genom mitt fönster, det är väl verkligen inte för mycket begärt för att få lag och ordning i ens grannskap.
Dels har vi det... andra planet där hjärnan bara säger Stake out!? Här? Coolt!
Båda resonemangen leder till ett ja.
Polisen såg lite oroad ut över min uppenbart nära förestående förlossning dock, så om de fick napp någon annanstans väljer de nog att sitta i min grannes fönster bakom den lilla fönsterbelysningen och alla porslinsfigurinerna hellre än här med mig där de kanske tvingas rycka in som barnmorskor mitt upp i alltihop om det vill sig illa.
Nåja. Även om det inte blir av var det roligt att bli tillfrågad. Kul att komma fram, som de säger.
Och så får jag ännu en historia om en Nära Polis-Upplevelse som jag så desperat saknar efter den skyddade tillvaro jag fört hela mitt liv.
Hittills har nämligen min kontakt med polisen begränsat sig till att jag har fått lämna uppgifter i samband med ett mord.
Själv har jag inte ens fått en cykel stulen. Men jag har fått svara på frågor i en mordutredning. På något konstigt vis är jag lite stolt över det.
Och nej. Det var inte jag som gjorde det.
But I'm flattered that you asked.
Två plan fattas ett sådant beslut på.
Dels har vi det intellektuella planet där resonemanget går något i stil med att man som samhällsmedborgare har en plikt att bistå ordningsmakten i dess arbete på alla vis om man kan utan att riskera liv och lem och givetvis kan de då få sitta och spana genom mitt fönster, det är väl verkligen inte för mycket begärt för att få lag och ordning i ens grannskap.
Dels har vi det... andra planet där hjärnan bara säger Stake out!? Här? Coolt!
Båda resonemangen leder till ett ja.
Polisen såg lite oroad ut över min uppenbart nära förestående förlossning dock, så om de fick napp någon annanstans väljer de nog att sitta i min grannes fönster bakom den lilla fönsterbelysningen och alla porslinsfigurinerna hellre än här med mig där de kanske tvingas rycka in som barnmorskor mitt upp i alltihop om det vill sig illa.
Nåja. Även om det inte blir av var det roligt att bli tillfrågad. Kul att komma fram, som de säger.
Och så får jag ännu en historia om en Nära Polis-Upplevelse som jag så desperat saknar efter den skyddade tillvaro jag fört hela mitt liv.
Hittills har nämligen min kontakt med polisen begränsat sig till att jag har fått lämna uppgifter i samband med ett mord.
Själv har jag inte ens fått en cykel stulen. Men jag har fått svara på frågor i en mordutredning. På något konstigt vis är jag lite stolt över det.
Och nej. Det var inte jag som gjorde det.
But I'm flattered that you asked.
söndag, augusti 19, 2007
Ceci n'est pas une Sandra
Jag börjar dissociera mig från den här kroppen, jag erkänner den inte längre som min. Det där är inte mina svullna elefantfötter, vars trampdynor är så vätskefyllda att tårna inte nuddar golvet när jag går. Det där är inte mina svullna fingrar som gör så ont varje gång jag försöker göra någonting alls, och som tvingar mig att bära min vigselring i en kedja om halsen. Inte är det mitt bäcken som inte hänger ihop och hotar att kollapsa varje gång jag reser mig upp och försöker ta ett steg. Inte är det min hud om kliar så fruktansvärt hela tiden att jag håller på att bli tokig.
Det här är inte jag.
I går kväll var det fest i bostadsrättsföreningen och nej, jag var förstås inte där men det kändes som att jag var det eftersom festtältet med det käcka coverbandet stod på vår gård (som tydligen utgör en formidabel resonanslåda) och det var Vill du vara min Margareta och Sweet Home Alabama till klockan 2 och jag ville så gärna sova klochan 22 och det gick ju inte alls. Mitt i natten stapplade jag omkring här hemma med ögonlocken på trekvart och visste inte var jag skulle göra av mig. Till sist slog jag mig ner vid datorn och tittade på illegal film och när den var slut hade det äntligen blivit tyst igen.
Nu är det i alla fall ett helt år till nästa gång. Något säger mig att vi reser bort den helgen.
Den som finner glädje i det lilla finner mycket att glädjas åt säger de. Sådan är inte jag som regel. men när jag vaknade sent omsider i morse hade jag fruktansvärt ont i ryggen och då blev jag jätteglad för jag trodde att jag skulle få föda barn.
Det skulle jag ju inte, förstås, men jag ville bara ge ett exempel på min förmåga att glädjas över osannolika ting, i det här fallet ryggont.
För övrigt börjar det bli panik med att köpa en ny torktumlare. Det visade sig vara svårare än jag hade trott. Men Skruttar kräva denna vitvara, som Albert Engström hade sagt om han varit mor och levt på 2000-talet.
Jag kräva den också. Alla handdukar i linneskåpet är nu stela som kartong. Ingen fluffig frotté alls. Misär är vad det är.
Som om livet inte är hårt nog i nionde månaden.
Fluffiga handdukar är väl det minsta man kan begära.
Och lite mera ont i ryggen, tack!
Det här är inte jag.
I går kväll var det fest i bostadsrättsföreningen och nej, jag var förstås inte där men det kändes som att jag var det eftersom festtältet med det käcka coverbandet stod på vår gård (som tydligen utgör en formidabel resonanslåda) och det var Vill du vara min Margareta och Sweet Home Alabama till klockan 2 och jag ville så gärna sova klochan 22 och det gick ju inte alls. Mitt i natten stapplade jag omkring här hemma med ögonlocken på trekvart och visste inte var jag skulle göra av mig. Till sist slog jag mig ner vid datorn och tittade på illegal film och när den var slut hade det äntligen blivit tyst igen.
Nu är det i alla fall ett helt år till nästa gång. Något säger mig att vi reser bort den helgen.
Den som finner glädje i det lilla finner mycket att glädjas åt säger de. Sådan är inte jag som regel. men när jag vaknade sent omsider i morse hade jag fruktansvärt ont i ryggen och då blev jag jätteglad för jag trodde att jag skulle få föda barn.
Det skulle jag ju inte, förstås, men jag ville bara ge ett exempel på min förmåga att glädjas över osannolika ting, i det här fallet ryggont.
För övrigt börjar det bli panik med att köpa en ny torktumlare. Det visade sig vara svårare än jag hade trott. Men Skruttar kräva denna vitvara, som Albert Engström hade sagt om han varit mor och levt på 2000-talet.
Jag kräva den också. Alla handdukar i linneskåpet är nu stela som kartong. Ingen fluffig frotté alls. Misär är vad det är.
Som om livet inte är hårt nog i nionde månaden.
Fluffiga handdukar är väl det minsta man kan begära.
Och lite mera ont i ryggen, tack!
lördag, augusti 18, 2007
Han kan flyga, jag är inte rädd...
Vilken ångest jag fick när sonen försvann in genom säkerhetskontrollen i går kväll och jag ville bara gråta hela tiden, tills jag fick besked att han var framme och mottagen på Arlanda.
Jag som har varit så lugn i sommar, trots att han varit ute om nätterna och så, inte de första gångerna givetvis men sedan. Han är ju stor nu, nästan vuxen, men det här att flyga till Sthlm över helgen var nytt och genast är hjärnan igång och producerar worst case scenarios.
Trots att han brukar vara borta varannan helg har jag gått och tittat in i hans rum varenda gång jag varit uppe i natt. Bara katten har sovit där, som en mörk blobb mitt på det ljusa påslakanet och det har känts tomt och ensamt, trots att jag vet var han är, vet att han är trygg.
Var kommer denna rädsla ifrån? Vad fyller den för funktion?
Jag hoppas att de har fantastiskt roligt idag på festen, och att det inte regnar och blåser en massa så de kan vara ute.
Min mage har gjort ont på lite nya sätt inatt och det betyder väl ingenting, men idag är det exakt tre veckor kvar till beräknad förlossning och nedräkningen kan nu börja på allvar. Om han föds nu räknas han som fullburen och det skulle förmodligen inte behövas någon särskild neonatalvård eller så.
Skrutte är stor pojke nu, kan andas själv om det krävs.
Men det gör det inte. Har jag väntat så himla länge kan jag vänta tre veckor till.
Jag har sett om alla Gilmore Girls-avsnitt från första början till the bitter end och nu hoppas jag att jag kan lägga det bakom mig. Nu blir det West Wing, alla sju säsongerna i ett svep och det kommer ju att räcka som tidsfördriv i minst tre veckor, åtminstone om det ska ta så här lång tid att få ner ett avsnitt. Jag varvar med Sports Night när jag väntar på sega nedladdningar för att hålla Sorkin-nivåerna i blodet på rimliga nivåer.
Den som ändå kunde läsa en bok, men min hjärna samarbetar inte och jag kan inte hålla min graviditets-ADD i shack länge nog att läsa en endaste sida. Rastlösheten i kroppen speglas i en rastlöshet på insidan och jag tänker hela tiden på många saker på en och samma gång och det blir inget vettigt av det, inte ett dugg.
Jag har två böcker som väntar på mig på biblioteket men jag tror inte att det är lönt att jag hämtar ut dem. De blir inte lästa om jag inte kan komma till ro.
Och det kan jag inte förrän förlossningen är över.
Tre veckor kvar.
Sedan ska jag läsa Jasper FFordes senaste. Den ligger i BB-väskan och väntar på mig.
Om inte det kan trigga värkarbetet så vet jag inte vad.
Jag som har varit så lugn i sommar, trots att han varit ute om nätterna och så, inte de första gångerna givetvis men sedan. Han är ju stor nu, nästan vuxen, men det här att flyga till Sthlm över helgen var nytt och genast är hjärnan igång och producerar worst case scenarios.
Trots att han brukar vara borta varannan helg har jag gått och tittat in i hans rum varenda gång jag varit uppe i natt. Bara katten har sovit där, som en mörk blobb mitt på det ljusa påslakanet och det har känts tomt och ensamt, trots att jag vet var han är, vet att han är trygg.
Var kommer denna rädsla ifrån? Vad fyller den för funktion?
Jag hoppas att de har fantastiskt roligt idag på festen, och att det inte regnar och blåser en massa så de kan vara ute.
Min mage har gjort ont på lite nya sätt inatt och det betyder väl ingenting, men idag är det exakt tre veckor kvar till beräknad förlossning och nedräkningen kan nu börja på allvar. Om han föds nu räknas han som fullburen och det skulle förmodligen inte behövas någon särskild neonatalvård eller så.
Skrutte är stor pojke nu, kan andas själv om det krävs.
Men det gör det inte. Har jag väntat så himla länge kan jag vänta tre veckor till.
Jag har sett om alla Gilmore Girls-avsnitt från första början till the bitter end och nu hoppas jag att jag kan lägga det bakom mig. Nu blir det West Wing, alla sju säsongerna i ett svep och det kommer ju att räcka som tidsfördriv i minst tre veckor, åtminstone om det ska ta så här lång tid att få ner ett avsnitt. Jag varvar med Sports Night när jag väntar på sega nedladdningar för att hålla Sorkin-nivåerna i blodet på rimliga nivåer.
Den som ändå kunde läsa en bok, men min hjärna samarbetar inte och jag kan inte hålla min graviditets-ADD i shack länge nog att läsa en endaste sida. Rastlösheten i kroppen speglas i en rastlöshet på insidan och jag tänker hela tiden på många saker på en och samma gång och det blir inget vettigt av det, inte ett dugg.
Jag har två böcker som väntar på mig på biblioteket men jag tror inte att det är lönt att jag hämtar ut dem. De blir inte lästa om jag inte kan komma till ro.
Och det kan jag inte förrän förlossningen är över.
Tre veckor kvar.
Sedan ska jag läsa Jasper FFordes senaste. Den ligger i BB-väskan och väntar på mig.
Om inte det kan trigga värkarbetet så vet jag inte vad.
fredag, augusti 17, 2007
Zzzzzzzzzzzzzzz (in my dreams...)
Sömn är för mesar. Vem behöver sömn? Inte jag i alla fall. Sömn är överskattat, behovet av sömn är artificiellt, konstruerat av ett samhälle som vill hålla sina medborgare passiva i konspiration med sängtillverkarna.
Men trött är jag ändå, minsann.
Anledningen till att man får ta ut föräldrapenning innan barnet kommer är att man ska få vila upp sig och ta det lite lugnt innan man går på dygnet-runt-jouren det innebär att ha en nyfödd i huset.
Någon har inte riktigt tänkt igenom det där.
Personligen längtar jag efter att Skrutte ska födas, för då kan jag äntligen få sova.
Och gå. Det ska bli kul att kunna gå igen. Ena foten framför den andra (utan smärta) = fest!
Och på tal om fest börjar festivalen i dag och den kommer att gå av stapeln en hel vecka helt utan mig. Den som inte kan gå kan inte heller gå på festival. Inga ben, ingen kaka! Inga gratiskonserter, inga minidoughnuts, inga meterlånga hallonremmar, inget marknadskrimskrams för mig inte.
Äsch. Det är väl ändå inget järn i minidoughnuts, så vad ska man äta dem för!?
I helgen åker sonen till Stockholm och festar med storfamiljen, maken spelar fotboll och fortsätter att göra allt här hemma som jag borde göra men inte kan.
Jag själv då?
Jag tänkte ta mig en tupplur.
Eller två.
Väck mig när det är dags att föda barn.
Men trött är jag ändå, minsann.
Anledningen till att man får ta ut föräldrapenning innan barnet kommer är att man ska få vila upp sig och ta det lite lugnt innan man går på dygnet-runt-jouren det innebär att ha en nyfödd i huset.
Någon har inte riktigt tänkt igenom det där.
Personligen längtar jag efter att Skrutte ska födas, för då kan jag äntligen få sova.
Och gå. Det ska bli kul att kunna gå igen. Ena foten framför den andra (utan smärta) = fest!
Och på tal om fest börjar festivalen i dag och den kommer att gå av stapeln en hel vecka helt utan mig. Den som inte kan gå kan inte heller gå på festival. Inga ben, ingen kaka! Inga gratiskonserter, inga minidoughnuts, inga meterlånga hallonremmar, inget marknadskrimskrams för mig inte.
Äsch. Det är väl ändå inget järn i minidoughnuts, så vad ska man äta dem för!?
I helgen åker sonen till Stockholm och festar med storfamiljen, maken spelar fotboll och fortsätter att göra allt här hemma som jag borde göra men inte kan.
Jag själv då?
Jag tänkte ta mig en tupplur.
Eller två.
Väck mig när det är dags att föda barn.
torsdag, augusti 16, 2007
Första mannen på Mars, första kvinnan på Venus
Skrutte har förmodligen vältrat sig ur fixeringen för nu går det återigen inte att andas, sova, äta eller finnas till. Det sparkas åt alla håll och alla sköna aj-det-kändes-i livmoderhalsen-så-nu-är-han-snart-på-väg-ut-sammandragningar har ersatts med helt vanliga bära-omkring-på-en-medicinboll-sammandragningar som inte kommer att leda någonstans alls.
Och minst fem gånger i natt har jag varit uppe och inimellan har jag inte heller fått så många blundar i ögonen för den delen.
Det hade ju blivit lättare. Jag kunde se ljuset i slutet av tunneln.
Ibland är ljuset i slutet av tunneln bara ett tåg, förvisso, vet jag väl, men ändå. Det fanns nätter där jag kunde sova.
Those were the days, my friend.
Vid halv fyra i morse fick jag dessutom tidskapsel-ångest och satte mig vid datorn och började leta presentidéer. Jag hittade förstås inget som jag kan fixa till i morgon men ett par nya hemsidor där jag kan göra av med ännu mer pengar som jag inte har på saker jag inte riktigt behöver.
Inte precis det framsteg jag var ute efter.
Jag googlade present, tidskapsel, 2007 och 2025 och fick inte veta så mycket jag inte visste förut, förutom detta: NASA har bestämt sig för att en man ska promenera på Mars senast 2025.
Jag misstänker att det sitter en grupp människor i ett rum någonstans redan nu och jobbar på hans catch frase. A small step for man, osv... var ju ganska fyndigt men månen är ju inte så himla långt bort, man kan se den med blotta ögat utan någon som helst ansträngning. A walk in the park i jämförelse med att åka till Mars och ta en promenad.
De kanske kommer tvingas utlysa en tävling om de inte kommer på något riktigt bra. Mitt bidrag kommer förmodligen vara på temat Män är från Mars.
Men så har jag inte sovit så mycket i natt heller.
Och minst fem gånger i natt har jag varit uppe och inimellan har jag inte heller fått så många blundar i ögonen för den delen.
Det hade ju blivit lättare. Jag kunde se ljuset i slutet av tunneln.
Ibland är ljuset i slutet av tunneln bara ett tåg, förvisso, vet jag väl, men ändå. Det fanns nätter där jag kunde sova.
Those were the days, my friend.
Vid halv fyra i morse fick jag dessutom tidskapsel-ångest och satte mig vid datorn och började leta presentidéer. Jag hittade förstås inget som jag kan fixa till i morgon men ett par nya hemsidor där jag kan göra av med ännu mer pengar som jag inte har på saker jag inte riktigt behöver.
Inte precis det framsteg jag var ute efter.
Jag googlade present, tidskapsel, 2007 och 2025 och fick inte veta så mycket jag inte visste förut, förutom detta: NASA har bestämt sig för att en man ska promenera på Mars senast 2025.
Jag misstänker att det sitter en grupp människor i ett rum någonstans redan nu och jobbar på hans catch frase. A small step for man, osv... var ju ganska fyndigt men månen är ju inte så himla långt bort, man kan se den med blotta ögat utan någon som helst ansträngning. A walk in the park i jämförelse med att åka till Mars och ta en promenad.
De kanske kommer tvingas utlysa en tävling om de inte kommer på något riktigt bra. Mitt bidrag kommer förmodligen vara på temat Män är från Mars.
Men så har jag inte sovit så mycket i natt heller.
onsdag, augusti 15, 2007
Jobbet är dumt, gräshoppan är dum, alla är dumma, jag är trött
Jag vet inte vad jag ska ta mig till med jobbet. Jag har ringt och lämnat meddelande att jag vill bli uppringd och jag har skickat två mail, det senaste i början av förra veckan. Inte ett pip. Kanske har mitt meddelande kommit bort, kanske är mail-adressen inte i bruk, kanske har de fortfarande semester, kanske har de stängt, konkat, kanske har de bara tröttnat på mig. Jag vet inte. Men jag vågar inte ringa igen.
Jag vill inte tjata mer. Jag vill bara att de ska skicka in det här pappret som de är skyldiga att göra. Sen vill jag aldrig ha med dem att göra mer.
Det är väl det som gör det så svårt att ringa dit, förutom att jag tänker att de hatar mig och så, att jag inte någonsin vill jobba där mer. Att när mammaledigheten är över så blir jag hellre arbetslös på heltid än att gå där och släpa. Trots att jag inte kommer få någon a-kassa alls, eftersom jag inte jobbat tillräckligt mycket. Inte bara får jag ingen höjd ersättningsnivå, jag får inte heller några fler dagar. Jag har 17 kvar tror jag. Och en halv.
Och ingen bestseller har jag skrivit heller.
Dags att börja skrapa Triss-lotter antar jag. Enda vägen ut ur gettot om man inte kan rappa eller spela basket. Och vita gamla tanter kan verkligen inte slam dunka.
Ett alternativ för att dra in stålar kan ju vara att börja kräva gräshoppan som flyttat in i vårt kök på hyra. Tre gånger har jag avhyst den men nästa morgon är den där igen. Otroligt ljusgrön och vacker fast den är lite otäck. Jag tolererade den till en början men nu har den vid flera tillfällen markerat att den inte respekterar mina gränser så om den inte börjar betala för sig vill jag att den ska flytta någon annanstans.
Typ som bonusen.
Jag vill inte tjata mer. Jag vill bara att de ska skicka in det här pappret som de är skyldiga att göra. Sen vill jag aldrig ha med dem att göra mer.
Det är väl det som gör det så svårt att ringa dit, förutom att jag tänker att de hatar mig och så, att jag inte någonsin vill jobba där mer. Att när mammaledigheten är över så blir jag hellre arbetslös på heltid än att gå där och släpa. Trots att jag inte kommer få någon a-kassa alls, eftersom jag inte jobbat tillräckligt mycket. Inte bara får jag ingen höjd ersättningsnivå, jag får inte heller några fler dagar. Jag har 17 kvar tror jag. Och en halv.
Och ingen bestseller har jag skrivit heller.
Dags att börja skrapa Triss-lotter antar jag. Enda vägen ut ur gettot om man inte kan rappa eller spela basket. Och vita gamla tanter kan verkligen inte slam dunka.
Ett alternativ för att dra in stålar kan ju vara att börja kräva gräshoppan som flyttat in i vårt kök på hyra. Tre gånger har jag avhyst den men nästa morgon är den där igen. Otroligt ljusgrön och vacker fast den är lite otäck. Jag tolererade den till en början men nu har den vid flera tillfällen markerat att den inte respekterar mina gränser så om den inte börjar betala för sig vill jag att den ska flytta någon annanstans.
Typ som bonusen.
tisdag, augusti 14, 2007
I Väntans Tider
... befinner jag mig sannerligen, inget annat gör jag än bara väntar och väntar. Tittar på tv, läser, löser sudoku, sitter vid datorn. Dag efter dag. Inte för något särskilt utan bara för att få tiden att gå.
Då och då tvättar jag lite kläder bara för att inte vara tvungen att ta mitt liv på grund av känslor av värdelöshet.
Väskan är packad. Jag har läst på om förlossningen. Jag vet hur jag vill att det ska bli och förbereder mig på att det kommer att bli totalt annorlunda.
Kort sagt: Jag är redo nu.
Det är inte Skrutte.
Jag väntar också på att deadline för systersonens tidskapsel ska komma tillräckligt nära så jag kan få panik och komma på något. På fredag tar sonen flyget till Sthlm för att närvara vid ceremonin så jag har lite drygt 75 timmar på mig nu.
Det borde vara tidsbrist nog för att trigga panikångesten, men jag misstänker att graviditetshormonerna blockerar på något sätt för jag är oroväckande lugn trots att jag inte har en aning om vad jag ska köpa/skriva/göra.
En liten hjärtinfarkt fick jag igår när ett kuvert från Albert Bonniers förlag damp ner på hallmattan. Historiens snabbaste refusering av ett romanmanus tänkte jag mig att rubriken i Guiness rekordbok kunde bli, men det var bara en rad om att de hade mottagit mitt alster och att det kommer ta ofantligt mycket tid (1-3 månader) innan de kommer att tacka nej till att ge ut det.
Någon kommer kanske i alla fall att läsa boken innan dess.
Egentligen är bara en sådan sak ganska stort.
Då och då tvättar jag lite kläder bara för att inte vara tvungen att ta mitt liv på grund av känslor av värdelöshet.
Väskan är packad. Jag har läst på om förlossningen. Jag vet hur jag vill att det ska bli och förbereder mig på att det kommer att bli totalt annorlunda.
Kort sagt: Jag är redo nu.
Det är inte Skrutte.
Jag väntar också på att deadline för systersonens tidskapsel ska komma tillräckligt nära så jag kan få panik och komma på något. På fredag tar sonen flyget till Sthlm för att närvara vid ceremonin så jag har lite drygt 75 timmar på mig nu.
Det borde vara tidsbrist nog för att trigga panikångesten, men jag misstänker att graviditetshormonerna blockerar på något sätt för jag är oroväckande lugn trots att jag inte har en aning om vad jag ska köpa/skriva/göra.
En liten hjärtinfarkt fick jag igår när ett kuvert från Albert Bonniers förlag damp ner på hallmattan. Historiens snabbaste refusering av ett romanmanus tänkte jag mig att rubriken i Guiness rekordbok kunde bli, men det var bara en rad om att de hade mottagit mitt alster och att det kommer ta ofantligt mycket tid (1-3 månader) innan de kommer att tacka nej till att ge ut det.
Någon kommer kanske i alla fall att läsa boken innan dess.
Egentligen är bara en sådan sak ganska stort.
måndag, augusti 13, 2007
Ingen firmafest för mig i år
437:e gången jag loggar in för att blogga skriver jag fel lösenord. Det var lite pinsamt. Det borde sitta nu kan man tycka.
Jag missar både bokmässan och PLM:s konserter i år. Det kommer jag ju inte att bry mig ett dugg om när väl anledningen till att jag inte kan åka bort är här, men nu är det ganska trist. Även om det där med bokmässan är lite kluvet.
Visst vore det kul att träffa folk, gamla skrivare och skrivarfröken och båda min bröder som har böcker att signera i år. Men samtidigt har jag ju inte skrivit något på hela året och det hade ju varit jobbigt att behöva förklara, om och om igen.
Förra året när jag gick omkring där minns jag att jag tänkte, varje gång jag såg en kändis, att nästa år är det kanske någon som ser mig och viskar till sin granne att Det är hon som skrev den där boken du vet, den som jag berättade om.
Riktigt så blev det väl inte, nej.
Inte hinner jag skriva något begåvat som hinner bli utgivet till nästa års mässa heller.
Synd. Det känns som att jag borde det. Om jag nu ska kunna utge mig för att vara en som skriver menar jag. Då kanske jag borde göra just det. Skriva. Och bli utgiven. Tjäna lite pengar. Köpa blöjor till lillpojken och nytt grafikkort till den store. Ett Wii till maken för att han skött all markservice här hemma under andra halvan av graviditeten.
Jag kanske inte borde tänka så mycket på den boken som nu ligger på diverse skrivbord runt om i förlagsvärlden, utan koncentrera mig på nästa.
Vad nu det ska bli för något.
Och när jag nu ska få tid och själslig ro att skriva den.
Det känns ganska viktigt att den blir bra. Jag vet inte hur många dåliga romaner man kan skriva innan det blir omöjligt att skriva fler. Men jag vill inte heller veta det.
Jag hoppas jag aldrig får veta det.
Jag missar både bokmässan och PLM:s konserter i år. Det kommer jag ju inte att bry mig ett dugg om när väl anledningen till att jag inte kan åka bort är här, men nu är det ganska trist. Även om det där med bokmässan är lite kluvet.
Visst vore det kul att träffa folk, gamla skrivare och skrivarfröken och båda min bröder som har böcker att signera i år. Men samtidigt har jag ju inte skrivit något på hela året och det hade ju varit jobbigt att behöva förklara, om och om igen.
Förra året när jag gick omkring där minns jag att jag tänkte, varje gång jag såg en kändis, att nästa år är det kanske någon som ser mig och viskar till sin granne att Det är hon som skrev den där boken du vet, den som jag berättade om.
Riktigt så blev det väl inte, nej.
Inte hinner jag skriva något begåvat som hinner bli utgivet till nästa års mässa heller.
Synd. Det känns som att jag borde det. Om jag nu ska kunna utge mig för att vara en som skriver menar jag. Då kanske jag borde göra just det. Skriva. Och bli utgiven. Tjäna lite pengar. Köpa blöjor till lillpojken och nytt grafikkort till den store. Ett Wii till maken för att han skött all markservice här hemma under andra halvan av graviditeten.
Jag kanske inte borde tänka så mycket på den boken som nu ligger på diverse skrivbord runt om i förlagsvärlden, utan koncentrera mig på nästa.
Vad nu det ska bli för något.
Och när jag nu ska få tid och själslig ro att skriva den.
Det känns ganska viktigt att den blir bra. Jag vet inte hur många dåliga romaner man kan skriva innan det blir omöjligt att skriva fler. Men jag vill inte heller veta det.
Jag hoppas jag aldrig får veta det.
söndag, augusti 12, 2007
PLM live in concert och jag kan inte gå
Peter LeMarc åker på turné i november och det har jag ju bara sett fram emot sedan jag såg honom på Cirkus Broadway typ 1988 men inte kommer han hit inte, inte ens i närheten.
Äsch, jag kan väl ändå inte gå på konsert i höst.
Jag måste tvätta håret.
Och amma.
Jag försöker förstå att jag ska föda barn snart men det går inte. Jag har fastnat i den här invaliditeten, där alla dagar är likadana och ingenting någonsin händer och jag tror nog innerst inne att det ska vara så här alltid.
Vad förvånad jag kommer att bli.
Jag längtar så efter dagen då jag kan gå igen. Bara en sådan sak. Att kunna släntra bort till Tempo och köpa sig en Piggelin om man har lust med det. Vilken lyx.
Så mycket man tar för givet.
Jag hoppas snart kunna bädda ner Skrutte i den Fina Röda Vagnen och gå på långa promenader under den av växthuseffekten lagom tempererade hösten och vintern.
Lite ambitiöst kanske.
Jag hoppas kunna bära ut Skrutte till skötbordet för ett midnattligt blöjbyte utan att behöva stödja mig mot väggen när jag går genom hallen. Kunna resa mig ur sängen utan att känna akut smärta.
Det är väl inte helt orimligt?
Men först måste jag föda barn.
Bara fyra veckor kvar nu. Eller sex.
Jag törs inte hoppas på två. Men jag håller tummarna.
Det räcker nu.
Äsch, jag kan väl ändå inte gå på konsert i höst.
Jag måste tvätta håret.
Och amma.
Jag försöker förstå att jag ska föda barn snart men det går inte. Jag har fastnat i den här invaliditeten, där alla dagar är likadana och ingenting någonsin händer och jag tror nog innerst inne att det ska vara så här alltid.
Vad förvånad jag kommer att bli.
Jag längtar så efter dagen då jag kan gå igen. Bara en sådan sak. Att kunna släntra bort till Tempo och köpa sig en Piggelin om man har lust med det. Vilken lyx.
Så mycket man tar för givet.
Jag hoppas snart kunna bädda ner Skrutte i den Fina Röda Vagnen och gå på långa promenader under den av växthuseffekten lagom tempererade hösten och vintern.
Lite ambitiöst kanske.
Jag hoppas kunna bära ut Skrutte till skötbordet för ett midnattligt blöjbyte utan att behöva stödja mig mot väggen när jag går genom hallen. Kunna resa mig ur sängen utan att känna akut smärta.
Det är väl inte helt orimligt?
Men först måste jag föda barn.
Bara fyra veckor kvar nu. Eller sex.
Jag törs inte hoppas på två. Men jag håller tummarna.
Det räcker nu.
lördag, augusti 11, 2007
Eller en lång grön reptiltunga att fånga flugor med
En gång för många år sedan hade jag en väldigt obehaglig dröm. Jag drömde att jag vaknade, i min egen säng, i min egen lägenhet, allting såg precis ut som när jag somnade kvällen innan, och jag vaknar plötsligt och vet inte varför. Sedan hör jag fotsteg som kommer genom lägenheten i riktning mot sovrummet. Jag vet att jag borde gå upp, klä på mig, göra något, men jag kan inte röra mig, mer än att vrida huvudet mot dörren för att se vem som kommer.
Det är en liten varelse, humanoida drag, en halvmeter lång kanske och lite fluorescerande i ett "flytande" isblått ljus. Han/den skuttar upp på sängen och sätter sig på min bröstkorg. Han/den är ofantligt tung, trots att han är så liten och luften pressas ur mig. Jag försöker dra efter andan men det går inte. Han/den böjer sig fram och andas in ett djupt andetag och jag känner hur mina lungor töms på den sista luften. Det finns ingen luft kvar men han/den fortsätter ändå och jag kan se hur något som lyser i samma sorts färg/ljus som han/den strömmar ur mig som en tunn lysande luftström från min mun och näsa in genom hans mun.
Tyngden och syrebristen gör att jag tappar medvetendet och när jag vaknar igen är det på riktigt och det är morgon.
Jag hatar drömmar där jag drömmer att jag är vaken. Det får mig att ifrågasätta mitt förnuft, att tvivla på vad som är på riktigt och vad som är fantasi.
Lite samma förvirring som infinner sig vid 3-tiden på morgonen när man fortfarande inte lyckats somna trots att man är så fruktansvärt trött och tankarna studsar runt som flipperkulor inuti kraniet.
Då kan man börja undra var de tre små sårskorporna som utgör en perfekt triangel på mitt högra lår kommer ifrån. Små sår som efter nålstick eller liknande. Jag har inte slagit mig, stuckit mig, rivit mig just där.
Inte konstigt att jag inte orkar med allt vad den här graviditeten har inneburit av krämpor om jag samtidigt utsätts för utomjordiska experiment när jag sover.
Jag borde ta upp det här med barnmorskan. Det kanske måste stå i min journal, så att de kan ta det med i beräkningarna på förlossningen sedan.
Och Skrutte kommer ju behöva testas, dessutom.
Bara han inte får sådana där äckliga ögon som bäbisen i V.
Det är en liten varelse, humanoida drag, en halvmeter lång kanske och lite fluorescerande i ett "flytande" isblått ljus. Han/den skuttar upp på sängen och sätter sig på min bröstkorg. Han/den är ofantligt tung, trots att han är så liten och luften pressas ur mig. Jag försöker dra efter andan men det går inte. Han/den böjer sig fram och andas in ett djupt andetag och jag känner hur mina lungor töms på den sista luften. Det finns ingen luft kvar men han/den fortsätter ändå och jag kan se hur något som lyser i samma sorts färg/ljus som han/den strömmar ur mig som en tunn lysande luftström från min mun och näsa in genom hans mun.
Tyngden och syrebristen gör att jag tappar medvetendet och när jag vaknar igen är det på riktigt och det är morgon.
Jag hatar drömmar där jag drömmer att jag är vaken. Det får mig att ifrågasätta mitt förnuft, att tvivla på vad som är på riktigt och vad som är fantasi.
Lite samma förvirring som infinner sig vid 3-tiden på morgonen när man fortfarande inte lyckats somna trots att man är så fruktansvärt trött och tankarna studsar runt som flipperkulor inuti kraniet.
Då kan man börja undra var de tre små sårskorporna som utgör en perfekt triangel på mitt högra lår kommer ifrån. Små sår som efter nålstick eller liknande. Jag har inte slagit mig, stuckit mig, rivit mig just där.
Inte konstigt att jag inte orkar med allt vad den här graviditeten har inneburit av krämpor om jag samtidigt utsätts för utomjordiska experiment när jag sover.
Jag borde ta upp det här med barnmorskan. Det kanske måste stå i min journal, så att de kan ta det med i beräkningarna på förlossningen sedan.
Och Skrutte kommer ju behöva testas, dessutom.
Bara han inte får sådana där äckliga ögon som bäbisen i V.
fredag, augusti 10, 2007
Och inte är den bra för barnet
Depressionen stryker om benen på mig när jag vaggar genom lägenheten mitt i natten. Jag vill inte ha dessa tankar, inte nu, inte här, inte så här. Jag vill sova men det är för varmt, mina händer och fötter är uppsvullna och hettande, magen är för stor och drar ihop sig så våldsamt.
Det känns för jävligt att ha det så här jobbigt men kanske framför allt att vara så här jobbig för min omgivning. Jag gnällde för barnmorskan om att jag inte kunde göra något, att maken fick göra allt och hon skrattade och sa att jag skulle passa på och njuta av det så länge det varade.
Njuta av vad? Hans trötthet, hans irritation, hans ständiga frånvaro? Min mer och mer överväldigande känsla av värdelöshet?
Jag längtar så efter det här barnet, det har jag gjort i många år. Jag har längtat så mycket att jag trodde det skulle bli min död, men den här graviditeten har brutit sönder delar av mig som kanske aldrig kan lagas. Skadat äktenskapet, min relation till sonen, jobbet, ekonomin, hälsan.
Jag ville absolut få det här barnet, men jag klarar inte av det. Kvinnor har fött barn i alla år, och jag misslyckas. Jag tror att vi existerar enbart för att reproducera oss, och jag duger inte till det.
Jag hade velat ha ett halvdussin ungar, jag hade velat vara en sådan kvinna, en sådan mamma, men jag räcker inte till, ens för en man och ett barn. Och nu får jag äntligen ett barn till, och jag kommer att vara precis lika otillräcklig för honom.
Fasiken också.
Jag hoppas att det snart händer något som gör mig glad. Den här känslan måste vara cancerframkallande.
Det känns för jävligt att ha det så här jobbigt men kanske framför allt att vara så här jobbig för min omgivning. Jag gnällde för barnmorskan om att jag inte kunde göra något, att maken fick göra allt och hon skrattade och sa att jag skulle passa på och njuta av det så länge det varade.
Njuta av vad? Hans trötthet, hans irritation, hans ständiga frånvaro? Min mer och mer överväldigande känsla av värdelöshet?
Jag längtar så efter det här barnet, det har jag gjort i många år. Jag har längtat så mycket att jag trodde det skulle bli min död, men den här graviditeten har brutit sönder delar av mig som kanske aldrig kan lagas. Skadat äktenskapet, min relation till sonen, jobbet, ekonomin, hälsan.
Jag ville absolut få det här barnet, men jag klarar inte av det. Kvinnor har fött barn i alla år, och jag misslyckas. Jag tror att vi existerar enbart för att reproducera oss, och jag duger inte till det.
Jag hade velat ha ett halvdussin ungar, jag hade velat vara en sådan kvinna, en sådan mamma, men jag räcker inte till, ens för en man och ett barn. Och nu får jag äntligen ett barn till, och jag kommer att vara precis lika otillräcklig för honom.
Fasiken också.
Jag hoppas att det snart händer något som gör mig glad. Den här känslan måste vara cancerframkallande.
torsdag, augusti 09, 2007
Packa mammas kappsäck
Äntligen lite sömn i kroppen och även om jag är alldeles förvirrad efter alla konstiga drömmar jag har haft i natt så känner jag mig lite mindre i riskzonen för psykos i dag och det är ju skönt.
Det är fortfarande för varmt och fortfarande är allting jag behöver göra alldeles för svårt men jag har i alla fall sovit några timmar och det gör denna morgon till veckans höjdpunkt. Hittills i alla fall. Jag vill inte på något sätt utesluta eventuella bra dagar som kan komma att infinna sig under resten av veckan.
Min källa till verifierade länkar har lagt ner och jag står än en gång utan ett behändigt index för min illegala nerladdning. Får man lov att gnälla över sådant? Näh. Trodde inte det.
Mina projekt för dagen äro tvenne. Dels ska jag diska. Dels ska jag packa bb-väskan. Igår var det exakt en månad kvar till beräknad förlossning, så idag är det mindre än en månad kvar och då kan man packa BB-väskan utan att anses hispig. Intalar jag mig själv i alla fall. Över hela internet finns listor över allt man behöver ha med sig och om jag ska ha med mig allt som står på dessa listor behöver jag en sådan där Amerika-koffert som Harpo och Chico gömde sig i när Groucho skulle åka till Amerika i En galakväll på operan.
Undrar var de säljer sådana. Folk åker ju till Amerika stup i kvarten så det borde fortfarande finnas ett behov av Amerika-koffertar.
Plus att man behöver en liten grabb i uniform och pillerburk-hatt som kör väskan på sin lilla kärra.
Vad de skulle tänka om mig när jag kommer in till förlossningen med mitt stadsbud och min koffert i övernattningslägenhetsstorlek kan jag faktiskt inte oroa mig över just nu.
Huvudsaken är att jag inte glömmer något livsnödvändigt hemma.
Det är fortfarande för varmt och fortfarande är allting jag behöver göra alldeles för svårt men jag har i alla fall sovit några timmar och det gör denna morgon till veckans höjdpunkt. Hittills i alla fall. Jag vill inte på något sätt utesluta eventuella bra dagar som kan komma att infinna sig under resten av veckan.
Min källa till verifierade länkar har lagt ner och jag står än en gång utan ett behändigt index för min illegala nerladdning. Får man lov att gnälla över sådant? Näh. Trodde inte det.
Mina projekt för dagen äro tvenne. Dels ska jag diska. Dels ska jag packa bb-väskan. Igår var det exakt en månad kvar till beräknad förlossning, så idag är det mindre än en månad kvar och då kan man packa BB-väskan utan att anses hispig. Intalar jag mig själv i alla fall. Över hela internet finns listor över allt man behöver ha med sig och om jag ska ha med mig allt som står på dessa listor behöver jag en sådan där Amerika-koffert som Harpo och Chico gömde sig i när Groucho skulle åka till Amerika i En galakväll på operan.
Undrar var de säljer sådana. Folk åker ju till Amerika stup i kvarten så det borde fortfarande finnas ett behov av Amerika-koffertar.
Plus att man behöver en liten grabb i uniform och pillerburk-hatt som kör väskan på sin lilla kärra.
Vad de skulle tänka om mig när jag kommer in till förlossningen med mitt stadsbud och min koffert i övernattningslägenhetsstorlek kan jag faktiskt inte oroa mig över just nu.
Huvudsaken är att jag inte glömmer något livsnödvändigt hemma.
onsdag, augusti 08, 2007
Sömnlös och svullen
Ännu en sömnlös natt och av det utlovade regnet ser man inte en droppe. Bara sol och värme och jobbigt på alla håll. Halva natten satt jag uppe och såg på begynnelsen av the West Wing, och visst är det fenomenal tv, kanske t o m den bästa någonsin, men man vet att det nog är lite hormoner med i bilden också när man sitter och gråter för att det är så himla bra. They don't make them like that anymore.
Jag håller på att förgås i den här kroppen, det är för mycket som svullnat, som värker, bultar, svider, ömmar. Och visst, jag ska inte gnälla, det finns de som har det så här precis hela tiden, precis hela livet, men det gör inte mitt obehag mindre, jag har inte mindre ont för att det kommer att sluta om en månad eller så.
Jag önskar att jag visste precis när. Som det är nu (fem veckor kvar) kan jag ju förvänta mig att det sätter igång om tre veckor eller om sju. Det är en himla skillnad mellan tre veckor och sju. Tre veckor är snart, inom räckhåll. Sju är nästan två månader och en evighet.
Jag överlever tre veckor. Kanske inte sju.
Jag saknar maken när han är på jobbet men när han är här vill jag bara vara i fred. Jag undrar om han står ut sju veckor till med allt extraarbete det innebär för honom. Vad får han för det egentligen?
Jag kan aldrig någonsin vara värd allt det han har fått stå ut med i år.
För att ytterligare lägga sten på börda har jag nu i min genomgång av alla Gilmore Girls-avsnitt kommit fram till Partings, sista avsnittet i säsong 6, där Lorelei ger Luke ett ultimatum som han inte kan acceptera och sedan hoppar i säng med Chris.
Jag måste se det innan jag får lov att gå vidare med sista säsongen, men jag har verkligen inte tillräckligt med hud för sådan sorg och smärta idag.
Eller så är det just den ursäkten jag behöver för att få tillfälle att gråta av mig lite.
Man kan ju se det som att jag behöver bli av med lite av all denna vätska som har samlats i mina extremiteter.
Gilmore Girls - just what the doctor ordered.
Jag håller på att förgås i den här kroppen, det är för mycket som svullnat, som värker, bultar, svider, ömmar. Och visst, jag ska inte gnälla, det finns de som har det så här precis hela tiden, precis hela livet, men det gör inte mitt obehag mindre, jag har inte mindre ont för att det kommer att sluta om en månad eller så.
Jag önskar att jag visste precis när. Som det är nu (fem veckor kvar) kan jag ju förvänta mig att det sätter igång om tre veckor eller om sju. Det är en himla skillnad mellan tre veckor och sju. Tre veckor är snart, inom räckhåll. Sju är nästan två månader och en evighet.
Jag överlever tre veckor. Kanske inte sju.
Jag saknar maken när han är på jobbet men när han är här vill jag bara vara i fred. Jag undrar om han står ut sju veckor till med allt extraarbete det innebär för honom. Vad får han för det egentligen?
Jag kan aldrig någonsin vara värd allt det han har fått stå ut med i år.
För att ytterligare lägga sten på börda har jag nu i min genomgång av alla Gilmore Girls-avsnitt kommit fram till Partings, sista avsnittet i säsong 6, där Lorelei ger Luke ett ultimatum som han inte kan acceptera och sedan hoppar i säng med Chris.
Jag måste se det innan jag får lov att gå vidare med sista säsongen, men jag har verkligen inte tillräckligt med hud för sådan sorg och smärta idag.
Eller så är det just den ursäkten jag behöver för att få tillfälle att gråta av mig lite.
Man kan ju se det som att jag behöver bli av med lite av all denna vätska som har samlats i mina extremiteter.
