Och så var det bara femton dagar kvar

Ännu en vecka närmar sig sitt slut och det här är det enda jag gör nu, noterar dagarnas gång och bara väntar och väntar och väntar.

Väntar på Skrutte, väntar på att foglossningen ska gå över, väntar på nya torktumlaren, väntar på månadens utbetalning från FK så jag kan ha pengar i plånboken igen som en vuxen människa, väntar på att frukosten ska lägga sig så att jag kan gå och lägga mig igen, väntar på inspiration till min nästa bok, väntar på att mitt liv så som jag tänker mig det ska börja.

När nu det blir.

Jag vrider och vänder på mina föräldraledighetsdagar men kan inte få dem att räcka i all oändlighet hur jag än gör. Det blir speciellt svårt att få dem att räcka till om jag aldrig får någon HP för då har jag ju redan blåst en himla massa dagar på att vara hemma de här två månaderna innan Skrutten ens kommit. Nu har jag i alla fall talat med FK och de ska tjata lite på chefen åt mig, och det känns skönt, jag klarar inte av att ringa jobbet igen, det går bara inte.

Jag skulle verkligen behöva lite inspiration och lite begåvning just nu, skulle behöva skriva något bra som får mig att känna mig som en skrivare igen, som får mig att känna att jag kan någonting igen, mer än att bara vagga omkring och vara till besvär.

Vad nu det skulle vara.

Om jag nu inte kan skriva önskar jag mig en riktigt bra läsupplevelse. Det var så länge sedan nu som jag läste något nytt och riktigt föll in i det. Läsa om gamla favoriter i all ära, men jag behöver få uppleva något nytt nu. Hitta en ny författare, nya miljöer, nya karaktärer som kan aktivera min trötta gamla hjärna.

Hur ska jag kunna skriva något bra om jag inte ens kan läsa något bra?

Förhoppningsvis är det bara två veckor kvar nu tills jag får så mycket att göra att jag inte ens kommer hinna tänka på att läsa. Till dess gör jag ett försök med Vincent Van Goghs brev till sin bror Theo.

Han hade det väl inte heller så lätt alla dagar.