Ceci n'est pas une Sandra

Jag börjar dissociera mig från den här kroppen, jag erkänner den inte längre som min. Det där är inte mina svullna elefantfötter, vars trampdynor är så vätskefyllda att tårna inte nuddar golvet när jag går. Det där är inte mina svullna fingrar som gör så ont varje gång jag försöker göra någonting alls, och som tvingar mig att bära min vigselring i en kedja om halsen. Inte är det mitt bäcken som inte hänger ihop och hotar att kollapsa varje gång jag reser mig upp och försöker ta ett steg. Inte är det min hud om kliar så fruktansvärt hela tiden att jag håller på att bli tokig.

Det här är inte jag.

I går kväll var det fest i bostadsrättsföreningen och nej, jag var förstås inte där men det kändes som att jag var det eftersom festtältet med det käcka coverbandet stod på vår gård (som tydligen utgör en formidabel resonanslåda) och det var Vill du vara min Margareta och Sweet Home Alabama till klockan 2 och jag ville så gärna sova klochan 22 och det gick ju inte alls. Mitt i natten stapplade jag omkring här hemma med ögonlocken på trekvart och visste inte var jag skulle göra av mig. Till sist slog jag mig ner vid datorn och tittade på illegal film och när den var slut hade det äntligen blivit tyst igen.

Nu är det i alla fall ett helt år till nästa gång. Något säger mig att vi reser bort den helgen.

Den som finner glädje i det lilla finner mycket att glädjas åt säger de. Sådan är inte jag som regel. men när jag vaknade sent omsider i morse hade jag fruktansvärt ont i ryggen och då blev jag jätteglad för jag trodde att jag skulle få föda barn.

Det skulle jag ju inte, förstås, men jag ville bara ge ett exempel på min förmåga att glädjas över osannolika ting, i det här fallet ryggont.

För övrigt börjar det bli panik med att köpa en ny torktumlare. Det visade sig vara svårare än jag hade trott. Men Skruttar kräva denna vitvara, som Albert Engström hade sagt om han varit mor och levt på 2000-talet.

Jag kräva den också. Alla handdukar i linneskåpet är nu stela som kartong. Ingen fluffig frotté alls. Misär är vad det är.

Som om livet inte är hårt nog i nionde månaden.

Fluffiga handdukar är väl det minsta man kan begära.

Och lite mera ont i ryggen, tack!