Augusti

Ny månad och jag tar tacksamt emot detta bevis på att tiden faktiskt går och om det har lyckats bli augusti kanske det rent av blir september någon gång, och då kanske jag får byta in allt mitt illamående, allt obehag och all min värk mot ett litet barn.

Kanske någon gång.

Det har varit en konstig sommar det här året. Inte så mycket sommar för det första. Ingen semester, massor att göra, ungarna är stora och syns knappt till. Också detta väntande. Annars brukar det väl vara sommaren/semestern man väntar på, men inte i år. Maken tar bara tre veckor ledigt nu på sommaren (och de har mest gått åt till att ställa i ordning efter vattenskadan) och tar resten i anslutning till pappadagarna så att vi kan vara hemma båda två lite extra länge med Skrutte den första tiden.

Kanske kommer sommaren då också, sommar i september är ju inte längre något ovanligt, flera år har vi varit ute och badat om kvällarna långt in i slutet av september. Det kan jag ju inte göra i år, men en mild höst hade väl varit skönt efter denna hårt prövande sommar.

Att kunna ta långa promenader när jag fått tillbaka rörligheten t ex. Det hade varit trevligt.

Jag har nu varit gravid så länge att jag har vant mig vid alla begränsningar och ibland kan jag glömma att det inte kommer vara så här för alltid. Att det kommer en tid när jag kan plocka upp saker som jag tappat på golvet. Eller att det inte blir något problem med att byta till skor med knytning när det blir kallare, jag kommer att nå ner.

Just nu känns det bara så avlägset.

Precis som mina fötter.