Längtar till Italien

Två veckor kvar och jag hoppas nog allt för mycket på dessa förvärkar. Bara för att det gör ont behöver det inte vara dags än på ett bra tag. Men just nu tar jag alla halmstrån i min trötta näve och klamrar mig fast, fast vid dem, hur ynkliga de än är. Och en värk som gör ont är värd mer än tio som inte gör det. Tycker jag i alla fall.

Helg är det tydligen men det gör ju inte någon större skillnad för min del och inte kommer jag väl heller att märka att det blir måndag när det sedermera blir det. Jag klättrar lika mycket på väggarna oavsett veckodag och nu börjar jag bli smått galen. Ju mer jag inte kan göra desto mer vill jag göra. Behöver jag göra. Måste jag göra.

I går fick jag för mig att det är det faktum att jag inte kan gå som gör att jag inte kan skriva. Jag tänker alltid så bra när jag går, får bra idéer och kan jobba med dem i huvudet medan jag går och nu har jag inte gått någonting, någonstans på himla länge och inte har jag skrivit ett ord på himla länge heller och visst måste det då finnas ett samband.

Visst inte, men det är svårt att låta bli att se kausalitetssamband om det finns ett temporalsamband, sådan är hjärnan konstruerad och det faktum att det här året har varit det tyngsta och jobbigaste i mitt liv på nästan tio år har förmodligen ännu mer med saken att göra men det struntar jag i för nu vill jag bara ta en lång, lång promenad och tänka ut en bra historia.

Min pappa berättade idag att han ska åka till klostret i Italien i september, där vi var på arbetssemester för ett och ett halvt år sedan. Jag skrev en stor del av slutet på min bok i panik den veckan för det vara bara en månad kvar på skrivarlinjen och jag var rädd att om jag inte skrev färdigt boken innan jag slutade där så skulle jag aldrig göra det.

Det var oerhört stressigt och jobbigt men så väldigt vackert och jag skulle vilja ta med maken dit någon gång, han skulle älskat det. Utsikten, lugnet, maten, fikonträdet jag satt och skrev under, den två meter höga rosmarinbusken vid gången över gården på väg in till frukosten.



I alla fall blir jag väldigt sugen plötsligt på att åka iväg en vecka och bara skriva, men det kan jag ju inte nu, inte på ett bra tag. Så länge jag är mammaledig kommer ekonomin inte att tillåta det och när jag inte är mammaledig längre kommer ekonomin inte tillåta någonting alls.

Och skriva hemma är svårt så länge jag inte får någon ro här.

En skitig fyra i utkanten av Malmö har inte riktigt samma charm och inspirationspotential som utsikten från en enkel trädgårdsstol i solen på en innergård till ett gammalt kloster i Toscana.

Vad nu det kan bero på.