Gilmore Girls - just what the doctor ordered.
tisdag, augusti 07, 2007
Romanen has left the building
430 dagar efter avslutningen på skrivarlinjen är nu äntligen min roman ur händerna på mig (och i händerna på Ödet eller nåt!). Det känns konstigt och jag gör allt jag kan för att glömma att någon kanske just i detta ögonblick håller på att sprätta upp ett av mina förfrankerade XL-kuvert och tömma ut alla mina 362 sidor + följebrev på sitt stökiga skrivbord. Det vill jag inte tänka på nu.
Bara glömma bort alltihop i tre månader och inte tänka på det förrän refuseringsbreven kommer. Det vore nog bäst för den mentala hälsan.
Skrutte gör sitt för att distrahera, sparkar mig i hela insidan och det gör riktigt ont och jag skulle verkligen inte ta den här sortens behandling från någon annan, det skulle jag inte.
Jag är så trött att jag skulle kunna ligga och vila fram till förlossningen. Det blir ändå inget vettigt gjort här hemma, allt är för tungt, eller för långt ner eller för långt upp eller för jobbigt för Skrutte. Passa på och vila innan barnet kommer säger de men det är inte bekvämt att ligga, inte heller att sitta, stå eller gå. När kommer tyngdlöshetskapslar för hemmabruk ut på marknaden egentligen? Just nu känns det som den enda tänkbara lösningen. Förmodligen inte innan september, skulle jag tro.
Jag läser en bok jag fått låna av min far. Han rekommenderade den varmt och jag inser så smått att jag inte tycker om att läsa böcker som rekommenderas varmt, det gör att förväntningarna står i vägen för läsupplevelsen, och att jag inte själv får upptäcka hur bra den är.
Det är ju så läckert, när man plockar till sig en bok på biblioteket helt förutsättningslöst, aldrig hört talas om den eller om författaren, bara tar den för att. För att omslaget var snyggt, eller för att den stod uppställd på rätt ställe eller för att det är något i titeln som fångar fantasin. Och så hamnar den i kassen med låneböcker men man glömmer att man har lånat den för man har ju lånat så mycket annat som man länge har planerat att läsa så man läser alla de böckerna först och sedan, när alla de böckerna är slut tittar man i sin bokkasse och där på botten ligger en liten pocket med någon fyndig titel eller en fin bild eller något och man suckar för det är säkert inget bra alls, men det finns ju inget annat så man tar den och sätter sig till rätta och läser den första meningen och det är en rent genialisk mening så man läser den en gång till och sedan tittar man på omslaget, läser författarens namn en gång till och kanske det finns ett foto på honom eller henne och han eller hon ser kanske inte ut som någon som skulle skriva så bra så man struntar i fotot och läser boken istället och det är det bästa man har läst på hela året och hur länge man än lever träffar man aldrig någon som har läst just den här boken utan den är alltid bara ens egen läsupplevelse, man rekommenderar den inte till folk för de kanske inte skulle tycka om den och man vill inte att människor som man tycker om inte tycker om ens favoritböcker, det gör en illa till mods.
Jag har läst många böcker som jag säkert skulle tyckt mycket om om det inte varit för att någon har sagt: Det här är den roligaste/ bästa/ sorgligaste/ mest spännande boken i hela världen, det finns ingen roligare/ bättre/ sorgligare/ mer spännande bok.
När jag sedan läst ett kapitel och känner att jag har faktiskt har läst roligare/ bättre/ sorgligare/ mer spännande böcker känns det liksom inte lönt att fortsätta. Om det finns något genialiskt i denna bok förmår jag ju tydligen inte uppskatta det.
Men jag har inget annat att läsa nu, förutom en annan bok som min far har rekommenderat och den nya Thursday Next-boken och den ska jag spara och ta med mig till BB.
Jasper Fforde som smärtlindring tror jag på.
Jasper Fforde när man har andats några liter lustgas törs jag inte ens försöka föreställa mig.
Bara glömma bort alltihop i tre månader och inte tänka på det förrän refuseringsbreven kommer. Det vore nog bäst för den mentala hälsan.
Skrutte gör sitt för att distrahera, sparkar mig i hela insidan och det gör riktigt ont och jag skulle verkligen inte ta den här sortens behandling från någon annan, det skulle jag inte.
Jag är så trött att jag skulle kunna ligga och vila fram till förlossningen. Det blir ändå inget vettigt gjort här hemma, allt är för tungt, eller för långt ner eller för långt upp eller för jobbigt för Skrutte. Passa på och vila innan barnet kommer säger de men det är inte bekvämt att ligga, inte heller att sitta, stå eller gå. När kommer tyngdlöshetskapslar för hemmabruk ut på marknaden egentligen? Just nu känns det som den enda tänkbara lösningen. Förmodligen inte innan september, skulle jag tro.
Jag läser en bok jag fått låna av min far. Han rekommenderade den varmt och jag inser så smått att jag inte tycker om att läsa böcker som rekommenderas varmt, det gör att förväntningarna står i vägen för läsupplevelsen, och att jag inte själv får upptäcka hur bra den är.
Det är ju så läckert, när man plockar till sig en bok på biblioteket helt förutsättningslöst, aldrig hört talas om den eller om författaren, bara tar den för att. För att omslaget var snyggt, eller för att den stod uppställd på rätt ställe eller för att det är något i titeln som fångar fantasin. Och så hamnar den i kassen med låneböcker men man glömmer att man har lånat den för man har ju lånat så mycket annat som man länge har planerat att läsa så man läser alla de böckerna först och sedan, när alla de böckerna är slut tittar man i sin bokkasse och där på botten ligger en liten pocket med någon fyndig titel eller en fin bild eller något och man suckar för det är säkert inget bra alls, men det finns ju inget annat så man tar den och sätter sig till rätta och läser den första meningen och det är en rent genialisk mening så man läser den en gång till och sedan tittar man på omslaget, läser författarens namn en gång till och kanske det finns ett foto på honom eller henne och han eller hon ser kanske inte ut som någon som skulle skriva så bra så man struntar i fotot och läser boken istället och det är det bästa man har läst på hela året och hur länge man än lever träffar man aldrig någon som har läst just den här boken utan den är alltid bara ens egen läsupplevelse, man rekommenderar den inte till folk för de kanske inte skulle tycka om den och man vill inte att människor som man tycker om inte tycker om ens favoritböcker, det gör en illa till mods.
Jag har läst många böcker som jag säkert skulle tyckt mycket om om det inte varit för att någon har sagt: Det här är den roligaste/ bästa/ sorgligaste/ mest spännande boken i hela världen, det finns ingen roligare/ bättre/ sorgligare/ mer spännande bok.
När jag sedan läst ett kapitel och känner att jag har faktiskt har läst roligare/ bättre/ sorgligare/ mer spännande böcker känns det liksom inte lönt att fortsätta. Om det finns något genialiskt i denna bok förmår jag ju tydligen inte uppskatta det.
Men jag har inget annat att läsa nu, förutom en annan bok som min far har rekommenderat och den nya Thursday Next-boken och den ska jag spara och ta med mig till BB.
Jasper Fforde som smärtlindring tror jag på.
Jasper Fforde när man har andats några liter lustgas törs jag inte ens försöka föreställa mig.
måndag, augusti 06, 2007
Tonåren hoppar jag också gärna över
Min stackars skrivare överlevde 3 gånger 362 sidor och de två sista kuverten är adresserade och klara. På väg till barnmorskan i dag ska de lämnas in på posten (inte en chans att de går ner i brevlådan). Jag är på samma gång livrädd och likgiltig för vad jag kan komma att få för respons. Jag förväntar mig bara standard-Nej, så om det blir något utöver det blir jag väl glad.
Förhoppningsvis kommer de inte, som jag kan frukta ibland, ringa och skrika åt mig för att jag skickar 2 kilo skräp till dem när de har så mycket att göra.
Det händer tydligen ganska sällan.
Jag borde börja på något nytt, åtminstone börja tänka på någon ny bok, så att jag "har något på gång" (in my mind, à la Eddie Izzard) även om jag inte skriver något men jag känner mig ganska tom. Birger/Börje har glidit iväg in i dimman, utan att lämna några större mängder text efter sig. Det kan kanske bli en lång novell om jag sammanställer alltihop och snyggar till det men jag tror knappast att det räcker till en hel bok.
Om jag någonsin hade några andra bokidéer, och det vill jag minnas att jag hade, så ligger de djupt nerbäddade i bomullen som tjänstgör som min hjärna under graviditeten.
Jag hoppas verkligen att det är som de säger, att foglossningen går över snabbt efter förlossningen och att jag kan återfå rörligheten i tanken på samma gång. Jag klarar inte ens en simpel sudoku nu, och glömmer och blandar ihop saker och tänker fel så det står härliga till.
Jag råkade bläddra igenom kanalerna på tv:n i går eftermiddag och såg slutet av Footloose. Nu måste jag ju ladda om mp3-spelaren med en massa 80-talsmusik inför förlossningen bara för det.
I mitt nästa liv hoppas jag att jag kan lära mig dansa.
Och bygga möbler.
Och tala italienska.
Och laga god mat.
Och skriva böcker.
Det kanske blir ganska många varv till, innan jag kan uppgå i nirvana.
Ok då. Bara jag slipper foglossning.
