Depressionen stryker om benen på mig när jag vaggar genom lägenheten mitt i natten. Jag vill inte ha dessa tankar, inte nu, inte här, inte så här. Jag vill sova men det är för varmt, mina händer och fötter är uppsvullna och hettande, magen är för stor och drar ihop sig så våldsamt.
Det känns för jävligt att ha det så här jobbigt men kanske framför allt att vara så här jobbig för min omgivning. Jag gnällde för barnmorskan om att jag inte kunde göra något, att maken fick göra allt och hon skrattade och sa att jag skulle passa på och njuta av det så länge det varade.
Njuta av vad? Hans trötthet, hans irritation, hans ständiga frånvaro? Min mer och mer överväldigande känsla av värdelöshet?
Jag längtar så efter det här barnet, det har jag gjort i många år. Jag har längtat så mycket att jag trodde det skulle bli min död, men den här graviditeten har brutit sönder delar av mig som kanske aldrig kan lagas. Skadat äktenskapet, min relation till sonen, jobbet, ekonomin, hälsan.
Jag ville absolut få det här barnet, men jag klarar inte av det. Kvinnor har fött barn i alla år, och jag misslyckas. Jag tror att vi existerar enbart för att reproducera oss, och jag duger inte till det.
Jag hade velat ha ett halvdussin ungar, jag hade velat vara en sådan kvinna, en sådan mamma, men jag räcker inte till, ens för en man och ett barn. Och nu får jag äntligen ett barn till, och jag kommer att vara precis lika otillräcklig för honom.
Fasiken också.
Jag hoppas att det snart händer något som gör mig glad. Den här känslan måste vara cancerframkallande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar