Om man skulle ta och skriva lite då

Jag undrar om jag har en bok till i mig och vad den i så fall skulle kunna tänkas handla om.

Jag tänker på de andra skrivarna och undrar om de skriver. Om de skriver vidare på sådant som vi har haft textsamtal på eller om de skriver andra saker, nya saker. Undrar när jag kommer att springa på en av deras böcker i bokhandeln eller på biblioteket, vem som kommer att bli utgiven först, vem som kommer att skriva flest böcker av alla de fantastiskt begåvade människorna.

Om inte de blir författare har inte jag en chans.

Så många bra historier som fanns i det lilla rummet, det vore synd och skam om de inte fick läsas världen över.

Själv är jag mest förvirrad över vilken sorts bok jag egentligen vill skriva respektive vilken sorts bok jag skulle kunna klara av att skriva, det är ju inte nödvändigtvis samma sak.

Att jag vill skriva en bok till råder det lyckligtvis inga som helst tvivel om.

Även om det mestadels handlar om Skrutte nu och den nära förestående förlossningen så tittar ibland framtiden upp över kanten på föräldraledigheten och ser otålig ut. Den väntar otåligt på mig där på andra sidan och innan man vet ordet av så är jag där, jag vet ju det, oavsett om jag är redo eller inte.

Och kuverterare tror jag att vi har slagit fast att jag inte lämpar mig till.

Det bästa vore väl om jag kunde slänga ihop några bestsellers, lägga ungefär tre månader eller så per bok och skriva en serie på tio kanske, som sedan kan säljas till Tyskland och filmas och generera inkomster resten av livet.

Det där med att svälta för sin konst känns inte alls nödvändigt, tycker jag. Jag kan lätt tänka mig att hoppa över den biten och gå direkt på försäljningssuccéerna.

Men som vanligt brister det på en avgörande punkt.

Jag skriver ju aldrig nu för tiden.

Alltid är det nåt.