Förhoppningsvis kommer de inte, som jag kan frukta ibland, ringa och skrika åt mig för att jag skickar 2 kilo skräp till dem när de har så mycket att göra.
Det händer tydligen ganska sällan.
Jag borde börja på något nytt, åtminstone börja tänka på någon ny bok, så att jag "har något på gång" (in my mind, à la Eddie Izzard) även om jag inte skriver något men jag känner mig ganska tom. Birger/Börje har glidit iväg in i dimman, utan att lämna några större mängder text efter sig. Det kan kanske bli en lång novell om jag sammanställer alltihop och snyggar till det men jag tror knappast att det räcker till en hel bok.
Om jag någonsin hade några andra bokidéer, och det vill jag minnas att jag hade, så ligger de djupt nerbäddade i bomullen som tjänstgör som min hjärna under graviditeten.
Jag hoppas verkligen att det är som de säger, att foglossningen går över snabbt efter förlossningen och att jag kan återfå rörligheten i tanken på samma gång. Jag klarar inte ens en simpel sudoku nu, och glömmer och blandar ihop saker och tänker fel så det står härliga till.
Jag råkade bläddra igenom kanalerna på tv:n i går eftermiddag och såg slutet av Footloose. Nu måste jag ju ladda om mp3-spelaren med en massa 80-talsmusik inför förlossningen bara för det.
I mitt nästa liv hoppas jag att jag kan lära mig dansa.
Och bygga möbler.
Och tala italienska.
Och laga god mat.
Och skriva böcker.
Det kanske blir ganska många varv till, innan jag kan uppgå i nirvana.
Ok då. Bara jag slipper foglossning.
söndag, augusti 05, 2007
Blåbär och minor
Jag vill ut och plocka blåbär men för det första kan jag inte gå och för det andra bor jag i Malmö. Location, location, location som de brukar säga och de brukar ha rätt.
I skogarna kring huset där jag bodde som barn fanns massor av jättestora saftiga blåbär. Och vi hade smultron i trädgården, borta under näs-träden (lönnarna) till höger om grinden. Jag har ett minne av att jag försöker trä dem på ett grässtrå, jag hade sett det någonstans och det såg så häftigt ut men det blev bara kladdigt och mosigt. Det fanns krusbär och vinbär i olika färger, små sura äpplen och ett litet, knotigt päronträd. Jag landade snett när jag hoppade ner från päronträdet en gång och sedan fick jag gå gipsad i fyra veckor. Körsbär hade vi också, ett jättestort träd där jag hade min gunga och där man kunde klättra så högt upp att man kom i jämnhöjd med taket på vårt jättestora hus.
Vi har åkt förbi där en gång, jag och min man, för att han skulle få se var allting började, men då var inte huset så stort längre. Inte större än ett vanligt hus. De som bor där nu kanske har rivit hälften!? Om man kan göra en tillbyggnad måste man väl kunna göra en frånbyggnad. Eller vad det nu skulle kunna heta.
Jag saknar bär i alla fall. Och tycker synd om sonen som aldrig fick ha en egen gunga i ett körsbärsträd, som aldrig haft någon trädgård med en massa godis i som man bara kan gå och plocka. Sönerna ska jag väl skriva nu, vid närmare eftertanke. Sonen jag har och sonen som kommer snart. Det är synd om dem, bägge två, som inga krusbär har.
Sonen jag redan har ska flyga till Sthlm snart för att vara med på kusinens namngivningsceremoni. Jag bokade hans biljett i går och efteråt roade jag mig med att läsa listan över allt han inte får ha med sig i handbagaget efter 11 september. Det var lite roligt. De hade bara kunna skriva något generellt, t ex som det stod vid fönstren på tåget förr i tiden, när det gick att öppna dem, att man inte fick kasta ut något som kunde vålla eld eller annan skada. I stället har de listor över allt som kan tänkas vålla skada, t ex skjutvapen och sprängämnen men även armborst, minor och värjkäppar, div sportutrustning som cricketslagträn, lacrosseracketar och skateboards, kaststjärnor, infekterat blod och köttyxor.
Jag undrar om det var vanligt förr, innan 11 september, att folk hade värjkäppar och köttyxor i sitt handbagage. Eller minor, för den delen.
Själv checkar jag alltid in mina minor. Vad ska jag gå och kånka på dem för?
Det värsta är att det är lika förbjudet att ha med sig en halvliter coca cola genom säkerhetskontrollen som att ha med sig en mina, till och med om minan vore fylld med infekterat blod och rakblad.
Vem, förutom SAS och kanske tandläkaren, jämställer de två i säkerhetssammanhang?
Usch. Nu blev jag sugen på blåbär OCH coca cola.
Det kommer att bli en lååååååång dag.
I skogarna kring huset där jag bodde som barn fanns massor av jättestora saftiga blåbär. Och vi hade smultron i trädgården, borta under näs-träden (lönnarna) till höger om grinden. Jag har ett minne av att jag försöker trä dem på ett grässtrå, jag hade sett det någonstans och det såg så häftigt ut men det blev bara kladdigt och mosigt. Det fanns krusbär och vinbär i olika färger, små sura äpplen och ett litet, knotigt päronträd. Jag landade snett när jag hoppade ner från päronträdet en gång och sedan fick jag gå gipsad i fyra veckor. Körsbär hade vi också, ett jättestort träd där jag hade min gunga och där man kunde klättra så högt upp att man kom i jämnhöjd med taket på vårt jättestora hus.
Vi har åkt förbi där en gång, jag och min man, för att han skulle få se var allting började, men då var inte huset så stort längre. Inte större än ett vanligt hus. De som bor där nu kanske har rivit hälften!? Om man kan göra en tillbyggnad måste man väl kunna göra en frånbyggnad. Eller vad det nu skulle kunna heta.
Jag saknar bär i alla fall. Och tycker synd om sonen som aldrig fick ha en egen gunga i ett körsbärsträd, som aldrig haft någon trädgård med en massa godis i som man bara kan gå och plocka. Sönerna ska jag väl skriva nu, vid närmare eftertanke. Sonen jag har och sonen som kommer snart. Det är synd om dem, bägge två, som inga krusbär har.
Sonen jag redan har ska flyga till Sthlm snart för att vara med på kusinens namngivningsceremoni. Jag bokade hans biljett i går och efteråt roade jag mig med att läsa listan över allt han inte får ha med sig i handbagaget efter 11 september. Det var lite roligt. De hade bara kunna skriva något generellt, t ex som det stod vid fönstren på tåget förr i tiden, när det gick att öppna dem, att man inte fick kasta ut något som kunde vålla eld eller annan skada. I stället har de listor över allt som kan tänkas vålla skada, t ex skjutvapen och sprängämnen men även armborst, minor och värjkäppar, div sportutrustning som cricketslagträn, lacrosseracketar och skateboards, kaststjärnor, infekterat blod och köttyxor.
Jag undrar om det var vanligt förr, innan 11 september, att folk hade värjkäppar och köttyxor i sitt handbagage. Eller minor, för den delen.
Själv checkar jag alltid in mina minor. Vad ska jag gå och kånka på dem för?
Det värsta är att det är lika förbjudet att ha med sig en halvliter coca cola genom säkerhetskontrollen som att ha med sig en mina, till och med om minan vore fylld med infekterat blod och rakblad.
Vem, förutom SAS och kanske tandläkaren, jämställer de två i säkerhetssammanhang?
Usch. Nu blev jag sugen på blåbär OCH coca cola.
Det kommer att bli en lååååååång dag.
lördag, augusti 04, 2007
Gärna något mer än bara Nej, tack!
Namnjakten ger inga resultat. I går läste jag igenom en lista över de 10 000 vanligaste namnen i Sverige och jag hittade ingenting jag tyckte om. Inte ens de namn som jag redan satt upp på listan över tänkbara såg bra ut. Måste varit en dålig font.
Så något namn får han nog inte, den stackars lille Skrutten. Men allt annat är klart. Till och med blöjor har vi införskaffat nu. Lite tidigt kanske men vad tjänar man egentligen på att vänta till i sista minuten? Kanske är det psykologiskt, men efter shoppinggturen igår där bl a blöjor, tvättlappar och amningsinlägg hamnade i kundvagnen, så har jag haft massor av rejäla förvärkar. Början på slutet? Hoppas nästan det.
Sommaren sägs vara på intåg och jag laddar med glass, citronsaft och en trave med kuddar i soffan mitt framför fläkten. 25-30 grader hotar de med och det går ju inte. Jag får lägga mig i badkaret och låta duschen rinna med kallvatten över mig i fem veckor till, som en val på torra land. Usch för värme. Det är tur att jag inte kan gå ut.
I smyg, utan att tänka för mycket över det, skickade jag mitt manus till Norstedts i går. Jag köpte ett par kuvert till och en stor låda med skrivarpapper. Bonniers och Ordfront ska också få varsin kopia, så fort min stackars skrivare kan producera dem.
Det är kanske dumt, men ibland måste man göra dumma saker. Kanske kan jag i alla fall få något slags utlåtande den här gången.
Så något namn får han nog inte, den stackars lille Skrutten. Men allt annat är klart. Till och med blöjor har vi införskaffat nu. Lite tidigt kanske men vad tjänar man egentligen på att vänta till i sista minuten? Kanske är det psykologiskt, men efter shoppinggturen igår där bl a blöjor, tvättlappar och amningsinlägg hamnade i kundvagnen, så har jag haft massor av rejäla förvärkar. Början på slutet? Hoppas nästan det.
Sommaren sägs vara på intåg och jag laddar med glass, citronsaft och en trave med kuddar i soffan mitt framför fläkten. 25-30 grader hotar de med och det går ju inte. Jag får lägga mig i badkaret och låta duschen rinna med kallvatten över mig i fem veckor till, som en val på torra land. Usch för värme. Det är tur att jag inte kan gå ut.
I smyg, utan att tänka för mycket över det, skickade jag mitt manus till Norstedts i går. Jag köpte ett par kuvert till och en stor låda med skrivarpapper. Bonniers och Ordfront ska också få varsin kopia, så fort min stackars skrivare kan producera dem.
Det är kanske dumt, men ibland måste man göra dumma saker. Kanske kan jag i alla fall få något slags utlåtande den här gången.
fredag, augusti 03, 2007
Jag kan skriva, jag är inte rädd, jag kan skriva...
Ännu en teori till varför jag har så svårt att komma igång med att skriva: Om jag inte producerar någon text är det svårare att se att jag inte är bra på det.
Tänkt text är alltid så mycket bättre än faktisk.
Jag började översätta min allra bästa novell i går, till en engelskspråkig novelltävling. Aj aj aj.
Så stolt som jag varit över denna text. Det enda riktigt begåvade jag någonsin producerat.
Som sagt. Aj.
Jag står fortfarande och väger på kanten av att skicka in min roman nu eller att fortsätta skriva på den. Det här fick mig att svaja i båda riktningarna. Dels vill jag skicka den fort innan jag kommer på att jag inte kan skriva. Dels vill jag inte skicka den om den inte är färdig.
Skräp också.
Jag skulle ha gjort det med en gång jag fick beskedet om romantävlingen. Jag skulle inte ha bangat.
Nu är det kanske för sent. Kanske kommer de att tycka att den är bra, men bara så 2006, typ...
Ingenting blir kanske bättre med åren där i byrålådan.
Det bästa är kanske att blunda och skicka in den. Bli av med den nu, innan Skrutte kommer och tar all min tid och all min upmärksamhet.
Om jag inte gör det inte nu kanske det inte blir gjort förrän nästa år.
Om det någonsin blir gjort.
Jag tror jag försöker glömma vad jag precis läst om laserskrivare och börjar printa.
Friskt vågat och allt sånt där.
Tänkt text är alltid så mycket bättre än faktisk.
Jag började översätta min allra bästa novell i går, till en engelskspråkig novelltävling. Aj aj aj.
Så stolt som jag varit över denna text. Det enda riktigt begåvade jag någonsin producerat.
Som sagt. Aj.
Jag står fortfarande och väger på kanten av att skicka in min roman nu eller att fortsätta skriva på den. Det här fick mig att svaja i båda riktningarna. Dels vill jag skicka den fort innan jag kommer på att jag inte kan skriva. Dels vill jag inte skicka den om den inte är färdig.
Skräp också.
Jag skulle ha gjort det med en gång jag fick beskedet om romantävlingen. Jag skulle inte ha bangat.
Nu är det kanske för sent. Kanske kommer de att tycka att den är bra, men bara så 2006, typ...
Ingenting blir kanske bättre med åren där i byrålådan.
Det bästa är kanske att blunda och skicka in den. Bli av med den nu, innan Skrutte kommer och tar all min tid och all min upmärksamhet.
Om jag inte gör det inte nu kanske det inte blir gjort förrän nästa år.
Om det någonsin blir gjort.
Jag tror jag försöker glömma vad jag precis läst om laserskrivare och börjar printa.
Friskt vågat och allt sånt där.
torsdag, augusti 02, 2007
And now; some music
Jag laddar mp3-spelaren med musik som lämpar sig för förlossningen. Det fanns en tråd i ett forum jag läste någon gång där man tipsade varandra om bra musik för sådant. Den enda låten jag minns är Push it med Salt 'n Pepa. Det tyckte jag var roligt.
I'm coming out med Diana Ross skulle väl också kunna funka.
Vad som helst med baby i titeln. Gärna om det finns ett hurt med i någon textrad någonstans.
Om man vill skrika högt: Let's get loud med JLo.
För de sista hemska centimetrarna av öppningsskedet: Die Another Day med Madonna.
Och så vidare.
Humor. Det går inte att förklara.
Jag betvivlar att jag kommer att ha någon humor när värkarna sätter igång så jag laddar med sådant jag tycker om istället. Lite lugnt och stillsamt och lite att svänga på rumpan till. Andrew Bird som väl är en genre för sig själv. Fläskkvartettens senaste som ju är väldigt ojämn men ändå tilltalar mig. Anna Ternheim och The Fratellis. Också några favoritlåtar: Maybe Tomorrow med Stereophonics, Dancing in the Moonlight med Toploader, Never Met a Girl Like You Before med Edwin Collins.
Det och en flaska coca cola så ska jag nog lyckas få ur mig den här lille Skrutten.
I'm coming out med Diana Ross skulle väl också kunna funka.
Vad som helst med baby i titeln. Gärna om det finns ett hurt med i någon textrad någonstans.
Om man vill skrika högt: Let's get loud med JLo.
För de sista hemska centimetrarna av öppningsskedet: Die Another Day med Madonna.
Och så vidare.
Humor. Det går inte att förklara.
Jag betvivlar att jag kommer att ha någon humor när värkarna sätter igång så jag laddar med sådant jag tycker om istället. Lite lugnt och stillsamt och lite att svänga på rumpan till. Andrew Bird som väl är en genre för sig själv. Fläskkvartettens senaste som ju är väldigt ojämn men ändå tilltalar mig. Anna Ternheim och The Fratellis. Också några favoritlåtar: Maybe Tomorrow med Stereophonics, Dancing in the Moonlight med Toploader, Never Met a Girl Like You Before med Edwin Collins.
Det och en flaska coca cola så ska jag nog lyckas få ur mig den här lille Skrutten.
onsdag, augusti 01, 2007
Augusti
Ny månad och jag tar tacksamt emot detta bevis på att tiden faktiskt går och om det har lyckats bli augusti kanske det rent av blir september någon gång, och då kanske jag får byta in allt mitt illamående, allt obehag och all min värk mot ett litet barn.
Kanske någon gång.
Det har varit en konstig sommar det här året. Inte så mycket sommar för det första. Ingen semester, massor att göra, ungarna är stora och syns knappt till. Också detta väntande. Annars brukar det väl vara sommaren/semestern man väntar på, men inte i år. Maken tar bara tre veckor ledigt nu på sommaren (och de har mest gått åt till att ställa i ordning efter vattenskadan) och tar resten i anslutning till pappadagarna så att vi kan vara hemma båda två lite extra länge med Skrutte den första tiden.
Kanske kommer sommaren då också, sommar i september är ju inte längre något ovanligt, flera år har vi varit ute och badat om kvällarna långt in i slutet av september. Det kan jag ju inte göra i år, men en mild höst hade väl varit skönt efter denna hårt prövande sommar.
Att kunna ta långa promenader när jag fått tillbaka rörligheten t ex. Det hade varit trevligt.
Jag har nu varit gravid så länge att jag har vant mig vid alla begränsningar och ibland kan jag glömma att det inte kommer vara så här för alltid. Att det kommer en tid när jag kan plocka upp saker som jag tappat på golvet. Eller att det inte blir något problem med att byta till skor med knytning när det blir kallare, jag kommer att nå ner.
Just nu känns det bara så avlägset.
Precis som mina fötter.
Kanske någon gång.
Det har varit en konstig sommar det här året. Inte så mycket sommar för det första. Ingen semester, massor att göra, ungarna är stora och syns knappt till. Också detta väntande. Annars brukar det väl vara sommaren/semestern man väntar på, men inte i år. Maken tar bara tre veckor ledigt nu på sommaren (och de har mest gått åt till att ställa i ordning efter vattenskadan) och tar resten i anslutning till pappadagarna så att vi kan vara hemma båda två lite extra länge med Skrutte den första tiden.
Kanske kommer sommaren då också, sommar i september är ju inte längre något ovanligt, flera år har vi varit ute och badat om kvällarna långt in i slutet av september. Det kan jag ju inte göra i år, men en mild höst hade väl varit skönt efter denna hårt prövande sommar.
Att kunna ta långa promenader när jag fått tillbaka rörligheten t ex. Det hade varit trevligt.
Jag har nu varit gravid så länge att jag har vant mig vid alla begränsningar och ibland kan jag glömma att det inte kommer vara så här för alltid. Att det kommer en tid när jag kan plocka upp saker som jag tappat på golvet. Eller att det inte blir något problem med att byta till skor med knytning när det blir kallare, jag kommer att nå ner.
Just nu känns det bara så avlägset.
Precis som mina fötter.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
